Category: Funkisfeminism

Den som tolkar bokstavligt behöver inte mer skuld, rädsla och stigmatisering (Om debatten om porrens påverkan på barn och ungdomar)

Den som tolkar bokstavligt behöver inte mer skuld, rädsla och stigmatisering (Om debatten om porrens påverkan på barn och ungdomar)

Innehåll: Sex, omnämnande av övergrepp, ableism

“När man gör sex så har man först kläder på sig, sen badkläder och sen är man naken”


Den här kommentaren yttrades av ett autistiskt barn i bekantskapskretsen som då gick i lågstadiet (jag minns inte exakt, för det var några år sen). Barnet hade någon bok om hur barn blir till där vuxna hade sex för att göra barn och hade tolkade teckningarna av vuxna i underkläder som vuxna i badkläder. Att det för många kanske verkar lite jobbigt att springa och byta om till badkläder var inte en tanke som slog barnet, för barnet hade ingen egen referens till sexuellt begär. Hen beskrev sex som någon obegriplig ritual som hen själv inte var särskilt intresserad av.

Det här är ett harmlöst missförstånd som praktiken inte spelade så stor roll, det som jag minns från samtalet med det här barnet var att hen var så benhårt bombsäker på att det var just badkläder. Det spelade ingen roll att jag försökte förklara, hen hade sett badkläder och då innebar sex att man bytte om till badkläder, hur orimligt det än var. Barnet är en autistiskt, bokstavligt tolkande person och bilden av sex hade satt sig.

Jag tänker ofta på den här händelsen när jag ser hur debatten om hur barn och porr är, och hur debatten i sig kan påverka barn. För vad händer med de barn som är som det här barnet och som får demoniserande påståenden om porrkonsumtion presenterade för sig som absoluta sanningar? Vad händer med de autistiska, bokstavligt tolkande barnen och ungdomarna som får presenterat för sig att de är nästan ofrånkomligt dömda till att begå övergrepp om de en gång har sett porr? Vad händer med de bokstavligt tolkande ungdomarna som upplever social interaktion som förvirrande och därför redan har svårt att navigera, när vuxna talar om porrskadade barn som de gör?

Porr som presenterar sex väldigt ensidigt är ett potentiellt stort problem för de barnen och ungdomarna som tolkar bokstavligt och har svårt att navigera sociala sammanhang. Samtal om porr som talar om porrskadade sinnen som ett oundvikligt faktum är troligtvis ett lika stort problem.

Barn behöver samtal om porr, sexualitet, samtycke och respekt som lär barnen om rätten till sin egen kropp, att människors sexualitet är olika och hur man aktivt praktiserar samtycke. I Barnombudsmannens rapport om barn och påverkan av porr så skriver de bl a om hur samhällsdebatten om porrskadade barn i sig har fått negativa konsekvenser. I avsnittet “Debatten om pornografi påverkar också barn och unga” skriver de:

Många yrkesverksamma som träffar barn inom vården, i skolan och
på fritidsgårdar menar att det finns en stor oro bland barn att de ska bli beroende av
pornografi eller att de är ”sjuka” för att de gör det.

Jag gissar att bl a autistiska barn och ungdomar är en grupp som kan bli extra utsatta för de negativa konsekvenserna, både pga sin egen tolkning och stigmatiserandet och det bristande stödet i samhället. Ju mer obegriplig världen och sociala interaktioner ter sig, desto svårare är det antagligen att få stöttning från vuxna om man blir rädd för den bild som vuxna målar upp.

Det här kanske ter sig långsökt eller som ett väldigt litet problem men som du kan läsa i det förra inlägget så är människor med funktionsnedsättningar över lag en utsatt grupp. Funkisbarn och ungdomar har samma rätt till en bra utbildning och god hälsa som normfungerande barn och ungdomar och mer stigmatisering motverkar det målet.


Barnet (numera ungdomen) i berättelsen har godkänt publiceringen.

Det som inte blev och det som blev i stället

Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart

Mitt barn sjunger Idas sommarvisa för att hen övar inför skolavslutningen och jag förflyttas till en skolgård för trettio år sedan. Till sol, syrener och sandaler. Till hopp om sommarlov och en oreflekterad föreställning om privilegier och ett normfungerande liv. Inte för att jag hade de orden då, utan för att jag var ett ljushyat medelklassbarn som bemöttes som ett barn utan funktionsnedsättningar. Blommorna, drömmarna och nostalgin blommar.

Nu grönskar det i dalens famn nu doftar äng och lid, kom med kom med på vandringsfärd i vårens glada tid

Under nästa sång går förflyttningen till mellanstadiet, att sjunga andrastämman i kören och åter igen de föreställningar jag levde i då. En värld där jag trots svårigheter att vara i skolan pga bristande tillgänglighet och stöd så självklart föreställde mig ett normfungerande liv med allt som skulle bli. Att jag inte föreställde mig ett funkisliv berodde inte på att jag inte hade funktionsnedsättningar redan då, utan på att jag inte visste om det utan i stället trodde att jag var en dålig människa. Lite svag och lat men att jag kunde bli vad jag vill och göra allt jag ville bara jag skärpte mig och inte var så mycket…. jag.

När jag hör mitt barn sjunga skolavslutningsvisorna så förflyttas jag till en annan tid och drabbas plötsligt av brutal förståelse för föräldrar till normfungerande barn. Den här våren har jag känt djup sorg, besvikelse och frustration över föräldrar som fullständigt tappar fattningen av tanken på att deras barn pga pandemin inte ska få åka på klassresa. Jag har känt sådan vrede mot föräldrar till barn som fullständigt struntar i hur funkisbarn drabbas av normfungerande barns föräldrars panikartade utflyktsfixande utan en tanke på tillgänglighet i den schemabrytande aktiviteten.

Mitt i Idas sommarvisa så förstår jag dem plötsligt. De normfungerande barnens föräldrar är förmodligen där jag var som barn. De är i föreställningen om rätten till det överordnade livet, där vi håller fast i allt som vi tänker oss ska vara. Pandemin med sårbara gruppers krav på att räknas och funkisars krav på tillgänglighet hotar förmodligen något som de ser som så fundamentalt och självklart att det är rimligt att tro att de inte har ord för att ens förstå det som de upplever tas ifrån deras barn: Det normfungerande livet där man har rätt till meningsfullhet och glädje. Det normfungerande livet är livet där människor ser det som sin födslorätt att både överleva och uppleva meningsfullhet och glädje. Framför allt innebär det rätten att slippa konfronteras med och reflektera över mänsklig sårbarhet.

Jag hade samma föreställningar som de har, men mitt liv blev inte så. Mitt liv blev smärtor, vårdskada, förtryck, våld och framför allt en konstant kamp mot ett samhälle som låtsas att vi inte finns. Ett samhälle som ser mig och mitt barn som misstag som ska korrigeras, där det är långt kvar tills majoriteten av befolkningen kommer att förmå sig att tänka tanken att våra sätt att vara människor är lika giltiga som deras. Att samhället behöver utformas lika mycket efter oss som efter normfungerande människor.

Det överordnade, normfungerande, vita livet med alla dess rättigheter blev inte mitt men jag fick något annat. Jag fick en brutal insikt i mänsklig sårbarhet. Jag fick barn, partner, vänner och bekanta som känner mig som den jag är, i stället för den som jag maskerade mig till att låtsas vara. Jag fick en teoretisk och praktisk kunskap om makt. Till slut fick jag kunskap och förståelse för mig själv och en kärlek till mitt barn som den hen är, i stället för en idé om hur människor borde vara.

Jag fick en riktig lektion i vad det är att vara människa och vad det innebär att i praktiken verkligen värdera alla människor som just människor. Ett drygt år in i pandemin så står det klart att många aldrig fick den lektionen, och även om det gör mig otroligt ledsen att tänka på de fruktansvärda konsekvenserna av alla liv som har nedvärderats under pandemin så har det också fått mig att se det jag faktiskt har: Genuin värdering av människoliv och en förmåga att orka hantera mänsklig sårbarhet. Det är inte för att jag är en bättre människa än någon annan, utan för att jag fick en livslektion som tvingade mig till det.

Ta studenten, sjung Idas sommarvisa och för all del, gör det som är viktigt för dig så länge det är inom ramarna för att inte nedvärdera andra människors liv. Se till att avslutningsfikat föregås av lektionen om alla människors lika värde. Din rätt att ha picknick med en stor grupp människor är inte större än sårbara människors rätt att leva.

P.S. Läs gärna Eremitens inlägg om att funktionsbegränsningar och livskvalitet inte är samma sak.

Stötta vittnen till ableismens brott

Som en familj med både barn och vuxen med funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar så faller vi offer för samhällsstrukturer som hela tiden gör vårt liv svårare pga vårt sätt att vara människor. I teorin så finns LSS (lagen om stöd och service), särskilt stöd i skolan, socialförsäkringar, rättigheter till tillgänglighet i hela samhället (inklusive hälso- och sjukvården) mm. I praktiken så förverkligas ofta inte de rättigheterna, utan tvärt om så ter sig många av våra rättigheter vara pappersprodukter utan fungerande strukturer för att förverkligas.

I dagsläget så är det politiska intresset för att göra något åt den ableism som genomsyrar hela samhället svalt. Många människor som själva inte behöver LSS, särskilt stöd i skolan eller sjukersättning vet inte hur undermåligt det fungerar. Det gör att det är svårt att opinionsbilda och driva fram krav på förändring. Det är oerhört tungt att bära både vetskapen om hur omöjligt det är att få våra rättigheter uppfyllda och att det inte alls är på väg att bli bättre.

Ett första steg för att kunna förändra är att en större del av alla som själva inte drabbas får insikt om hur det är. Att alla som själva inte behöver särskilt stöd i skolan förstår hur låg den generella tillgängligheten är och hur svårt det är att få fungerande särskilt stöd. Att alla som själva inte behöver sjukpenning eller assistans får insikt om hur bisarrt rättsosäker Försäkringskassan är. Att alla som själva inte behöver anpassningar för att kunna få vård som inte skadar får insikt om hur ofta detta nekas.

Jag och många med mig bedriver en ständig kamp för att försöka öka medvetenheten. Vi gör det genom att berätta. Vi berättar för att det är en av få saker vi kan göra i en tillvaro som görs omöjlig av ett samhälle som värderar långvarigt sjuka och människor med funktionsnedsättningar som mindre värda människor. Jag begår vittnesmål, i hopp om att bättre kunskap ska kunna bli det första steget mot förändring. Att vittna är det enda jag kan göra för att ge mig själv hopp om att mitt barn kan få en bättre framtid. Det personliga vittnesmålet är alltså en politisk handling.

Min önskan när jag begår vittnesmål är att du som läser ska ta in den fulla vidden av vad det jag är med om innebär. Inte för att just mina erfarenheter säger något om hur vanligt något är, utan för att ge dig insikt i hur till synes neutrala regler och processer i praktiken tolkas och används för att underordna mig, göra mig illa och göra mitt liv omöjligt. Mitt mål är att du ska kunna läsa mina erfarenheter som ett exempel på hur det blir i praktiken.

Det är fult förståeligt om du inte orkar ta in det jag berättar för att det är för tungt. Alla människor har en gräns för hur mycket elände vi orkar ta in och din kanske är passerad. Det kan jag leva med. Vad jag däremot inte kan leva med är alla dessa gånger som mitt vittnesmål avpolitiseras genom oinsatta råd som jag inte bad om, eller genom en envis övertro på att alla mina erfarenheter varje gång bara är ett misstag. Att det kommer att gå att rätta till, att det inte kan vara en del av ett strukturellt problem.

Jag ser det hända många människor som är i livssituationer som liknar min och som försöker vittna. Svaren blir ofta ett antal uppmaningar att anmäla till en mer eller mindre korrekt instans, att höra av sig till verksamhetschefen eller andra oombedda råd som antyder att den som råkar ut för ableismens brott bara har hamnat i en enskilt misstag, missförstått läget eller inte kan navigera systemet.

Problemet är inte bara att det är oerhört förminskande av offrets kompetens. Problemet är att det också tystar offer, lägger skulden på oss och låter förövaren gå fri från ansvar. Den politiska handlingen att vittna för att bidra till förändring tillintetgörs när vittnesmålet ses som ett uttryck för den drabbades oförmåga.

Jag förstår mycket väl att många oombedda råd och andra avpolitiserande reaktioner sker av välvilja. Konsekvensen är dock förödande när exempel på strukturella problem förminskas till enskilda misstag. Den politiska handlingen tillintetgörs. I det akuta läge vi befinner oss i så räcker inte goda intentioner och välvilja. Våra rättigheter smulas sönder mer och mer och det är bråttom att få fram ett opinionstryck för att ändra politikens kurs. Vi behöver ta alla chanser vi får att ändra riktning i samhällsdebatten och göra människor medvetna om att de mycket svåra livssituationer som många långvarigt sjuka och funkisar lever i inte är en naturlag, utan något som går att ändra på.

Om du vill vara med och göra samhället mindre ableistiskt så kan du stötta våra vittnesmål genom att se dem som just vittnesmål. Se oss som politiska subjekt, se det vi berättar som politiskt relevant. Dela det vidare och låt det påverka vilket parti du röstar på i olika val.


P.S. För exempel på vittnesmål gå gärna vidare till 116omdagen, för att ta del av vittnesmål från människor som blir utan ersättning från Försäkringskassan trots nedsatt eller obefintlig arbetsförmåga.

Ableismen och du

Ableismen och du

Jag vet inte hur jag ska skriva det här. Jag vet inte vilka ord jag ska välja för att ha någon som helst chans att nå fram. För trots att det handlar om livsavgörande frågor så är det ofta som att skrika till en vägg.

Ableism. Funktionsmaktsordning. Hat mot och negativa värderingar av människor med funktionsnedsättningar. Osynliggörande och objektifiering av den som bryter mot normerna för hur man ska vara för att räknas som människa. Jag syftar på djupgående strukturer som många människor inte ens verkar reflektera över och ännu mindre verkar vilja bli påminda om.

Kunskapen om hur vi underordnas är skrämmande låg men det är inte det som är värst. Värst är oviljan att faktiskt höja den generella kunskapen om hur ableism som maktordning fungerar, värst är hur socialt accepterat det är att fortsätta underordna oss även bland människor som påstår sig vara för jämlikhet.

På Twitter har jag lärt mig att funkisrättigheter och vårt lika värde kan förhandlas bort så fort någon har något lite intressant eller viktigt att säga i någon annan fråga. Människor kan skriva hur förnedrande påståenden som helst om människor som tydligen är människor på fel sätt, det hindrar inte att de får många följare och därmed en stor plattform att sprida sina budskap på. Faktum är att det snarare verkar vara tvärt om, om du sprider negativa värderingar av t ex barn med NPF så får du just därför många följare och kan sedan kalla dig debattör och nå ut till fler i många frågor. Som om funkisbarnen är ett objekt att nyttja för sin egen position som debattör.

Människor som i många andra avseenden verkar vara för jämlikhet agerar möjliggörare och sprider ableisternas tweets och debattartiklar. Som om det är helt okej att ge ableister en plattform bara de någon gång skriver något lite viktigt eller bra i någon fråga. Det är som att vi hela tiden kan offras, som att vårt mänskliga värde kan förhandlas bort. Som om det vore omöjligt att våga vara obekväm nog och säga nej när någon uttrycker negativa värderingar om oss.

Jag vet att det finns många som anser att man ska skilja på sak och person och som kommer att försvara sig med det. Så kan man givetvis resonera men så som sociala medier fungerar så spelar det ingen roll hur mycket du skiljer på sak och person. Att följa och sprida det någon postar är de facto att ge personen en plattform. Ger du ableister en plattform så bidrar du till att sprida ableism.

Ogrundade spekulationer om autism gör autistiska personer illa

Ogrundade spekulationer om autism gör autistiska personer illa

Med jämna mellanrum så går någon ut offentligt med ogrundade spekulationer om autism. Generellt så brukar de här spekulationerna innehålla en negativ värdering av autism och autistiska personer, även om det varierar hur uttalad värderingen är. Nu senast var det en influenser med en stor plattform på instagram som skrev om “skärmautism”, ett fenomen som inte finns. Det här inlägget är dock inte bara riktat till henne utan lika mycket till alla andra som också utnyttjar autisters utsatta position för att skapa content och lyfta fram sin egen agenda.

Jag vill berätta för er vilka konsekvenser det får.

När någon spekulerar oinsatt om autism, i synnerhet när det görs med negativa värderingar om autism, spär det på den redan väldigt negativa synen på autism som finns i många samhällen. Den negativa värderingen av autism i stora delar av världen har flera historiska orsaker och lever kvar väldigt starkt idag. En av de historiskt betydelsefulla personerna Ivar Lövås menade till exempel att autister inte var riktiga människor.

Många autistiska barn och ungdomar behandlas väldigt illa i skolan och får inte den skolgång de har rätt till. Kunskapen om vad som skapar tillgänglighet och stöd vid autism är generellt låg och många autistiska barn (och barn med annan NPF) är ofrivilligt frånvarande eftersom den otillgängliga skolan gör dem väldigt illa. När skolorna saknar både pengar, kunskap och andra resurser för att skapa den tillgänglighet och det stöd som behövs så skylls problemen med den ofungerande skolgången ofta på vårdndshavarna, vilket leder till att skolor gör orosanmälningar till socialtjänsten för att skydda sig själva. 

Varje ogrundad spekulation med negativa värderingar av autism riskerar att förvärra situationen ytterligare. Det spelar ingen roll att det är helt grundlösa påståenden utan någon som helst sanningshalt, autister är så lågt värderade att många inte bryr sig om huruvida påståenden är sanna eller inte. Någon kommer att sitta i skolan och tänka att “xx är nog bara sådär för att hens föräldrar ger för mycket skärmtid/är känslokalla/curlar/äter för mycket socker” efter att ha sett en sådan spekulation.

I min bekantskapskrets drabbas både autistiska barn och vuxna regelbundet av konsekvenserna av desinformation och fördomar hos personal i vård, skola och myndigheter. Autistiska barn och ungdomar nekas tillgänglighet och stöd i skolan därför att skolan tror att bara föräldrarna slutar curla så försvinner problemen. Människor i alla åldrar nekas vård för att de anklagas för att ha fått för mycket hjälp. Listan är lång på den skada som desinformationen och de efterföljande fördomarna gör.

När desinformationen får fäste i skolan och leder till orosanmälningar av föräldrar och utebliven tillgänglighet och stöd för barnen och ungdomarna så är konsekvenserna katastrofala. Varje orosanmälning, varje anklagelse, varje extra möte, telefonsamtal och myndighetskontakt som föräldrar till autistiska barn ska ha tar tid och ork från det faktiska föräldrasakapet och innebär att det blir ännu svårare för ett autistiskt barn att få en fungerande skolgång, eftersom socialtjänsten inte har något mandat över skolan. Dessutom så innebär fördomarna ofta att skolan får ännu svårare att tänka om och skapa ett fungerande stöd.

Det här låter kanske osannolikt för den som är oinsatt men det är så verkligheten ser ut. Attentions senaste undersökning bland familjer med skolbarn med NPF visade att minst 60 % av barnen kände oro inför skolstarten. Efter att ha fyllt i enkäten själv så kan jag konstatera att det är sannolikt en underskattning, eftersom enkätens utformning medför att de barn som kände oro inför skolstarten men inte kunde förmedla det till sina föräldrar inte kom med i den siffran. Det är trots det en väldigt hög siffra och ett tydligt tecken på ett strukturellt problem.

Många kommer säkert inte tro på den bild jag målar upp men jag ber dig som har inflytande att fundera på om du vill göra dig skyldig till att ytterligare ett autistiskt barn far illa på grund av dina ogrundade spekulationer om autism och annan NPF. Backa, läs på, ta del av det som autistiska personer försöker berätta i stället för att själv gå ut och spekulera.