Utbildningsradion ger oss budskapet att elever med NPF är en eftertanke

Utbildningsradion har en del innehåll som riktar sig till nya lärare. På Instagram så heter kontot UR Lärare och innehållet där delas även på Facebook och kan ses på UR Nya lärare. Kontot består av innehåll från lärarmentorer, en specialpedagog, en kurator mm.

Vid starten av höstterminen 2021 så delade kontots lärarementorer rekommendationer om gruppstärkande övningar och andra sociala aktiviteter. Rekommendationerna saknade helt NPF-perspektiv och mycket av det som rekommenderades var sådant som är väldigt krävande för bl a autistiska elever och elever med dyslexi och språkstörning och andra funktionsnedsättningar som påverkar arbetsminnet. Jag och flera andra hörde av oss både via mail och genom att kommentera på Instagram och Facebook och påtalade problemen.

Svaren vi fick var tvetydiga. Å ena sidan så skrevs det i mail att de tog till sig kritiken och en annan person (inte jag) fick ett mailsvar där de skrev att de i framtiden skulle låta en specialpedagog granska innehållet. Det påtalas att UR gör annat material som är inriktat på NPF, vilket är ett ytterst märkligt sätt att försöka försvara att man rekommenderar något olämpligt. På Facebook och Instagram skrev UR/lärarmentorerna att de tog till sig av synpunkterna. Samtidigt som de påstod sig ta till sig av synpunkterna så skrev lärarmentorerna följande på Instagram:

Men att säga att dessa övningar är skadliga för NPF-elever kan vi inte skriva under på.

Lärarementorerna/UR tar alltså till sig och ska bli bättre men tror inte att deras brist på tillgänglighet för t ex autistiska elever i sitt val av övningar för att stärka gruppen kan vara skadligt. Det här är ett problem, eftersom det pekar på att lärarmentorerna och UR saknar viktig kompetens om hur illa människor med funktionsnedsättningar görs av bristande tillgänglighet. Bristande tillgänglighet och stöd leder inte bara till att människor med funktionsnedsättningar stängs ute, utan det leder också till att vi görs väldigt illa i våra försök att klämmas in i mallen.

Stressen det medför att t ex behöva göra övningar som ställer övermäktiga krav på arbetsminnet eller att du interagerar med för många nya människor på kort tid kan få stora negativa konsekvenser för t ex elever med NPF. Givet hur många elever med NPF som har omfattande ofrivillig frånvaro och går ut grundskolan utan godkända betyg så finner jag det väldigt märkligt att ta så lätt på insikten om att de övningar man rekommenderar till nya lärare skapar lidande för en redan hårt utsatt grupp elever.

Citatet och hela svaret som det är en del av är riktigt oroväckande men det är dock inte det som är värst. Nu är det en ny terminsstart och det är nya gruppövningar som rekommenderas på kontot och tyvärr så verkar de inte heller vara utformade för elever med NPF. När de får en fråga om det så följer en bisarr dialog där samma lärarmentorer som tidigare menar att de har tagit till sig av kritiken och att de har tagit hänsyn till elever med NPF i sina rekommendationer. Det är idel glada smilies men innehållet i svaren är inte så konkret som jag hade önskat. På frågan om hur den hänsynen ser ut och hur de har resonerat så visar det sig att de anser att det här funkar för deras klasser och att alla lärare ska anpassa övningarna till sina elever. De har alltså inte haft något resonemang om vad t ex autism, ADD eller språkstörning innebär och hur elever med de funktionsnedsättningarna på verkas av övningarna.

Självklart så kan alla lärare anpassa övningarna vid behov men det är otroligt märkligt att påstå att man har utformat en verksamhet med en viss grupp i åtanke om allt man menar är att det vid behov ska anpassas efter någon i den gruppen. I synnerhet när vi som sagt vet att elever med NPF redan har svårt att bli en del av klassen och redan har en väldigt tuff skolgång.

Låt oss tala klarspråk om vad som händer: Public Service använder sina plattformar till att sprida budskapet att det är okej att elever med NPF är en eftertanke. Det som rekommenderas för att skapa sammanhållning och stärka gruppen utgår ifrån normfungerande elever, och sen ska alla lärare anpassa övningarna för elever med NPF. Det finns flera problem med det resonemanget, bl a att eftersom särlösningarna är väldigt få så har alla klasser i grundskolan elever med NPF, det är inte inkluderande och ingenstans i posterna så står det i klarspråk att man bör anpassa om det finns elever med NPF.

När du läser det här så bör du ha i åtanke att kontot riktar sig till nya lärare, trots det så skrivs det vid flera tillfällen att alla lärare känner sina klasser och kan bedöma vad som passar. Det ter sig verklighetsfrånvänt för mig, eftersom en lärare givetvis inte kan känna en ny klass och en ny lärare inte kan förväntas ha övat upp förmågan att inse att vissa elever har NPF.

Det jag för mitt liv inte kan förstå är varför Utbildningsradion använder sina plattformar till att befästa en förlegad idé om att skolan ska utgå ifrån normfungerande elever och sen får man anpassa, i stället för att ge nya (och erfarna) lärare exempel på gruppstärkande och relationsbyggande övningar som gör elever med NPF en del av klassen. Varför? Varför vill ni så envist hålla kvar vis en så destruktiv och ojämlik norm?

Public Service behöver motverka ojämlikhet för att ha legitimitet. Att befästa maktstrukturer som underordnar elever med t ex NPF är illa oavsett vem det kommer ifrån, men Public Service måste kunna bättre. Det räcker inte att ni lägger upp innehåll som handlar specifikt om anpassningar eller undervisning för elever med NPF – ni behöver visa nya lärare hur det går till när elever med NPF är en självklar del av gruppen från början, och inte som en eftertanke som bara är synlig i specialinnehåll.

Önskemål om förutsägbarhet och mer information (Brev till mitt barns skola)

Önskemål om förutsägbarhet och mer information (Brev till mitt barns skola)

Jag skrev ett brev till rektorn för mitt barns skola om önskemål om bättre information, som jag beslöt mig för att inte skicka då jag har dåliga erfarenheter av att komma med önskemål om hur verksamheten organiseras i skolan. Många har uttryckt intresse över att få läsa brevet, så jag lägger det här. Det är inte omarbetat till perfektion, då något sådant kognitivt utrymme inte finns. Bilden är en skärmavbild från kalendariet i Skolplattformen.

Hej!
Jag är förälder till ett autistiskt barn som har börjat i skolan nu till hösten (hen gick i en annan skola innan) och jag har några önskemål. Precis som många autistiska barn så behöver mitt barn mycket förutsägbarhet, vilket inkluderar tydlighet och förberedelser med bildstöd. Jag vet att skolan har begränsat med resurser men för att förbättra förutsägbarheten så skulle vi behöva följande:


1) Lägg ut veckobreven på torsdagar, inte på fredagar. Vi behöver kunna planera helgen och kommande veckan på ett fungerande sätt, och det går inte när veckobrev läggs ut på fredagen. Orsaken är att vi ofta måste maila och ställa frågor för att få mer information. När vi gör det på fredagarna så finns inte tid för mentorn eller annan lärare att hinna svara i tid.


2) Mer utförlig information i veckobreven. Det gäller inte bara den information som är upp till mentorn själv att formulera utan i allra högsta grad även sådant som rör schemabrytande aktiviteter som idrottsdagar, temadagar mm. Det blir för stressigt när den detaljerade informationen kommer några dagar innan händelsen ska ske, eftersom vi ska tillverka bildstöd, vårt barn ska ha ork nog att vara mottaglig för att kunna ta till sig vad som ska hända osv. Mentorn kan inte själv trolla fram information som hen inte har, så det här behöver vara något som hela skolan jobbar efter tillsammans, så att det kommer ut i veckobrev mm 1-2 veckor innan schemabrytande aktiviteter.


Eftersom Skolplattformen är så pass undermålig som den är och vi t ex inte får några notifieringar om när det har lagts upp läxor och veckobrev så behöver det framgå från veckobrevet vad olika läxor kräver för material och hur och när eleverna får tillgång till det. Kommer materialet att läggas upp separat på Skolplattformen eller kommer det komma hem som ett papper osv. När det bara står “Läxa är att göra xx” så har vi som föräldrar ingen aning om huruvida det kommer material eller mer info eller inte. Vi vet inte om lärarna har för avsikt att lägga upp läxan på Skolplattformen senare eller om läxmaterialet ska komma hem på annat sätt.


3) Skriv i kalendariet vilka årskurser som berörs av det som står där. Nyligen var det temavecka “Stopp min kropp!”. Den berörde bara lågstadiet med det stod inte. Det är bättre om det står vilka årskurser som berörs, så vi vet om vi ska sortera bort det eller börja rodda för att fixa förberedelser. Eftersom schemabrytande aktiviteter är otroligt krävande för mitt barn (precis som för många autistiska barn) så kan vi t ex inte boka in vårdbesök samma dag eller dagarna innan och efter. Mer info om berörda årskurser behövs även därför, så att vi kan samordna fram en hanterbar vardag för barnet.


4) Se till att informationen i veckobreven stäms av mot kalendariet. Kommentera kalendariets händelser för ca 3 veckor framåt (även om ni börjar skriva ut vilka årskurser som berörs). Det är bra att vara övertydlig och skriva i veckobrevet att “Aktivitet xx och yy som står i kalendariet berör inte vår klass, däremot ska vår klass delta i zz. Detaljerad information om det kommer veckodagen den datum/månad”.

Varför förutsägbarhet?

Förutsägbarhet är en nödvändig del av kognitiv tillgänglighet för bl a barn med NPF men det är inget som en mentor kan skapa själv, utan hela skolan behöver jobba mot en gemensam struktur och ha gemensamma referensram kring vad ” i god tid” och “detaljerad information” betyder. Vi skulle ha stor nytta av om skolan kunde använda stödstrukturen “De tio frågorna” som finns på https://www.symbolbruket.se/inspiration men det finns säkerligen andra bra stödstrukturer också.

Att etablera en fungerande informationsstruktur handlar inte bara om att ha någon slags överenskommelser för vem som informerar om vad och när, utan också om ett arbetssätt där planering görs i god tid – även på detaljnivå. Det handlar om att inte vänta tills en vecka innan idrottsdagen ska ske med att spika detaljerna, utan om att göra det flera veckor tidigare och om att utforma alla skolans aktiviteter så att det ska gå att förbereda för dem. 

Jag vet att det här med informationsprocesser oftast inte är prioriterat i skolans värld men i längden så sparar det tid och ork, eftersom mentorer slipper sitta och svara på mail när informationen är tydligare från början. Eleverna med NPF får en bättre chans till likvärdig skolgång när förutsättningarna för förutsägbarhet blir bättre. Är de här önskemålen något som n i kan tänka er att genomföra?

Hälsningar Funkisfeministen

Den som tolkar bokstavligt behöver inte mer skuld, rädsla och stigmatisering (Om debatten om porrens påverkan på barn och ungdomar)

Den som tolkar bokstavligt behöver inte mer skuld, rädsla och stigmatisering (Om debatten om porrens påverkan på barn och ungdomar)

Innehåll: Sex, omnämnande av övergrepp, ableism

“När man gör sex så har man först kläder på sig, sen badkläder och sen är man naken”


Den här kommentaren yttrades av ett autistiskt barn i bekantskapskretsen som då gick i lågstadiet (jag minns inte exakt, för det var några år sen). Barnet hade någon bok om hur barn blir till där vuxna hade sex för att göra barn och hade tolkade teckningarna av vuxna i underkläder som vuxna i badkläder. Att det för många kanske verkar lite jobbigt att springa och byta om till badkläder var inte en tanke som slog barnet, för barnet hade ingen egen referens till sexuellt begär. Hen beskrev sex som någon obegriplig ritual som hen själv inte var särskilt intresserad av.

Det här är ett harmlöst missförstånd som praktiken inte spelade så stor roll, det som jag minns från samtalet med det här barnet var att hen var så benhårt bombsäker på att det var just badkläder. Det spelade ingen roll att jag försökte förklara, hen hade sett badkläder och då innebar sex att man bytte om till badkläder, hur orimligt det än var. Barnet är en autistiskt, bokstavligt tolkande person och bilden av sex hade satt sig.

Jag tänker ofta på den här händelsen när jag ser hur debatten om hur barn och porr är, och hur debatten i sig kan påverka barn. För vad händer med de barn som är som det här barnet och som får demoniserande påståenden om porrkonsumtion presenterade för sig som absoluta sanningar? Vad händer med de autistiska, bokstavligt tolkande barnen och ungdomarna som får presenterat för sig att de är nästan ofrånkomligt dömda till att begå övergrepp om de en gång har sett porr? Vad händer med de bokstavligt tolkande ungdomarna som upplever social interaktion som förvirrande och därför redan har svårt att navigera, när vuxna talar om porrskadade barn som de gör?

Porr som presenterar sex väldigt ensidigt är ett potentiellt stort problem för de barnen och ungdomarna som tolkar bokstavligt och har svårt att navigera sociala sammanhang. Samtal om porr som talar om porrskadade sinnen som ett oundvikligt faktum är troligtvis ett lika stort problem.

Barn behöver samtal om porr, sexualitet, samtycke och respekt som lär barnen om rätten till sin egen kropp, att människors sexualitet är olika och hur man aktivt praktiserar samtycke. I Barnombudsmannens rapport om barn och påverkan av porr så skriver de bl a om hur samhällsdebatten om porrskadade barn i sig har fått negativa konsekvenser. I avsnittet “Debatten om pornografi påverkar också barn och unga” skriver de:

Många yrkesverksamma som träffar barn inom vården, i skolan och
på fritidsgårdar menar att det finns en stor oro bland barn att de ska bli beroende av
pornografi eller att de är ”sjuka” för att de gör det.

Jag gissar att bl a autistiska barn och ungdomar är en grupp som kan bli extra utsatta för de negativa konsekvenserna, både pga sin egen tolkning och stigmatiserandet och det bristande stödet i samhället. Ju mer obegriplig världen och sociala interaktioner ter sig, desto svårare är det antagligen att få stöttning från vuxna om man blir rädd för den bild som vuxna målar upp.

Det här kanske ter sig långsökt eller som ett väldigt litet problem men som du kan läsa i det förra inlägget så är människor med funktionsnedsättningar över lag en utsatt grupp. Funkisbarn och ungdomar har samma rätt till en bra utbildning och god hälsa som normfungerande barn och ungdomar och mer stigmatisering motverkar det målet.


Barnet (numera ungdomen) i berättelsen har godkänt publiceringen.

Rätten till samtycke gäller även autister

Rätten till samtycke gäller även autister

Den här texten handlar om något som jag tänker på ofta och har försökt skriva om många gånger, utan att lyckas fånga exakt det jag vill förmedla. Det är för viktigt för att låta sig missuppfattas, samtidigt som jag har mina aningar om att det är snudd på omöjligt att det inte kommer att leda till diskussioner om sånt som inte är kärnfrågan. Med den medvetenheten kommer jag nu att publicera det här ändå, med villkoret att sidospår inte kommer att bemötas.

Kunskapsområdet om sexualitet och samlevnad i skolan görs om och ska heta Sexualitet, samtycke och relationer, enligt information från Skolverket. Att samtycke blir något som aktivt ska läras ut i skolor är mycket bra. För att den här ändringen ska komma alla elever till godo krävs dock att skoltillvaron som helhet och den specifika undervisningen i ämnet är tillgänglig för alla elever. Jag undrar om det verkligen kommer att bli så.

Autism är en funktionsnedsättning och ett sätt att vara människa. En central del av att vara autistisk är att ha en perception, dvs att ta in och bearbeta sinnesintryck, som är annorlunda än icke-autisters. I december 2020 publicerades t ex en studie som pekar på att icke-autister har en mycket högre grad av habituering än autister. Medan icke-autisterna i experimentet vande sig vid en viss stimulans så gjorde inte autisterna det. Autistiska personers behov av förutsägbarhet, alternativ och kompletterande kommunikation (AKK), att stimma och att skydda sig från vissa sinnesintryck har ofta tolkats som beteendestörningar men utifrån forskningen och autistiska personers berättelser så är det en felaktig idé, utan det handlar mer sannolikt om ett annat sätt att vara människa. Autistiska beteenden är rimliga utifrån de upplevelser som autistiska personer har.

Autistiska barn och ungdomar utan intellektuell funktionsnedsättning går oftast i vanliga skolor som inte är utformade för autistiska behov. Ett fåtal går i mindre grupper, resursskolor eller andra särlösningar, ett antal kraschar ihop av bristande stöd och tillgänglighet och går inte i skolan alls. Oavsett vilken skolform de autistiska eleverna går i så finns fortfarande idén att autister har beteendestörningar och ska tränas till att bete sig mer som normfungerande jämnåriga. Metoder som går ut på att de autistiska barnen och ungdomarna får guldstjärnor när de stannar kvar i klassrum trots att det är sensoriskt plågsamt lär dock inte autistiska barn och ungdomar att värna om sina gränser och bekräfta sina sensoriska upplevelser. Tvärt om så sänder det singalen att det är viktigare att lyda och passa in än att värna om sig själv och respektera hur något faktiskt känns.

Jag undrar hur det ska gå med att göra kunskapsområdet Sexualitet, samtycke och relationer tillgängligt för autistiska elever när den grundläggande tillvaron i skolan ger rakt motsatt budskap.

Hur ska en tolvåring som dagligen får sitt behov av att inte behöva relatera till 28 andra barn i klassen invaliderat kunna ta till sig begrepp som samtycke och respekt? Kommer de orden ens att betyda något? Hur ska en trettonåring som inte kan kommunicera muntligt på det sätt som skolan kräver men ändå inte får använda AKK begripa vad det innebär att kommunicera att hen vill eller inte vill något sexuellt, när hens kommunikativa behov ignoreras?

Att vara autistisk påverkar människor på djupet. Det är inte ett virus som har infekterat en i övrigt normfungerande person, det är inte en glasbubbla som har stängt in en egentligen normfungerande person. Autism är ett sätt att ta in och tolka världen. Rent objektivt är det inte mer fel eller rätt än icke-autisters sinnesintryck och bearbetning. Det skapar däremot ett annat sätt att tänka, kommunicera och röra sig. Det skapar en annan kultur än den icke-autistiska.

Det nya kunskapsområdet Sexualitet, samtycke och relationer är oerhört viktigt. Med tanke på att många människor med funktionsnedsättningar utsätts för sexuella övergrepp (se t ex s 31-33 i RFSU:s kartläggning från 2021) och att t ex barn med NPF som utsätts ofta inte blir trodda så är det en grupp som behöver det här ämnet väldigt mycket. Det är därför fullständigt oacceptabelt om kunskapsområdet inte blir tillgängligt.

Skolan behöver förändras i grunden och kunskapen om autism behöver förändras. Fördomar behöver försvinna från skolan och skolpolitiker behöver börja föra en politik så att skolan blir en verksamhet där respekt för allas gränser och värnandet av allas rätt att må bra i skolan blir verklighet. Annars blir det här ytterligare en politisk handling som exkluderar en av de grupper som behöver den mest.

Det som inte blev och det som blev i stället

Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart

Mitt barn sjunger Idas sommarvisa för att hen övar inför skolavslutningen och jag förflyttas till en skolgård för trettio år sedan. Till sol, syrener och sandaler. Till hopp om sommarlov och en oreflekterad föreställning om privilegier och ett normfungerande liv. Inte för att jag hade de orden då, utan för att jag var ett ljushyat medelklassbarn som bemöttes som ett barn utan funktionsnedsättningar. Blommorna, drömmarna och nostalgin blommar.

Nu grönskar det i dalens famn nu doftar äng och lid, kom med kom med på vandringsfärd i vårens glada tid

Under nästa sång går förflyttningen till mellanstadiet, att sjunga andrastämman i kören och åter igen de föreställningar jag levde i då. En värld där jag trots svårigheter att vara i skolan pga bristande tillgänglighet och stöd så självklart föreställde mig ett normfungerande liv med allt som skulle bli. Att jag inte föreställde mig ett funkisliv berodde inte på att jag inte hade funktionsnedsättningar redan då, utan på att jag inte visste om det utan i stället trodde att jag var en dålig människa. Lite svag och lat men att jag kunde bli vad jag vill och göra allt jag ville bara jag skärpte mig och inte var så mycket…. jag.

När jag hör mitt barn sjunga skolavslutningsvisorna så förflyttas jag till en annan tid och drabbas plötsligt av brutal förståelse för föräldrar till normfungerande barn. Den här våren har jag känt djup sorg, besvikelse och frustration över föräldrar som fullständigt tappar fattningen av tanken på att deras barn pga pandemin inte ska få åka på klassresa. Jag har känt sådan vrede mot föräldrar till barn som fullständigt struntar i hur funkisbarn drabbas av normfungerande barns föräldrars panikartade utflyktsfixande utan en tanke på tillgänglighet i den schemabrytande aktiviteten.

Mitt i Idas sommarvisa så förstår jag dem plötsligt. De normfungerande barnens föräldrar är förmodligen där jag var som barn. De är i föreställningen om rätten till det överordnade livet, där vi håller fast i allt som vi tänker oss ska vara. Pandemin med sårbara gruppers krav på att räknas och funkisars krav på tillgänglighet hotar förmodligen något som de ser som så fundamentalt och självklart att det är rimligt att tro att de inte har ord för att ens förstå det som de upplever tas ifrån deras barn: Det normfungerande livet där man har rätt till meningsfullhet och glädje. Det normfungerande livet är livet där människor ser det som sin födslorätt att både överleva och uppleva meningsfullhet och glädje. Framför allt innebär det rätten att slippa konfronteras med och reflektera över mänsklig sårbarhet.

Jag hade samma föreställningar som de har, men mitt liv blev inte så. Mitt liv blev smärtor, vårdskada, förtryck, våld och framför allt en konstant kamp mot ett samhälle som låtsas att vi inte finns. Ett samhälle som ser mig och mitt barn som misstag som ska korrigeras, där det är långt kvar tills majoriteten av befolkningen kommer att förmå sig att tänka tanken att våra sätt att vara människor är lika giltiga som deras. Att samhället behöver utformas lika mycket efter oss som efter normfungerande människor.

Det överordnade, normfungerande, vita livet med alla dess rättigheter blev inte mitt men jag fick något annat. Jag fick en brutal insikt i mänsklig sårbarhet. Jag fick barn, partner, vänner och bekanta som känner mig som den jag är, i stället för den som jag maskerade mig till att låtsas vara. Jag fick en teoretisk och praktisk kunskap om makt. Till slut fick jag kunskap och förståelse för mig själv och en kärlek till mitt barn som den hen är, i stället för en idé om hur människor borde vara.

Jag fick en riktig lektion i vad det är att vara människa och vad det innebär att i praktiken verkligen värdera alla människor som just människor. Ett drygt år in i pandemin så står det klart att många aldrig fick den lektionen, och även om det gör mig otroligt ledsen att tänka på de fruktansvärda konsekvenserna av alla liv som har nedvärderats under pandemin så har det också fått mig att se det jag faktiskt har: Genuin värdering av människoliv och en förmåga att orka hantera mänsklig sårbarhet. Det är inte för att jag är en bättre människa än någon annan, utan för att jag fick en livslektion som tvingade mig till det.

Ta studenten, sjung Idas sommarvisa och för all del, gör det som är viktigt för dig så länge det är inom ramarna för att inte nedvärdera andra människors liv. Se till att avslutningsfikat föregås av lektionen om alla människors lika värde. Din rätt att ha picknick med en stor grupp människor är inte större än sårbara människors rätt att leva.

P.S. Läs gärna Eremitens inlägg om att funktionsbegränsningar och livskvalitet inte är samma sak.