Tag: ADHD

Varför har ni så mycket bildstöd? Hur olika slags scheman funkar tillsammans

Varför har ni så mycket bildstöd? Hur olika slags scheman funkar tillsammans

Vi har mycket bildstöd hemma hos mig, framför allt i form av scheman som visar vad som ska hända. För personer som inte är vana vid det sätt att använda scheman som vi jobbar med så ter det sig ofta väldigt förvirrande så jag tänkte förklara hur det funkar.

I ett tidigare inlägg så skrev jag om att både jag och mitt barn ofta behöver en relativt stor mängd detaljer för att kunna se helheter. Vi behöver detaljerade scheman för att också ha nytta av översiktliga scheman. För att det ska fungera i praktiken så har vi olika slags scheman och stöd som illustrerar tid på olika lång sikt samt annat bildstöd som går in som komplement där vi jobbar med att förstå olika fenomen. Så hur ser våra olika scheman ut?

Scheman med olika tidsperspektiv

De scheman och bildstöd som vi använder för att visa vad som ska hända i olika tidsperspektiv är: (Klicka på bilderna så blir de större)

 

Cirkel med tolv fält i olika färger och pictogram för årstider, månader och högtider.

 

 

Årshjul med årstider, månader och högtider

(finns att ladda ner här)

 

 

 

 

 

Rutnät med en dag för varje månad i TEACCH-färger (måndag=grön, tisdag=blå, onsdag=vit, torsdag=brun, fredag=gul, lördag=rosa, söndag=röd). Högst upp står det oktober med tillhörande pictogram. I rutnätet finns det även pictogram för teater, FN, vintertid och halloween.

 

 

 

 

Månadsöversikt

 

 

 

Veckochema i TEACCH-färger med pictogram för skola, park, bada, teater, hemma, godis och simhall.

 

 

 

 

 

 

Veckoschema

 

 

 

 

Dagschema med röd kant upp till som anger att det är för söndag. På schemat finns pictogram för morgon, simhall, mat, gå hem, leka, mellanmål, leka, mat, leka, kväll och sova.

 

 

Dagschema

 

 

 

Morgonschema med stort pictogram för morgon. Under finns midnre pictogram frö surfplatta, frukost, tandborste, tvätta sig, klä på sig och hårborste.

 

 

 

 

 

Del av dagschema

 

 

 

 

Remsa med pictogram för gå på toaletten, toalettpapper, spola i toaletten, tvål, tvätta händerna och handduk.

 

 

Arbetsordning

 

 

 

Det här olika sorters bildstöd som går från att illustrera ett helt år ända ner till en specifik del av en dag. Fördelen med det här sättet att jobba med bildstöd är att det dels går att få detaljerade beskrivningar utan att få för många bilder på varje schema, dels att det ger en illustration av hur detaljer och helhet hänger ihop. Nackdelen är att det blir många scheman och det passar inte alla utan kan bli rörigt att behöva skifta sin uppmärksamhet mellan olika scheman/bildstöd.

Vad som ska finnas med på vilket schema bestäms i hög grad av vilka behov just mitt barn (eller jag, när schemat är till mig) har. Hemma hos mig så är till exempel inte ett besök i simhallen tillräckligt speciellt eller tillräckligt mycket högtid för att komma med på en månadsöversikt, eftersom barnet och den andra föräldern åker till simhallen relativt ofta under vinterhalvåret. Månadsöversikten är just en översikt där högtider och mer speciella händelser illustreras. Hade det varit så att ett simhallsbesök planerades långt i förväg och var något speciellt så hade det varit med på månadsöversikten.

När jag gör bildscheman så jobbar jag ofta efter principen att ju längre tid schemat skildrar, desto färre detaljer. Det kan illustreras med den här bilden.

 

Tratt som är vit upptill och gradvis blir mer och mer grön. I mitten är det pictogram för år, månad, vecka, dag och morgon. I spetsen står det “Arbetsordning”. Övrig text på bilden förklaras i kommande stycke.

 

 

Det gröna på bilden står för detaljtäthet och det vi ser i figuren är hur tidsperspektiv och detaljtäthet hänger ihop. Ett år kommer högst upp för att det är över lång tid, sedan jobbar jag mig ner genom månadsöversikter, veckoscheman och dagscheman där tidsperspektivet smalnar av allt eftersom. Ju kortare tidsperspektiv desto fler detaljer kan schemat ha.

I botten blir det riktigt grönt och då är vi nere på en del av dagen (i det här fallet morgonen) och det som ibland kallas arbetsordningar, alltså detaljerade beskrivningar av momenten i en viss aktivitet. Scheman för de första fyra bilderna svarar i huvudsak på vad vi ska göra medan spetsen på tratten är den del som blir så detaljerad att den domineras av information om hur vi ska göra något.

Vi använder inte alla slags scheman för allting hela tiden, utan det anpassas bland annat efter hur väl inarbetad en aktivitet är och hur mycket mental ork den kräver.

Samtala för att förstå – ritprat och pekprat

För att komplettera bildstödet ovan så använder vi oss av det som jag brukar kalla konceptförklaringar, alltså olika sätt att förklara ett fenomen eller händelse men som inte fokuserar lika mycket på kronologi. Det är två metoder:

 

Skärmdump från appen Ritprata. Bilden föreställer ett ritat träd med löv som faller till marken.

 

 

Ritprat

Skärmdump från appen ritprata med ett litet pictogram för sommar och ett större för höst.
Skärmdump från appen Ritprata med ett foto på ett träd där nästan alla löv har fallit till marken.

    

 

Bildkarta med pictogram för höst, september, oktober, november, kall, vantar, träd, gul, lövhög, regn, regnkläder, gummistövlar, svamp, kräftskiva, halloween, spöke, häxa och godis.

 

 

Pekprat

 

 

 

 

 

 

Ritprat och pekprat är bildstöd som samtalsunderlag. Till skillnad från scheman som är koncentrerade illustrationer av vad som ska hända i vilken ordning så är samtal med ritprat och pekprat en dialog som förklarar vad något är. Scheman fokuserar på kronologi medan ritprat och pekprat fokuserar på att förstå fenomenet.

När mitt barn var yngre så jobbade vi till exempel mycket med ritprat (som hemma hos mig är en kombination av ritade bilder, pictogram, foton, skrivna ord och inspelat ljud) för att förstå oss på olika årstider. Vad är hösten? När infaller den, vad har den för kännetecken och vilka högtider firas under hösten? Saker som temperaturväxlingar, klädbyten, vad vi kommer att se ute, vilken mat det blir säsong för och så vidare.

Syftet med att beskriva och samtala om olika fenomen är att skapa ännu mer begriplighet i vardagen. Det kan sänka stressnivån och öka meningsfullheten.

Ritprat tar mer kraft att göra än pekkartor, å andra sidan så är den ritpratsapp vi använder väldigt bra och ger (för oss) bättre möjlighet till dialog och att mitt barn är delaktigt. Mitt barn gillar ritpraten bäst och tittar på dem en hel del även efter att de är klara. Inspelningsfunktionen för ljud gör att samtalet finns kvar.  Vi brukar göra så att en förälder gör en grund till et ritprat och letar fram och lägger in bilder, som i exemplet här ovan. Sen visar vi det för barnet och då spelar vi över det ljud vi eventuellt har läst in och lägger till fler bilder eller ändrar, beroende på hur dialogen utvecklar sig.

När vi pekpratar så använder vi pekkartan och pekar på bilderna när vi pratar. Det är enkelt och smidigt men ger inte lika mycket utrymme för interaktivitet eftersom mitt barn inte kan vara med och påverka innehållet lika lätt.

(Vi använder även ritprat till att göra genomgångar inför att vissa speciella saker ska hända. Exempel på det finns i inlägget Ritprat som förberedelse för teaterbesök.)

Ett exempel men inte ett facit

Nu har det här blivit ett långt inlägg och antagligen har jag tappat några läsare nu. Jag vill ändå avsluta med att understryka att det här sättet att jobba med bildstöd inte är ett facit som alla bör rätta sig efter, utan ett exempel på hur det kan se ut. Det passar vissa men inte alla och även för dem det passar så fungerar det antagligen bara om den som gör bildstödet (i de fall det  inte personen själv) känner personen som ska använda det väl. Vissa aktiviteter kan till exempel kräva arbetsordningar men för andra aktiviteter kan det stjälpa. Det är också viktigt att känna till vad personen upplever som krav respektive vad personen upplever som lustfyllt, eftersom det i många fall är olämpligt att bara fylla bildstöd med krav.

En av de sakerna som gör att det fungerar för oss är att vi har använd bildstöd i flera år och mitt barn är själv drivande och intresserad av bildstöd. Barnet är van vid bilderna och dessutom så använder vi en bildbank med bilder utan mycket detaljer. För personer som aldrig har haft bildstöd så kan det vara bra att börja i mindre skala, med bara ett schema för att börja lära sig. Jag vet personer som använder ett veckoschema men bara sätter upp bilder för en eller två dagar framåt, eftersom det är vad personen som schemat är till för mäktar med. På samma sätt så kan man antagligen inte ha lika mycket bildstöd innan bilderna har blivit välbekanta, eftersom många nya bilder på en gång kan bli för mycket att bearbeta.

Bildstöd är för många ett väldigt bra hjälpmedel men det kan vara svårt att välja vilken slags schema man ska ha  och vilka bilder som ska vara på schemat.  Det är anledningen till att jag vill publicera det här inlägget, jag hade själv behövt det när vi skulle börja med bildstöd.

 


Andra inlägg på samma tema

Att kombinera ritprat, veckoschema och dagschema

Bildstöd i vardagen – ett exempel

Vill du ladda ner något av det bildstöd som visas i inlägget? Kolla in sidan Mitt bildstöd. Länkar till bildbanker och andra bra källor till bildstöd finns på sidan Visuellt stöd och bildstöd.

 

 

 

Advertisements

Utan detaljer ingen helhet

Hur detaljerat ska ett bildschema vara? Den frågan brottades jag väldigt mycket med när vi började med bildstöd för ett antal år sen.

Jag hade jättesvårt att förstå många specialpedagogers, arbetsterapeuters och psykologers sätt att prata om bildstöd. Vi hade ingen professionell hjälp då men jag sökte artiklar och böcker och läste på och förstod verkligen inte vad som menades när någon sa “välj ut det viktiga”. Alla delmoment var väl viktiga, varför skulle vi annars göra dem?

Hur jag än försökte så hade jag svårt att få till fungerande scheman för mitt barn i början, därför att jag hade jättesvårt att göra ett urval av vilka aktiviteter, platser och personer som skulle vara med på schemat. Om jag tog med allt så som min hjärna egentligen ville så blev det för mycket, gjorde jag ett urval så kändes det aldrig bra därför att det var ologiskt, schemat representerade då inte verkligheten för mitt barn som blev arg. Inte heller fungerade det för mig, visade det sig.

Det här funderingarna ledde till att jag insåg hur detaljorienterad inte bara mitt barn utan även jag är i mitt tänkande. Jag kan absolut ha övergripande perspektiv, faktum är att jag ofta söker det, men om jag inte har detaljerna så finns ingen helhet för mig. Detaljer och helhet måste hänga ihop och när jag saknar detaljinformation utan bara får övergripande information så har jag svårt att processa den. Låt mig ge ett exempel. (Klicka på bilderna så blir det större.)

Dagschema med grönt upptill för måndag och pictogram för morgonbestyr, åka till jobbet, jobba, hämta på förskolan, laga middag, ta hand om disken, natta barn och natta mig själv.

Numer är jag sjukskriven men tidigare när jag jobbade så skulle min dag kunna beskrivas med det här bildschemat. Morgonbestyr, åka till jobbet, jobba, hämta på förskolan, laga  och äta middag, fylla diskmaskinen och natta barn och till sist natta mig själv. Schemat skulle fungera som en illustration för mig men bara om jag visste vad tiden på jobbet innebär. Om jag inte har någon aning om vad som väntar mig mer än att jag skulle befinna mig på ett kontor så skulle det bli stopp i min hjärna. Jag skulle ha svårt att greppa inte bara den tid som är på jobbet utan hela dagen.

Trots att väldigt mycket information finns där så händer det något med min perception när det saknas viss detaljinformation, något som närmast kan beskrivas som att jag inte kan nå betydelsen av informationen, eller som att den blir svår att bearbeta och få att gå ihop.

Om jag inte visste vad tiden på jobbet innebar så skulle det i mitt huvud vara som på nästa bild.

Dagschema med grönt upptill för måndag och samma pictogram som på förra bilden men huller om buller. Dessutom finns det något större pictogram för frågorna vad, varför, vem, hur och när.

Det skulle vara förvirrat. Jag skulle kunna ha en viss uppfattning om dagens delmoment men skulle inte få ihop det till en begriplig helhet. I stället skulle informationen flyga runt i mitt huvud som ostyriga fragment utan någon tydlig ordning. Jag skulle hela tiden ha frågor som surrade i huvudet och pockade på uppmärksamhet, för den här oordningen på informationen som uppstår när jag inte kan bearbeta den ger ingen vila. Min hjärna kan inte sluta försöka bringa ordning i kaoset.

Dagschema med grönt upptill för måndag och pictogram för morgonbestyr, åka till jobbet, jobba, hämta på förskolan, laga middag, natta barn och natta mig själv. På det här dagschemat finns dessutom pictogram för möte, jobba vid datorn, mat, besökare och protokoll intill pictogramemt för kontor.

För att åtgärda det så skulle jag först behöva antingen ett detaljerat schema över bara jobbtiden, som komplement, eller ett dagschema där jobbtidens moment var mer specifikt illustrerade som på bilden här ovan. Framför allt så behöver jag en genuin förståelse av vad jobbets verksamhet och mål egentligen går ut på, vilket inte alltid kan illustreras med enbart ett schema utan är något som även kan tydliggöras på andra sätt.

Kontentan av det här är att för att kunna förstå och ha nytta av ett övergripande schema så måste jag också ha ett detaljerat. Det här var lite revolutionerande för mig att inse, i synnerhet eftersom jag först insåg att det är så mitt barn tänker och därefter insåg att det är så jag också funkar. Ibland när jag läser om bildstöd, framför allt till autistiska personer, så förespråkas det att man ska förenkla och det förekommer även rent dömande kommentarer om att man inte ska tillåta personen att snöa in på oviktiga (enligt betraktaren) detaljer. Att förenkla på olika sätt är ofta bra men hemma hos mig är det helt avgörande att den som gör scheman hela tiden har i åtanke att utan detaljer så finns ingen helhet. Människor som fungerar annorlunda kan självklart ha andra behov när det gäller bildscheman.

Risken med att behöva mycket detaljer är att det kan bli för plottriga scheman med för många bilder. Hemma hos mig så löser vi det genom att vi delar upp scheman i olika abstraktionsnivåer och hur det ser ut i praktiken kommer det förhoppningsvis ett eget inlägg om längre fram.

Vikten av inifrånperspektiv för att förstå neuropsykiatriska funktionsnedsättningar

För många år sedan var jag en sån där HBTQ-aktivist som var engagerad i en nordisk-baltisk studentförening för HBTQ-frågor. Jag kunde inte så mycket om transfrågor och när jag vid ett tillfälle sökte efter texter av transpersoner så ramlade jag in på bloggen Trollhare, där jag förutom texter om transfrågor också fick läsa om autism och ADHD. Vid den här tidpunkten kunde jag absolut ingenting om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar men läste med stort intresse. I samband med den läsningen slogs jag av tanken att det här med NPF kanske även gällde mig men det var av någon anledning en alldeles för förbjuden tanke så den skuffade jag åt sidan.

Ett antal år senare fick jag barn. Eftersom den här bloggen inte handlar om mitt barn så kommer jag inte gå in på så många detaljer om honom, däremot kan jag berätta att det väldigt tidigt var uppenbart att mitt barn var känsligare än många andra bebisar och jag började tidigt fundera på om det var NPF det var frågan om. Trots det så dröjde det tills han var fyra år innan det blev utredning och diagnos. Strax innan hade jag dessutom själv genomgått en neuropsykiatrisk utredning och diagnostisering och ja, det hade visat sig att det där första fröet till misstanke som hade såtts många år tidigare stämde.

Under åren som hade gått från mina första misstankar till utredning och diagnos för både mig och mitt barn så hade jag tänkt många gånger på hur många faktatexter om autism, ADD och ADHD skiljde sig markant från Trollhares texter om sina egna erfarenheter. Båda beskrev NPF men med så väldigt olika utgångspunkter och värderingar. Det var dock inte förrän efter utredningarna som det blev riktigt uppenbart hur stor skillnaden var.

Mitt mantra under mitt barns utredning var att autism inte är någon katastrof eller tragedi, däremot är stora delar av autismforskningen helt bedrövlig. Jag sörjde aldrig mitt barns diagnos, däremot blev det väldigt uppenbart att samhällets (i synnerhet stora delar av vårdens och skolans) syn på autister är hemsk. För det var då, när diagnosen var ett faktum och vi kastades in i möten med habiliteringen och fick olika former av “informationsmaterial” (som spred en hel del desinformation), som jag fattade att jag förväntades sörja att mitt barn var som han var. Det var då det blev brutalt tydligt att autister betraktas som de Andra, som obegripliga tragedier. Att autister anses vara en besynnerlig grupp som det talas det OM, inte MED.

Det första halvåret efter dianosen var hemskt, just på grund av all ableism som vi utsattes för av personer vars jobb var att hjälpa oss. Mitt i allt det hemska så tänkte jag ofta att jag samtidigt var så lyckligt lottad för att jag hade läst om NPF hos Trollhare långt innan jag blev förälder. För hade habiliteringens och vissa andra aktörers information varit den första information jag hade fått om NPF, så hade jag säkerligen blivit en väldigt mycket sämre förälder.

Kontentan av det här inlägget är att även om det finns neurotypiska personer som kan mycket om NPF så är den forskning och det informationsmaterial som produceras, i synnerhet om autism,  väldigt ofta tolkat genom neurotypiska glasögon. En hel del av den informationen leder inte alls till någon särskilt bra förståelse för NPF vilket i sin tur innebär att en hel del hjälpinsatser inte blir särskilt hjälpande, utan ibland rent stjälpande. Jag vill därför slå ett slag för material som görs av personer med NPF själva, med inifrånperspektiv. Om ni som inte har NPF själva verkligen vill göra livet bättre för oss som har det, så behöver ni se oss som de experter på våra egna liv och våra upplevelser som vi är.

 


Länkar till material av personer med NPF finns på den här sidan.

De obegripliga funkisarna

“Hur ser du på ordet handikappad?”

Ja, hur ser jag på det? Inte alls, är det mest sanningsenliga svaret. För när det ordet användes mer frekvent var jag ett barn som förvisso hade funktionsnedsättningar men det visste jag inte om. Varken jag eller min omgivning hade någon aning om att när de talade om handikappade så talade de om mig. Jag var inte en sån där, jag var bara ett ett energiskt barn med kort stubin som lätt gnällde över det mesta och som förvånansvärt ofta var omotiverad och lat.

Energisk och lat. Läs det igen. För mycket och för lite på samma gång.

Det är en omskrivning för att aldrig kunna leva upp till omgivningens förväntningar. Att aldrig bli relaterad till som den jag kände mig som.

Så blev jag vuxen. Fick ord som hypermobilitet, hyperaktivitet och sensorisk hyperkänslighet. Hyper, hyper, hyper. För mycket.

Ni säger att jag är för mycket men samtidigt är jag alltid för lite. Trots alla hyper så beskrivs jag i termer av nedsättningar och underskott. Funktionsnedsatt. Attention deficit. För låg aktivitetsnivå.

Det är något med orden. Orden som inte går ihop till en begriplig helhet. Och det är nog just precis det som är kärnan i hur omvärlden ser på sådana som jag: Som obegripliga.

Duktiga flickor har inte funktionsnedsättningar

När jag nyligen hade fyllt 31 år provade jag för första gången medicin för ADHD. Den första sorten funkade inte men den andra sorten fick mig att gråta. Inte för att den gjorde mig nedstämd utan för att jag för första gången upplevde glimtar av det människor i min omgivning upplevde. Sinnesintryck samordnade sig, jag tänkte bara på ett par saker i taget och jag upplevde ett inre lugn som jag aldrig någonsin hade upplevt. Trots motion, meditation, yoga och mindfulness hade jag aldrig någonsin upplevt det som medicinen fick mig att uppleva. Glädjen över lugnet är svår att beskriva i ord och samtidigt kom en sorg som jag var helt oförberedd på – sorgen över att inse hur hårt jag hade kämpat hela mitt liv utan att någonsin få ett erkännande för det, varken av mig själv eller av omgivningen.

Mitt liv har präglats av ojämna prestationer. Ena stunden mycket höga prestationer, för att sedan rasa ihop och knappt kunna ta mig ur sängen. I grundskolan tolkades det som att jag var begåvad men brast i motivation och att jag därför behövde skärpa mig. Den tolkningen har sedan följt med till många delar av livet. “Du som har så lätt för dig, du måste skärpa dig och kämpa lite också!”

Jag kämpade och kämpade men snubblade hela tiden. Orkade inte gå i skolan, fast det egentligen var lätt. Men jag bara orkade inte. Sinnesintrycken hann inte bearbetas under natten så jag vaknade men fortsatte drömma att jag var kvar i klassrummet. Gasen i huvudet som aldrig släppte, att ha åtta tankespår igång samtidigt. Det var för mycket. Livet var för mycket, men jag kunde inte bromsa.

Jag var alltid extremerna. Begåvad och lat. För mycket och för lite. För högljudd och för frånvarande. Så ung och så duktig, så omogen och slarvig. Hade jag haft ett annat kön hade mina funktionsnedsättningar kanske uppmärksammats tidigare, för duktiga flickor är strävsamma och motsatsen till pojkar med ADHD.

Så blev jag vuxen, fick diagnosen ADHD och provade medicin. Sorgen över att inte ha fått förståelse tidigare – framför allt över att ha blivit nekad förståelse från mig själv – är bråddjup och kommer nog alltid att vara det. Den bristande tillgängligheten och kunskapen fick mig att tänka så många nedvärderande tankar om mig själv.

Att vara strävsam och ambitiös hade ett högt pris. Mina funktionsnedsättningar identifierades inte och jag fick jobba dubbelt så hårt som jämnåriga utan funktionsnedsättningar. Tvärt om vad många tror så lönar det sig inte alltid att vara en duktig flicka. Duktigheten kan maskera svårigheter och anses du vara kvinna kommer såväl skol- som vårdpersonal ta längre tid på sig att fundera på om du har vissa funktionsnedsättningar.

Att vara duktig leder inte alltid till bra utbildningar och välbetalda jobb. För den som har funktionsnedsättningar kan kämpa hur hårt som helst utan att någonsin få någonting mer än ohälsa för slitet.