Tag: Försäkringskassan

I Försäkringskassans våld

I Försäkringskassans våld

Triggervarning: Övergrepp

 

Tänk dig att du mår psykiskt dåligt för att du har varit med om något traumatiskt . Tänk dig att du därför efter många om och men och brottningsmatcher med psykiatrin till slut får en psykolog. Förvissad om att det du säger till psykologen är skyddat av vårdpersonalens regler och lagar så öppnar du dig och berättar om djupt privata och mycket känsliga saker. Tankar som får dig att skämmas så mycket att du tror att du ska brinna upp. Händelser och känslor som är som glödande kol mot huden. Samtalen med psykologen är fruktansvärt jobbiga men du genomför dem med djupt engagemang och berättar saker som du aldrig har berättat för någon annan, därför att du vill göra allt för att må bättre.

Du gör det du egentligen inte vågar och väljer att lita på psykologen.

En bit in i din resa med psykologen så blir smärtan så outhärdlig att du behöver bli sjukskriven under en period. En läkare sjukskriver, du skickar intyget vidare till Försäkringskassan och hoppas på att det ska bli godkänt. Några veckor senare får du veta att handläggaren funderar på att avslå din ansökan men att hen inte riktigt har bestämt sig än. Hen behöver kompletterande underlag. Om du har tur så skriver läkaren en komplettering och du hoppas att det ska räcka för att de ska bevilja dig sjukpenning. Det gör det inte men det får inte du veta utan handläggaren kontaktar mottagningen där din psykolog finns och begär ut hela din journal. Din läkare kontaktar dig och berättar att handläggaren vill ha din journal och berättar att det står i brevet att hen kommer att avslå ansökan om de inte får den, så du säger ja.Det känns helt fel och ger dig mycket ångest men du behöver sjukpenningen.

Tiden går och efter ytterligare ett antal veckor så får du ett brev där Försäkringskassan menar att du inte har rätt till sjukpenning. Du begär ut alla handlingar i ärendet och då ser du det, den försäkringsmedicinska rådgivarens uttalanden om dig, baserat på journalen. Det är som ett slag i ansiktet.

För inte nog med att Försäkringskassan har nekat dig sjukpenning trots att du är i så djup smärta att du inte ens klarar av att duscha och klä på dig, de har också lusläst din journal och allt det psykologen har skrivit om dig. Det som för dig var brännande privat, det som har omkullkastat hela din värld och får dig att undra vem du är och vad du ska tro om världen – det har nu blivit ett verktyg i kampen att få ner antalet sjukdagar.

Psykologen har antagligen skrivit journalanteckningar med syfte att de ska vara ett redskap i hens arbete med dig och som stöd till läkaren och andra kolleger. Hen har kanske inte haft en tanke på att anteckningarna skulle bli en del i ett politiskt spel. På Försäkringskassan har den försäkringsmedicinska rådgivaren sett sin chans att använda journalen till att både smula sönder din trovärdighet och hitta svagheter i bevisningen för att du verkligen inte kan jobba, vilket är jättelätt eftersom psykologen aldrig skrev anteckningarna i syfte att vara bevismaterial.

Den försäkringsmedicinska rådgivarens kommentarer om det som är så smärtsamt och privat för dig visar ingen respekt eller hänsyn. Tvärtom, det är en förminskande beskrivning och helt plockat ur sitt sammanhang. Rådgivaren river isär och smular sönder inte bara dina ord och upplevelser, utan hela dig. Behandlar dina ord, känslor och upplevelser som ett byråkratiskt verktyg.

Det som du trodde att du hade berättat i förtroende, skyddat av lagar och regler, har nu blivit föremål för en diskussion bland ett antal personer på Försäkringskassan. Det finns nu för all framtid lagrat i deras arkiv och varje ny handläggare, rådgivare eller annan person som är involverad i ett ärende rörande dig i framtiden kommer att ha tillgång till det. Enda sättet att få bort det är att begära journalförstöring hos IVO men i och med att anteckningarna har använts som grund för myndighetsbeslut så kommer IVO antagligen att avslå en sådan ansökan.

Du känner dig nu naken, skändad och sviken. Ditt trauma är fördjupat i stället för bearbetat. Du är rättslös, skyddslös och din rätt till integritet finns inte mer.

När vårdpersonal begär att vi ska berätta privata och känsliga saker så sker det ofta med stor omedevetenhet om att när känsliga uppgifter journalförs så kan det vara första steget i en kedja som eskalerar till ett övergrepp. Försäkringskassan har enligt lag rätt att själva avgöra vilket underlag de behöver för att kunna utreda ärenden. I takt med att Försäkringskassan har gått från att vara en myndighet som administrerar socialförsäkringar och LSS till att bli ett verktyg i avslagspolitiken och nedmonteringen av välfärdsstaten så har det inneburit att rätten till människors journaler används på ett djupt kränkande sätt.

Jag vill inte skrämmas men jag vill att alla ska vara medvetna om det. Framför allt så vill jag se lagförslag som tar ifrån Försäkringskassan rätten till människors journaler från sjukvården.

 


Andra inlägg på samma ämne:

Vård eller kontroll?

Låt mig ge min partner tillgång till min journal för att skydda min integritet

Advertisements
Det är dags att även ni som inte är drabbade säger ifrån

Det är dags att även ni som inte är drabbade säger ifrån

Jag är rädd nu. Helt förtvivlat vettskrämd. Så rädd att jag inte fattar hur jag ska orka bära min egen rädsla men jag vet att jag måste bära både den existentiella ångesten och vetskapen om de praktiska hoten.

Försäkringskassan vill plötsligt skicka mig på en egen utredning. Inte för att något har förändrats i mitt mående eller för att en sådan utredning kan ge dem någon information som de inte kan få genom att kontakta behandlande mottagningar, utan för att utredningen verkar vara ett mål i sig. Jag har varit sjukskriven så pass länge att den nya handläggaren anser att det är dags för att det var så länge sedan det gjordes en teamutredning. För någon som har genomgått tre stora teamutredningar och flera ytterligare utredningar de senaste åren så är det ett märkligt påstående men det är alltså handläggarens uppfattning.

Det står i mitt intyg att jag bara kan lämna hemmet ett fåtal gånger per år och då med bårburen transport och då blir jag ändå gravt försämrad i sjukdomen. Det står även att varje försämring riskerar att bli permanent så det är viktigt att jag inte pressas upp på en högre aktivitetsnivå, eftersom en del av min sjukdom (ME) är en abnorm belastningskänslighet. Som om det inte räckte så står det att utredning av hjärtat pågår men att medicininsättningen har fått pausas eftersom nya avvikelser har hittats som måste kollas upp. Avvikelser som bara kan kollas med avancerad utrustning så jag måste lämna mitt hem för undersökningarna, vilket gör att situationen redan är mycket skör.

Trots att den här informationen alltså har nått min handläggare så tycker hon plötsligt att det är en bra idé med en extra utredning av min eventuella arbetsförmåga. Hon har förvisso inte förstått informationen på intyget och i samtal med min partner fick hon en chock när det började gå upp för henne hur sjuk jag är men att ge sig – nej. Det verkar inte finnas på kartan. Hon har bestämt sig för att hon ska ha en utredning, huruvida jag blir permanent försämrad och kanske till exempel förlorar förmågan att äta eller att jag för resten av mitt liv riskerar att plågas av ännu svårare smärtor verkar inte spela någon roll. Att mitt barn kanske blir utan de få minuter per dag som han har med sin mamma är förstås också irrelevant i handläggarens ögon. Det kallas “ökad kvalitet i handläggningen” när svårt sjuka människor skickas på meningslösa utredningar för att få fram information som redan finns, även när utredningarna sannolikt är skadliga för personen.

För det är ju så att vi som är kroniskt sjuka och/eller funktionsnedsatta är i första hand inte hela människor i samhällets ögon. Vi är objekt som samhället har rätt att väga, mäta, testa, bedöma och kategorisera. Som om det är en sån fundamental del av vad det innebär att vara funktionsnedsatt att handläggaren inte kan relatera till mig om hon inte får mäta mig mot just sin mall.

Det skrämmer mig något så in i märgen att det finns vårdpersonal som går med på att göra de här utredningarna. Det skrämmer mig att Annika Strandhäll och andra ansvariga tillåts kallas Försäkringskassans agerande för något som helt enkelt inte är sant. Framför allt så skrämmer det mig så infernaliskt hur få personer som själva inte är drabbade som bryr sig.

Staten begår våld mot människor med funktionsnedsättningar och sjukdomar. Det är dags att även ni som inte är drabbade säger ifrån.

 


Andra inlägg på samma tema:

Vård eller kontroll?

Vårdvåld

Varför är det våld och inte bara en vårdskada?

I varje andetag finns rädslan

Kafkas process är komplicerad (hos Livets bilder)

Gör din plikt

Innehåll: Den här texten tar bland annat upp IBT.


 

Det är en vanlig dag i skolans värld. Regeringen tillsätter en utredning om stärkt elevhälsa. En specialpedagog skriver om samarbetet mellan lärare och elevhälsoteamet. Arbetsterapeuter vill in i skolan. Fina ambitioner men kommer det att göra någon skillnad?

Snart börjar höstterminen och på en förskola får en fyraåring guldstjärnor när hen vaggar dockan som de andra barnen och ser de vuxna i ögonen. “Med intensiv träning kan även de här barnen lära sig saker”.

Träna, träna. Lek som de andra.

En lärare kommer att sitta uppe till midnatt och gör förberedelsematerial inför hela skolans idrottsdag. När idrottsdagen planerades var det ingen som tänkte på att någon måste göra bildstöd och andra nödvändigheter för att skapa tillgänglighet för elever med funktiosnedsättningar.

Kämpa, kämpa. Du är väl inkluderande?

En sjuåring kommer att kämpa för att inte gråta när hen inte får vara med de andra barnen på rasten. “Du är så konstig Kim, du stirrar så mycket!” säger de.

Öva, öva. Försök lite till.

En annan lärare beklagar sig över att elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte får tillräckligt med resurser för att kunna öva mer. Händer still!

Träna, träna. Bli normal.

Alex kommer inte att gå till skolan en dag, eftersom hen vet att de ska inleda ett grupparbete på samhällskunskapen och ingen kommer att vilja vara med henom. När någon grupp har blivit tvingad att ta sig an Alex kommer nästa problem: Att navigera bland alla ljud som uppstår i klassrummet när grupperna ska börja diskutera. Alex huvud kommer att koka över så att hen måste resa sig och lämna klassrummet. “Du behöver lära dig att sitta still”, kommer läraren att säga.

Öva, öva. Blir som de andra.

Ytterligare en lärare kommer att gå vilse på väg från jobbet till fritids för att hämta sina barn. Samma väg som hen har gått varje vardag i tre års tid kommer plötsligt att vara omöjlig att känna igen. Dagen efter blir läraren sjukskriven för stress. Efter tre månader tycker Försäkringskassan att det är dags at börja arbetsträna, trots att läraren fortfarande kämpar med att orka hämta barnen på fritids.

Träna, träna. Gör din plikt.

Bli normal och produktiv.

Vård eller kontroll?

Vid flertalet tillfällen har jag läst påståenden om hur försäkringsmedicinen behöver förändras. Till exempel hävdar en disktriktsläkare att det behövs fler arbetsförmågebedömningar och en läkare på en vårdcentral menar att det behövs en ny sjukskrivningsprocess där den sjuka bedöms på arbetsplatsen. Gemensamt för den typ av påståenden jag syftar på i den här texten är att det är vårdpersonal som förespråkar en utökad statlig kontroll av sjuka och funktionsnedsatta människor.

För även om det är vårdpersonal som utför kontrollen så är det handlingar som sker i statens intresse. Handlingar som inte har som mål att ge bättre vård utan avgöra om en person verkligen är så begränsad i arbetsförmåga som personen och behandlande vårdpersonal påstår. I en tid när regeringen genom regleringsbrev och politiska målsättningar nekar människor att nyttja socialförsäkringar i enlighet med vad lagen säger så är det nödvändigt att vårdpersonal är noga med att skilja bedömningar åt. Görs en bedömning för att Försäkringskassan kräver den eller görs den i syfte att ge vård?

Skillnanden spelar roll eftersom det för sjuka människor inte alltid finns utrymme för båda sortens bedömningar. Människor som på grund av sina sjukdomar och funktionsnedsättningar inte tål den belastning som de försäkringsmedicinska utredningarna innebär riskerar att bli sjukare av utredningarna. Det uppstår i dagsläget situationer där sjuka människor tvingas välja bort vård som skulle kunna lindra och bromsa sjukdomsförlopp eftersom de försäkringsmedicinska aktiviteterna äter upp den lilla kapacitet personen har. Andra väljer att helt kliva av försäkringskassekarusellen och leva på en partner, för att inte göras sjukare av Försäkringskassans så kallade “rehabilitering”. Försäkringskassan må kalla det rehabiliteringskedja men det handlar sällan om rehabilitering utan om att hitta utrymme att neka ersättning i form av sjukpenning eller sjukersättning.

Den viktigaste frågan är inte vilken yrkesgrupp, process eller instans som är bäst lämpad att bedöma arbetsförmåga. Frågan är om det verkligen är rimligt att bygga ut kontrollen av sjuka och funktionsnedsatta människor när vi befinner oss i en situation där till exempel många kroniskt sjuka inte ens får den vård vi behöver. Vårdpersonal behöver ta ställning: Är er primära uppgift att ge vård eller att hjälpa staten att montera ner socialförsäkringar?

 


Uppdatering 2017-05-31: Inlägget finns översatt till engelska här.

Jakten på sjuka är en form av ableism

Som en följd av Försäkringskassans allt mer bisarra jakt på besparingar blir fler och fler människor utan den ersättning som vi i egenskap av försäkringstagare har rätt till. Människor som på grund av sjukdomar och funktionsnedsättningar inte kan arbeta lämnas utan försörjning och människor nekas assistans trots solklara behov, allt i regeringens  iver att kortsiktigt spara pengar. Många är vi som protesterar och varken Försäkringskassans personal eller ansvariga politiker kan rimligtvis ha missat att missnöjet mot den politik som förs är stort. Samtidigt som många drabbade går ut i media och berättar om de fruktansvärda konsekvenser som drabbar sjuka och funktionsnedsatta människor i form av indragen försörjning, indragen assistans och så vidare så vill till exempel Moderaterna strama åt villkoren för sjukskrivning ytterligare. Hur kan det vara möjligt att sjuka och funktionsnedsatta människor kan svartmålas på det här sättet?

Jag kan inte se att svaret är något annat än ableism*, det vill säga den maktordning som säger att det är bättre att vara normfungerande än att inte vara det.

Det sägs ibland att det är ett stigma att vara sjuk och det är det, i alla fall om du är sjuka i vissa sjukdomar. Stigma räcker dock inte som förklaringsmodell till den politik som förs för i grund och botten handlar den rådande politiken om att när vi inte kan vissa saker så ses vi som mindre värda. Kan vi inte arbeta så är vi inte längre värda integritet, respekt och ett drägligt liv utan förväntas finna oss i att jagas, behöva bedömas av både vårdpersonal och Försäkringskassans personal helt utan hänsyn till den integritetskränkning som det kan vara. Kan vi inte laga mat, äta, förflytta oss, andas och sköta vår egen hygien ses det som helt rimligt att främlingar ska titta på och stå med tidtagaruret när vi duschar och går på toaletten, för att avgöra om vi verkligen ska få hjälp att få våra behov tillgodosedda.

Att inte kunna vissa saker utan behöva hjälp – oavsett om det är tillfälligt eller livet ut, oavsett om det handlar om hjälp med försörjning eller praktisk hjälp i vardagen – leder till att vi anses vara skyldiga till fusk tills motsatsen är bevisad. Vår förmåga eller oförmåga blir en markör för vår moral.

Det är dags att lyfta debatten om Försäkringskassans agerande och den förda politiken ett steg till. För det handlar inte bara om sjuktal och pengar, utan om vi vill ha ett samhälle som nedvärderar människor som behöver hjälp.

 


*Ableism är den maktordning som säger att det är bättre att vara normfungerande än att inte vara det. I praktiken betyder det oftast en negativ attityd mot, och ett systematisk missgynnande av människor med funktionsnnedsättningar.