Tag: ADHD

Du måste sluta springa ut ur klassrummet varje gång du inte får som du vill

Jag är sju år och ska gå till skolan. Benen är sega. Jag är så trött. Jag gråter nästan, för min hjärna känns överfull bara av att ha tagit mig igenom morgonen. Tagit på kläder, borstat håret och tänderna, ätit. Tuggat. Känt konsistens och smak. Suttit under lampan vid köksbordet. Existerat.

När jag närmar mig skolgården hör jag ljuden från alla barn. Osorterbara ljud som blandar sig till en ljudmassa som invaderar mig. Det gör ont men jag kan inte peka var på kroppen det gör ont. Jag vet bara att jag måste kämpa för att fortsätta existera bland alla ljuden. Jag vill vända om och gå hem. Lägga mig i sängen och skydda mig men jag vet att jag måste gå i skolan. Det är skolplikt, går jag inte dit kan polisen komma och hämta mig. Det har vuxna sagt.

Väl inne i korridoren hänger jag av mig jackan och skorna. Lysrören från taket bildar reflexer i det grusiga golvet och det äcklar mig på något sätt. Jag vet inte varför, men den gröna färgen på väggarna gör mig nedstämd. Det är som att gå genom osynlig lera där varje steg, varje andetag, varje tanke och varje förnimmelse känns som att hälla i mer vatten i en hink som redan är full. Jag är konstant på väg att drunkna, precis som i de återkommande mardrömmarna där jag har ramlat från en båt. Skillnaden är att jag vet inte vad det är som jag håller på att drunkna i, jag vet bara att varje sekund är en kamp mot någonting. Som att jag alltid är ett andetag från en kollaps.

Skoldagen börjar och i stället för att ha samling som vi alltid har så kommer parallellklassen in till oss. Deras lärare och min lärare börjar berätta att idag ska vi delas in i klassblandade grupper och pyssla med något tema. De säger nog vad pysslet ska handla om men orden studsar bara runt i mitt huvud bland alla ansikten, ansiktsuttryck, viskningar. Nu drunknar jag på riktigt. I mitt huvud känns det som om allt omkring mig är hundra olika bussar som i stället för att köra i varsin fil, åt förutbestämda håll, plötsligt börjar köra huller om buller. Pang, bom, rakt in i varandra.

Jag reser mig upp och springer i panik ut ur klassrummet. Flyr in på en toalett för att få kaoset i huvudet att lägga sig. Sen gråter jag för att jag vet att jag kommer att få en ny lapp hem till mina föräldrar där det står att jag måste sluta springa ut ur klassrummet så fort något inte blir som jag vill.

 

Uppdatering 2017-11-14: En omarbetad och bättre version av inlägget finns på bloggen Det funktionshindrande samhället.

Advertisements

De obegripliga funkisarna

“Hur ser du på ordet handikappad?”

Ja, hur ser jag på det? Inte alls, är det mest sanningsenliga svaret. För när det ordet användes mer frekvent var jag ett barn som förvisso hade funktionsnedsättningar men det visste jag inte om. Varken jag eller min omgivning hade någon aning om att när de talade om handikappade så talade de om mig. Jag var inte en sån där, jag var bara ett ett energiskt barn med kort stubin som lätt gnällde över det mesta och som förvånansvärt ofta var omotiverad och lat.

Energisk och lat. Läs det igen. För mycket och för lite på samma gång.

Det är en omskrivning för att aldrig kunna leva upp till omgivningens förväntningar. Att aldrig bli relaterad till som den jag kände mig som.

Så blev jag vuxen. Fick ord som hypermobilitet, hyperaktivitet och sensorisk hyperkänslighet. Hyper, hyper, hyper. För mycket.

Ni säger att jag är för mycket men samtidigt är jag alltid för lite. Trots alla hyper så beskrivs jag i termer av nedsättningar och underskott. Funktionsnedsatt. Attention deficit. För låg aktivitetsnivå.

Det är något med orden. Orden som inte går ihop till en begriplig helhet. Och det är nog just precis det som är kärnan i hur omvärlden ser på sådana som jag: Som obegripliga.

Duktiga flickor har inte funktionsnedsättningar

När jag nyligen hade fyllt 31 år provade jag för första gången medicin för ADHD. Den första sorten funkade inte men den andra sorten fick mig att gråta. Inte för att den gjorde mig nedstämd utan för att jag för första gången upplevde glimtar av det människor i min omgivning upplevde. Sinnesintryck samordnade sig, jag tänkte bara på ett par saker i taget och jag upplevde ett inre lugn som jag aldrig någonsin hade upplevt. Trots motion, meditation, yoga och mindfulness hade jag aldrig någonsin upplevt det som medicinen fick mig att uppleva. Glädjen över lugnet är svår att beskriva i ord och samtidigt kom en sorg som jag var helt oförberedd på – sorgen över att inse hur hårt jag hade kämpat hela mitt liv utan att någonsin få ett erkännande för det, varken av mig själv eller av omgivningen.

Mitt liv har präglats av ojämna prestationer. Ena stunden mycket höga prestationer, för att sedan rasa ihop och knappt kunna ta mig ur sängen. I grundskolan tolkades det som att jag var begåvad men brast i motivation och att jag därför behövde skärpa mig. Den tolkningen har sedan följt med till många delar av livet. “Du som har så lätt för dig, du måste skärpa dig och kämpa lite också!”

Jag kämpade och kämpade men snubblade hela tiden. Orkade inte gå i skolan, fast det egentligen var lätt. Men jag bara orkade inte. Sinnesintrycken hann inte bearbetas under natten så jag vaknade men fortsatte drömma att jag var kvar i klassrummet. Gasen i huvudet som aldrig släppte, att ha åtta tankespår igång samtidigt. Det var för mycket. Livet var för mycket, men jag kunde inte bromsa.

Jag var alltid extremerna. Begåvad och lat. För mycket och för lite. För högljudd och för frånvarande. Så ung och så duktig, så omogen och slarvig. Hade jag haft ett annat kön hade mina funktionsnedsättningar kanske uppmärksammats tidigare, för duktiga flickor är strävsamma och motsatsen till pojkar med ADHD.

Så blev jag vuxen, fick diagnosen ADHD och provade medicin. Sorgen över att inte ha fått förståelse tidigare – framför allt över att ha blivit nekad förståelse från mig själv – är bråddjup och kommer nog alltid att vara det. Den bristande tillgängligheten och kunskapen fick mig att tänka så många nedvärderande tankar om mig själv.

Att vara strävsam och ambitiös hade ett högt pris. Mina funktionsnedsättningar identifierades inte och jag fick jobba dubbelt så hårt som jämnåriga utan funktionsnedsättningar. Tvärt om vad många tror så lönar det sig inte alltid att vara en duktig flicka. Duktigheten kan maskera svårigheter och anses du vara kvinna kommer såväl skol- som vårdpersonal ta längre tid på sig att fundera på om du har vissa funktionsnedsättningar.

Att vara duktig leder inte alltid till bra utbildningar och välbetalda jobb. För den som har funktionsnedsättningar kan kämpa hur hårt som helst utan att någonsin få någonting mer än ohälsa för slitet.

Otillgängligt utformad vård skapar stress och förvärrar symtom

Bloggaren Livets bilder har skrivit en del om sekundär systemrelaterad stress och som bidrag till den diskussionen tänker jag berätta om vad som precis har hänt mig.

Bara drop-in medicinuppföljning
“Hej! Vi kommer gå över till drop-in i stället för inbokade tider till sjuksköterska, för mer information om detta se bifogat dokument / OBS! Vi har inte längre öppen mottagning på onsdagar. / Det är dags för dig att komma på besök till sjuksköterska under november och vi hänvisar dig därför till drop-in mottagning.”

Nyligen fick jag ett brev från den psykiatriska mottagning som sköter min ADHD-medicinering. I brevet berättades det att det inte längre går att boka tider hos sjuksköterskorna för den obligatoriska uppföljningen som ska ske regelbundet (primärt kontroll av puls och blodtryck), utan att det nu bara är drop-in som gäller. Brevet var personligt eftersom det innehöll en upplysning om när det var dags för mig att komma på uppföljning, någon har alltså tittat i min journal och kollat när jag senast var där.

Jag har vid minst 3-4 tillfällen förklarat för både läkaren och sjuksköterskan på mottagningen att drop-in är otillgängligt för mig. Mina problem med att hålla mig upprätt (POTS) innebär att jag måste ha en bokad tid för jag kan inte sitta i ett väntrum mer än ett par minuter om jag ska ha kraft kvar att kunna prata sen under besöket. Dessutom så blir mätningarna av puls och blodtryck helt meningslösa om jag har tvingats sitta och vänta då de inte alls visar vilopuls. Till det är jag väldigt intryckskänslig och klarar inte någon längre stund i ett väntrum med lysrör och folk som låter. Senast jag pratade med sjuksköterskan förklarade jag dessutom att jag knappt kan ta mig utanför dörren och jag tog upp frågan om hembesök för att jag ska slippa krascha.

För några veckor sedan pratade jag med läkaren i telefon och berättade då att jag nu under hösten ska genomgå en utredning av mina puls- och blodtrycksproblem hos en kardiolog. Rimligtvis kommer det ge mer information än vad en mätning av puls och blodtryck hos den psykiatriska mottagningen kan göra.

Ändå skickar alltså mottagningen den här brevet till mig. Det blir jag som får ringa och pressa fram mitt önskemål om att bli uppringd av sjuksköterskan. Det blir jag som får gå och ladda och vänta på att bli uppringd, utan att ha någon som helst aning om när det kommer att ske. För jag kan inte prata i telefon utan förberedelser. Jag måste varva upp mig för att ha en chans att klara det, vilket försämrar min hälsa avsevärt.

Jag vet inte hur det här kommer att sluta. Kanske kommer jag få sluta medicinera min ADHD. Kanske kommer jag bara att få ännu svårare att genomföra telefonsamtalet med kardiologen i morgon så den utredningen kanske inte blir av för att jag är för slut för att kunna prata. Kanske kommer det här att göra att jag kraschar ännu hårdare och blir permanent sjukare eftersom jag har två krävande utredningar framför mig. För som vanligt finns det ingen som samordnar min vård utan först händer det ingenting på flera månader sen plötsligt ska flera saker ske samtidigt. Just precis då bestämmer sig Försäkringskassan också för att skapa merarbete och stress för mig.

Problemen med att vård och sjukförsäkring är så gravt ableistiska och otillgängligt utformade skapar väldigt mycket stress, merarbete och för min del permanent förvärrade symtom.

Är en handling icke ändamålsenlig eller är det du som inte ser syftet?

Triggervarning: Det här inlägget kommer att ta upp ableistiska tolkningar av vanliga autistiska beteenden.

 

För några dagar sedan skrev jag om hur särbegåvning och autism beskrivs med olika värderingar och jag ska nu ge några pedagogiska exempel på negativa tolkningar av autistiska beteenden. Föreställ dig följande:

Ett barn på fyra år får ett utbrott när den gröna muggen inte är ren till middagen. Barnet bedöms vara fixerat vid rutiner.

En sjuåring vägrar äta mellanmål på fritids om det inte är äppelpaj. Hemma äter barnet smörgås men inte på fritids. Barnet bedöms vara oflexibelt.

En tioåring springer okontrollerat ut ur klassrummet minst en gång i veckan. Det sker på eftermiddagarna och hen kan aldrig svara på varför. Läraren anser att barnet är uppmärksamhetssökande.

En gymnasieelev på sjutton år kan inte sluta pilla på sitt ansikte under gruppterapisessioner för ätstörda kvinnor. Det klassas som konstigt och poänglöst av psykologerna.

Vad har de här exemplena gemensamt? Det är erfarenheter från ett par autistiska individer. Handlingar som alla har bedömts vara icke ändamålsenliga och personerna har bedömts vara orimligt rigida. Eftersom samtliga exempel är berättade av människor i min närhet så har jag också fått ta del av förklaringar till varför personerna har handlat som de har gjort. Låt oss titta på orsakerna:

Fyraåringen färgkodade sin vardag eftersom hen var gravt överbelastad av en otillgänglig förskola. Barnet drack ur grön mugg när det fanns grön mjölk hemma och ur röd mugg när det fanns röd mjölk. Färgkodningen var ett sätt att bringa ordning i kaoset.

Sjuåringen blev sensoriskt överbelastad av ljudet i matsalen och kunde därför aldrig äta särskilt mycket till lunch i skolan. När hen kom till fritids var hen så hungrig, illamående och trött att allt växte i munnen. Det som växte minst och som gick att få ner var äppelpaj. För att inte riskera att kräkas av mellanmålet (vilket hade hänt) vägrade barnet att ens pröva något annat än äppelpaj till mellanmål mer.

Tioåringen som sprang ut ur klassrummet ibland om eftermiddagarna gjorde det för att det blev kaos i huvudet. Med både autism och ADHD gick det inte att koncentrera sig i klassrummet. På onsdagseftermiddagarna, då rymningarna ofta skedde, hade klassen en annan lärare än vanligt och den läraren tillät inte att barnet reste på sig ofta. Att inte få röra på sig gjorde det ännu svårare att stå ut med en otillgänglig klassrumssituation så barnet sprang i panik för att få lugn och ro.

Sjuttonåringen som inte kunde sluta pilla på sitt ansikte gjorde det för att kunna koncentrera sig och hantera den starka ångest som skapades under terapisessionerna. Kvinnan var autistisk och hade ADHD och hade utvecklat en ätstörning med hetsätning och kräkning varje eftermiddag efter skolan, som ett sätt att lätta på trycket efter en dag av hög anspänning. Sjuttonåringen ansträngde sig till max under skoldagarna för att passera som neurotyp och anspänningen av att hela tiden vakta sig själv blev skyhög. Kvinnan behövde röra på händerna för att kunna koncentrera sig och härda ut den ångest det innebar att sitta i terapi och försöka prata om behovet av att ladda ur med andra gruppmedlemmar och behandlare som inte kunde relatera till det.

Diagnoskriterierna för autism tar bl a upp följande:

Insisterar på att inget ska förändras i vardagen, oflexibel fixering vid rutiner eller ritualiserade mönster i verbala eller icke-verbala beteenden (t ex extremt upprörd vid små förändringar, svårigheter med omställningar, rigida tankemönster, speciella hälsningsritualer, tar samma vägar eller äter samma mat varje dag).

Diagnoskriterierna är inte neutralt utformade utan har ett neurotypt perspektiv. Handlingar som ter sig icke ändamålsenliga för en neurotyp omgivning kan mycket väl ha alldeles utomordentligt begripliga orsaker, i synnerhet för den som intresserar sig för perception och sensoriska skillnader. Jag ska inte gå in mer på perception i det här inlägget men rekommenderar alla som vill förstå mer om autism att läsa på om perception.

För mer läsning om den negativa värderingen av autism rekommenderar jag M som i underbars inlägg De orörbara och Anarkoautisms inlägg Vem kallar du för en oändamålsenlig stereotyp?