Tag: makt

Normer, makt och bildstöd (Autister är inte alltid vita pojkar)

Normer, makt och bildstöd (Autister är inte alltid vita pojkar)

När du har privilegier så är de ofta osynliga för dig. Du kommer inte hitta det om du faktiskt inte söker efter ordentligt. Privilegium är ofta maskerat som rationalitet eller moralitet. Dina privilegier kan till och se ut som hinder. Så förrädiskt kan de vara.

Citat från Asymmetras inlägg Dina privilegier och du 101.

Makten

Jag har beskrivit mitt intresse för makt många gånger och som jag har skrivit förut så är det ett intresse som genomsyrar många delar av livet. I synnerhet när jag gör bildstöd, både till mig själv och mitt barn. Jag har en vision om ett jämlikt samhälle och det påverkar hur jag gör bildstöd.

När jag gör bildstöd så granskar jag det och försöker aktivt att undvika stereotyper baserade på några vanliga maktaxlar, oftast samma maktaxlar som är grund för diskriminering. Det rör sig om kön, könsöverskridande identitet och uttryck, etnicitet, religion och trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder men även aspekter som klass, förakt för feta människor och så vidare är sådant som jag tänker mycket på.

Konkret så innebär det till exempel att nu när jag gör bildstöd med symboler ritade i färg så har jag börjat variera hudfärgen på figurerna. Defaultinställningen i bildstödsprogrammet vi använder är att människor är ljushyade men det går att ändra och ge människofigurer olika hudfärger, vilket speglar verkligheten mycket bättre. Verkligheten är att människor har många olika hudfärger och vithet är inget automatiskt utgångsläge för mänsklighet, även om det ofta framställs så. På samma sätt så försöker jag till exempel att variera feminint och maskulint kodade figurer och attribut, för att standardmänniskan, den som ses som neutral eller urtypen av en människa, inte ska vara detsamma som det som ses som maskulint kodat.

När det går så väljer jag symbolen för människa som är en person i rullstol för att aktivt motverka stereotypen att en människa generellt är någon som går på två ben.

Beroende på vad det är för bildstöd jag gör så går det här olika lätt, i vissa situationer är det jättesvårt och slutresultatet blir inte tillräckligt bra ur ett normkritiskt perspektiv, av olika skäl. Ibland missar jag och faller i stereotypfällor för att jag glömmer att justera bildstödsprogrammets standardval eller inte är tillräckligt reflekterande, ibland är symbolbasen inte tillräckligt bra. Vissa saker syns heller inte på bild utan handlar mer om vad människor läser in i en bild trots att det egentligen inte finns där. Hanteringen av denotationer och konnotationer är svår i bildstödssammanhang och jag tänker mycket på den men känner mig ensam om de funderingarna och har ingen att diskutera frågan med.

Representation spelar roll

Det finns fler aspekter att tänka på när jag gör normkritiskt bildstöd men den viktigaste tanken att hela tiden hålla fast vid är syftet. Varför ska jag försöka att aktivt motverka stereotyper?

Därför att representation spelar roll. Därför att alla som behöver bildstöd bör få uppleva hur det är när bildstödet är utformat utifrån premissen att “människor som jag existerar”. Därför att  det är psykiskt nedbrytande att bli osynliggjord, i synnerhet när osynliggörandet kommer från den eller det som ska hjälpa dig. Därför att genom all kommunikation så kan vi välja att motarbeta eller förstärka ojämlikhet. Det är inte bara vita, pojkkodade, sekulärkristna barn som behöver bildstöd på grund av NPF i allmänhet eller autism i synnerhet, vilket är den bild som ofta reproduceras. Dessutom så är stereotyper i längden förminskande och kan fungera avhumaniserande vilket i sin tur bidrar till mer våld mot funkisar. Genom att ge en bredare representation av människor i bildstöd så säger vi något om för vilka bildstödet antas vara angeläget.

Bilden här nedanför är till exempel de första träffarna jag fick upp när jag bildgooglade “autism”. Majoriteten av de människor som visas är barn, vita och traditionellt pojkkodade (även om vi till exempel inte vet om de verkligen är pojkar). Blandat med pusselbitar som är en symbol som många autister (nej inte alla) tar avstånd från eftersom den symboliserar att autister är ett pussel att lösa samtidigt som den används av aktörer som inte lyssnar på autister så är det inte en bild jag vill bidra till att sprida.

Vilken bild vi har av en grupp människor spelar roll för hur vi bemöter personer från den gruppen. En autistisk person förutsätts som nämndes tidigare ofta vara en fysiskt skapligt normfungerande, vit, sekulärkristen pojke. Det syns bland annat i hur autistiska vuxna ofta osynliggörs eftersom autism förväntas vara något som bara finns hos barn och ofta hos pojkar.

Det syns också i hur svårt många autistiska personer som faller utanför den här ramen har att bli sedda som autister och få de anpassningar och stöd som lagen ger rätt till. Enligt den här undersökningen så får vita barn autismdiagnos tidigare än svarta  barn (varning för ableistiskt språk i länken). Flickor får enligt till exempel den här undersökningen diagnos senare än pojkar och idén om autisten som någon med en extremt manliga hjärna är fortfarande utbredd, trots att forskningen bakom är minst sagt svag (icke-binära saknas tyvärr i mycket statistik, trots att det verkar vara rätt vanligt att icke-binära personer också är autistiska). Hashtagen #AutisticWhileBlack på Twitter innehåller ofta vittnesmål om marginalisering och osynliggörande inom autistiska kretsar, där en stark vithetsnorm råder.

De avvisade

För några dagar sedan så postade jag bilderna nedan på instagram stories, som ett förtydligande angående det här inlägget och materialet. Genom postningen så underströk jag att jag hade valt att variera hudfärgerna i ett material. Direkt fick jag ett stort följartapp (6 konton avföljde inom loppet av fyra timmar, vilket är mycket i förhållande till vanligt följartapp). Jag bryr mig inte om antalet följare i sig, däremot så säger det något om vad som är önskvärt och inte. Givetvis kan det vara en ren slump och vara orelaterat men när det plötsligt försvinner flera följare under de närmaste timmarna efter att jag påpekat detta så blir jag misstänksam. Det är samma sak när jag visar upp bildstöd som är till mig själv, varje gång jag gör det så försvinner det också ett större antal följare på en gång.

Bild från instagram stories            Bild från instagram stories

De här följartappen vid varierade hudfärger och vid bildstöd till mig säger mig något om AKK*-världens normer: Påminnelser om att människor har olika hudfärger och att personer som behöver bildstöd kan vara aktiva skapare av bildstödet är inte önskvärt. Vithet ska vara standardmänsklighet och den som behöver bildstöd ska passivt ta emot det och inte sätta sig i en egen expertroll. När funkisen framställer sig själv som kompetent så blir det obehagligt. Det väcker oftare avsmak än respekt.

Rikta ljuset mot normen för att se dess fulla betydelse

Jag kommer att fortsätta försöka göra normkritiskt bildstöd, för reaktionerna säger mig att det är viktigt. Det blir inte alltid tillräckligt bra och jag kommer att göra misstag. Det är svårt och gör att det tar mer tid men det är värt det, för det gör att jag kan stå för vad jag gör. Antingen är vi med och försöker förändra förtryckande strukturer, eller så är vi med och återskapar dem. Jag har gjort mitt val och det är moraliskt lätt men praktiskt svårt.

Jag gör säkert ett antal missar i det här inlägget, det vill säga osynliggör vissa grupper och upprätthåller vissa normer oavsiktligt. Det är så exkluderande normer fungerar, vi internaliserar och gör sen vissa saker utan att märka det. Normer av det slag som jag har berättat om i den här texten ter sig lätt oskyldiga vid första anblicken men hänger ofta ihop med djupgående konsekvenser för människors livsvillkor. Vi måste rikta ljuset mot normen för att se dess fulla betydelse.

 

*AKK= Alternativ och Kompletterande Kommunikation

 


För mer läsning på samma tema:

Autisterna i garderoben (Om de som inte kan vara öppet autistiska)

Vi påverkas; om internalisering (Om erfarenheter av att möta rasism som barn)

The Feedback Session: Part Two: Electric Boogaloo (Om hur möten med vården är för en svart, autistisk kvinna)

All the Weight of Our Dreams: On Living Racialized Autism (Antologi, läs recension här)

“My Food Obsession Was A Distraction”: How My Undiagnosed Autism Led To An Eating Disorder (Om prevalensen av ätstörningar hos vuxna, autistiska kvinnor. Varning för ableistiskt språk)

 

Att göra bildstöd till sig själv – ett tabu?

Att göra bildstöd till sig själv – ett tabu?

Jag tänker på det här med att göra bildstöd till sig själv. Det här inlägget handlar om det och det kommer förmodligen att bli lite svamligt för jag har svårt att förstå vad det är jag observerar och jag skriver det här i ett försök att förstå bättre.

Bildstöd kan användas som både kognitivt och kommunikativt stöd. Kognitivt kan det till exempel handla om bildstöd i syfte att bättre hålla fokus eller komma ihåg någonting, kommunikativt så kan det t exempel vara som ett komplement till eller ersättning för talat språk i ett samtal med någon annan. Hemma hos mig så är det rätt ofta som ett bildstöd är både ett kommunikativt och kognitivt stöd.

So far so good, det är inte uppdelningen i kommunikativt eller kognitivt stöd som skaver. Eller så är det just det det är, jag vet inte. Det som är kärnan i min fundersamhet just nu är att det verkar finnas någon slags tabu kring att göra bildstöd till sig själv. Jag vet inte vad det är men det handlar om någon slags värdering och norm.

I bildstödsvärlden, AKK-världen (AKK = Alternativ och Kompletterande Kommunikation), eller kognitivt stöd-världen så gör jag vissa iakttagelser. På konferenser av olika slag är det rätt ovanligt att se någon föreläsare eller presentatör som pratar om just hur det är att göra bildstöd till sig själv, utan det är slående hur frånvarande bildstödsanvändarna själva är i de sammanhangen. Presentatörer, talare och andra med agens är människor som gör bildstöd till andra. I alla fall att döma av informationsmaterial, för det det jag som hemmabunden oftast tar del av. Det finns undantag, till exempel Föreningen för kognitivt stöd som bjöd in mig som presentatör till sina inspirationsdagar, men informationen om konferenser och event som rör bildstöd så är det slående att det är ett undantag.

Det är inte det att det är fel att människor gör bildstöd till andra, för det är det verkligen inte. Tvärt om, när vården gör kallelser med bildstöd som gör det tydligt vad som ska hända eller när skolpersonal gör bildstöd så att skolan blir mer tillgänglig så kan det vara utmärkt, precis som när föräldrar gör bildstöd till sina barn, arbetsterapeuter gör bildstöd till sina patienter och så vidare.

Mina funderingar rör sig snarare om hur normer skapas i bildstödsvärlden när de som framställs som personer med agens så sällan är de som är slutanvändaren, det vill säga den som egentligen borde vara huvudpersonen. Vad säger det oss när vi som själva använder bildstöd för att få vardagen att fungera bättre blir så osynliga? Hur påverkas bildstödsstandarder (både uttalade och outtalade) av att huvudpersonerna är så osynliga? Vems perception och kognition blir norm och högt värderad i en värld där bildstödsanvändarna själva inte är med i statusskapande sammanhang som konferenser och inspirationsdagar?

Jag vet inte. Jag har försökt bryta mot den här normen genom att dela videoklipp och bilder på när mitt barn gör bildstöd, för att visa hur mycket agens barnet har, men det känns fegt och är otillräckligt som motståndshandling. Det är också svårt ur integritetssynpunkt, så jag vill ta det försiktigt med att exponera barnet.

Jag tänker på det här därför att jag inser hur jobbigt det är att dela bildstöd som är till mig själv publikt. Hur det verkar väcka obehag hos andra och bryta mot någon outtalad social förväntning som jag fortfarande inte vet vad den är. Varje gång jag delar något material som tydligt är till mig och inte till mitt barn på instagram så tappar jag ett antal följare, mer än vad jag tappar annars. Förvisso är följare och likes ingen direkt drivkraft – jag postar ju bilder på vårt bildstöd därför att bildstöd är ett stort intresse – utan det som stör mig är att jag inte förstår varför.

Det finns en värdering och en norm i det här, det finns en social ordning. Snart kanske jag till och med förstår exakt hur det förhåller sig.

 

Alltid offrar vi någon

Alltid offrar vi någon

Jag har haft ett politiskt engagemang så länge jag kan minnas och mitt intresse för makt har funnits sedan långt innan jag förstod var det var. Genom åren har jag varit engagerad i ett antal olika frågor och det jag ska skriva om nu är ett mönster som jag ser upprepa sig inom flera rörelser och frågor. Det finns det en hel del intressant skrivet om det här fenomenet men jag kommer bara att fokusera mina egna erfarenheter av det här och inte referera vidare i det här inlägget.

Alla politiska frågor och rörelser som jag har varit en del av har haft jämlikhet som ett mål. En eller flera underordnade grupper går samman och kämpar för att få samma rättigheter och förutsättningar som andra. I de olika frågorna som jag har engagerat mig i så  har det funnits bitvis väldigt olika syn på hur målet om jämlikhet ska nås men en sak är gemensam: Inom alla rörelser har det funnits en tendens att normen inom gruppen blir de som är minst underordnade bland de underordnade. De som åtnjuter mest inflytande (formellt och informellt) är inte de som är allra mest utsatta. I många fall är det till och med så att de allra mest utsatta av den maktstruktur som man kritiserar får skuld och eller offras i kampen.

Den här observationen är nog varken ny eller originell. Begreppet intersektionalitet är inget nytt  och att till exempel svarta kvinnor kämpar med kamper som vita kvinnor tror är över är den bistra sanningen i en rasistisk värld. Trots att det borde vara välkänt vid det här laget att det finns flera maktaxlar och att många människor befinner sig i flera underordnade grupper samtidigt så verkar mänskligheten ha svårt att hantera det. Runt omkring mig pågår det fortfarande allt från osynliggörande till aktivt förnekande av de mest utsatta människornas situationer.

När vi pratar om att det behövs aktiva åtgärder för att skydda kvinnor från patriarkatets hot om våld så anses det ofta okej att strunta i att transkvinnor och andra transpersoner är minst lika utsatta för olika former av våld, inte minst sexuellt sådant. När vi pratar om vikten av att ge alla kvinnor ekonomisk trygghet nog att kunna lämna våldsamma partners så glöms funkiskvinnorna bort, vi förväntas i stället finna oss i att bli både praktiskt och ekonomiskt beroende av partners och andra anhöriga.

Mönstret syns även i samtal om välfärden. När det pratas om hur de som jobbar i välfärden utnyttjas och blir sjuka av politikens orimliga illusion om effektivitet så glöms inte bara de som behöver välfärden bort i beskrivningen, utan våra försök att bära vittnesmål avfärdas ofta.

När vi berättar om hur vi måste vara effektiva (det vill säga foga oss i en helt omänsklig mall) och enkla patienter, assistansanvändare, elever, hemtjänstanvändare med mera för annars så blir vi utan välfärden så är det inte välkomna vittnesmål. Inte heller när vi berättar om hur vi skadas av välfärdens oförmåga till jämlikhet och respekt. Det kan mötas med anklagelser, förnekanden, förlöjliganden eller olika försök att tysta oss. Elever med kroniska sjukdomar och funktionsnedsättningar kan till och med få skulden för skolpersonalens orimliga arbetssituation, trots att det inte på något sätt är de underordnade eleverna som står bakom de politiska beslut som har orsakat situationen. Faktumet att personal har möjligheten att rädda sig själva medan eleverna är tvingade till skolan enligt lag, hur illa skolan än gör dem, borde vara skäl nog för att förstå elevernas utsatta situation men så sker ofta inte.

Anledningen till att vi bör fråga oss vem som blir allra mest utsatt i olika sammanhang är inte för att det är någon tävling i vem det är synd om. Anledningen är att de grupper som blir allra mest underordnade av de underordnade i olika sammanhang väldigt ofta är de som det anses vara okej att offra. Eftersom tendensen att offra de som har svårast att bli lyssnade på verkar finnas hos många av oss så behöver vi göra något aktivt för att motverka den om vi fortfarande vill kunna hävda att jämlikhet är målet.

Det jag beskriver i det här inlägget är inte en känga riktad mot någon enskild person utan tvärt om, något som jag ser hur både jag och andra personer i underordnade grupper utsätts för upprepat.

Bryr vi oss om rättvisa och jämlikhet så är det helt enkelt inte försvarbart att acceptera de offer som sker. Att fråga sig vem som underordnas allra mest i en situation gör inte tillvaron enklare på något sätt, tvärt om så blir det ofta smärtsamt tydligt hur komplexa maktrelationer kan vara. Det är dock det enda moraliskt försvarbara och det kan dessutom hjälpa oss bort från den populistiska samtidens grepp om våra tankar.

Everybody wants to rule the world

Everybody wants to rule the world

Att skriva eller inte skriva. Att bära vittnesmål eller tystna.

Turn your back on mother nature
Everybody wants to rule the world

Vad betyder det när en gift 35-årig mamma i en medelklassig Stockholmsförort med ett till synes stabilt liv identifierar sig mer med mexikanska knarkkrig, konstant våld och skräck än med den som pratar livspussel och vardagskaos?

Det betyder ableism.

Det betyder hat mot mitt barn, mig och min partner. Det betyder en glödgande ableistiskt vrede som när som helst kan övergå i instutionaliserat, iskallt förakt där all mänsklighet kan tas ifrån oss.

Nothing ever lasts forever
Everybody wants to rule the world

Vad betyder det att jag knappt vågar skriva här längre? Vad betyder det att jag måste välja mellan politisk kamp och att skydda mitt barn, trots att den politiska kampen i grund och botten är för barnets skull?

Det betyder att hatet mot funkisar har en helt egen genealogi. Det betyder att jag valde att försöka kämpa emot, att bryta mot den kultur som internaliserar så mycket ableism. Det betyder att jag betalar ett högt pris för att jag valde en annan väg.

So sad they had to fade it
Everybody wants to rule the world

Vad betyder det att vara livrädd varje gång min eller partnerns telefon ringer? Vad betyder det att behöva bevisa min mänsklighet och duglighet samtidigt som jag måste gömma mig?

Det betyder misstänkliggörande av funkisar, till den grad att samhällets institutioner har lagen på sin sida när de begår våld mot oss.

Married with a lack of vision
Everybody wants to rule the world

Vad betyder det att begrava sin barndomskompis med ett nytt växande liv i magen? Vad betyder vetskapen om att ett mindre funkishatande samhälle antagligen hade kunnat rädda henom?

Det betyder att livet handlar om att slåss för sitt barns överlevnad med vetskapen om att jag kan misslyckas men att bara ett fåtal personer kommer att tro mig närjag berättar om hotet.

One headline, why believe it?
Everybody wants to rule the world

Vad betyder det att inte kunna vara effektiv? Vad betyder det att inte kunna fogas in i överhetens mall för hur vi ska vara människor?

Det betyder att bli en bricka i någon annans självförverkligande spel. Det betyder att jag aldrig kommer att sluta kämpa.

All for freedom and for pleasure
Nothing ever lasts forever
Everybody wants to rule the world

Todo el mundo tiene una ambición

Text för den som inte kan lyssna på/höra ljudet:

Viva la vida Ya no hay vuelta atrás Incluso al dormir Te revelas intentando comportarte Como no lo haz hecho antes Todo el mundo tiene una ambición

Es mi dirección Mi propia intención Es mi decisión Te liberas sin ayudas Con mis sueños Estaremos bien de nuevo Todo el mundo tiene una ambición

Cuando las luces se apagan Y los muros se derrumbaran Estaré lleno de abrazos Si casi lo logramos Y muy triste si fallamos Todo el mundo tiene una ambición

Yo no puedo soportarlo Si te veo derrotado Todo el mundo tiene una ambición

Si me ayudas con mis sueños Estaremos bien de nuevo Todo el mundo tiene una ambición.

Att backa för att fatta (om lågaffektivt bemötande och skillnaden på att hjälpa och att styra)

Att backa för att fatta (om lågaffektivt bemötande och skillnaden på att hjälpa och att styra)

I det förra inlägget så skrev jag om den lågaffektiva strategin att backa för stunden när barnet inte ville ha smör från förpackningen som används till glutenfritt bröd. I det här inlägget ska jag förklara vad som visade sig vara orsaken till barnets ovilja att äta smör som har använts på glutenfritt bröd.

I våras gjorde barnet plättar på bovetemjöl. Det var inte meningen utan barnet gjorde smet själv när föräldern var på toaletten och tog då fel mjöl. Bovetesmaken blev en ovälkommen överraskning som smakade illa och barnet blev illamående men sa inget till oss föräldrar, förmodligen för att det tog tid att tolka upplevelsen. Barnet har sedan dess trott att allt glutenfritt mjöl smakar bovete. Smaken av bovete gjorde barnet illamående och barnet har därför dragit slutsatsen att hen blir sjuk av glutenfritt mjöl, precis som pappan blir sjuk av glutenhaltigt mjöl.

Eftersom vi föräldrar inte hade fattat orsaken till barnets påståenden och antaganden så kunde vi inte förklara att det glutenfria smöret inte smakar bovete. Barnet kunde heller inte förklara sina tankar förrän flera månader efter att händelsen hade inträffat. Därför tog det också flera månader innan föräldrarna kunde göra ett fungerande bildstöd och ge barnet en adekvat förklaring.

Jag tänker ofta att lågaffektiva förhållningssätt handlar om att intressera sig för orsakerna till människors agerande och att det är extra viktigt i en familj med NPF där en eller flera personer har en perception som innebär att bearbetandet av sinnesintryck och tankar tar tid. Vi som föräldrar är ansvariga för att skapa en familjekultur där det är okej att låta saker vara i stunden därför att vi vet att det tar tid för oss att förstå och kunna kommunicera våra reaktioner. Strategin att backa för stunden är nödvändig för att ge plats till genuin förståelse och fungerande kommunikation. Inom lågaffektivt bemötande så är att backa i stunden en vanlig strategi för att undvika att affektnivån blir så hög att personen vi ansvarar för tappar kontrollen över sig själv. Det är ett mycket bra skäl men för mig som har makt som ett stort intresse så finns det ytterligare ett skäl. Jämför de här två bildstöden:

Texten “Du tål både mjöl med gluten och glutenfritt . När du ska bre smör på majskolven så kan du ta smör från båda smörburkarna.” Till vissa av orden är det ritade bilder.

 

Texten “Du gillar inte bovete. Bovete gör att du mår illa. Det glutenfria mjölet i pappas bröd är ett annat mjöl. Det smakar som vanligt vete. Det finns inget bovete i den lilla smörburken.” Till vissa av orden är det ritade bilder.

Inget av de här bildstöden är optimala, till exempel så är symbolen förr bovete märklig och det är oftast inte så här vi lägger upp bildstöd. Det beror på att jag inte är hemma och därför inte har tillgång till InPrint 3 utan fick nöja mig med att försöka illustrera skillnaden med Widgit Online. Bortser vi från det så kan vi dock se att det översta bildstödet har missat orsaken till barnets motvilja och därför ogiltigförklarar barnets upplevelse av att bli illamående av bovetet. Detta trots goda intentioner om att vara tydlig. Tittar vi på det andra bildstödet så visar det både att barnets upplevelse har förståtts och det adresserar den centrala orsaken till vägran att äta pappas smör och andra glutenfria matvaror: Barnet försöker skydda sig själv från att må illa igen.

Exempel som det här med bovetesmaken som gav upphov till motstånd mot allt mjöl som är glutenfritt är anledningen till att jag också funderar så mycket på utifrån vilka antaganden vi gör bildstöd. Gör vi bildstöd som visar för barnet vad vi vuxna anser är mest bekvämt att barnet gör eller gör vi bildstöd för att hjälpa barnet till autonomi? Autonomi förutsätter en möjlighet till informerade val och därför är det viktigt att reda ut vissa missförstånd men innan vi vet vad det är som har blivit svårt för barnet eller exakt vad hen har missuppfattat så kan vi ofta inte reda ut frågan. Då måste vi föräldrar ha tålamod nog att vänta in barnets bearbetning innan vi börjar förklara, för annars blir bildstödet och förklaringar lätt till krav på lydnad i stället för hjälp till förståelse av hur världen funkar. När målet är att hjälpa barnet att värna om sina egna gränser så måste vi våga låta saker vara i stunden.

Vill du läsa mer om de här maktaspekterna av bildstöd så har jag skrivit om det i inlägget Hjälpmedel eller styrmedel?

 

 


Obs! Exemplet är autentiskt men bara ett av många fall där samma mönster upprepar sig. I de flesta fall är det för känsligt eller privat för att det ska vara lämpligt att dela detaljer om men i just det här fallet har jag som vuxen gjort bedömningen att barnet inte kan bli lidande i framtiden av att informationen delas. Barnet har samtyckt till att informationen delas.