Jag tänker inte skriva #MeToo för jag orkar inte bli tillintetgjord en gång till

Innehåll: Den här texten nämner sexuella ofredanden och hot om sexuellt våld.

 

 

Hashtaggen #MeToo rullar fram i mina flöden. Jag fattar poängen men kan av flera skäl inte förmå mig själv att delta. Den här texten publicerades för första gången igår men jag blev så osäker att jag avpublicerade den. Undrade om jag verkligen har rätt att klaga på ett initiativ som i teorin skulle kunna vara bra. Måste jag alltid vara feminismens glädjedödare genom att komma dragande med funkisperspektiv?

Tydligen måste jag det, i alla fall om jag ska kunna leva med mig själv.

Jag har också blivit sexuellt trakasserad. Flera gånger, både som barn, ungdom och som vuxen. Och ja, det är en fråga som jag bryr mig om. Något som jag önskar att världen erkände vidden av. Att efter ett visst antal tillfällen av trakasserier så finns hotet alltid där. Även om just du inte kommer att försöka tafsa på mig i tunnelbanan just idag, så kan jag aldrig veta. Hotet blir konstant och fungerar kontrollerande, även om snubben som står framför mig just idag aldrig skulle göra så.

Så varför deltar jag inte? Är det inte ett utmärkt sätt att visa vidden av problemet? Att visa att det inte handlar om enskilda rötägg utan om en utbredd struktur som kontrollerar alla som inte är cismän?

För att det klingar falskt från vissa håll. För att värnandet av rätten till trygghet och integritet bara gäller vissa. För att vissa personer som skriver #MeToo i sin status samtidigt medverkar till otrygghet och att barns och vuxnas gränser körs över. Jag pratar – som vanligt – om funkisars och sjukas rätt till integritet och gränser.

Om jag skriver #MeToo kan jag förstås syfta på killen i klassen som hotade att våldta mig när jag var åtta år. Eller om snubben vars hand tog tag om min rumpa när jag gick förbi i rulltrappan. Många skulle förstå och förfasa sig, även om många också skulle tycka att det inte var så farligt. Jag skulle också kunna syfta på läkaren som utan någon som helst rimlig anledning ställde frågor om mitt sexliv, eller på terapeuten som förminskade den nyss skedda rulltrappetafsningen med orden “men det är inget att bry sig om, du måste lära dig att inte bli så upprörd för bagateller”. Skulle det möta något förfasande över huvud taget då? Eller om jag skrev om hur jag när som helst kan behöva kissa medan en främling tittar på om jag vill medicinera min ADHD? Inte för att jag någonsin haft minsta missbruksproblem, utan för att rätten till integritet inte gäller funkisar.

Jag lever i konstant skräck för att bli ofredad och få min integritet överkörd. För att människor kliver in i intima sfärer som jag inte vill ha dem i. För att människor gör mig fysiskt och psykiskt illa genom att ta i delar av mig som deras händer och frågor inte har rätt till. Men när det händer, så säger omvärlden att det är okej. Att det är för mitt eget bästa och att jag inte har rätt att känna mig kränkt. Jag kan när som helst trakasseras, ofredas och utsättas för regelrätta övergrepp i statens tjänst, utan att någon annan än andra drabbade blir särskilt upprörda. Tvärtom så har jag sett flera personer som försvarar de här handlingarna skriva #MeToo.

Så nej, jag tänker inte skriva #MeToo. Inte förrän sexuella trakasserier, ofredande och övergrepp av funkisar också väcker majoritetens ilska och avsky. För jag orkar inte bli tillintetgjord en gång till.

Advertisements

Ritprat som förberedelse för teaterbesök

I takt med att jag har blivit sjukare så har min partner tagit över stora delar av alla förberedelser som vi gör till vårt barn. Vi jobbar mycket med appen Ritprata och eftersom min partner är en sån där människa som gillar video så har han gjort en film med ett ritprat som är tänkt att användas för att förklara ett kommande teaterbesök.

(Tryck på “CC” längst ner i högra hörnet för textning.)

Ritprat kan göras på många olika sätt, beroende på syftet. Här är syftet att förbereda för vad som ska hända och därför används bilder som sedan kommer att användas i dagschemat. Det är särskilt bra när man gör ritprat till ett personer som inte är så vana vid bildstöd, eller om den kommande händelsen innehåller moment som är helt obekanta för personen. Genom att använda schemabilder i ritpratet så får personen en chans att lära sig bilderna i förväg och dagschemat blir då lättare att tolka och förstå. I andra sammanhang kan det vara en stor fördel att rita, till exempel när du vill reda ut vad som hände i en konflikt.

I det här ritpratet används du-form, där en person berättar för en annan vad som ska hända, medan det i litteraturen om sociala berättelser ofta understryks att det är viktigt att använda jag-form. Min erfarenhet säger att vilket som är bäst beror på hur ritpratet ska användas och på personen som det är till för. När vi gör planer av det här slaget är det vanligt att vårt barn ändrar i ritpratet, allt eftersom han greppar vad som ska hända och kommer med frågor. Då kan ritpratet byta form och gå från att en person berättar vad som ska hända till ett samarbete med en gemensam plan där barnet berättar själv och då använder jag-form. Eftersom appen vi använder har en inspelningsfunktion för ljud så lämpar den sig särskilt bra att använda som samtalsunderlag, för barnet kan då spela upp vad vi har sagt till bilderna. Någon gång i framtiden kanske vi gör en film om hur det kan gå till när vi jobbar med ritprat som ett verktyg för samarbete, för att illustrera hur ritpratet kan utvecklas.

I ett kommande inlägg kommer jag att förklara hur vi gör för att kombinera ritprat med dagschema och veckoschema. Du hittar det här.

Hellre problembeskrivningar än goda exempel

Syntolkning: Cirkelformad labyrint med frågetecken i mitten.

 

Jag får ibland höra att jag borde sluta klaga och sprida lite mer goda exempel i stället. Att det blir så dålig stämning när jag påpekar problem och att det faktiskt inte är så roligt för politiker, vårdpersonal och skolpersonal att läsa kritik. För att vara tillmötesgående så ska jag därför förklara varför jag oftast inte sprider goda exempel. Det är nämligen ingen slump, utan ett helt medvetet val.

Innan jag blev sjuk och sjukskriven så jobbade jag på en stor myndighets IT-avdelning. Som anställd har jag gått ett par olika kurser och en av dem sticker ut. Jag tänker inte berätta vilken kurs det gäller men den var raka motsatsen till mycket inom IT-branschen. Inget fluff om att “plocka den lägst hängande frukten”. Inget låtsas att bara vi har lite “best practises” så funkar allt. I stället handlade den om genomarbetade sätt att förstå och bedriva IT så att det fyller sin egentliga roll: att stötta eller möjliggöra kärnverksamheten. Det är förstås väldigt bra i sig, att IT inte behandlas som ett självändamål utan att fokus hela tiden ligger på att förstå hur IT gör kärnverksamheten så bra som möjlig och inte ställer till problem stup i kvarten. En av de viktigaste sakerna som jag tog med mig från den här kursen var dock något som inte handlar om IT specifikt utan är applicerbart på alla möjliga typer av verksamheter: Våga dröj vid problemet.

Om vi kan beskriva problemet och förstå det så har vi större chanser att också kunna lösa det. 

Att sprida goda exempel i stället för att påtala problemen gör inte att vi förstår problemen bättre. Goda exempel säger ingenting om vilka problemen är, hur stora de är, vilka problem som är mest prioriterade att lösa eller hur de ska lösas. Goda exempel kan förstås användas som ett komplement till problembeskrivningar men när någon kritiserar problembeskrivare och menar att vi ska sluta belysa problem för att i stället ägna oss åt goda exempel så är det bara ett sätt att tysta kritiker. Jag har svårt att se hur något kommer att förändras av det. Goda exempel blir istället en ridå som dras för problemen så att alla kan låtsas att vi är överens och att problemen kommer att lösa sig själva. Någon slags villfarelse om att det egentligen inte finns några intressekonflikter utan bara lite missförstånd och enkelt åtgärdad okunskap.

Så länge politiker vägrar erkänna att skolan är grymt otillgänglig för de flesta barn med funktionsnedsättningar, så länge lärare inte anser att kampen för en mer tillgänglig skola angår dem, så länge vårdpersonal vägrar erkänna sin maktposition och så länge politiker vägrar ta i problemet med en vård som systematisk behandlar vissa grupper väldigt illa – så länge all den här vägran fortgår så kommer ingenting att förändras. Tvärt om så tror jag att avhumaniseringen av sjuka och funktionsnedsatta människor behöver beskrivas och synliggöras för att förändringar ska kunna ske.

Skam och äckel i ableismens tjänst

Så var det dags för läkarbesök igen. Jag ligger i min säng och pratar med läkaren om att jag fortfarande kraschar en gång i veckan. Läkaren konstaterar att det är alldeles för mycket. Visst är det bra att krascherna inte är lika djupa längre, tack vare två olika mediciner och mer praktisk hjälp, men det är ändå påtaglig PEM (Post-Exertional Malaise) och risken finns att sjukdomen fortsätter att förvärras av så täta krascher.

Vi inväntar ytterligare medicinutprovning från en annan läkare för att se om bättre kontroll på hjärtat kan minska krascherna och läkaren vill att jag ska spara ännu mer på krafterna. Pejsa hårdare. Att jag ska överväga att hålla mig borta ännu mer från sådant som engagerar mig, för att min kropp inte tål emotionell och mental belastning. Att jag så småning om behöver ta steget och låta hemtjänstassistenten schamponera mitt hår, för att det är för tungt för mig. Hon föreslår till och med att jag ska få en toalett inne i sovrummet för att inte behöva gå upp och kissa så ofta på morgonen, när autonoma nervsystemet bråkar som mest och därför gör mig kissnödig hela tiden.

Krasch boom bang. Jag vet att läkaren har rätt men framför mig ser jag hur något rasar. Bokstavligt talat alltså. I mitt huvud så får jag bilder av att jag står på mark som plötsligt smulas sönder. På sand som yr och berg som öppnar sig. Skammen över att ha blivit så här sjuk är bråddjup, trots att det inte är mitt fel. Det är något med att inte kunna sköta min hygien själv, på ett normföljande sätt, som bränner så mycket att det är ohanterbart.

Kanske är det för att det är i skam och äckel som ableismen hämtar så mycket kraft. Att funktionsnedsatta människor ses som smutsiga och äckliga ger näring åt ableismens idé om att vi är mindre värda som människor. Vi utmålas som äckliga, tärande, lägre stående varelser som bör gömmas undan på institutioner.

Just därför vill jag skriva om dagens möte med läkaren. Jag inser att jag kommer att marineras i skam om jag publicerar det här men tänker publicera ändå. Att sätta ord på min oförmåga att schmponera håret och ta mig till toaletten – och kräva att ändå ses som en fullvärdiga människa – är en motståndshandling. Det är ett motstånd mot när Åsa Regnér sitter i teve och utmålar assistansanvändare som fuskare och ett motstånd mot hela idén om att funktionsnedsatta människors olika oförmågor gör oss mindre värda.

Jag har samma människovärde som du, Åsa Regnér, trots att jag behöver hjälp med att tvätta håret.

Frustrerande kommentarer del 9: Vi har jobbat med barn i 20 år, vi kan det här

Det var länge sedan sist men nu är det dags för den sista delen av inläggsserien om frustrerande kommentarer som funktionsnedsatta elever och deras vårdnadshavare får höra i mötet med skolan. Kommentaren som jag vill belysa i det här inlägget är “Vi har jobbat med barn i 20 år, vi kan det här”.

Den här kommentaren är frustrerande när den sägs som ett svar på när elever eller vårdnadshavare har egna idéer om vad som kan göras för att stötta barnet och göra skolan mer tillgänglig. Det kan vara allt från bildstöd för att göra dagen mer begriplig till att få använda hiss för att inte slita på lederna men som elever och vårdnadshavare lär många av oss snabbt att våra idéer inte är aktuella, enbart för att de kommer från oss. I skolan ska skolans idéer användas, punkt (det här är inte en långsökt tolkning från min sida, jag har vid flera tillfällen fått höra det uttryckas väldigt bokstavligt). När elever eller vårdnadshavare påpekar att en viss strategi eller ett visst hjälpmedel har visat sig vara väldigt bra tidigare så kommer den, kommentaren “Vi har jobbat med det här i 20 år, vi kan det här med barn”. Med det verkar det menas att elevens eller vårdnadshavarens idéer inte behövs för skolan kan lösa det här själva, även om skolans sätt innebär att elever mår så dåligt av skolan att de till slut inte kan gå dit.

Det är en väldigt märklig kommentar. I synnerhet när jag ser lärares sjukskrivnignsstatistik och tar del av hur skolpersonal beskriver att ni har en ohållbar arbetssituation. Jag tror er när ni beskriver er situation, men borde inte det leda till att ni vill ta emot den kunskap som eleven själv och vårdnadshavare sitter på? I en pressad arbetssituation där det inte finns något utrymme att läsa på om olika sätt att anpassa, varför detta motstånd till åtgärder som kommer från elever och vårdnadshavare? (Nej, det rör sig inte bara om att förslagen är omöjliga att genomföra med tanke på att ett förslag som avvisades när de kom från elev eller vårdnadshavare plötsligt kan vara genomförbart när någon i skolan kommer med det.)

Förutom att den här kommentaren används för att avvisa elevers och vårdnadshavares försök att samarbeta så är den ofta inte sann. Att någon har lång erfarenhet av att jobba i skolan är inte detsamma som att personen är bra på anpassningar för elever med olika funktionsnedsättningar. Skolan har aldrig varit särskilt tillgänglig, så rent krasst är det möjligt att ha hur många års erfarenhet som helst utan att ha en aning om vad en tillgänglig skola innebär. Jag kan tänka mig att det är jobbigt att inse och erkänna sin egen okunskap, men är det försvarbart att låta sin egen stolthet stå i vägen för funkiselevers rätt till likvärdig utbildning och att slippa gå sönder av skolan? Jag anser inte det.

Det här inlägget blir som tidigare nämndes det sista i serien om frustrerande kommentarer från skolan. Med tanke på det vill jag kommentera problemet med lärares arbetsbelastning, som jag tidigare har fått som förklaring till nedvärderande kommentarer från skolpersonal:

Jag vet att många lärare har en ohållbar arbetsbelastning. Jag vet att de krav som läggs på er att anpassa en i grunden otillgänglig skola är omöjliga att möta. Men lärares möjligheter att få en vardag där ni kan undervisa alla skolans elever – utan att någon blir diskriminerad eller görs illa  – blir nog inte bättre av att ni fäller nedvärderande och okunniga kommentarer till funkiselever och vårdnadshavare. Varken direkt till oss eller via sociala medier. Tvärt om tror jag att den rådande nedskärningspolitiken ges bränsle när lärare uttrycker att funkiselever är curlade, lata och borde skärpa sig. Eller att det krävs övermänskliga superhjältar för att undervisa funkiselever. För om så är fallet – varför ska politiker börja satsa resurser på att skapa en mer tillgänglig skola? Både curlingretoriken och superhjälteretoriken sprider en idé om att politiken inte kan göra något åt situationen. En idé som varken gynnar lärare eller elever.

Jag vill gärna samarbeta med er i skolan och hoppas därför på att i framtiden slippa mötas av negativa värderingar om funktionsnedsatta människor. Vill ni samarbeta med mig för att skolan ska vara en plats där varken elever eller lärare går sönder?

 


Tidigare inlägg om frustrerande kommentarer är:

Del 1 “Alla barn är trötta efter en dag i skolan/på förskolan

Del 2 “Vi har anpassat”

Del 3  “Du måste sluta låta barnet bestämma allt”  

Del 4 “Hen kan väl inte ha bildschema hela livet heller?”

Del 5: “Allt är jättebra”

Del 6: “Skolan är skyldig att göra en orosanmälan”

Del 7: “Skolan har gjort allt”

Del 8: Eleven måste komma till skolan för att vi ska kunna anpassa