Category: Skola/förskola

Månadsöversikt juli och augusti

Det är ett bra tag kvar innan det blir juli och augusti men eftersom jag misstänker att det finns behov av att göra i ordning månadsöversikter för hela sommaren på en gång så publicerar jag dem redan nu (översikten för juni hittar du här). Översikten för juli ser lite annorlunda ut eftersom den sträcker sig över en vecka mer än vad månaderna vanligtvis gör. Det blir alltså två blad att skriva ut (men bara ett syns på bilden här nedanför). Som tidigare så kommer månadsöversikterna både i excelformat för den som vill ändra något, och i PDF vilket är enklare om man inte vill ändra materialet. Skriv gärna i kommentarsfältet om du upptäcker något fel, så försöker jag rätta till det så snabbt som möjligt.

Månadsöversikt juli i excelformat: manadsoversikt_juli_funkisfeministen_normala_marginaler

Månadsöversikt juli som PDF: manadsoversikt_juli_funkisfeministen_normala_marginaler

Månadsöversikt augusti i excelformat: manadsoversikt_augusti_funkisfeministen

Månadsöversikt augusti som PDF: manadsoversikt_augusti_funkisfeministen Sheet1

Eftersom skolavslutning och skolstart sker vid olika datum i olika skolor så har jag inte lagt in några sådana bilder utan det är som med födelsedagar och andra datum som behöver finnas med med som inte är generella – var och en får själv placera ut de bilderna på översikten.

Obs! Det är fritt fram att använda materialet för eget bruk men inte för kommersiella syften. Om du vill använda översikterna (eller något annat material från den här bloggen) i verksamheter som t ex skola, BUP, korttidsboende eller liknande så går det bra, men skicka gärna ett mail på (funkisfeministen at gmail punkt com) och berätta i vilken verksamhet det används. Det är intressant för mig att veta.

Vill du göra en översikt själv men använda min mall som grund så finns den i det här inlägget.

Att centrera funkisperspektiv

Just nu river det hårt i mig. Mina vänner behandlas illa av vården, Försäkringskassan och andra myndigheter (läs till exempel här  om den situation som bloggaren Livets bilder har hamnat i på grund av den rådande politiken) och jag lever själv under stark stress eftersom jag som kroniskt sjuk, funktionsnedsatt och förälder till ett funktionsnedsatt barn hela tiden konfronteras med den djupt rotade ableismen. Brottningsmatchen (eller snarare den konstanta kampen) mot vård, myndigheter och omgivning är obeskrivlig. De praktiska problemen hopar sig och dessutom ligger hela tiden den existentiella krisen i bakgrunden och pockar på uppmärksamhet. Hur ska jag kunna försonas med att ha blivit skadad av den vård som har till uppgift att bota och lindra? Hur ska jag leva med att så mycket av det som i teorin ska vara hjälp och stöd i praktiken blir stjälpande, belastande och kränkande?

Trots den här situationen är jag inte deprimerad. Jag är arg, ledsen och fullständigt livrädd men jag är varken deprimerad eller utan hopp. För mig finns det bara en väg att hålla mig till när livet stormar så här mycket – att politisera. Att backa ur det som är just min situation och se att den bara är en del i ett mycket större mönster. Det gör inte mindre ont och det gör mig inte mindre rädd men det ger en möjlighet till förändring. För det är varken slump eller en naturlag att sjuka och funktionsnedsatta människor behandlas illa, det är en konsekvens av politiska beslut. Att skola, vård och resten av samhället ser ut som det gör är en konsekvens av den politik som förs. Ingenting tvingar oss som samhälle att fortsätta ha det så här, utan det går att förändra.

Att funktionsnedsatta barn behandlas fruktansvärt illa av en otillgänglig skola är inte en enskild fråga utan en del av den djupgående struktur som kallas ableism, där det ses som bättre att fungera på ett visst sätt och som sämre att ha funktionsnedsättningar. För de som just nu är till exempel autistiska barn kommer en dag att bli autistiska vuxna och fortsätta drabbas av ableism. De som idag är vuxna autister var en gång i tiden autistiska barn och ungdomar. För även om det finns funktionsnedsättningar som minskar med åldern och funktionsnedsättningar som förvärvas efter barndomen så är till exempel neuropsykiatriska funktionsnedsättningar något som vi har hela livet. Vuxna med NPF borde därför ses som centrala aktörer i kampen för bättre skola, vård och samhällsstöd för barn med NPF. För det är vi som en gång var de där barnen som möttes av ett otillgängligt samhälle som kan berätta om hur det var och vad det gjorde med oss.

När lärare tror att anpassningar för att öka tillgängligheten är detsamma som att skämma bort och att det inte förbereder oss för vuxenlivet så kan vi berätta om vad det gjorde med oss att försöka spela eller bli normfungerande hela vår uppväxt. När lärare och andra tyckare i skoldebatter tror att om vi bara tvingas jobba hårdare och inte får en massa diagnoser, hjälpmedel och anpassningar så kommer vi att bli normfungerande, produktiva vuxna så kan vi berätta att det är fel. Att många av oss mår dåligt av att ha försökt förgöra oss själva under många år. Vissa utvecklar en form av posttraumatiskt stressyndrom (läs till exempel här om bloggaren Autistiska Manifestets erfarenheter) och många lever med ångest, självhat och internaliserad ableism.

När normfungerande personal inom vård och skola saknar genuin förståelse för vad det är att ha NPF eller andra funktionsnedsättningar så kan vi berätta om hur det kan vara. Vi är vuxna med många olika erfarenheter och vi kan ge en mångafacetterad bild bortom den ableistiska tolkningsramen. Vi kan tillsammans ge berättelser som centrerar våra sätt att uppleva världen och det borde vara en tillgång. Vi kan ge ett alternativ till habiliteringens kurser för föräldrar till autistiska barn där så kallade experter pratar om autistiska barn som förfrämlingade aliens.

Det är dags att skolan, habiliteringar, BUP, föräldrarörelser, politiker och alla andra inblandade börjar värdera funktionsnedsatta vuxna i allmänhet och vuxna med NPF i synnerhet. Att omvärlden slutar förutsätta att föräldrar till barn med NPF inte har några egna neuropsykiatriska funktionsedsättningar och att fokus riktas mot det som är kärnan i problemet: ableismen.

Att centrera funktionsnedsatta människors perspektiv är centralt i kampen mot ableismen och för ett mer jämlikt och tillgängligt samhälle.

Duktiga flickor har inte funktionsnedsättningar

När jag nyligen hade fyllt 31 år provade jag för första gången medicin för ADHD. Den första sorten funkade inte men den andra sorten fick mig att gråta. Inte för att den gjorde mig nedstämd utan för att jag för första gången upplevde glimtar av det människor i min omgivning upplevde. Sinnesintryck samordnade sig, jag tänkte bara på ett par saker i taget och jag upplevde ett inre lugn som jag aldrig någonsin hade upplevt. Trots motion, meditation, yoga och mindfulness hade jag aldrig någonsin upplevt det som medicinen fick mig att uppleva. Glädjen över lugnet är svår att beskriva i ord och samtidigt kom en sorg som jag var helt oförberedd på – sorgen över att inse hur hårt jag hade kämpat hela mitt liv utan att någonsin få ett erkännande för det, varken av mig själv eller av omgivningen.

Mitt liv har präglats av ojämna prestationer. Ena stunden mycket höga prestationer, för att sedan rasa ihop och knappt kunna ta mig ur sängen. I grundskolan tolkades det som att jag var begåvad men brast i motivation och att jag därför behövde skärpa mig. Den tolkningen har sedan följt med till många delar av livet. “Du som har så lätt för dig, du måste skärpa dig och kämpa lite också!”

Jag kämpade och kämpade men snubblade hela tiden. Orkade inte gå i skolan, fast det egentligen var lätt. Men jag bara orkade inte. Sinnesintrycken hann inte bearbetas under natten så jag vaknade men fortsatte drömma att jag var kvar i klassrummet. Gasen i huvudet som aldrig släppte, att ha åtta tankespår igång samtidigt. Det var för mycket. Livet var för mycket, men jag kunde inte bromsa.

Jag var alltid extremerna. Begåvad och lat. För mycket och för lite. För högljudd och för frånvarande. Så ung och så duktig, så omogen och slarvig. Hade jag haft ett annat kön hade mina funktionsnedsättningar kanske uppmärksammats tidigare, för duktiga flickor är strävsamma och motsatsen till pojkar med ADHD.

Så blev jag vuxen, fick diagnosen ADHD och provade medicin. Sorgen över att inte ha fått förståelse tidigare – framför allt över att ha blivit nekad förståelse från mig själv – är bråddjup och kommer nog alltid att vara det. Den bristande tillgängligheten och kunskapen fick mig att tänka så många nedvärderande tankar om mig själv.

Att vara strävsam och ambitiös hade ett högt pris. Mina funktionsnedsättningar identifierades inte och jag fick jobba dubbelt så hårt som jämnåriga utan funktionsnedsättningar. Tvärt om vad många tror så lönar det sig inte alltid att vara en duktig flicka. Duktigheten kan maskera svårigheter och anses du vara kvinna kommer såväl skol- som vårdpersonal ta längre tid på sig att fundera på om du har vissa funktionsnedsättningar.

Att vara duktig leder inte alltid till bra utbildningar och välbetalda jobb. För den som har funktionsnedsättningar kan kämpa hur hårt som helst utan att någonsin få någonting mer än ohälsa för slitet.

Bildstöd till Kapten Reko

Konsumentföreningen Stockholm har ett projekt som heter Kapten Reko som går ut på att lära förskolebarn och vuxna i barnens omgivning att minska matsvinnet. I projektet ingår fyra stycken hemuppgifter som jag har gjort bildstöd till. Bildstödet är utformat för att göra det möjligt att greppa det centrala i varje uppgift men eftersom uppgifterna inte är formulerade på ett sätt som gör det enkelt att göra bildstöd till dem så har vissa delar försvunnit. Bildstödet är tänkt att användas som komplement till muntliga förklaringar. Nedan visas bildstödet i jpeg-format, i slutet av varje beskrivning finns bildstödet till varje uppgift i pdf.

Hemuppgift 1

kapten-reko-hemuppgift-1

Be mamma och pappa att få lägga upp maten själv när ni ska äta middag ikväll. Ta inte mer än du tror att du orkar äta upp! Berätta gärna för dina föräldrar varför du vill lägga upp maten själv. Uppgift 1 som pdf: kapten-reko-hemuppgift-1

Hemuppgift 2

kapten-reko-hemuppgift-2

Se efter hur många grader ni har i kylskåpet hemma. Säg åt mamma eller pappa att den ska stå på 5 grader och berätta varför! Hjälps åt att justera temperaturen. Hemuppgift 2 som pdf: kapten-reko-hemuppgift-2

Hemuppgift 3

kapten-reko-hemuppgift-3

Brukar din mamma eller pappa titta på bäst-före-datumet och slänga mat som ”gått ut”? Berätta att det finns ett smartare sätt att avgöra om maten går att äta; titta, lukta, smaka! Hemuppgift 3 som pdf: kapten-reko-hemuppgift-3

Hemuppgift 4

kapten-reko-hemuppgift-4

Be mamma eller pappa att ni en gång i vecka, till exempel varje måndag eller onsdag, lagar en middag av rester som ni har hemma. Kanske kan ni prova redan ikväll? OBS! Att gå till affären och handla fler ingredienser är fusk. Hemuppgift 4 som pdf: kapten-reko-hemuppgift-4

Jag kan väl pröva att försöka bli normal

Sommarlovet har precis börjat och många av oss vill inte ens tänka på terminsstarten i augusti. Just därför ber jag dig att fortsätta läsa.
Jag tänker på alla tillfällen människor har sagt åt mig att jag ska pröva att göra saker enligt deras plan. Pröva och se, det är ju inte farligt. Jag tänker på hur jag som barn fick höra att alla är ju trötta, det är bara att bita ihop. Jag prövade. Jag bet ihop. Jag gick sönder. Upp i sadeln, pröva igen, bit ihop lite till. Gå sönder lite till.

Historien tar inte slut. Nu är jag vuxen och samma mönster fortsätter men nu är det inte vuxna som säger åt ett barn att kämpa sig igenom ljuden eller alla de intryck det skapar hos mig att känna andra människors känslor skölja över mig. Nu är det vårdpersonal och representanter från myndigheter som ska hjälpa mig med rehabilitering som säger samma sak. Vi prövar och ser, det är inte farligt. Funkar det inte kan vi ju backa?
Men det är inte bara att backa. Det är att rasa. Att pressa mig igenom en tillvaro som kräver att jag ska funka på ett sätt jag inte kan funka har haft sönder mig. Jag hoppas att det inte har haft sönder mig för gott men jag kan inte låta bli att undra hur jag hade mått idag och vilka förmågor jag hade haft om jag inte blivit pressad över gränsen konstant sedan jag gick på dagis. Hade jag kunnat jobba idag? Hade min ljudkänslighet varit mildare? Hade jag varit mindre stresskänslig idag om jag hade fått gå i skolan i en mindre grupp och inte legat och snurrat hela nätterna av överstimulering? Hade jag varit lika mentalt trött eller hade jag orkat mer?

Frågorna är många och jag får inga svar utan bara nya frågor. Varför ska de som är barn idag, när kunskapen finns, behöva pröva skolformer som är orealistiska? Varför är det så viktigt att till varje pris pröva den skolform som ses som den normala? Hur kan det vara värt att riskera ohälsa och utebliven skolgång? Varför är det så farligt att en elev går kvar i en liten undervisningsgrupp som fungerar? Hur kan en liten undervisningsgrupp vara sämre än att en elev blir sjuk av den stress om en otillgänglig skolgång innebär?

De barn som växer upp idag förtjänar bättre. De förtjänar att inte behöva skada sig själva genom att pröva fullständigt orealistiska idéer. De förtjänar att lyssnas på i stället för att avfärdas med att deras sätt att fungera kanske går över.

Så du som läser och har en chans att påverka ett barns liv: Låt barnet slippa spendera sommaren med att oroa sig för om det ska behöva må dåligt till hösten när skolan börjar. Lova att ingen elev ska behöva göra sig själv illa genom att pröva gå till en skolsituation som är skadlig.


Text från Barn i behov, sommaren 2015