Category: Skola/förskola

Du måste sluta springa ut ur klassrummet varje gång du inte får som du vill

Jag är sju år och ska gå till skolan. Benen är sega. Jag är så trött. Jag gråter nästan, för min hjärna känns överfull bara av att ha tagit mig igenom morgonen. Tagit på kläder, borstat håret och tänderna, ätit. Tuggat. Känt konsistens och smak. Suttit under lampan vid köksbordet. Existerat.

När jag närmar mig skolgården hör jag ljuden från alla barn. Osorterbara ljud som blandar sig till en ljudmassa som invaderar mig. Det gör ont men jag kan inte peka var på kroppen det gör ont. Jag vet bara att jag måste kämpa för att fortsätta existera bland alla ljuden. Jag vill vända om och gå hem. Lägga mig i sängen och skydda mig men jag vet att jag måste gå i skolan. Det är skolplikt, går jag inte dit kan polisen komma och hämta mig. Det har vuxna sagt.

Väl inne i korridoren hänger jag av mig jackan och skorna. Lysrören från taket bildar reflexer i det grusiga golvet och det äcklar mig på något sätt. Jag vet inte varför, men den gröna färgen på väggarna gör mig nedstämd. Det är som att gå genom osynlig lera där varje steg, varje andetag, varje tanke och varje förnimmelse känns som att hälla i mer vatten i en hink som redan är full. Jag är konstant på väg att drunkna, precis som i de återkommande mardrömmarna där jag har ramlat från en båt. Skillnaden är att jag vet inte vad det är som jag håller på att drunkna i, jag vet bara att varje sekund är en kamp mot någonting. Som att jag alltid är ett andetag från en kollaps.

Skoldagen börjar och i stället för att ha samling som vi alltid har så kommer parallellklassen in till oss. Deras lärare och min lärare börjar berätta att idag ska vi delas in i klassblandade grupper och pyssla med något tema. De säger nog vad pysslet ska handla om men orden studsar bara runt i mitt huvud bland alla ansikten, ansiktsuttryck, viskningar. Nu drunknar jag på riktigt. I mitt huvud känns det som om allt omkring mig är hundra olika bussar som i stället för att köra i varsin fil, åt förutbestämda håll, plötsligt börjar köra huller om buller. Pang, bom, rakt in i varandra.

Jag reser mig upp och springer i panik ut ur klassrummet. Flyr in på en toalett för att få kaoset i huvudet att lägga sig. Sen gråter jag för att jag vet att jag kommer att få en ny lapp hem till mina föräldrar där det står att jag måste sluta springa ut ur klassrummet så fort något inte blir som jag vill.

 

Uppdatering 2017-11-14: En omarbetad och bättre version av inlägget finns på bloggen Det funktionshindrande samhället.

Advertisements
Att kombinera ritprat, dagschema och veckoschema

Att kombinera ritprat, dagschema och veckoschema

I det ett tidigare inlägg visade jag en film med ett ritprat som användes för att förklara ett kommande teaterbesök med skolan. Hemma hos mig så fungerar ritprat väldigt bra som en fördjupad förberedelse men vi använder också veckoschema och dagschema för att skapa förutsägbarhet och begriplighet. För den som är van vid att jobba med bildstöd kan det te sig självklart att kombinera ritprat, veckoschema och dagschema men av erfarenhet vet jag att för den som är ny i bildstödsvärlden så är det ofta förvirrande med alla former av bildstöd. I det här inlägget ska jag därför visa hur det kan gå till när vi kombinerar det för vårt barn. Det är inget facit för hur någon annan ska göra, utan ett exempel som förhoppningsvis gör det lite lättare för någon annan att greppa hur det kan gå till. Klicka på bilderna för att få se dem i större format.

Kombinera ritprat, dagschema och veckoschema genom att:

Steg 1: Ta reda på vad som ska hända under aktiviteten. Det kan låta självklart men många gånger är det ett moment som kräver en viss arbetstid och dessutom innebär det ofta krav på att alla vuxna omkring den person som förberedelserna är till för behöver samarbeta och ha fungerande kommunikationskanaler. För att kunna förbereda en annan person på något så måste du själv veta vad som ska hända.

Steg 2: Gör ett ritprat. Hemma hos oss är det optimalt att göra det minst en vecka innan aktiviteten, även om det inte alltid blir så. Dels för att under arbetets gång så upptäcker vi ofta att vi saknar information som vi måste ha tid att ta reda på, dels för att barnet behöver få börja jobba med ritpratet i god tid. Det behöver finnas tidsmarginaler eftersom vi aldrig vet om barnet kommer att ha ork nog att titta på ett ritprat en viss dag och för att barnet kan behöva titta korta stunder men flera dagar i rad, för att hinna bearbeta informationen och förstå tillräckligt mycket för att kunna formulera frågor och synpunkter.

 

Ritpratet kan till exempel innehålla svar på de vanliga bildstödsfrågorna Vad? Var? Vem? Hur länge? Vad händer sen? Vad behöver jag ha? Varför ska jag göra det? Förutom de frågorna är det bra om ritpratet innehåller information om vad personen ska göra för att hantera något som riskerar att bli jobbigt. I det här ritpratet finns det till exempel en bild med oljud och hörselkåpor, eftersom det är gjort för ett ljudkänsligt barn. Det kan också vara bra att ha utsett en reservutgång, det vill säga en reträttplats dit personen kan ta sig om hen behöver en paus från ljud, synintryck, människor eller andra påfrestande element. Om det finns en bild på reservutgången så kan den läggas in i ritpratet, så att personen får klar och tydlig information om den i god tid.

Skärmdump från ritprat med pictogram för oljud och hörselskydd.

 

Steg 3: Gör ett veckoschema där en eller flera bilder som symboliserar aktiviteten finns med.

Veckoschema i TEACCH-färger med pictogram för skola, park, bada, teater hemma, godis och simhall.

Steg 4: Gör ett dagschema där aktiviteten ingår. Hur detaljerat det är varierar lite hemma hos oss men i och med att vi just nu använder pappersscheman så är dagschemat överskådligt och med få bilder. Tidigare använde vi appen Tasuc för dagscheman och i den kunde vi göra arbetsordningar med fler detaljer. Hur det såg ut kan du läsa om här.

Dagschema med pictogram som innehåller bilderna för onsdag, samling, svenska, mat, teater, skola, mellanmål, vinka och hemma.

Genom att jobba med bildstöd på det här sättet kan vårt barn både få en detaljerad beskrivning av vad som ska hända och få möjligheten att få en översikt, både över skoldagen och över hela veckan. Det passar inte alla, för vissa personer kan växlingen mellan veckoschema, dagschema och ritprat bli rörig och då är det vara bättre att göra på ett annat sätt.

För fler exempel på bildstöd se etiketten bildstöd här på bloggen eller facebookgruppen Bildstöd – tips och råd.

 

Ritprat som förberedelse för teaterbesök

I takt med att jag har blivit sjukare så har min partner tagit över stora delar av alla förberedelser som vi gör till vårt barn. Vi jobbar mycket med appen Ritprata och eftersom min partner är en sån där människa som gillar video så har han gjort en film med ett ritprat som är tänkt att användas för att förklara ett kommande teaterbesök.

(Tryck på “CC” längst ner i högra hörnet för textning.)

Ritprat kan göras på många olika sätt, beroende på syftet. Här är syftet att förbereda för vad som ska hända och därför används bilder som sedan kommer att användas i dagschemat. Det är särskilt bra när man gör ritprat till ett personer som inte är så vana vid bildstöd, eller om den kommande händelsen innehåller moment som är helt obekanta för personen. Genom att använda schemabilder i ritpratet så får personen en chans att lära sig bilderna i förväg och dagschemat blir då lättare att tolka och förstå. I andra sammanhang kan det vara en stor fördel att rita, till exempel när du vill reda ut vad som hände i en konflikt.

I det här ritpratet används du-form, där en person berättar för en annan vad som ska hända, medan det i litteraturen om sociala berättelser ofta understryks att det är viktigt att använda jag-form. Min erfarenhet säger att vilket som är bäst beror på hur ritpratet ska användas och på personen som det är till för. När vi gör planer av det här slaget är det vanligt att vårt barn ändrar i ritpratet, allt eftersom han greppar vad som ska hända och kommer med frågor. Då kan ritpratet byta form och gå från att en person berättar vad som ska hända till ett samarbete med en gemensam plan där barnet berättar själv och då använder jag-form. Eftersom appen vi använder har en inspelningsfunktion för ljud så lämpar den sig särskilt bra att använda som samtalsunderlag, för barnet kan då spela upp vad vi har sagt till bilderna. Någon gång i framtiden kanske vi gör en film om hur det kan gå till när vi jobbar med ritprat som ett verktyg för samarbete, för att illustrera hur ritpratet kan utvecklas.

I ett kommande inlägg kommer jag att förklara hur vi gör för att kombinera ritprat med dagschema och veckoschema. Du hittar det här.

Hellre problembeskrivningar än goda exempel

Syntolkning: Cirkelformad labyrint med frågetecken i mitten.

 

Jag får ibland höra att jag borde sluta klaga och sprida lite mer goda exempel i stället. Att det blir så dålig stämning när jag påpekar problem och att det faktiskt inte är så roligt för politiker, vårdpersonal och skolpersonal att läsa kritik. För att vara tillmötesgående så ska jag därför förklara varför jag oftast inte sprider goda exempel. Det är nämligen ingen slump, utan ett helt medvetet val.

Innan jag blev sjuk och sjukskriven så jobbade jag på en stor myndighets IT-avdelning. Som anställd har jag gått ett par olika kurser och en av dem sticker ut. Jag tänker inte berätta vilken kurs det gäller men den var raka motsatsen till mycket inom IT-branschen. Inget fluff om att “plocka den lägst hängande frukten”. Inget låtsas att bara vi har lite “best practises” så funkar allt. I stället handlade den om genomarbetade sätt att förstå och bedriva IT så att det fyller sin egentliga roll: att stötta eller möjliggöra kärnverksamheten. Det är förstås väldigt bra i sig, att IT inte behandlas som ett självändamål utan att fokus hela tiden ligger på att förstå hur IT gör kärnverksamheten så bra som möjlig och inte ställer till problem stup i kvarten. En av de viktigaste sakerna som jag tog med mig från den här kursen var dock något som inte handlar om IT specifikt utan är applicerbart på alla möjliga typer av verksamheter: Våga dröj vid problemet.

Om vi kan beskriva problemet och förstå det så har vi större chanser att också kunna lösa det. 

Att sprida goda exempel i stället för att påtala problemen gör inte att vi förstår problemen bättre. Goda exempel säger ingenting om vilka problemen är, hur stora de är, vilka problem som är mest prioriterade att lösa eller hur de ska lösas. Goda exempel kan förstås användas som ett komplement till problembeskrivningar men när någon kritiserar problembeskrivare och menar att vi ska sluta belysa problem för att i stället ägna oss åt goda exempel så är det bara ett sätt att tysta kritiker. Jag har svårt att se hur något kommer att förändras av det. Goda exempel blir istället en ridå som dras för problemen så att alla kan låtsas att vi är överens och att problemen kommer att lösa sig själva. Någon slags villfarelse om att det egentligen inte finns några intressekonflikter utan bara lite missförstånd och enkelt åtgärdad okunskap.

Så länge politiker vägrar erkänna att skolan är grymt otillgänglig för de flesta barn med funktionsnedsättningar, så länge lärare inte anser att kampen för en mer tillgänglig skola angår dem, så länge vårdpersonal vägrar erkänna sin maktposition och så länge politiker vägrar ta i problemet med en vård som systematisk behandlar vissa grupper väldigt illa – så länge all den här vägran fortgår så kommer ingenting att förändras. Tvärt om så tror jag att avhumaniseringen av sjuka och funktionsnedsatta människor behöver beskrivas och synliggöras för att förändringar ska kunna ske.

Frustrerande kommentarer del 9: Vi har jobbat med barn i 20 år, vi kan det här

Det var länge sedan sist men nu är det dags för den sista delen av inläggsserien om frustrerande kommentarer som funktionsnedsatta elever och deras vårdnadshavare får höra i mötet med skolan. Kommentaren som jag vill belysa i det här inlägget är “Vi har jobbat med barn i 20 år, vi kan det här”.

Den här kommentaren är frustrerande när den sägs som ett svar på när elever eller vårdnadshavare har egna idéer om vad som kan göras för att stötta barnet och göra skolan mer tillgänglig. Det kan vara allt från bildstöd för att göra dagen mer begriplig till att få använda hiss för att inte slita på lederna men som elever och vårdnadshavare lär många av oss snabbt att våra idéer inte är aktuella, enbart för att de kommer från oss. I skolan ska skolans idéer användas, punkt (det här är inte en långsökt tolkning från min sida, jag har vid flera tillfällen fått höra det uttryckas väldigt bokstavligt). När elever eller vårdnadshavare påpekar att en viss strategi eller ett visst hjälpmedel har visat sig vara väldigt bra tidigare så kommer den, kommentaren “Vi har jobbat med det här i 20 år, vi kan det här med barn”. Med det verkar det menas att elevens eller vårdnadshavarens idéer inte behövs för skolan kan lösa det här själva, även om skolans sätt innebär att elever mår så dåligt av skolan att de till slut inte kan gå dit.

Det är en väldigt märklig kommentar. I synnerhet när jag ser lärares sjukskrivnignsstatistik och tar del av hur skolpersonal beskriver att ni har en ohållbar arbetssituation. Jag tror er när ni beskriver er situation, men borde inte det leda till att ni vill ta emot den kunskap som eleven själv och vårdnadshavare sitter på? I en pressad arbetssituation där det inte finns något utrymme att läsa på om olika sätt att anpassa, varför detta motstånd till åtgärder som kommer från elever och vårdnadshavare? (Nej, det rör sig inte bara om att förslagen är omöjliga att genomföra med tanke på att ett förslag som avvisades när de kom från elev eller vårdnadshavare plötsligt kan vara genomförbart när någon i skolan kommer med det.)

Förutom att den här kommentaren används för att avvisa elevers och vårdnadshavares försök att samarbeta så är den ofta inte sann. Att någon har lång erfarenhet av att jobba i skolan är inte detsamma som att personen är bra på anpassningar för elever med olika funktionsnedsättningar. Skolan har aldrig varit särskilt tillgänglig, så rent krasst är det möjligt att ha hur många års erfarenhet som helst utan att ha en aning om vad en tillgänglig skola innebär. Jag kan tänka mig att det är jobbigt att inse och erkänna sin egen okunskap, men är det försvarbart att låta sin egen stolthet stå i vägen för funkiselevers rätt till likvärdig utbildning och att slippa gå sönder av skolan? Jag anser inte det.

Det här inlägget blir som tidigare nämndes det sista i serien om frustrerande kommentarer från skolan. Med tanke på det vill jag kommentera problemet med lärares arbetsbelastning, som jag tidigare har fått som förklaring till nedvärderande kommentarer från skolpersonal:

Jag vet att många lärare har en ohållbar arbetsbelastning. Jag vet att de krav som läggs på er att anpassa en i grunden otillgänglig skola är omöjliga att möta. Men lärares möjligheter att få en vardag där ni kan undervisa alla skolans elever – utan att någon blir diskriminerad eller görs illa  – blir nog inte bättre av att ni fäller nedvärderande och okunniga kommentarer till funkiselever och vårdnadshavare. Varken direkt till oss eller via sociala medier. Tvärt om tror jag att den rådande nedskärningspolitiken ges bränsle när lärare uttrycker att funkiselever är curlade, lata och borde skärpa sig. Eller att det krävs övermänskliga superhjältar för att undervisa funkiselever. För om så är fallet – varför ska politiker börja satsa resurser på att skapa en mer tillgänglig skola? Både curlingretoriken och superhjälteretoriken sprider en idé om att politiken inte kan göra något åt situationen. En idé som varken gynnar lärare eller elever.

Jag vill gärna samarbeta med er i skolan och hoppas därför på att i framtiden slippa mötas av negativa värderingar om funktionsnedsatta människor. Vill ni samarbeta med mig för att skolan ska vara en plats där varken elever eller lärare går sönder?

 


Tidigare inlägg om frustrerande kommentarer är:

Del 1 “Alla barn är trötta efter en dag i skolan/på förskolan

Del 2 “Vi har anpassat”

Del 3  “Du måste sluta låta barnet bestämma allt”  

Del 4 “Hen kan väl inte ha bildschema hela livet heller?”

Del 5: “Allt är jättebra”

Del 6: “Skolan är skyldig att göra en orosanmälan”

Del 7: “Skolan har gjort allt”

Del 8: Eleven måste komma till skolan för att vi ska kunna anpassa