Att kombinera ritprat, dagschema och veckoschema

Att kombinera ritprat, dagschema och veckoschema

I det ett tidigare inlägg visade jag en film med ett ritprat som användes för att förklara ett kommande teaterbesök med skolan. Hemma hos mig så fungerar ritprat väldigt bra som en fördjupad förberedelse men vi använder också veckoschema och dagschema för att skapa förutsägbarhet och begriplighet. För den som är van vid att jobba med bildstöd kan det te sig självklart att kombinera ritprat, veckoschema och dagschema men av erfarenhet vet jag att för den som är ny i bildstödsvärlden så är det ofta förvirrande med alla former av bildstöd. I det här inlägget ska jag därför visa hur det kan gå till när vi kombinerar det för vårt barn. Det är inget facit för hur någon annan ska göra, utan ett exempel som förhoppningsvis gör det lite lättare för någon annan att greppa hur det kan gå till. Klicka på bilderna för att få se dem i större format.

Kombinera ritprat, dagschema och veckoschema genom att:

Steg 1: Ta reda på vad som ska hända under aktiviteten. Det kan låta självklart men många gånger är det ett moment som kräver en viss arbetstid och dessutom innebär det ofta krav på att alla vuxna omkring den person som förberedelserna är till för behöver samarbeta och ha fungerande kommunikationskanaler. För att kunna förbereda en annan person på något så måste du själv veta vad som ska hända.

Steg 2: Gör ett ritprat. Hemma hos oss är det optimalt att göra det minst en vecka innan aktiviteten, även om det inte alltid blir så. Dels för att under arbetets gång så upptäcker vi ofta att vi saknar information som vi måste ha tid att ta reda på, dels för att barnet behöver få börja jobba med ritpratet i god tid. Det behöver finnas tidsmarginaler eftersom vi aldrig vet om barnet kommer att ha ork nog att titta på ett ritprat en viss dag och för att barnet kan behöva titta korta stunder men flera dagar i rad, för att hinna bearbeta informationen och förstå tillräckligt mycket för att kunna formulera frågor och synpunkter.

 

Ritpratet kan till exempel innehålla svar på de vanliga bildstödsfrågorna Vad? Var? Vem? Hur länge? Vad händer sen? Vad behöver jag ha? Varför ska jag göra det? Förutom de frågorna är det bra om ritpratet innehåller information om vad personen ska göra för att hantera något som riskerar att bli jobbigt. I det här ritpratet finns det till exempel en bild med oljud och hörselkåpor, eftersom det är gjort för ett ljudkänsligt barn. Det kan också vara bra att ha utsett en reservutgång, det vill säga en reträttplats dit personen kan ta sig om hen behöver en paus från ljud, synintryck, människor eller andra påfrestande element. Om det finns en bild på reservutgången så kan den läggas in i ritpratet, så att personen får klar och tydlig information om den i god tid.

Skärmdump från ritprat med pictogram för oljud och hörselskydd.

 

Steg 3: Gör ett veckoschema där en eller flera bilder som symboliserar aktiviteten finns med.

Veckoschema i TEACCH-färger med pictogram för skola, park, bada, teater hemma, godis och simhall.

Steg 4: Gör ett dagschema där aktiviteten ingår. Hur detaljerat det är varierar lite hemma hos oss men i och med att vi just nu använder pappersscheman så är dagschemat överskådligt och med få bilder. Tidigare använde vi appen Tasuc för dagscheman och i den kunde vi göra arbetsordningar med fler detaljer. Hur det såg ut kan du läsa om här.

Dagschema med pictogram som innehåller bilderna för onsdag, samling, svenska, mat, teater, skola, mellanmål, vinka och hemma.

Genom att jobba med bildstöd på det här sättet kan vårt barn både få en detaljerad beskrivning av vad som ska hända och få möjligheten att få en översikt, både över skoldagen och över hela veckan. Det passar inte alla, för vissa personer kan växlingen mellan veckoschema, dagschema och ritprat bli rörig och då är det vara bättre att göra på ett annat sätt.

För fler exempel på bildstöd se etiketten bildstöd här på bloggen eller facebookgruppen Bildstöd – tips och råd.

 

Advertisements

Jag tänker inte skriva #MeToo för jag orkar inte bli tillintetgjord en gång till

Innehåll: Den här texten nämner sexuella ofredanden och hot om sexuellt våld.

 

 

Hashtaggen #MeToo rullar fram i mina flöden. Jag fattar poängen men kan av flera skäl inte förmå mig själv att delta. Den här texten publicerades för första gången igår men jag blev så osäker att jag avpublicerade den. Undrade om jag verkligen har rätt att klaga på ett initiativ som i teorin skulle kunna vara bra. Måste jag alltid vara feminismens glädjedödare genom att komma dragande med funkisperspektiv?

Tydligen måste jag det, i alla fall om jag ska kunna leva med mig själv.

Jag har också blivit sexuellt trakasserad. Flera gånger, både som barn, ungdom och som vuxen. Och ja, det är en fråga som jag bryr mig om. Något som jag önskar att världen erkände vidden av. Att efter ett visst antal tillfällen av trakasserier så finns hotet alltid där. Även om just du inte kommer att försöka tafsa på mig i tunnelbanan just idag, så kan jag aldrig veta. Hotet blir konstant och fungerar kontrollerande, även om snubben som står framför mig just idag aldrig skulle göra så.

Så varför deltar jag inte? Är det inte ett utmärkt sätt att visa vidden av problemet? Att visa att det inte handlar om enskilda rötägg utan om en utbredd struktur som kontrollerar alla som inte är cismän?

För att det klingar falskt från vissa håll. För att värnandet av rätten till trygghet och integritet bara gäller vissa. För att vissa personer som skriver #MeToo i sin status samtidigt medverkar till otrygghet och att barns och vuxnas gränser körs över. Jag pratar – som vanligt – om funkisars och sjukas rätt till integritet och gränser.

Om jag skriver #MeToo kan jag förstås syfta på killen i klassen som hotade att våldta mig när jag var åtta år. Eller om snubben vars hand tog tag om min rumpa när jag gick förbi i rulltrappan. Många skulle förstå och förfasa sig, även om många också skulle tycka att det inte var så farligt. Jag skulle också kunna syfta på läkaren som utan någon som helst rimlig anledning ställde frågor om mitt sexliv, eller på terapeuten som förminskade den nyss skedda rulltrappetafsningen med orden “men det är inget att bry sig om, du måste lära dig att inte bli så upprörd för bagateller”. Skulle det möta något förfasande över huvud taget då? Eller om jag skrev om hur jag när som helst kan behöva kissa medan en främling tittar på om jag vill medicinera min ADHD? Inte för att jag någonsin haft minsta missbruksproblem, utan för att rätten till integritet inte gäller funkisar.

Jag lever i konstant skräck för att bli ofredad och få min integritet överkörd. För att människor kliver in i intima sfärer som jag inte vill ha dem i. För att människor gör mig fysiskt och psykiskt illa genom att ta i delar av mig som deras händer och frågor inte har rätt till. Men när det händer, så säger omvärlden att det är okej. Att det är för mitt eget bästa och att jag inte har rätt att känna mig kränkt. Jag kan när som helst trakasseras, ofredas och utsättas för regelrätta övergrepp i statens tjänst, utan att någon annan än andra drabbade blir särskilt upprörda. Tvärtom så har jag sett flera personer som försvarar de här handlingarna skriva #MeToo.

Så nej, jag tänker inte skriva #MeToo. Inte förrän sexuella trakasserier, ofredande och övergrepp av funkisar också väcker majoritetens ilska och avsky. För jag orkar inte bli tillintetgjord en gång till.

Ritprat som förberedelse för teaterbesök

I takt med att jag har blivit sjukare så har min partner tagit över stora delar av alla förberedelser som vi gör till vårt barn. Vi jobbar mycket med appen Ritprata och eftersom min partner är en sån där människa som gillar video så har han gjort en film med ett ritprat som är tänkt att användas för att förklara ett kommande teaterbesök.

(Tryck på “CC” längst ner i högra hörnet för textning.)

Ritprat kan göras på många olika sätt, beroende på syftet. Här är syftet att förbereda för vad som ska hända och därför används bilder som sedan kommer att användas i dagschemat. Det är särskilt bra när man gör ritprat till ett personer som inte är så vana vid bildstöd, eller om den kommande händelsen innehåller moment som är helt obekanta för personen. Genom att använda schemabilder i ritpratet så får personen en chans att lära sig bilderna i förväg och dagschemat blir då lättare att tolka och förstå. I andra sammanhang kan det vara en stor fördel att rita, till exempel när du vill reda ut vad som hände i en konflikt.

I det här ritpratet används du-form, där en person berättar för en annan vad som ska hända, medan det i litteraturen om sociala berättelser ofta understryks att det är viktigt att använda jag-form. Min erfarenhet säger att vilket som är bäst beror på hur ritpratet ska användas och på personen som det är till för. När vi gör planer av det här slaget är det vanligt att vårt barn ändrar i ritpratet, allt eftersom han greppar vad som ska hända och kommer med frågor. Då kan ritpratet byta form och gå från att en person berättar vad som ska hända till ett samarbete med en gemensam plan där barnet berättar själv och då använder jag-form. Eftersom appen vi använder har en inspelningsfunktion för ljud så lämpar den sig särskilt bra att använda som samtalsunderlag, för barnet kan då spela upp vad vi har sagt till bilderna. Någon gång i framtiden kanske vi gör en film om hur det kan gå till när vi jobbar med ritprat som ett verktyg för samarbete, för att illustrera hur ritpratet kan utvecklas.

I ett kommande inlägg kommer jag att förklara hur vi gör för att kombinera ritprat med dagschema och veckoschema. Du hittar det här.

Hellre problembeskrivningar än goda exempel

Syntolkning: Cirkelformad labyrint med frågetecken i mitten.

 

Jag får ibland höra att jag borde sluta klaga och sprida lite mer goda exempel i stället. Att det blir så dålig stämning när jag påpekar problem och att det faktiskt inte är så roligt för politiker, vårdpersonal och skolpersonal att läsa kritik. För att vara tillmötesgående så ska jag därför förklara varför jag oftast inte sprider goda exempel. Det är nämligen ingen slump, utan ett helt medvetet val.

Innan jag blev sjuk och sjukskriven så jobbade jag på en stor myndighets IT-avdelning. Som anställd har jag gått ett par olika kurser och en av dem sticker ut. Jag tänker inte berätta vilken kurs det gäller men den var raka motsatsen till mycket inom IT-branschen. Inget fluff om att “plocka den lägst hängande frukten”. Inget låtsas att bara vi har lite “best practises” så funkar allt. I stället handlade den om genomarbetade sätt att förstå och bedriva IT så att det fyller sin egentliga roll: att stötta eller möjliggöra kärnverksamheten. Det är förstås väldigt bra i sig, att IT inte behandlas som ett självändamål utan att fokus hela tiden ligger på att förstå hur IT gör kärnverksamheten så bra som möjlig och inte ställer till problem stup i kvarten. En av de viktigaste sakerna som jag tog med mig från den här kursen var dock något som inte handlar om IT specifikt utan är applicerbart på alla möjliga typer av verksamheter: Våga dröj vid problemet.

Om vi kan beskriva problemet och förstå det så har vi större chanser att också kunna lösa det. 

Att sprida goda exempel i stället för att påtala problemen gör inte att vi förstår problemen bättre. Goda exempel säger ingenting om vilka problemen är, hur stora de är, vilka problem som är mest prioriterade att lösa eller hur de ska lösas. Goda exempel kan förstås användas som ett komplement till problembeskrivningar men när någon kritiserar problembeskrivare och menar att vi ska sluta belysa problem för att i stället ägna oss åt goda exempel så är det bara ett sätt att tysta kritiker. Jag har svårt att se hur något kommer att förändras av det. Goda exempel blir istället en ridå som dras för problemen så att alla kan låtsas att vi är överens och att problemen kommer att lösa sig själva. Någon slags villfarelse om att det egentligen inte finns några intressekonflikter utan bara lite missförstånd och enkelt åtgärdad okunskap.

Så länge politiker vägrar erkänna att skolan är grymt otillgänglig för de flesta barn med funktionsnedsättningar, så länge lärare inte anser att kampen för en mer tillgänglig skola angår dem, så länge vårdpersonal vägrar erkänna sin maktposition och så länge politiker vägrar ta i problemet med en vård som systematisk behandlar vissa grupper väldigt illa – så länge all den här vägran fortgår så kommer ingenting att förändras. Tvärt om så tror jag att avhumaniseringen av sjuka och funktionsnedsatta människor behöver beskrivas och synliggöras för att förändringar ska kunna ske.

Skam och äckel i ableismens tjänst

Så var det dags för läkarbesök igen. Jag ligger i min säng och pratar med läkaren om att jag fortfarande kraschar en gång i veckan. Läkaren konstaterar att det är alldeles för mycket. Visst är det bra att krascherna inte är lika djupa längre, tack vare två olika mediciner och mer praktisk hjälp, men det är ändå påtaglig PEM (Post-Exertional Malaise) och risken finns att sjukdomen fortsätter att förvärras av så täta krascher.

Vi inväntar ytterligare medicinutprovning från en annan läkare för att se om bättre kontroll på hjärtat kan minska krascherna och läkaren vill att jag ska spara ännu mer på krafterna. Pejsa hårdare. Att jag ska överväga att hålla mig borta ännu mer från sådant som engagerar mig, för att min kropp inte tål emotionell och mental belastning. Att jag så småning om behöver ta steget och låta hemtjänstassistenten schamponera mitt hår, för att det är för tungt för mig. Hon föreslår till och med att jag ska få en toalett inne i sovrummet för att inte behöva gå upp och kissa så ofta på morgonen, när autonoma nervsystemet bråkar som mest och därför gör mig kissnödig hela tiden.

Krasch boom bang. Jag vet att läkaren har rätt men framför mig ser jag hur något rasar. Bokstavligt talat alltså. I mitt huvud så får jag bilder av att jag står på mark som plötsligt smulas sönder. På sand som yr och berg som öppnar sig. Skammen över att ha blivit så här sjuk är bråddjup, trots att det inte är mitt fel. Det är något med att inte kunna sköta min hygien själv, på ett normföljande sätt, som bränner så mycket att det är ohanterbart.

Kanske är det för att det är i skam och äckel som ableismen hämtar så mycket kraft. Att funktionsnedsatta människor ses som smutsiga och äckliga ger näring åt ableismens idé om att vi är mindre värda som människor. Vi utmålas som äckliga, tärande, lägre stående varelser som bör gömmas undan på institutioner.

Just därför vill jag skriva om dagens möte med läkaren. Jag inser att jag kommer att marineras i skam om jag publicerar det här men tänker publicera ändå. Att sätta ord på min oförmåga att schmponera håret och ta mig till toaletten – och kräva att ändå ses som en fullvärdiga människa – är en motståndshandling. Det är ett motstånd mot när Åsa Regnér sitter i teve och utmålar assistansanvändare som fuskare och ett motstånd mot hela idén om att funktionsnedsatta människors olika oförmågor gör oss mindre värda.

Jag har samma människovärde som du, Åsa Regnér, trots att jag behöver hjälp med att tvätta håret.