Author: Funkisfeministen

Lågaffektiva förberedelser

Lågaffektiva förberedelser

Lågaffektivt bemötande är en filosofi och en samling strategier som bygger på antagandet att barn gör rätt om de kan. Praktiken kan delas in i tre delar: hantera, utvärdera och förändra men ofta när lågaffektivt bemötande diskuteras så är det hanteringen av krissituationer som står i fokus. Som motvikt till det fokuset vill jag belysa de andra delarna av ett lågaffektivt föräldraskap. För även om krishanteringskompetens är jätteviktigt och bra så är de andra delarna lika viktiga, eftersom det är de delarna som i längden bidrar till att minska hur ofta det blir kris och hur svår krisen blir.

Mitt barn är idag åtta år. Under de åtta åren som vi har varit föräldrar så har vi utvärderat jobbiga situationer väldigt många gånger. Utvärderingarna har entydigt landat i att tillvaron blir övermäktig när barnet blir överraskat.

När vi har utvärderat och kommit fram till att överraskningar ställer krav som barnet inte kan möta så handlar anpassningen (det vill säga förändringen) om att

1) organisera tillvaron så att vi minskar mängden förändringar och överraskningar i den mån vi kan

2) förbereda barnet på allt som är nytt eller inte är som vanligt

Att bygga en förutsägbar tillvaro med mycket förberedelser är ett hantverk. Det innehåller till exempel att ha olika bildscheman som visar hur månaden, veckan och dagen kommer att se ut, att ta reda på fler detaljer om allt som ska hända i skolan, göra bildstöd och gå igenom det med barnet och över lag att meddela barnet om nästa steg i vardagen i så pass god tid att barnet kan avsluta utan stress. För att det ska vara möjligt måste vi dessutom energiplanera och se till att barnet har ork över för att kunna ta till sig förberedelser och hantera förändringen/det som är nytt när det väl sker.

Det här är ett sätt att leva, eftersom det genomsyrar hela vår vardag. Det är inga enstaka aktiviteter vi gör utan något som vi alltid har med oss i allt vi tänker och gör. För den som inte är van är det här ofta svårt att genomföra, för det kräver träning och kompetens för att kunna skapa en förutsägbar vardag.

För den som själv inte regelbundet känner den enorma kognitiva smärta det är att behöva ställa om sig i en värld som redan är så svår att navigera som den är för många av oss med NPF så ter det sig ofta obegripligt att det här ska behövas. Alla med NPF har inte identiska upplevelser av svårigheterna med att ställa om och klara förändringar men för mig har tillvaron alltid varit som att lägga i den högsta växeln och driva på ett tåg upp till maxhastighet för att klara av att hantera de krav som livet ställer. Sen plötsligt, från ingenstans så tvärsvänger spåret och jag har alldeles för hög hastighet för att klara av att göra den riktningsförändringen.

För många och för plötsliga förändringar är som att tvingas svänga tvärt i en alldeles för hög hastighet. Det blir urspårning. Det är som att all tankeverksamhet blir ett entonigt tjut och jag kan inte greppa någonting. Jag vet inte om mitt barn upplever det likadant men jag vet att för många förändringar och överraskningar gör tillvaron övermäktig frö barnet.

Jag har de här erfarenheterna själv och har aldrig någonsin svårt att greppa att behovet av förutsägbarhet finns men så är det inte för många andra och därför innebär arbetet med att skapa förutsägbarhet också att be om information igen och igen samt att förklara varför igen och igen. Ibland är det frustrerande men om vi inte gör det så anser jag inte att vi är lågaffektiva, för lågaffektiva förhållningssätt är all tre benen.

Förberedelserna, förutsägbarheten och det visuella stödet är det som gör att tåget inte måste gasas upp till max för att ta sig genom tillvaron, utan kan sakta ner till ett tempo som är hållbart i längden. Det är också det som gör att rälsen kan svänga mjukt och att svängen blir väl synlig på långt håll. Kort sagt är det faktorer som gör att vi slipper urspårning.

Advertisements
Osynliggjord kunskap

Osynliggjord kunskap

Jag såg den här annonsen idag på Facebook och blev både ledsen och arg. Det här är ett företag som ska förmedla behandlingsfamiljer till ungdomar. De söker personer som vill vara behandlingsfamiljer men söker inte personer med kunskap, erfarenhet och intresse utan personer som vill ha ett enkelt jobb för att kunna skriva en bok vid sidan av (klicka på bilden så kommer du direkt till facebookannonsen).

Annons där företaget Maglungen Utveckling söker behandlingsfamiljer

Det finns flera skäl till att ungdomar placeras i den här sortens behandlingsinsatser. En del av ungdomarna är ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som placeras för att de inte går i skolan. De ungdomarna mår dåligt och har slutat gå i skolan eftersom skolan har varit otillgänglig för dem. Den här annonsen  är ett svek mot de ungdomarna. De behöver inte någon som tappar tålamodet när hen inte får ägna sig åt sitt nya projekt utan tvärt om så behöver de någon med mycket tålamod, nyfikenhet och respekt. Människor som har lyssnat på den berörda gruppen och lärt sig hur man anpassar tillvaron och kommunicerar på ett fungerande sätt. Man kan nämligen inte lära någon några färdigheter om man inte kan kommunicera med personen, därför bör behandlingsfamiljer till exempel kunna AKK (alternativ och kompletterande kommunikation) och tydliggörande pedagogik.

Förutom att vara ett enormt svek mot ungdomarna så speglar annonsen samma värderingar och antaganden som jag möter när det gäller både bildstöd, lågaffektivt bemötande och tillgänglighet över lag: Det ses inte som områden att lära sig något som och kunskap i ämnet nedvärderas.

Det avfärdas som trams och inte som något om man måste öva sig på för att kunna. Människor som besitter kompetens inom de här områdena tas inte på allvar, i synnerhet inte när vi funkisar själva försöker förklara vilka tillgänglighetsskapande åtgärder vi behöver.

Antaganden av det här slaget är väldigt skadliga för oss med funktionsnedsättningar. När skolan genomsyras av idén att man inte behöver kunna något för att vara tillgänglig för elever med funktionsnedsättningar så far barn och ungdomar med funktionsnedsättningar väldigt illa. När vården genomsyras av idén att det inte finns någon kunskap om tillgänglig kommunikation att ta till sig så skadas vi av de missförstånd som uppstår.

Den här kunskapsfientliga inställningen till tillgänglighetsskapande åtgärder och funktionshinderfrågor måste få ett slut. Det är helt orimligt att skattepengar ska kunna gå till att finansiera en insats som spiller ungdomars tid samtidigt som skolor inte har råd med resurser, det saknas tilläggsbelopp och annat som skulle kunna förhindra så mycket lidande.

Ombyggnad pågår

Ombyggnad pågår

Jag får just nu hjälp att dela upp bildstödssidan i flera sidor, så att det ska gå lättare att hitta. I och med det arbetet så har jag upptäckt att en del material har en länk på sig som inte stämmer och därför gjort lite ändringar. En konsekvens av omstruktureringen är att vissa länkar till material inte funkar just nu, i synnerhet till InPrint-material som laddas ner via Dropbox.

Arbetet med att få klart alla sidor med bildstödsmaterial kommer att ta några veckor till så om du klickar på en länk till något material som inte funkar så skriv gärna en kommentar här, så ska jag försöka åtgärda det så snabbt som möjligt. De nya sidorna kommer att innehålla en del nyheter och om du vill följa arbetet så kolla bloggens bildstödsinstagram Visuellt stöd.

 

 

Alltid offrar vi någon

Alltid offrar vi någon

Jag har haft ett politiskt engagemang så länge jag kan minnas och mitt intresse för makt har funnits sedan långt innan jag förstod var det var. Genom åren har jag varit engagerad i ett antal olika frågor och det jag ska skriva om nu är ett mönster som jag ser upprepa sig inom flera rörelser och frågor. Det finns det en hel del intressant skrivet om det här fenomenet men jag kommer bara att fokusera mina egna erfarenheter av det här och inte referera vidare i det här inlägget.

Alla politiska frågor och rörelser som jag har varit en del av har haft jämlikhet som ett mål. En eller flera underordnade grupper går samman och kämpar för att få samma rättigheter och förutsättningar som andra. I de olika frågorna som jag har engagerat mig i så  har det funnits bitvis väldigt olika syn på hur målet om jämlikhet ska nås men en sak är gemensam: Inom alla rörelser har det funnits en tendens att normen inom gruppen blir de som är minst underordnade bland de underordnade. De som åtnjuter mest inflytande (formellt och informellt) är inte de som är allra mest utsatta. I många fall är det till och med så att de allra mest utsatta av den maktstruktur som man kritiserar får skuld och eller offras i kampen.

Den här observationen är nog varken ny eller originell. Begreppet intersektionalitet är inget nytt  och att till exempel svarta kvinnor kämpar med kamper som vita kvinnor tror är över är den bistra sanningen i en rasistisk värld. Trots att det borde vara välkänt vid det här laget att det finns flera maktaxlar och att många människor befinner sig i flera underordnade grupper samtidigt så verkar mänskligheten ha svårt att hantera det. Runt omkring mig pågår det fortfarande allt från osynliggörande till aktivt förnekande av de mest utsatta människornas situationer.

När vi pratar om att det behövs aktiva åtgärder för att skydda kvinnor från patriarkatets hot om våld så anses det ofta okej att strunta i att transkvinnor och andra transpersoner är minst lika utsatta för olika former av våld, inte minst sexuellt sådant. När vi pratar om vikten av att ge alla kvinnor ekonomisk trygghet nog att kunna lämna våldsamma partners så glöms funkiskvinnorna bort, vi förväntas i stället finna oss i att bli både praktiskt och ekonomiskt beroende av partners och andra anhöriga.

Mönstret syns även i samtal om välfärden. När det pratas om hur de som jobbar i välfärden utnyttjas och blir sjuka av politikens orimliga illusion om effektivitet så glöms inte bara de som behöver välfärden bort i beskrivningen, utan våra försök att bära vittnesmål avfärdas ofta.

När vi berättar om hur vi måste vara effektiva (det vill säga foga oss i en helt omänsklig mall) och enkla patienter, assistansanvändare, elever, hemtjänstanvändare med mera för annars så blir vi utan välfärden så är det inte välkomna vittnesmål. Inte heller när vi berättar om hur vi skadas av välfärdens oförmåga till jämlikhet och respekt. Det kan mötas med anklagelser, förnekanden, förlöjliganden eller olika försök att tysta oss. Elever med kroniska sjukdomar och funktionsnedsättningar kan till och med få skulden för skolpersonalens orimliga arbetssituation, trots att det inte på något sätt är de underordnade eleverna som står bakom de politiska beslut som har orsakat situationen. Faktumet att personal har möjligheten att rädda sig själva medan eleverna är tvingade till skolan enligt lag, hur illa skolan än gör dem, borde vara skäl nog för att förstå elevernas utsatta situation men så sker ofta inte.

Anledningen till att vi bör fråga oss vem som blir allra mest utsatt i olika sammanhang är inte för att det är någon tävling i vem det är synd om. Anledningen är att de grupper som blir allra mest underordnade av de underordnade i olika sammanhang väldigt ofta är de som det anses vara okej att offra. Eftersom tendensen att offra de som har svårast att bli lyssnade på verkar finnas hos många av oss så behöver vi göra något aktivt för att motverka den om vi fortfarande vill kunna hävda att jämlikhet är målet.

Det jag beskriver i det här inlägget är inte en känga riktad mot någon enskild person utan tvärt om, något som jag ser hur både jag och andra personer i underordnade grupper utsätts för upprepat.

Bryr vi oss om rättvisa och jämlikhet så är det helt enkelt inte försvarbart att acceptera de offer som sker. Att fråga sig vem som underordnas allra mest i en situation gör inte tillvaron enklare på något sätt, tvärt om så blir det ofta smärtsamt tydligt hur komplexa maktrelationer kan vara. Det är dock det enda moraliskt försvarbara och det kan dessutom hjälpa oss bort från den populistiska samtidens grepp om våra tankar.