Tag: funktionsnedsättning

Den som tolkar bokstavligt behöver inte mer skuld, rädsla och stigmatisering (Om debatten om porrens påverkan på barn och ungdomar)

Den som tolkar bokstavligt behöver inte mer skuld, rädsla och stigmatisering (Om debatten om porrens påverkan på barn och ungdomar)

Innehåll: Sex, omnämnande av övergrepp, ableism

“När man gör sex så har man först kläder på sig, sen badkläder och sen är man naken”


Den här kommentaren yttrades av ett autistiskt barn i bekantskapskretsen som då gick i lågstadiet (jag minns inte exakt, för det var några år sen). Barnet hade någon bok om hur barn blir till där vuxna hade sex för att göra barn och hade tolkade teckningarna av vuxna i underkläder som vuxna i badkläder. Att det för många kanske verkar lite jobbigt att springa och byta om till badkläder var inte en tanke som slog barnet, för barnet hade ingen egen referens till sexuellt begär. Hen beskrev sex som någon obegriplig ritual som hen själv inte var särskilt intresserad av.

Det här är ett harmlöst missförstånd som praktiken inte spelade så stor roll, det som jag minns från samtalet med det här barnet var att hen var så benhårt bombsäker på att det var just badkläder. Det spelade ingen roll att jag försökte förklara, hen hade sett badkläder och då innebar sex att man bytte om till badkläder, hur orimligt det än var. Barnet är en autistiskt, bokstavligt tolkande person och bilden av sex hade satt sig.

Jag tänker ofta på den här händelsen när jag ser hur debatten om hur barn och porr är, och hur debatten i sig kan påverka barn. För vad händer med de barn som är som det här barnet och som får demoniserande påståenden om porrkonsumtion presenterade för sig som absoluta sanningar? Vad händer med de autistiska, bokstavligt tolkande barnen och ungdomarna som får presenterat för sig att de är nästan ofrånkomligt dömda till att begå övergrepp om de en gång har sett porr? Vad händer med de bokstavligt tolkande ungdomarna som upplever social interaktion som förvirrande och därför redan har svårt att navigera, när vuxna talar om porrskadade barn som de gör?

Porr som presenterar sex väldigt ensidigt är ett potentiellt stort problem för de barnen och ungdomarna som tolkar bokstavligt och har svårt att navigera sociala sammanhang. Samtal om porr som talar om porrskadade sinnen som ett oundvikligt faktum är troligtvis ett lika stort problem.

Barn behöver samtal om porr, sexualitet, samtycke och respekt som lär barnen om rätten till sin egen kropp, att människors sexualitet är olika och hur man aktivt praktiserar samtycke. I Barnombudsmannens rapport om barn och påverkan av porr så skriver de bl a om hur samhällsdebatten om porrskadade barn i sig har fått negativa konsekvenser. I avsnittet “Debatten om pornografi påverkar också barn och unga” skriver de:

Många yrkesverksamma som träffar barn inom vården, i skolan och
på fritidsgårdar menar att det finns en stor oro bland barn att de ska bli beroende av
pornografi eller att de är ”sjuka” för att de gör det.

Jag gissar att bl a autistiska barn och ungdomar är en grupp som kan bli extra utsatta för de negativa konsekvenserna, både pga sin egen tolkning och stigmatiserandet och det bristande stödet i samhället. Ju mer obegriplig världen och sociala interaktioner ter sig, desto svårare är det antagligen att få stöttning från vuxna om man blir rädd för den bild som vuxna målar upp.

Det här kanske ter sig långsökt eller som ett väldigt litet problem men som du kan läsa i det förra inlägget så är människor med funktionsnedsättningar över lag en utsatt grupp. Funkisbarn och ungdomar har samma rätt till en bra utbildning och god hälsa som normfungerande barn och ungdomar och mer stigmatisering motverkar det målet.


Barnet (numera ungdomen) i berättelsen har godkänt publiceringen.

Det som inte blev och det som blev i stället

Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart

Mitt barn sjunger Idas sommarvisa för att hen övar inför skolavslutningen och jag förflyttas till en skolgård för trettio år sedan. Till sol, syrener och sandaler. Till hopp om sommarlov och en oreflekterad föreställning om privilegier och ett normfungerande liv. Inte för att jag hade de orden då, utan för att jag var ett ljushyat medelklassbarn som bemöttes som ett barn utan funktionsnedsättningar. Blommorna, drömmarna och nostalgin blommar.

Nu grönskar det i dalens famn nu doftar äng och lid, kom med kom med på vandringsfärd i vårens glada tid

Under nästa sång går förflyttningen till mellanstadiet, att sjunga andrastämman i kören och åter igen de föreställningar jag levde i då. En värld där jag trots svårigheter att vara i skolan pga bristande tillgänglighet och stöd så självklart föreställde mig ett normfungerande liv med allt som skulle bli. Att jag inte föreställde mig ett funkisliv berodde inte på att jag inte hade funktionsnedsättningar redan då, utan på att jag inte visste om det utan i stället trodde att jag var en dålig människa. Lite svag och lat men att jag kunde bli vad jag vill och göra allt jag ville bara jag skärpte mig och inte var så mycket…. jag.

När jag hör mitt barn sjunga skolavslutningsvisorna så förflyttas jag till en annan tid och drabbas plötsligt av brutal förståelse för föräldrar till normfungerande barn. Den här våren har jag känt djup sorg, besvikelse och frustration över föräldrar som fullständigt tappar fattningen av tanken på att deras barn pga pandemin inte ska få åka på klassresa. Jag har känt sådan vrede mot föräldrar till barn som fullständigt struntar i hur funkisbarn drabbas av normfungerande barns föräldrars panikartade utflyktsfixande utan en tanke på tillgänglighet i den schemabrytande aktiviteten.

Mitt i Idas sommarvisa så förstår jag dem plötsligt. De normfungerande barnens föräldrar är förmodligen där jag var som barn. De är i föreställningen om rätten till det överordnade livet, där vi håller fast i allt som vi tänker oss ska vara. Pandemin med sårbara gruppers krav på att räknas och funkisars krav på tillgänglighet hotar förmodligen något som de ser som så fundamentalt och självklart att det är rimligt att tro att de inte har ord för att ens förstå det som de upplever tas ifrån deras barn: Det normfungerande livet där man har rätt till meningsfullhet och glädje. Det normfungerande livet är livet där människor ser det som sin födslorätt att både överleva och uppleva meningsfullhet och glädje. Framför allt innebär det rätten att slippa konfronteras med och reflektera över mänsklig sårbarhet.

Jag hade samma föreställningar som de har, men mitt liv blev inte så. Mitt liv blev smärtor, vårdskada, förtryck, våld och framför allt en konstant kamp mot ett samhälle som låtsas att vi inte finns. Ett samhälle som ser mig och mitt barn som misstag som ska korrigeras, där det är långt kvar tills majoriteten av befolkningen kommer att förmå sig att tänka tanken att våra sätt att vara människor är lika giltiga som deras. Att samhället behöver utformas lika mycket efter oss som efter normfungerande människor.

Det överordnade, normfungerande, vita livet med alla dess rättigheter blev inte mitt men jag fick något annat. Jag fick en brutal insikt i mänsklig sårbarhet. Jag fick barn, partner, vänner och bekanta som känner mig som den jag är, i stället för den som jag maskerade mig till att låtsas vara. Jag fick en teoretisk och praktisk kunskap om makt. Till slut fick jag kunskap och förståelse för mig själv och en kärlek till mitt barn som den hen är, i stället för en idé om hur människor borde vara.

Jag fick en riktig lektion i vad det är att vara människa och vad det innebär att i praktiken verkligen värdera alla människor som just människor. Ett drygt år in i pandemin så står det klart att många aldrig fick den lektionen, och även om det gör mig otroligt ledsen att tänka på de fruktansvärda konsekvenserna av alla liv som har nedvärderats under pandemin så har det också fått mig att se det jag faktiskt har: Genuin värdering av människoliv och en förmåga att orka hantera mänsklig sårbarhet. Det är inte för att jag är en bättre människa än någon annan, utan för att jag fick en livslektion som tvingade mig till det.

Ta studenten, sjung Idas sommarvisa och för all del, gör det som är viktigt för dig så länge det är inom ramarna för att inte nedvärdera andra människors liv. Se till att avslutningsfikat föregås av lektionen om alla människors lika värde. Din rätt att ha picknick med en stor grupp människor är inte större än sårbara människors rätt att leva.

P.S. Läs gärna Eremitens inlägg om att funktionsbegränsningar och livskvalitet inte är samma sak.

Varför vill Stockholms stad inte tala klarspråk om tillgänglighet i skolan för elever med vissa funktionsnedsättningar?

Varför vill Stockholms stad inte tala klarspråk om tillgänglighet i skolan för elever med vissa funktionsnedsättningar?

Mitt autistiska barn behöver en ny skola till nästa år. Skolan hen går i har bara vissa årskurser och nu går barnet i den sista av de årskurserna. Som en del i att kunna göra ett så informerat val som möjligt så bad vi förvaltningen om hjälp med att hitta en skola som har t ex lokaler och kompetens för att skapa en fungerande skolgång. Det ville inte förvaltningen. Faktum är att vi inte ens fick en kontaktperson som vi kunde förklara hela situationen för, utan vi skickades runt i ett ärendesystem som inte skyddar barnets integritet.

Efter mycket tjafsande, förklarande, bönande, tårar och krasch i min egen neurologiska sjukdom pga överansträngningen så tog vi kontakt med ett antal skolor själva. Av de fem kommunala skolorna vi kontaktade så fick vi efter många påminnelser svar på våra frågor från en av skolorna. De andra fyra kommunala skolorna svarade inte på våra frågor. Det här var vad vi hade befarat, eftersom det var så här det var vi skolstarten. Vi hade varnat förvaltningen om just det och försökt belysa att den enda skolan som svarade vid barnets skolstart var skolan närmast oss, som pga bristande lokaler mm inte kan ge det stöd som behövs.

Vi vände oss till förvaltningen igen och förklarade att vi kan inte göra något skolval eftersom vi inte vet vad vi väljer mellan. Barnet har givetvis samma rätt som andra barn till att göra ett informerat val men de faktorer som spelar roll saknas det information om. Efter påminnelser så svarade förvaltningen samma sak som tidigare: Alla skolor ska kunna ta emot elever med NPF. Några svar på de frågor som vi har om konkreta fakta om skolorna får vi alltså inte. Att vårt barn utestängs som demokratiskt subjekt och inte kan göra ett informerat val spelar ingen roll i förvaltningens ögon.

Vad var det då vi frågade om som är så farligt att svara på? Nedan ser du delar av vårt brev:

  • Har ni vana av att jobba med tydliggörande pedagogik som bildscheman och annat visuellt stöd? Om ja, vilken bildbank använder ni (widgitsymboler, pictogram osv)?
  • Går eleverna runt till olika klassrum beroende på vilket ämne och lärare de skall ha eller har klasserna dedikerade klassrum under större delen av skoldagen?
  • Är tillvaron för eleverna i er skola förutsägbar? Får elever och vårdnadshavare kännedom om schemabrytande aktiviteter i förväg? Är den vanliga vardagen förutsägbar i termer av tydlig struktur på lektionerna? Hur jobbar ni i övrigt med att skapa förutsägbarhet för elever och vårdnadshavare
  • Finns möjligheten för mindre sammanhang med färre människor? Frågan gäller både i undervisningssituationer, måltidssituationen och raster.
  • Är personalen i skolan vana vid att uttrycka sig och kommunicera bokstavligt?
  • Är det tillåtet att ha keps och hörselkåpor när en elev behöver det för att t.ex. skärma av omvärlden?

Jag vet inte varför det är så farligt att besvara de här frågorna, det är trots allt bara basala faktorer för att ha möjlighet att kunna skapa stöd. Vad jag vet är att Stockholms stads utbildningsförvaltning inte vill hjälpa oss men inte heller tänker stå för det, utan likt papegojor rabblar att alla skolor ska kunna ta emot elever med NPF. Det låter ju bra, men om inte ens basala faktorer för att skapa tillgänglighet är något som förvaltningen kan prata klarspråk om så betvivlar jag starkt att det ens finns någon större ambition att ge elever med NPF en tillgänglig och likvärdig skolgång. Utbildningsförvaltningen beter sig snarare som att de helt har givit upp.

Vi vet efter tidigare samtal med skolan närmast oss att Skollagen inte efterlevs och att de här mycket grundläggande faktorerna inte finns på plats i alla skolor. Att förvaltningen därför vägrar befatta sig med dem ter sig därför både märkligt och problematiskt.

Den satsning på stöd som skolborgarrådet Isabel-Smedberg Palmqvist påstår sig göra lyser med sin frånvaro i förvaltningen. För att kunna genomföra den måste vi tala konkret om vad som behöver göras och om vilka förutsättningar som behöver finnas men som idag inte finns. Att gång på gång rabbla hur det borde vara i svepande termer kommer inte att lösa någonting.

Isabel Smedberg-Palmqvist: Om du verkligen har en ambition att göra skolgången för elever med NPF lite mindre helvetisk och plågsam än vad den är idag så börja jobba systematiskt med de förutsättningar som krävs. Se till att din förvaltning börjar betrakta barn med NPF som fullvärdiga elever och demokratiska subjekt och ta ansvar för förutsättningarna för en fungerande skolgång utan brister i tillgänglighet och stöd.

Vad får vi som föräldrar dela om våra barn i sociala medier?

 

Formulär med text och ritade bilder med frågor om delning i sociala medier

Barnkonventionen har blivit lag och därmed har vi ännu starkare skäl att som vuxna aktivt anstränga oss för att inhämta barns synpunkter på frågor som rör barnen. Artikel 12, som är en av de bärande artiklarna i konventionen, handlar nämligen om just barns rätt att bli lyssnade på. Artikel 16 handlar om barns rätt till privatliv och dessutom så klargör artikel 23 att även barn med funktionsnedsättningar ska ges ett värdigt och anständigt liv. Funkisbarn är med andra ord inte undantagna rätten till respekt och integritet.

Ett område som jag funderar mycket på är hur mycket barnet ska exponeras i sociala medier. På vissa sätt är det enkelt, barnets rätt till integritet är oerhört mycket starkare än min rätt som förälder att exponera barnet. På andra sätt är det inte så enkelt. Barnet visar ett eget intresse för sociala medier och vissa saker är barnet stolt över och blir glad när jag visar för mina kompisar. För många människor i min omgivning som är kroniker och/eller funkisar så är nätet dessutom en möjlighet till ett socialt liv som utanför skärmarna är svårare. Jag har själv mycket glädje av de sociala kontakter jag har på skärmen och vill inte svartmåla sociala medier som enbart något dåligt inför barnet.

Jag har full respekt för alla som väljer att inte exponera sina barn alls i sociala medier, även om jag inte alls gör så själv. Mitt barn är ett av livets stora glädjeämnen och driften att dela innehåll där även barnet ingår med mina vänner är stark, för att barnet är en så självklar del av min vardag. Att inte exponera sina barn alls är dock att ta det säkra före det osäkra och till en viss ålder är det förmodligen en fungerande lösning. Vid någon tidpunkt så kommer dock barn själva att bli medvetna om att sociala medier finns och då är det viktigt att barn faktiskt får hjälp att lära sig hantera dem. Vad är schysst och vad är inte schysst att göra? Vilka konsekvenser kan olika handlingar få för både mig själva och andra? Att kunna navigera sociala medier är inte självklart och vuxenvärlden har ett ansvar att hjälpa barn att lära sig det.

Det finns givetvis många sätt att lära barn att hantera sociala medier. Jag har valt att fråga barnet “får jag visa den här bilden för mina kompisar?” och hålla upp bilden på barnet innan jag lägger ut den på stängda konton. Som ett sätt att utveckla diskussionen så har vi gjort ett frågeformulär, eftersom vi vet att det är en form som barnet gillar och kan hantera. Barnet har varit med och utvecklat formuläret, det var till exempel barnet som påpekade att det bör finnas ett fält för datum så att vi föräldrar vet när formuläret är giltigt, eftersom det inte är giltigt för all framtid.

När det gäller funkisbarn så är det här med samtycke och integritet ett både komplicerat och tragiskt område. Det finns en hel del filmer, bilder och berättelser om/på till exempel autistiska barn i meltdown eller i toalettsituationer på nätet. Innehåll som oftast inte har publicerats med barnets informerade samtycke. Jag tror att många föräldrar till exempelvis barn med NPF är väldigt utelämnade till sociala medier i ett samhälle som sviker barnen så brutalt. I kombination med en allmänt utbredd ableism och avhumanisering av till exempel autister så verkar det skapa en kultur där det blir både socialt accepterat och många gånger upplevs som nödvändigt att exponera barnen i sårbara och privata situationer för att få hjälp att ge sitt barn stöd.

Det kändes horribelt att fråga barnet vissa av frågorna som formuläret innehåller. Frågorna om toalettbesök och att exponera barnet när hen är upprörd kändes fel att ens fundera över men med tanke på hur vanliga de exponeringarna är så valde vi att ha med de frågorna.

Jag har tidigare (för några år sedan) skrivit saker som jag idag ångrar om barnet. Jag var i kris och i min jakt på att hjälpa barnet så delade jag information som jag idag får skämmas och be om ursäkt för att jag delade, för informationen  var inte min att dela. Barnet är en egen person och hens livsberättelse är hens, inte min. Var gränsen går för det jag berättar om mitt föräldraskap och det som är barnets berättelse om sig själv är inte alltid enkelt att avgöra och jag kommer antagligen att få ändra min uppfattning om det många gånger under barnets uppväxt.

En tragisk grej med att inte exponera barnet i sårbara situationer men att däremot visa barnets bildstöd och framställa barnet som en kompetent person med agens är att det ibland misstolkas som att barnet inte är autistisk på riktigt. Jag bryr mig givetvis inte om huruvida folk tror det, däremot så tror jag att det är ett symtom på en kultur där det har blivit en stark norm att autistiska barns meltdowns och andra mycket plågsamma och svåra situationer visas upp. Jag hoppas att med Barnkonventionen som lag så kommer vi att få mer konstruktiva samtal om barn och sociala medier i allmänhet och funkisbarn i synnerhet och att det kan bidra till en kulturförändring. Frågeformuläret som vi jobbar med är bara en liten del i ett mycket större arbete.

Med tanke på att det här är ett svårt område att diskutera med barn så är det gissningsvis nödvändigt för många att verkligen individanpassa maximalt efter barnet, både när det gäller innehåll, formuleringar och bildval. Ämnen som vi inte tog upp men som kan vara relevanta beroende på barnets situation är till exempel om man får dela något som handlar om barnets ätande och matvanor, hur det var när barnet var yngre, barnets kommunikation och barnets vårdsituation. En annan potentiell ändring är att ändra formuleringen på rubriken så att den explicit säger “sociala medier”. Till ett barn som förstår begreppet sociala medier kan det vara en tydliggörande strategi.

 


Vill du läsa mer om barn och sociala medier? Kolla in pedagogikforkaren Elza Dunkels blogg. Boken På skärmen av Johanna Stenius och Petra Jankov riktar sig direkt till barn.

Uppdatering 20200811: Här kan du även läsa om motsvarande formulär för skolor för att inhämta samtycke om vad som delas om elever.