Jag har skrivit en del om lågaffektivt bemötande den här hösten. Om vad det är, hur det kan se ut och framför allt, vad det inte är. En sak som lågaffektivt bemötande hemma absolut inte är, är en ersättning för en fungerande skola. Alltså en skola som är tillgänglig och ger adekvat stöd. En annan sak som LAB inte heller är, är ett modeord att slänga sig med som ursäkt för nedskärningar i skolan. Tidigare skrev jag om att LAB innebär att göra väldigt mycket, till skillnad mot hur vissa skolor har implementerat det till att betyder att göra ingenting.
För hur vi än vrider och vänder på det så handlar det om att barn lär sig när de lyckas, inte när de misslyckas. Ett barn som tvingas till en skola som brister i tillgänglighet och stöd ger ofta många misslyckanden varje dag för barnet. Energin räcker inte till att kompensera för den bristande tillgängligheten och stödet och affekten blir ofta hög. För vissa barn med NPF så blir den hög redan i skolan, för andra så kommer explosionen efter skolan, för att de har hållit ihop så länge de kunde.
På samma sätt så innebär nedskärningar (populärt omskrivet som effektiviseringar) i skolan att lärare och annan skolpersonal får mindre planeringstid, mindre återhämtningstid, större klasser och fler undervisningstimmar. Tillvaron i skolan blir då inte särskilt lågaffektiv, dels för att inget utrymme finns för att jobba systematiskt med åtgärder som ökar tillgängligheten och stödet, dels för at brist på återhämtning höjer affektnivån hos människor. Eftersom lärare inte är mer än människor så kommer det att vara svårare att känslosmitta elever med lugn när återhämtningen är för snål.
Det finns aldrig någonsin någon ursäkt att bryta mot såväl Skollagen, Barnkonventionen och FN:s Konvention för personer med funktionsnedsättning, vilket sker idag i kommunerna. Konsekvenserna av de lagbrott som många kommuner begår när de prioriterar kortsiktig budget före tillgänglighet (Skollagen är en speciallag som trumfar annan relevant lagstiftning) är att funkisbarn mår dåligt av skolan och det kan aldrig någonsin bli föräldrarnas ansvar. Ett bra bemötande hemma (till exempel lågaffektivt bemötande) är beroende av att skolan tar sitt ansvar. För föräldrarnas bemötande hemma kan inte kompensera för den skada en otillgänglig skola orsakar.
När skolan brister i tillgänglighet och stöd så får det långtgående konsekvenser. Barnet får svårt att tillgodogöra sig undervisningen men vad som är minst lika allvarligt är hur illa det gör funkisbarnen. Bristande tillgänglighet får fler konsekvenser än exkludering, det leder också till olika former av skador. Utmattning, ångest, självskada, ökad sömnstörning, suicidalitet, posttraumatisk stress och så vidare är exempel som många vuxna autister kan berätta om kom av att gå i en skola som brast i tillgänglighet.
Så när skolan är för stor och alla människor skapar för många intryck, när skolan inte kan kommunicera autistiskt eller när skolan inte alls är utformad för funkiselever så kommer det att göra funkiseleverna illa. Lågaffektivt bemötande blir då svårare både i stunden och långsiktigt. Det är inte föräldrarnas eller enskilda lärares fel (och absolut inte barnens), utan ett ansvar som vilar på politiker och tjänstemän som snålar med tilläggsbeloppen, manövrerar ut resursskolorna, ger lärare sämre och sämre förutsättningar på grund av nedskärningar, underdimensionerar kommunernas egna mindre undervisningsgrupper och låter bli att skapa en långsiktig handlingsplan för en tillgänglig skola.
Lågaffektivt bemötande är något mycket bra men jag vill aldrig någonsin se det vantolkas till en ursäkt för nedskärningar i skolan.
Så försök inte politiker och tjänstemän. Vi ser vad ni gör när ni inte tar ert ansvar och vi kommer att hålla er ansvariga för de skador ni orsakar våra barn. Ni kommer inte att komma undan genom att slänga er med några metodbenämningar som ni bevisligen inte förstår, för vi har koll, läser på och pratar med varandra. Funkisbarnen är lika mycket människor som alla andra och det är dags att ni tar ert ansvar och uppvärderar funkisbarnens mänsklighet.