Tag: Försäkringskassan

Avslagskassans kedjereaktioner är ett hot mot demokratin

Avslagskassans kedjereaktioner är ett hot mot demokratin

Nyligen fick jag besked om att jag får statlig sjukpension, eftersom att jag har beviljats sjukersättning. Det är bra för mig med några tusenlappar extra, eftersom sjukersättningen är låg. Samtidigt så gör det mig ännu argare på socialförsäkringspolitiken.

Sedan Försäkringskassan blev Avslagskassan så har många människor fått sina liv förstörda. Dels för att ersättningen från Försäkringskassan uteblir vid behov av sjukpenning, assistans, sjukersättning med mera, dels för att Försäkringskassan kräver ett enormt merarbete av både försäkringstagare och vårdpersonal på grund av sina orimliga administrationsprocesser. Till det har vi problemet att sjukvården förväntas serva Försäkringskassan och fokusera på att göra människor arbetsföra, vilket innebär att andra delar av sjukvården kommer i skymundan för vissa grupper. Det är dock inte de enda negativa effekterna.

Vissa försäkringar (som inte betalas ut av Försäkringskassan) bygger på att försäkringstagaren får ersättning från Försäkringskassan för att sedan kvalificera sig för någon annan försäkring. I mitt fall så får jag statlig sjukpension för att jag har varit statligt anställd i ett antal år. För att få det behövde jag dock först beviljas sjukersättning från Försäkringskassan. Det var samma sak med vår privata barnförsäkring. Vi fick ut en summa på grund av en diagnos men det räckte inte med diagnosen. För att få ut pengarna så behövde vi först beviljas vårdbidrag från Försäkringskassan.

De ekonomiska skydden som finns till vid sjukdom och funktionsnedsättning kan vara beroende av att Försäkringskassan fattar korrekta beslut även om det inte är Försäkringskassan som ska betala ersättningen. Det gör att det snabbt blir väldigt kännbart i flera led när Försäkringskassan används mer som ett politiskt verktyg för makthavare än som en garant för människors lagstadgade rättigheter.

Många delar av vårt samhälle bygger på att Försäkringskassan och andra myndigheter ska finnas till för medborgarna och se till att människors lagstadgade rättigheter omsätts i praktiken. När det inte längre fungerar så sätter det igång kedjereaktioner som gör redan utsatta människor ännu mer utsatta. En klok person tar upp exemplet med att förvaltningsmål i domstol inte ger rättshjälp som ett ytterligare exempel på detta.

En vanlig historia: En myndighet anstränger sig hårt för att avslå en medborgares ansökan om stöd enligt lag. Förvaltningsrätten utgår från premissen att myndigheten vill väl, struntar i sitt utredningsansvar och dömer utifrån myndighetens inlagor.

Medborgaren har inte råd med advokat, och förvaltningsmål har inget rättsstöd pga, ja, myndigheter vill medborgare väl, ni minns? Så medborgare utan pengar (kan inte jobba pga sjuk/funkis/funkisförälder etc) har ingen chans.

Avslagskassan och politiken som ligger bakom får långtgående konsekvenser på så många plan. Människors liv blir ett lotteri långt ifrån demokratiska principer som rättssäkerhet och en förutsägbar och pålitlig offentlig förvaltning. På sikt riskerar det att få förödande konsekvenser för demokratin och tilliten till samhället.

 

Advertisements
Hysterikan, jobbet och skammen

Hysterikan, jobbet och skammen

I höstas beviljades jag sjukersättning, efter många år som sjukskriven. Det var på vissa sätt skönt att sluta leva en sjukskrivningsperiod i taget, eftersom Försäkringskassan försökte diktera villkoren både för min vård och hela mitt liv och det förvärrade min sjukdom. Samtidigt så känns det så ohyggligt sorgligt. Karriären som inte ens hade börjat ordentligt fick ett abrupt slut och det är fortfarande svårt att smälta att det blev som det blev.

Särskilt svårt är det när jag läser om hur Försäkringskassan resonerar och om hur många tror att det är att bli kroniskt sjuk. I synnerhet att få ME. Det verkar råda en hel del missuppfattningar angående sjukdom i allmänhet och ME i synnerhet. Många verkar tro att sjuk är något som vissa blir när de inte kan hantera livets krav och att det är något slags tecken på bristande moral, inkompetens eller lathet.

Jag vet att det inte är sant och även om jag är skapligt bra på att inte bry mig om vad andra tänker så är det här något som svider, för felaktiga bilder av vem som blir sjuk och varför får stor påverkan på hur vi behandlas av både vård, myndigheter och omgivningen.

När jag tänker på det sista året på jobbet så är det med brännande skam. Jag var så sjuk och ingen fattade utan läkaren på företagshälsovården envisades med att jag var stressad och behövde bli bättre på att hantera stress och att om jag bara inte gav upp utan jobbade på så skulle allt ordna sig.

På jobbet bröt jag ihop och grät flera gånger och jag kunde inte säga som det var. Det fanns psykosociala problem och visst spelade det roll men sanningen var att jag kämpade som ett djur för att inte svimma mest hela tiden men visste inte vad svimningsbenägenheten berodde på eftersom det tog flera år innan jag fick en ordentlig kardiologisk utredning som gav svar. Jag kunde inte berätta om hur jag plötsligt gick vilse i mitt eget kvarter för att jag var så desorienterad, hur jag var fumlig och klumpig och tappade saker. Om inte läkaren på företagshälsovården ansåg att det var något att bry sig om så kunde jag inte gärna berätta om det på jobbet, för jag var livrädd för att bli stämplad som ännu sjåpigare. Smärta, sömnproblem och utmattning var tillräckligt stigmatiserat. Mina dagar på jobbet bestod mest av att hålla näsan ovanför vattenytan och inte fysiskt kollapsa men läkaren fick mig att skämmas så för symtomen och därför var det nog ingen som visste hur livrädd jag var.

Visst var jag i känslomässig kris och det fanns många orsaker till den men det värsta då var att jag kände hur kroppen brakade ihop mer och mer för varje dag och läkaren trodde mig inte utan jag blev stämplad som den sköra småbarnsmamman som inte kunde hantera krav. Antagligen såg de mig likadant på jobbet och tanken på det och att jag inte fick bli frisk och göra revansch är mycket jobbigare än vad jag trodde att den skulle vara.

Att tänka på att mitt jobb såg mig som en inkompetent person som inte kunde hantera krav svider för att det upprepar samma mönster som gjorde mig så sjuk. Samma mönster som fortfarande straffar mig, eftersom det var just den uppfattningen som drev på feldiagnostiseringen, felbehandlingen och sen den svåra försämringen som blev permanent.

 

I Försäkringskassans våld

I Försäkringskassans våld

Triggervarning: Övergrepp

 

Tänk dig att du mår psykiskt dåligt för att du har varit med om något traumatiskt . Tänk dig att du därför efter många om och men och brottningsmatcher med psykiatrin till slut får en psykolog. Förvissad om att det du säger till psykologen är skyddat av vårdpersonalens regler och lagar så öppnar du dig och berättar om djupt privata och mycket känsliga saker. Tankar som får dig att skämmas så mycket att du tror att du ska brinna upp. Händelser och känslor som är som glödande kol mot huden. Samtalen med psykologen är fruktansvärt jobbiga men du genomför dem med djupt engagemang och berättar saker som du aldrig har berättat för någon annan, därför att du vill göra allt för att må bättre.

Du gör det du egentligen inte vågar och väljer att lita på psykologen.

En bit in i din resa med psykologen så blir smärtan så outhärdlig att du behöver bli sjukskriven under en period. En läkare sjukskriver, du skickar intyget vidare till Försäkringskassan och hoppas på att det ska bli godkänt. Några veckor senare får du veta att handläggaren funderar på att avslå din ansökan men att hen inte riktigt har bestämt sig än. Hen behöver kompletterande underlag. Om du har tur så skriver läkaren en komplettering och du hoppas att det ska räcka för att de ska bevilja dig sjukpenning. Det gör det inte men det får inte du veta utan handläggaren kontaktar mottagningen där din psykolog finns och begär ut hela din journal. Din läkare kontaktar dig och berättar att handläggaren vill ha din journal och berättar att det står i brevet att hen kommer att avslå ansökan om de inte får den, så du säger ja.Det känns helt fel och ger dig mycket ångest men du behöver sjukpenningen.

Tiden går och efter ytterligare ett antal veckor så får du ett brev där Försäkringskassan menar att du inte har rätt till sjukpenning. Du begär ut alla handlingar i ärendet och då ser du det, den försäkringsmedicinska rådgivarens uttalanden om dig, baserat på journalen. Det är som ett slag i ansiktet.

För inte nog med att Försäkringskassan har nekat dig sjukpenning trots att du är i så djup smärta att du inte ens klarar av att duscha och klä på dig, de har också lusläst din journal och allt det psykologen har skrivit om dig. Det som för dig var brännande privat, det som har omkullkastat hela din värld och får dig att undra vem du är och vad du ska tro om världen – det har nu blivit ett verktyg i kampen att få ner antalet sjukdagar.

Psykologen har antagligen skrivit journalanteckningar med syfte att de ska vara ett redskap i hens arbete med dig och som stöd till läkaren och andra kolleger. Hen har kanske inte haft en tanke på att anteckningarna skulle bli en del i ett politiskt spel. På Försäkringskassan har den försäkringsmedicinska rådgivaren sett sin chans att använda journalen till att både smula sönder din trovärdighet och hitta svagheter i bevisningen för att du verkligen inte kan jobba, vilket är jättelätt eftersom psykologen aldrig skrev anteckningarna i syfte att vara bevismaterial.

Den försäkringsmedicinska rådgivarens kommentarer om det som är så smärtsamt och privat för dig visar ingen respekt eller hänsyn. Tvärtom, det är en förminskande beskrivning och helt plockat ur sitt sammanhang. Rådgivaren river isär och smular sönder inte bara dina ord och upplevelser, utan hela dig. Behandlar dina ord, känslor och upplevelser som ett byråkratiskt verktyg.

Det som du trodde att du hade berättat i förtroende, skyddat av lagar och regler, har nu blivit föremål för en diskussion bland ett antal personer på Försäkringskassan. Det finns nu för all framtid lagrat i deras arkiv och varje ny handläggare, rådgivare eller annan person som är involverad i ett ärende rörande dig i framtiden kommer att ha tillgång till det. Enda sättet att få bort det är att begära journalförstöring hos IVO men i och med att anteckningarna har använts som grund för myndighetsbeslut så kommer IVO antagligen att avslå en sådan ansökan.

Du känner dig nu naken, skändad och sviken. Ditt trauma är fördjupat i stället för bearbetat. Du är rättslös, skyddslös och din rätt till integritet finns inte mer.

När vårdpersonal begär att vi ska berätta privata och känsliga saker så sker det ofta med stor omedevetenhet om att när känsliga uppgifter journalförs så kan det vara första steget i en kedja som eskalerar till ett övergrepp. Försäkringskassan har enligt lag rätt att själva avgöra vilket underlag de behöver för att kunna utreda ärenden. I takt med att Försäkringskassan har gått från att vara en myndighet som administrerar socialförsäkringar och LSS till att bli ett verktyg i avslagspolitiken och nedmonteringen av välfärdsstaten så har det inneburit att rätten till människors journaler används på ett djupt kränkande sätt.

Jag vill inte skrämmas men jag vill att alla ska vara medvetna om det. Framför allt så vill jag se lagförslag som tar ifrån Försäkringskassan rätten till människors journaler från sjukvården.

 


Andra inlägg på samma ämne:

Vård eller kontroll?

Låt mig ge min partner tillgång till min journal för att skydda min integritet

Det är dags att även ni som inte är drabbade säger ifrån

Det är dags att även ni som inte är drabbade säger ifrån

Jag är rädd nu. Helt förtvivlat vettskrämd. Så rädd att jag inte fattar hur jag ska orka bära min egen rädsla men jag vet att jag måste bära både den existentiella ångesten och vetskapen om de praktiska hoten.

Försäkringskassan vill plötsligt skicka mig på en egen utredning. Inte för att något har förändrats i mitt mående eller för att en sådan utredning kan ge dem någon information som de inte kan få genom att kontakta behandlande mottagningar, utan för att utredningen verkar vara ett mål i sig. Jag har varit sjukskriven så pass länge att den nya handläggaren anser att det är dags för att det var så länge sedan det gjordes en teamutredning. För någon som har genomgått tre stora teamutredningar och flera ytterligare utredningar de senaste åren så är det ett märkligt påstående men det är alltså handläggarens uppfattning.

Det står i mitt intyg att jag bara kan lämna hemmet ett fåtal gånger per år och då med bårburen transport och då blir jag ändå gravt försämrad i sjukdomen. Det står även att varje försämring riskerar att bli permanent så det är viktigt att jag inte pressas upp på en högre aktivitetsnivå, eftersom en del av min sjukdom (ME) är en abnorm belastningskänslighet. Som om det inte räckte så står det att utredning av hjärtat pågår men att medicininsättningen har fått pausas eftersom nya avvikelser har hittats som måste kollas upp. Avvikelser som bara kan kollas med avancerad utrustning så jag måste lämna mitt hem för undersökningarna, vilket gör att situationen redan är mycket skör.

Trots att den här informationen alltså har nått min handläggare så tycker hon plötsligt att det är en bra idé med en extra utredning av min eventuella arbetsförmåga. Hon har förvisso inte förstått informationen på intyget och i samtal med min partner fick hon en chock när det började gå upp för henne hur sjuk jag är men att ge sig – nej. Det verkar inte finnas på kartan. Hon har bestämt sig för att hon ska ha en utredning, huruvida jag blir permanent försämrad och kanske till exempel förlorar förmågan att äta eller att jag för resten av mitt liv riskerar att plågas av ännu svårare smärtor verkar inte spela någon roll. Att mitt barn kanske blir utan de få minuter per dag som han har med sin mamma är förstås också irrelevant i handläggarens ögon. Det kallas “ökad kvalitet i handläggningen” när svårt sjuka människor skickas på meningslösa utredningar för att få fram information som redan finns, även när utredningarna sannolikt är skadliga för personen.

För det är ju så att vi som är kroniskt sjuka och/eller funktionsnedsatta är i första hand inte hela människor i samhällets ögon. Vi är objekt som samhället har rätt att väga, mäta, testa, bedöma och kategorisera. Som om det är en sån fundamental del av vad det innebär att vara funktionsnedsatt att handläggaren inte kan relatera till mig om hon inte får mäta mig mot just sin mall.

Det skrämmer mig något så in i märgen att det finns vårdpersonal som går med på att göra de här utredningarna. Det skrämmer mig att Annika Strandhäll och andra ansvariga tillåts kallas Försäkringskassans agerande för något som helt enkelt inte är sant. Framför allt så skrämmer det mig så infernaliskt hur få personer som själva inte är drabbade som bryr sig.

Staten begår våld mot människor med funktionsnedsättningar och sjukdomar. Det är dags att även ni som inte är drabbade säger ifrån.

 


Andra inlägg på samma tema:

Vård eller kontroll?

Vårdvåld

Varför är det våld och inte bara en vårdskada?

I varje andetag finns rädslan

Kafkas process är komplicerad (hos Livets bilder)

Gör din plikt

Innehåll: Den här texten tar bland annat upp IBT.


 

Det är en vanlig dag i skolans värld. Regeringen tillsätter en utredning om stärkt elevhälsa. En specialpedagog skriver om samarbetet mellan lärare och elevhälsoteamet. Arbetsterapeuter vill in i skolan. Fina ambitioner men kommer det att göra någon skillnad?

Snart börjar höstterminen och på en förskola får en fyraåring guldstjärnor när hen vaggar dockan som de andra barnen och ser de vuxna i ögonen. “Med intensiv träning kan även de här barnen lära sig saker”.

Träna, träna. Lek som de andra.

En lärare kommer att sitta uppe till midnatt och gör förberedelsematerial inför hela skolans idrottsdag. När idrottsdagen planerades var det ingen som tänkte på att någon måste göra bildstöd och andra nödvändigheter för att skapa tillgänglighet för elever med funktiosnedsättningar.

Kämpa, kämpa. Du är väl inkluderande?

En sjuåring kommer att kämpa för att inte gråta när hen inte får vara med de andra barnen på rasten. “Du är så konstig Kim, du stirrar så mycket!” säger de.

Öva, öva. Försök lite till.

En annan lärare beklagar sig över att elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte får tillräckligt med resurser för att kunna öva mer. Händer still!

Träna, träna. Bli normal.

Alex kommer inte att gå till skolan en dag, eftersom hen vet att de ska inleda ett grupparbete på samhällskunskapen och ingen kommer att vilja vara med henom. När någon grupp har blivit tvingad att ta sig an Alex kommer nästa problem: Att navigera bland alla ljud som uppstår i klassrummet när grupperna ska börja diskutera. Alex huvud kommer att koka över så att hen måste resa sig och lämna klassrummet. “Du behöver lära dig att sitta still”, kommer läraren att säga.

Öva, öva. Blir som de andra.

Ytterligare en lärare kommer att gå vilse på väg från jobbet till fritids för att hämta sina barn. Samma väg som hen har gått varje vardag i tre års tid kommer plötsligt att vara omöjlig att känna igen. Dagen efter blir läraren sjukskriven för stress. Efter tre månader tycker Försäkringskassan att det är dags at börja arbetsträna, trots att läraren fortfarande kämpar med att orka hämta barnen på fritids.

Träna, träna. Gör din plikt.

Bli normal och produktiv.