Category: Om bloggen

Vem tystar du i din kamp?

I dag är det exakt ett år sedan jag flyttade från den gamla bloggen Patientperspektiv hit till Funkisfeministen. Så här i efterhand är jag glad för att jag gjorde det, för funkisfeminism är kärnan i det jag skriver och tänker på. Anledningen till flytten var dock inte särskilt trivsam.

Jag hade inte tänkt berätta det här offentligt men ett inlägg från Utting-Wolff Spouts fick mig att fundera på vikten av att inte sabba för andra utsatta när vi försöker bedriva påverkansarbete. Antagligen kommer jag att betraktas som paria genom att gå ut offentligt med det här men det kan jag ta om det kan bidra till att belysa maktobalanser inom patientrörelser. Så här kommer den, berättelsen om varför jag bytte blogg.

För drygt ett år sedan blev jag kontaktad av en representant för den relativt nystartade föreningen PatientPerspektiv (PP). Representanten var bekymrad över att det fanns en blogg med samma namn som deras förening, eftersom folk skulle kunna tro att vi hörde ihop på något sätt. När PP tidigare under året hade startat sin förening hade de kollat om det fanns några företag eller föreningar med det namnet och det fanns det inte, eftersom min blogg var en vanlig blogg utan registrerat företagsnamn hos bolagsverket. Googlade man “Patientperspektiv blogg” var min blogg den första träffen som kom upp, så om de hade gjort någon mer omvärldsanalys så hade de redan då kunnat se att det fanns en röst inom patientperspektivsrörelsen med det namnet.

Under den mailväxling som följde kom grundaren med någon slags implicita hot om att de hade lagen på sin sida, eftersom de har registrerat namnet hos Bolagsverket. Det var helt sant, jag hade inga som helst juridiska rättigheter till namnet. Grejen är att jag var (och är) alldeles för sjuk med alldeles för nedsatt kapacitet för att orka med administrationen med att registrera namn med mera. Jag var en enskild patient som försökte få fram ett patientperspektiv i samhällsdiskussioner om vårdpolitik och vårdens organisation. De var en förening med uppenbart mer kapacitet till administrativa göromål.

Efter att ha läst de texter som föreningen hade publicerat på sin hemsida och tagit del av deras ståndpunkter i sociala medier så ville jag inte bli ihopblandad med föreningen, eftersom vi hade så pass olika perspektiv och värderingar. Samtidigt var jag sjuk och hade inte kraft över att lägga på att fixa en ny blogg. Jag frågade rakt ut om representanten tänkte gå vidare om jag vägrade flytta min blogg och fick först ett väldigt tvetydigt svar, som efter påtryckningar ändrades till att nej, de skulle inte gå vidare juridiskt även om jag hade min blogg kvar.

Problemet var att den här representanten hade ett oerhört obehagligt sätt att kommunicera. Tvetydiga insinuationer om hot, otrevligheter som följdes av smilies och annat som jag av erfarenhet är väldigt rädd för. Det är nämligen just så personer i vården som missbrukar sin maktposition brukar agera. I stället för att stå för vad de egentligen menar så lindas det in så att jag inte vet vad jag ska tro. “Jag kan inte tvinga dig att ta den här medicinen men om du inte tar den så kan du ju inte få någon annan hjälp härifrån heller, jag kan ju inte sjukskriva dig eller så då” är ett exempel. Ett annat är att lova en sak, göra något helt annat och sedan le och låtsas som att de inte förstår varför jag är så upprörd. Nu kom alltså en representant för patienter i vården, för en förening som påstod sig arbete för patienters rättigheter, och betedde sig exakt likadant som de som begått vidrigheter mot mig i vården.

Jag resignerade. Inte för att jag tyckte att det var rätt utan för att jag blev rädd. Det är nämligen en grej hos en del människor som vid upprepade tillfällen utsätts för övergrepp, att radarn för människor med förtryckartendenser är väldigt känslig. Så jag skapade den här bloggen och flyttade hit, samt bad representanten att aldrig mer kontakta mig. Att den här bloggen fick heta just Funkisfeministen var för att jag insåg att begreppet “patientperspektiv” hade tömts på sitt maktperspektiv i och med föreningens agerande. Jag ville ha ett namn som mycket tydligare pekade på att det jag skriver om handlar om makt.

Jag väljer att berätta om det här för att uppmärksamma alla som påstår sig jobba för en viss underordnad grupp på risken med att tappa maktperspektivet. Om du vill lyfta patienters ställning i vården och du samtidigt agerar på ett sätt som tystar patienter röster så är du inte trovärdig i mina ögon.

 


P.S: Nej, jag är inte intresserad av att reda ut något med representanten eller föreningen i fråga. Människor med förtryckartendenser ändrar sig inte över en natt så jag ser det som helt bortkastad tid.

Uppdatering: Organisationens syfte är enligt hemsidan att hjälpa personer som skadats i vården, vilket jag insåg inte framgår tydligt i texten. Det förändrar inte min kritik av deras agerande, tvärt om är det ännu värre att en organisation för vårdskadade reproducerar en del av det beteende som kännetecknar maktmissbruk i vården.

 

Feminism eller funkis – vilket är farligast?

Inom loppet av ett par timmar efter att jag uppdaterad bloggens sida på Facebook med det nya namnet så började följarna droppa av. Det gör mig inget, att skapa en FB-sida var något som efterfrågades av en person som tyckte att det var lättare att följa bloggen så. Att göra bloggen så stor som möjligt är inget mål i sig, tvärt om värderar jag att ha en så intressant läskrets som jag har mycket högre än att ha en stor läskrets. I dagsläget kan jag läsa och svara på kommentarer vilket jag inte skulle kunna om bloggen blev för stor och fick för många kommentarer.

Däremot är det intressant att begreppet funkisfeminist tydligen är så pass avskräckande att det får människor att direkt sluta följa bloggen, utan att ha en aning om huruvida det skulle bli någon förändring i innehållet eller inte. Jag kan inte låta bli att undra vad det är som är mest farligt: feminismen, funktionalitetsperspektivet eller kombinationen? För det är precis samma inriktining och innehåll som bloggen har haft sedan starten för nästan två år sedan. Makt är det centrala temat i den här bloggen och så kommer det att fortsätta vara.

På sätt och vis är det rätt skönt att begreppet funkisfeminist bär någon slags subversivitet. Jag skriver i huvudsak för att överleva men också för att synliggöra maktstrukturer och på något sätt bidra till att göra världen bättre. Då känns det bra att ha ett namn med sprängkraft.

Vad gör en blogg tillgänglig för dig?

Av olika anledningar kommer jag att sluta blogga här och fortsätta blogga på en annan plats. När jag får ork ska jag göra i ordning den nya bloggen och nu vill jag gärna få infallsvinklar som gör det möjligt att gör den så tillgänglig som möjligt. Jag vet vad som ökar respektive minskar tillgängligheten för mig men eftersom det är olika för olika personer så vill jag gärna höra andra infallsvinklar.

Här är exempel på faktorer som påverkar tillgängligheten för mig

Typsnitt: Inga (eller möjligtvis små seriffer), dvs inte snirkliga bokstäver. Det är också en av anledningarna till att jag är sparsam med att kursivera, då det kostar så mycket ork att läsa kursiv text.

Färger: Färger som inte skär sig, inte är för skrikiga och inte för många olika färger.

Bakgrunder: Jag får oftast svårare att läsa när det är mönstrade bakgrunder.

Kontraster: Jag har ett konstant flimmer framför ögonen så för klena kontraster gör att jag inte ser, texten blir för flytande i konturerna.

Rörlig media: Jag får svårt att läsa när det rör sig på skärmen. Allt från snöflingor som faller, till videoklipp som automatiskt spelas upp. Ofta surfar jag direkt vidare då det är så pass jobbigt. (Videoklipp är alltså okej så länge jag aktivt styr när de börjar spelas.)

Visuell helhet: Plottrighet gör det svårt att sortera så för mycket mönster, färger och för många olika element stör.

Struktur: Det är svårt att sätta ord på exakt vad det är som gör att en viss struktur funkar men för min del handlar det om att det ska vara enkelt att hoppa mellan överblick och detalj. Jag tror att det innebär att jag lätt behöver veta var jag är på en blogg och hur jag navigerar vidare i menyer. Det spelar stor roll om det är en blogg med mycket innehåll och många olika sidor.

Bilder: Om bilden innehåller text så underlättar det när det finns en syntolkning, alltså ett textstycke under bilden där det står vad som står på bilden. Det är mycket lättare att läsa.

Vet du saker som du brukar tänka på som gör en blogg mer eller mindre tillgänglig för dig? Det behöver alltså inte handla om de aspekter jag har tagit upp här ovan utan jag tar gärna emot tips inom andra områden också. Bloggande är en hobby och jag är inget proffs men jag vill gärna lära mig mer om kognitiv tillgänglighet. Skriv gärna i kommentarsfältet!