Inga metoder kan kompensera för bristande kunskap

Då och då så får jag läsa vänner och bekantas barns åtgärdsprogram, pedagogiska kartläggningar mm. En del är riktigt bra. De kan se olika ut men en gemensam nämnare är att den/de som har utformat dessa har en god förståelse för vad det är som kan vara svårt och att de åtgärder som testas för att hjälpa därför är rimliga och skapligt träffsäkra. Generellt så innehåller de också utvärderingar där elevens egen upplevelse av om stödet hjälper är med. Tack till alla skolpersonal som gör så, och tack till alla elever som är med och gör det här arbetet!

Tyvärr så får jag också läsa en del ÅP och pedagogiska kartläggningar som inte är bra. En del är riktigt undermåliga. En sån kartläggning landade hos mig för några dagar sedan, och den här gången blev till och med jag häpen. 

Föräldern ifråga hade efter ett halvårs jagande äntligen fått en kopia på sin tonårings pedagogiska kartläggning och reagerade på flera delar. Det som stod i kartläggningen var nyheter för föräldern, och hen undrade varför skolan inte berättat om de här svårigheterna för föräldrarna. Det var så många obegripliga formuleringar om svårigheter men samtidigt inga förklaringar till hur de här svårigheterna yttrade sig för tonåringen i fråga. Jag fick titta på kartläggningen, för föräldern visste inte vad hen skulle tro.

Jag började läsa kartläggningen och blev också förvirrad. En bit in i läsningen så såg jag att skolan har använt Skolkompassen för att göra den pedagogiska kartläggningen. Kompassenböckerna är en samling bra material som jag har använt själv med mitt eget barn men någonstans där så höll jag på att ramla ur sängen av förvåning.

Kartläggningen citerar Skolkompassens formuleringar av olika svårigheter ordagrant på flera ställen, utan att ange att det är citat från boken. Den som inte är bekant med boken kan lätt tolka det som att det är generella slutsatser av observationer av tonåringen i fråga, trots att så inte är fallet. Skolkompassen innehåller bl a olika påståenden inom olika områden som den som gör kartläggningen kan kryssa för om det stämmer, vilket inte alls framgår i kartläggningen. 

Kartläggningen ger heller inga förklaringar av hur respektive svårighet yttrar sig för eleven. Det ser ut som att delar av de exempelfall som används i boken verkar ha kopierats in i kartläggningen, men det finns ingen information om i vilket sammanhang, med vem, vid vilken energinivå, i vilka ämnen osv som den påstådda svårigheten brukar visa sig för tonåringen som kartläggning görs för. Det blir otroligt förvirrande och bidrar inte till någon förståelse som kan hjälpa tonåringen i fråga. För att citera föräldern:

“Det får det att låta seriöst samtidigt som det blir totalt obegripligt.” Det är inte en acceptabel nivå på en pedagogisk kartläggning.

Vidare så finns det ingen analys eller reflektion över hur de olika svårigheterna förhåller sig till varandra, vilket är märkligt. De svårigheter som finns med i Skolkompassen är ett antal vanliga svårigheter som ofta finns vid bl a neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och de kan delas upp av analytiska skäl för att det ska gå att sortera dem, men i praktiken så samverkar de ofta. Om man t ex är ljudkänslig så påverkar det förmågan att rikta och behålla uppmärksamheten olika mycket i olika miljöer, och den typen av information är viktig för att komma fram till vilka stödinsatser som är mest rimliga att testa.

För att förstå hur olika svårigheter förhåller sig till varandra för en elev så måste man förstå den här sortens svårigheter djupare än som isolerade beteenden. Förstår man det så kan man ställa relevanta frågor till eleven och göra viktiga iakttagelser i skolvardagen och komplettera med information om hur det är utanför skolan. Då kan man få fram en pedagogisk kartläggning som är informativ och kan bli en genuin hjälp. Om man i stället bara kopierar lösa meningar utan någon som helst mer information så är kartläggningen sällan användbar. 

Ingen människa är funktionsfullkomlig och vad som är det bästa sättet att vara människa på (hur det är bäst att funka) varierar mellan tid och rum. I en viss situation kan det vara en fördel att notera alla ljud och inte kunna sortera bort dem, men i skolan är det en nackdel. Det innebär att väldigt många elever kommer att checka av någon av alla svårigheter som finns i materialet. För att veta om eleven behöver mer eller annat stöd än jämnåriga i skolan och hur det stödet ska utformas så behöver den som gör kartläggningen precisera och ge mer information. Den som gör kartläggningen måste ha tillräckligt med kunskap för att kunna gräva fram djupare information. 

I det aktuella fallet så saknas all den informationen och det gör att både föräldern i fråga och jag undrar om den där kartläggningen säger något om elevens behov över huvud taget. Framför allt så undrar jag om den hjälper eleven och skolpersonalen som ska utföra stödet, eller om kartläggningen bara blev en pappersprodukt att bocka av men som inte används och i praktiken inte gör någon skillnad.

Jag står fast vid att Skolkompassen kan vara ett bra material, precis som att det finns andra sätt att strukturera en pedagogisk kartläggning som också kan fungera bra. Det är dock helt osannolikt att någon metod eller modell kan fungera som en strikt manual som inte kräver några som helst förkunskaper om t ex NPF och andra funktionsnedsättningar och svårigheter, utan då stannar kartläggningen vid det observerbara beteendet som subjektivt tolkas och värderas genom fördomsfulla glasögon. Eventuella åtgärder riskerar att inte hjälpa (eller till och med stjälpa).

Använd gärna hjälpsamma metoder för att göra pedagogiska kartläggningar och åtgärdsprogram, men se till att den som upprättar dokumenten också har adekvat kompetens för att förstå eleven och metoden. Annars kommer vi fortsätta ha en massa onödig pappersproduktion där skolan upplever att man “har testat allt” men eleverna aldrig har fått testa det stöd de faktiskt behöver.

Utbildningsradion ger oss budskapet att elever med NPF är en eftertanke

Utbildningsradion har en del innehåll som riktar sig till nya lärare. På Instagram så heter kontot UR Lärare och innehållet där delas även på Facebook och kan ses på UR Nya lärare. Kontot består av innehåll från lärarmentorer, en specialpedagog, en kurator mm.

Vid starten av höstterminen 2021 så delade kontots lärarementorer rekommendationer om gruppstärkande övningar och andra sociala aktiviteter. Rekommendationerna saknade helt NPF-perspektiv och mycket av det som rekommenderades var sådant som är väldigt krävande för bl a autistiska elever och elever med dyslexi och språkstörning och andra funktionsnedsättningar som påverkar arbetsminnet. Jag och flera andra hörde av oss både via mail och genom att kommentera på Instagram och Facebook och påtalade problemen.

Svaren vi fick var tvetydiga. Å ena sidan så skrevs det i mail att de tog till sig kritiken och en annan person (inte jag) fick ett mailsvar där de skrev att de i framtiden skulle låta en specialpedagog granska innehållet. Det påtalas att UR gör annat material som är inriktat på NPF, vilket är ett ytterst märkligt sätt att försöka försvara att man rekommenderar något olämpligt. På Facebook och Instagram skrev UR/lärarmentorerna att de tog till sig av synpunkterna. Samtidigt som de påstod sig ta till sig av synpunkterna så skrev lärarmentorerna följande på Instagram:

Men att säga att dessa övningar är skadliga för NPF-elever kan vi inte skriva under på.

Lärarementorerna/UR tar alltså till sig och ska bli bättre men tror inte att deras brist på tillgänglighet för t ex autistiska elever i sitt val av övningar för att stärka gruppen kan vara skadligt. Det här är ett problem, eftersom det pekar på att lärarmentorerna och UR saknar viktig kompetens om hur illa människor med funktionsnedsättningar görs av bristande tillgänglighet. Bristande tillgänglighet och stöd leder inte bara till att människor med funktionsnedsättningar stängs ute, utan det leder också till att vi görs väldigt illa i våra försök att klämmas in i mallen.

Stressen det medför att t ex behöva göra övningar som ställer övermäktiga krav på arbetsminnet eller att du interagerar med för många nya människor på kort tid kan få stora negativa konsekvenser för t ex elever med NPF. Givet hur många elever med NPF som har omfattande ofrivillig frånvaro och går ut grundskolan utan godkända betyg så finner jag det väldigt märkligt att ta så lätt på insikten om att de övningar man rekommenderar till nya lärare skapar lidande för en redan hårt utsatt grupp elever.

Citatet och hela svaret som det är en del av är riktigt oroväckande men det är dock inte det som är värst. Nu är det en ny terminsstart och det är nya gruppövningar som rekommenderas på kontot och tyvärr så verkar de inte heller vara utformade för elever med NPF. När de får en fråga om det så följer en bisarr dialog där samma lärarmentorer som tidigare menar att de har tagit till sig av kritiken och att de har tagit hänsyn till elever med NPF i sina rekommendationer. Det är idel glada smilies men innehållet i svaren är inte så konkret som jag hade önskat. På frågan om hur den hänsynen ser ut och hur de har resonerat så visar det sig att de anser att det här funkar för deras klasser och att alla lärare ska anpassa övningarna till sina elever. De har alltså inte haft något resonemang om vad t ex autism, ADD eller språkstörning innebär och hur elever med de funktionsnedsättningarna på verkas av övningarna.

Självklart så kan alla lärare anpassa övningarna vid behov men det är otroligt märkligt att påstå att man har utformat en verksamhet med en viss grupp i åtanke om allt man menar är att det vid behov ska anpassas efter någon i den gruppen. I synnerhet när vi som sagt vet att elever med NPF redan har svårt att bli en del av klassen och redan har en väldigt tuff skolgång.

Låt oss tala klarspråk om vad som händer: Public Service använder sina plattformar till att sprida budskapet att det är okej att elever med NPF är en eftertanke. Det som rekommenderas för att skapa sammanhållning och stärka gruppen utgår ifrån normfungerande elever, och sen ska alla lärare anpassa övningarna för elever med NPF. Det finns flera problem med det resonemanget, bl a att eftersom särlösningarna är väldigt få så har alla klasser i grundskolan elever med NPF, det är inte inkluderande och ingenstans i posterna så står det i klarspråk att man bör anpassa om det finns elever med NPF.

När du läser det här så bör du ha i åtanke att kontot riktar sig till nya lärare, trots det så skrivs det vid flera tillfällen att alla lärare känner sina klasser och kan bedöma vad som passar. Det ter sig verklighetsfrånvänt för mig, eftersom en lärare givetvis inte kan känna en ny klass och en ny lärare inte kan förväntas ha övat upp förmågan att inse att vissa elever har NPF.

Det jag för mitt liv inte kan förstå är varför Utbildningsradion använder sina plattformar till att befästa en förlegad idé om att skolan ska utgå ifrån normfungerande elever och sen får man anpassa, i stället för att ge nya (och erfarna) lärare exempel på gruppstärkande och relationsbyggande övningar som gör elever med NPF en del av klassen. Varför? Varför vill ni så envist hålla kvar vis en så destruktiv och ojämlik norm?

Public Service behöver motverka ojämlikhet för att ha legitimitet. Att befästa maktstrukturer som underordnar elever med t ex NPF är illa oavsett vem det kommer ifrån, men Public Service måste kunna bättre. Det räcker inte att ni lägger upp innehåll som handlar specifikt om anpassningar eller undervisning för elever med NPF – ni behöver visa nya lärare hur det går till när elever med NPF är en självklar del av gruppen från början, och inte som en eftertanke som bara är synlig i specialinnehåll.

Önskemål om förutsägbarhet och mer information (Brev till mitt barns skola)

Jag skrev ett brev till rektorn för mitt barns skola om önskemål om bättre information, som jag beslöt mig för att inte skicka då jag har dåliga erfarenheter av att komma med önskemål om hur verksamheten organiseras i skolan. Många har uttryckt intresse över att få läsa brevet, så jag lägger det här. Det är inte omarbetat till perfektion, då något sådant kognitivt utrymme inte finns. Bilden är en skärmavbild från kalendariet i Skolplattformen.

Hej!
Jag är förälder till ett autistiskt barn som har börjat i skolan nu till hösten (hen gick i en annan skola innan) och jag har några önskemål. Precis som många autistiska barn så behöver mitt barn mycket förutsägbarhet, vilket inkluderar tydlighet och förberedelser med bildstöd. Jag vet att skolan har begränsat med resurser men för att förbättra förutsägbarheten så skulle vi behöva följande:

1) Lägg ut veckobreven på torsdagar, inte på fredagar. Vi behöver kunna planera helgen och kommande veckan på ett fungerande sätt, och det går inte när veckobrev läggs ut på fredagen. Orsaken är att vi ofta måste maila och ställa frågor för att få mer information. När vi gör det på fredagarna så finns inte tid för mentorn eller annan lärare att hinna svara i tid.

2) Mer utförlig information i veckobreven. Det gäller inte bara den information som är upp till mentorn själv att formulera utan i allra högsta grad även sådant som rör schemabrytande aktiviteter som idrottsdagar, temadagar mm. Det blir för stressigt när den detaljerade informationen kommer några dagar innan händelsen ska ske, eftersom vi ska tillverka bildstöd, vårt barn ska ha ork nog att vara mottaglig för att kunna ta till sig vad som ska hända osv. Mentorn kan inte själv trolla fram information som hen inte har, så det här behöver vara något som hela skolan jobbar efter tillsammans, så att det kommer ut i veckobrev mm 1-2 veckor innan schemabrytande aktiviteter.

Eftersom Skolplattformen är så pass undermålig som den är och vi t ex inte får några notifieringar om när det har lagts upp läxor och veckobrev så behöver det framgå från veckobrevet vad olika läxor kräver för material och hur och när eleverna får tillgång till det. Kommer materialet att läggas upp separat på Skolplattformen eller kommer det komma hem som ett papper osv. När det bara står “Läxa är att göra xx” så har vi som föräldrar ingen aning om huruvida det kommer material eller mer info eller inte. Vi vet inte om lärarna har för avsikt att lägga upp läxan på Skolplattformen senare eller om läxmaterialet ska komma hem på annat sätt.

3) Skriv i kalendariet vilka årskurser som berörs av det som står där. Nyligen var det temavecka “Stopp min kropp!”. Den berörde bara lågstadiet med det stod inte. Det är bättre om det står vilka årskurser som berörs, så vi vet om vi ska sortera bort det eller börja rodda för att fixa förberedelser. Eftersom schemabrytande aktiviteter är otroligt krävande för mitt barn (precis som för många autistiska barn) så kan vi t ex inte boka in vårdbesök samma dag eller dagarna innan och efter. Mer info om berörda årskurser behövs även därför, så att vi kan samordna fram en hanterbar vardag för barnet.

4) Se till att informationen i veckobreven stäms av mot kalendariet. Kommentera kalendariets händelser för ca 3 veckor framåt (även om ni börjar skriva ut vilka årskurser som berörs). Det är bra att vara övertydlig och skriva i veckobrevet att “Aktivitet xx och yy som står i kalendariet berör inte vår klass, däremot ska vår klass delta i zz. Detaljerad information om det kommer veckodagen den datum/månad”.

Varför förutsägbarhet?

Förutsägbarhet är en nödvändig del av kognitiv tillgänglighet för bl a barn med NPF men det är inget som en mentor kan skapa själv, utan hela skolan behöver jobba mot en gemensam struktur och ha gemensamma referensram kring vad ” i god tid” och “detaljerad information” betyder. Vi skulle ha stor nytta av om skolan kunde använda stödstrukturen “De tio frågorna” som finns på https://www.symbolbruket.se/inspiration men det finns säkerligen andra bra stödstrukturer också.

Att etablera en fungerande informationsstruktur handlar inte bara om att ha någon slags överenskommelser för vem som informerar om vad och när, utan också om ett arbetssätt där planering görs i god tid – även på detaljnivå. Det handlar om att inte vänta tills en vecka innan idrottsdagen ska ske med att spika detaljerna, utan om att göra det flera veckor tidigare och om att utforma alla skolans aktiviteter så att det ska gå att förbereda för dem. 

Jag vet att det här med informationsprocesser oftast inte är prioriterat i skolans värld men i längden så sparar det tid och ork, eftersom mentorer slipper sitta och svara på mail när informationen är tydligare från början. Eleverna med NPF får en bättre chans till likvärdig skolgång när förutsättningarna för förutsägbarhet blir bättre. Är de här önskemålen något som n i kan tänka er att genomföra?

Hälsningar Funkisfeministen

Den som tolkar bokstavligt behöver inte mer skuld, rädsla och stigmatisering (Om debatten om porrens påverkan på barn och ungdomar)

Innehåll: Sex, omnämnande av övergrepp, ableism

“När man gör sex så har man först kläder på sig, sen badkläder och sen är man naken”

Den här kommentaren yttrades av ett autistiskt barn i bekantskapskretsen som då gick i lågstadiet (jag minns inte exakt, för det var några år sen). Barnet hade någon bok om hur barn blir till där vuxna hade sex för att göra barn och hade tolkade teckningarna av vuxna i underkläder som vuxna i badkläder. Att det för många kanske verkar lite jobbigt att springa och byta om till badkläder var inte en tanke som slog barnet, för barnet hade ingen egen referens till sexuellt begär. Hen beskrev sex som någon obegriplig ritual som hen själv inte var särskilt intresserad av.

Det här är ett harmlöst missförstånd som praktiken inte spelade så stor roll, det som jag minns från samtalet med det här barnet var att hen var så benhårt bombsäker på att det var just badkläder. Det spelade ingen roll att jag försökte förklara, hen hade sett badkläder och då innebar sex att man bytte om till badkläder, hur orimligt det än var. Barnet är en autistiskt, bokstavligt tolkande person och bilden av sex hade satt sig.

Jag tänker ofta på den här händelsen när jag ser hur debatten om hur barn och porr är, och hur debatten i sig kan påverka barn. För vad händer med de barn som är som det här barnet och som får demoniserande påståenden om porrkonsumtion presenterade för sig som absoluta sanningar? Vad händer med de autistiska, bokstavligt tolkande barnen och ungdomarna som får presenterat för sig att de är nästan ofrånkomligt dömda till att begå övergrepp om de en gång har sett porr? Vad händer med de bokstavligt tolkande ungdomarna som upplever social interaktion som förvirrande och därför redan har svårt att navigera, när vuxna talar om porrskadade barn som de gör?

Porr som presenterar sex väldigt ensidigt är ett potentiellt stort problem för de barnen och ungdomarna som tolkar bokstavligt och har svårt att navigera sociala sammanhang. Samtal om porr som talar om porrskadade sinnen som ett oundvikligt faktum är troligtvis ett lika stort problem.

Barn behöver samtal om porr, sexualitet, samtycke och respekt som lär barnen om rätten till sin egen kropp, att människors sexualitet är olika och hur man aktivt praktiserar samtycke. I Barnombudsmannens rapport om barn och påverkan av porr så skriver de bl a om hur samhällsdebatten om porrskadade barn i sig har fått negativa konsekvenser. I avsnittet “Debatten om pornografi påverkar också barn och unga” skriver de:

Många yrkesverksamma som träffar barn inom vården, i skolan och
på fritidsgårdar menar att det finns en stor oro bland barn att de ska bli beroende av
pornografi eller att de är ”sjuka” för att de gör det.

Jag gissar att bl a autistiska barn och ungdomar är en grupp som kan bli extra utsatta för de negativa konsekvenserna, både pga sin egen tolkning och stigmatiserandet och det bristande stödet i samhället. Ju mer obegriplig världen och sociala interaktioner ter sig, desto svårare är det antagligen att få stöttning från vuxna om man blir rädd för den bild som vuxna målar upp.

Det här kanske ter sig långsökt eller som ett väldigt litet problem men som du kan läsa i det förra inlägget så är människor med funktionsnedsättningar över lag en utsatt grupp. Funkisbarn och ungdomar har samma rätt till en bra utbildning och god hälsa som normfungerande barn och ungdomar och mer stigmatisering motverkar det målet.

---

Barnet (numera ungdomen) i berättelsen har godkänt publiceringen.

Vi behöver prata, Stockholms stad

Hej Stockholms stad! Hej Utbildningsförvaltningen, skolborgarrådet Isabel Smedberg-Palmqvist och inte minst Utbildningsnämnden!

Vi behöver prata, för det verkar råda stora missuppfattningar om hur det är att vara en elev med en eller flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. En vanlig missuppfattning är att vi – personer med NPF – har beteendeproblem, eller andra typer av problem. Ni vet, barn med NPF har föräldrar som har curlat dem, eller föräldrar som struntar i dem. Vi med NPF kanske egentligen bara är lata och inte vill anstränga oss. Det kanske blir för mycket skärmtid eller socker och för lite motion. Kanske behöver vi bara skärpa oss eller få lite guldstjärnor när vi uppför oss “normalt”, dvs när vi låtsas vara som er normfungerande.

Bilden som målas upp ovan är en nidbild. En samling klichéer och villfarelser som inte har grund i varken forskning eller människor med NPF:s erfarenheter. Trots det så börjar jag undra om det här är vad ni tror att NPF innebär, för ert agerande är så obegripligt att jag bara kan komma på två förklaringar. Att ni tar dessa villfarelser för sanning är en av dem.

Sanningen är att NPF innebär andra sätt att vara människa än det som samhället har skapat som norm. NPF är en samling funktionsnedsättningar som bl a går ut på att vi reglerar uppmärksamhet annorlunda och tar in och bearbetar information annorlunda. Vi lär oss annorlunda, vi socialiserar ofta annorlunda och vi kommunicerar annorlunda. Vi är människor som behöver stöd men vi är inte trasiga eller halva människor. Vi är fullvärdiga människor precis som vi är och ingenstans i läroplanen så står det att skolan ska försöka få elever med funktionsnedsättningar att låtsas vara mer normfungerande.

Trots att både Skollagen och Barnkonventionen är mycket tydliga med att funkisbarn har rättigheter till en likvärdig utbildning och att mötas med respekt och inte plågas, så agerar ni på ett sätt som hindrar genomförandet av de rättigheterna. Bristande stöd och tillgänglighet handlar inte bara om att barn och ungdomar med NPF inte får en likvärdig möjlighet till utbildning, utan det medför också stora konsekvenser i form av lidande och plåga.

Det är plågsamt att utsättas för fler intryck än du kan processa, dag ut och dag in. Det är plågsamt att inte förstå instruktionerna till uppgifterna du ska göra. Det är plågsamt att inte kunna interagera med andra barn, för att kommunikations- och interaktionsnormer gör det omöjligt utan stöd. Det gör ont i hela dig när du har så många tankebanor igång att du inte kan greppa en enda tanke och samtidigt händer plötsligt något du inte var beredd på och pang! Där kom ett meltdown. Du gråter, skriker, klöser dig själv och allt gör bara ont, ont, ont, för nu kan du inte bearbeta mer information, intryck, tankar och känslor. Det är som en seriekrock inom dig men i stället för ambulans så kommer du att bestraffas både med utskällningar och ännu mer mobbning. Det gör ont att du vet att du måste gå tillbaks dagen efter, för annars kommer en vuxen att hota med polisen.

Bristande stöd och tillgänglighet kan lätt bli en oerhörd plåga. När normfungerande vuxna utsätts för motsvarande våld på en arbetsplats kan myndigheter gripa in. Ingen griper dock in när personer med NPF plågas så i skolan, för det som plågar oss så djupt är inte något som omvärlden särskilt ofta vill förstå och acceptera.

Ni i staden har möjlighet att göra någonting åt det här. Genom att rädda resursskolorna nu (den här veckan alltså, inte om ett år) så ger ni vissa barn en chans att slippa plågas. Ni behöver givetvis börja göra något åt era egna skolor också, men det är inget som blir lättare bara för att ni stänger resursskolorna genom att vägra finansiera dem.

Jag skrev tidigare i den här texten att jag bara kan se två förklaringar till att ni agerar som ni gör och hotar resursskolornas existens. Den ena är som sagt okunskap, som ni nu har fått en chans att göra något åt. Den andra är att ni mycket väl förstår hur plågsamt bristande stöd och tillgänglighet är men anser att det är okej att behandla människor så. Jag hoppas innerligt att det inte är det sistnämnda alternativet, utan att ni omedelbart gör något åt er bristande kunskap och räddar resursskolorna.