Tag: autism

Utbildningsradion ger oss budskapet att elever med NPF är en eftertanke

Utbildningsradion har en del innehåll som riktar sig till nya lärare. På Instagram så heter kontot UR Lärare och innehållet där delas även på Facebook och kan ses på UR Nya lärare. Kontot består av innehåll från lärarmentorer, en specialpedagog, en kurator mm.

Vid starten av höstterminen 2021 så delade kontots lärarementorer rekommendationer om gruppstärkande övningar och andra sociala aktiviteter. Rekommendationerna saknade helt NPF-perspektiv och mycket av det som rekommenderades var sådant som är väldigt krävande för bl a autistiska elever och elever med dyslexi och språkstörning och andra funktionsnedsättningar som påverkar arbetsminnet. Jag och flera andra hörde av oss både via mail och genom att kommentera på Instagram och Facebook och påtalade problemen.

Svaren vi fick var tvetydiga. Å ena sidan så skrevs det i mail att de tog till sig kritiken och en annan person (inte jag) fick ett mailsvar där de skrev att de i framtiden skulle låta en specialpedagog granska innehållet. Det påtalas att UR gör annat material som är inriktat på NPF, vilket är ett ytterst märkligt sätt att försöka försvara att man rekommenderar något olämpligt. På Facebook och Instagram skrev UR/lärarmentorerna att de tog till sig av synpunkterna. Samtidigt som de påstod sig ta till sig av synpunkterna så skrev lärarmentorerna följande på Instagram:

Men att säga att dessa övningar är skadliga för NPF-elever kan vi inte skriva under på.

Lärarementorerna/UR tar alltså till sig och ska bli bättre men tror inte att deras brist på tillgänglighet för t ex autistiska elever i sitt val av övningar för att stärka gruppen kan vara skadligt. Det här är ett problem, eftersom det pekar på att lärarmentorerna och UR saknar viktig kompetens om hur illa människor med funktionsnedsättningar görs av bristande tillgänglighet. Bristande tillgänglighet och stöd leder inte bara till att människor med funktionsnedsättningar stängs ute, utan det leder också till att vi görs väldigt illa i våra försök att klämmas in i mallen.

Stressen det medför att t ex behöva göra övningar som ställer övermäktiga krav på arbetsminnet eller att du interagerar med för många nya människor på kort tid kan få stora negativa konsekvenser för t ex elever med NPF. Givet hur många elever med NPF som har omfattande ofrivillig frånvaro och går ut grundskolan utan godkända betyg så finner jag det väldigt märkligt att ta så lätt på insikten om att de övningar man rekommenderar till nya lärare skapar lidande för en redan hårt utsatt grupp elever.

Citatet och hela svaret som det är en del av är riktigt oroväckande men det är dock inte det som är värst. Nu är det en ny terminsstart och det är nya gruppövningar som rekommenderas på kontot och tyvärr så verkar de inte heller vara utformade för elever med NPF. När de får en fråga om det så följer en bisarr dialog där samma lärarmentorer som tidigare menar att de har tagit till sig av kritiken och att de har tagit hänsyn till elever med NPF i sina rekommendationer. Det är idel glada smilies men innehållet i svaren är inte så konkret som jag hade önskat. På frågan om hur den hänsynen ser ut och hur de har resonerat så visar det sig att de anser att det här funkar för deras klasser och att alla lärare ska anpassa övningarna till sina elever. De har alltså inte haft något resonemang om vad t ex autism, ADD eller språkstörning innebär och hur elever med de funktionsnedsättningarna på verkas av övningarna.

Självklart så kan alla lärare anpassa övningarna vid behov men det är otroligt märkligt att påstå att man har utformat en verksamhet med en viss grupp i åtanke om allt man menar är att det vid behov ska anpassas efter någon i den gruppen. I synnerhet när vi som sagt vet att elever med NPF redan har svårt att bli en del av klassen och redan har en väldigt tuff skolgång.

Låt oss tala klarspråk om vad som händer: Public Service använder sina plattformar till att sprida budskapet att det är okej att elever med NPF är en eftertanke. Det som rekommenderas för att skapa sammanhållning och stärka gruppen utgår ifrån normfungerande elever, och sen ska alla lärare anpassa övningarna för elever med NPF. Det finns flera problem med det resonemanget, bl a att eftersom särlösningarna är väldigt få så har alla klasser i grundskolan elever med NPF, det är inte inkluderande och ingenstans i posterna så står det i klarspråk att man bör anpassa om det finns elever med NPF.

När du läser det här så bör du ha i åtanke att kontot riktar sig till nya lärare, trots det så skrivs det vid flera tillfällen att alla lärare känner sina klasser och kan bedöma vad som passar. Det ter sig verklighetsfrånvänt för mig, eftersom en lärare givetvis inte kan känna en ny klass och en ny lärare inte kan förväntas ha övat upp förmågan att inse att vissa elever har NPF.

Det jag för mitt liv inte kan förstå är varför Utbildningsradion använder sina plattformar till att befästa en förlegad idé om att skolan ska utgå ifrån normfungerande elever och sen får man anpassa, i stället för att ge nya (och erfarna) lärare exempel på gruppstärkande och relationsbyggande övningar som gör elever med NPF en del av klassen. Varför? Varför vill ni så envist hålla kvar vis en så destruktiv och ojämlik norm?

Public Service behöver motverka ojämlikhet för att ha legitimitet. Att befästa maktstrukturer som underordnar elever med t ex NPF är illa oavsett vem det kommer ifrån, men Public Service måste kunna bättre. Det räcker inte att ni lägger upp innehåll som handlar specifikt om anpassningar eller undervisning för elever med NPF – ni behöver visa nya lärare hur det går till när elever med NPF är en självklar del av gruppen från början, och inte som en eftertanke som bara är synlig i specialinnehåll.

Rätten till samtycke gäller även autister

Rätten till samtycke gäller även autister

Den här texten handlar om något som jag tänker på ofta och har försökt skriva om många gånger, utan att lyckas fånga exakt det jag vill förmedla. Det är för viktigt för att låta sig missuppfattas, samtidigt som jag har mina aningar om att det är snudd på omöjligt att det inte kommer att leda till diskussioner om sånt som inte är kärnfrågan. Med den medvetenheten kommer jag nu att publicera det här ändå, med villkoret att sidospår inte kommer att bemötas.

Kunskapsområdet om sexualitet och samlevnad i skolan görs om och ska heta Sexualitet, samtycke och relationer, enligt information från Skolverket. Att samtycke blir något som aktivt ska läras ut i skolor är mycket bra. För att den här ändringen ska komma alla elever till godo krävs dock att skoltillvaron som helhet och den specifika undervisningen i ämnet är tillgänglig för alla elever. Jag undrar om det verkligen kommer att bli så.

Autism är en funktionsnedsättning och ett sätt att vara människa. En central del av att vara autistisk är att ha en perception, dvs att ta in och bearbeta sinnesintryck, som är annorlunda än icke-autisters. I december 2020 publicerades t ex en studie som pekar på att icke-autister har en mycket högre grad av habituering än autister. Medan icke-autisterna i experimentet vande sig vid en viss stimulans så gjorde inte autisterna det. Autistiska personers behov av förutsägbarhet, alternativ och kompletterande kommunikation (AKK), att stimma och att skydda sig från vissa sinnesintryck har ofta tolkats som beteendestörningar men utifrån forskningen och autistiska personers berättelser så är det en felaktig idé, utan det handlar mer sannolikt om ett annat sätt att vara människa. Autistiska beteenden är rimliga utifrån de upplevelser som autistiska personer har.

Autistiska barn och ungdomar utan intellektuell funktionsnedsättning går oftast i vanliga skolor som inte är utformade för autistiska behov. Ett fåtal går i mindre grupper, resursskolor eller andra särlösningar, ett antal kraschar ihop av bristande stöd och tillgänglighet och går inte i skolan alls. Oavsett vilken skolform de autistiska eleverna går i så finns fortfarande idén att autister har beteendestörningar och ska tränas till att bete sig mer som normfungerande jämnåriga. Metoder som går ut på att de autistiska barnen och ungdomarna får guldstjärnor när de stannar kvar i klassrum trots att det är sensoriskt plågsamt lär dock inte autistiska barn och ungdomar att värna om sina gränser och bekräfta sina sensoriska upplevelser. Tvärt om så sänder det singalen att det är viktigare att lyda och passa in än att värna om sig själv och respektera hur något faktiskt känns.

Jag undrar hur det ska gå med att göra kunskapsområdet Sexualitet, samtycke och relationer tillgängligt för autistiska elever när den grundläggande tillvaron i skolan ger rakt motsatt budskap.

Hur ska en tolvåring som dagligen får sitt behov av att inte behöva relatera till 28 andra barn i klassen invaliderat kunna ta till sig begrepp som samtycke och respekt? Kommer de orden ens att betyda något? Hur ska en trettonåring som inte kan kommunicera muntligt på det sätt som skolan kräver men ändå inte får använda AKK begripa vad det innebär att kommunicera att hen vill eller inte vill något sexuellt, när hens kommunikativa behov ignoreras?

Att vara autistisk påverkar människor på djupet. Det är inte ett virus som har infekterat en i övrigt normfungerande person, det är inte en glasbubbla som har stängt in en egentligen normfungerande person. Autism är ett sätt att ta in och tolka världen. Rent objektivt är det inte mer fel eller rätt än icke-autisters sinnesintryck och bearbetning. Det skapar däremot ett annat sätt att tänka, kommunicera och röra sig. Det skapar en annan kultur än den icke-autistiska.

Det nya kunskapsområdet Sexualitet, samtycke och relationer är oerhört viktigt. Med tanke på att många människor med funktionsnedsättningar utsätts för sexuella övergrepp (se t ex s 31-33 i RFSU:s kartläggning från 2021) och att t ex barn med NPF som utsätts ofta inte blir trodda så är det en grupp som behöver det här ämnet väldigt mycket. Det är därför fullständigt oacceptabelt om kunskapsområdet inte blir tillgängligt.

Skolan behöver förändras i grunden och kunskapen om autism behöver förändras. Fördomar behöver försvinna från skolan och skolpolitiker behöver börja föra en politik så att skolan blir en verksamhet där respekt för allas gränser och värnandet av allas rätt att må bra i skolan blir verklighet. Annars blir det här ytterligare en politisk handling som exkluderar en av de grupper som behöver den mest.

Varför vill Stockholms stad inte tala klarspråk om tillgänglighet i skolan för elever med vissa funktionsnedsättningar?

Varför vill Stockholms stad inte tala klarspråk om tillgänglighet i skolan för elever med vissa funktionsnedsättningar?

Mitt autistiska barn behöver en ny skola till nästa år. Skolan hen går i har bara vissa årskurser och nu går barnet i den sista av de årskurserna. Som en del i att kunna göra ett så informerat val som möjligt så bad vi förvaltningen om hjälp med att hitta en skola som har t ex lokaler och kompetens för att skapa en fungerande skolgång. Det ville inte förvaltningen. Faktum är att vi inte ens fick en kontaktperson som vi kunde förklara hela situationen för, utan vi skickades runt i ett ärendesystem som inte skyddar barnets integritet.

Efter mycket tjafsande, förklarande, bönande, tårar och krasch i min egen neurologiska sjukdom pga överansträngningen så tog vi kontakt med ett antal skolor själva. Av de fem kommunala skolorna vi kontaktade så fick vi efter många påminnelser svar på våra frågor från en av skolorna. De andra fyra kommunala skolorna svarade inte på våra frågor. Det här var vad vi hade befarat, eftersom det var så här det var vi skolstarten. Vi hade varnat förvaltningen om just det och försökt belysa att den enda skolan som svarade vid barnets skolstart var skolan närmast oss, som pga bristande lokaler mm inte kan ge det stöd som behövs.

Vi vände oss till förvaltningen igen och förklarade att vi kan inte göra något skolval eftersom vi inte vet vad vi väljer mellan. Barnet har givetvis samma rätt som andra barn till att göra ett informerat val men de faktorer som spelar roll saknas det information om. Efter påminnelser så svarade förvaltningen samma sak som tidigare: Alla skolor ska kunna ta emot elever med NPF. Några svar på de frågor som vi har om konkreta fakta om skolorna får vi alltså inte. Att vårt barn utestängs som demokratiskt subjekt och inte kan göra ett informerat val spelar ingen roll i förvaltningens ögon.

Vad var det då vi frågade om som är så farligt att svara på? Nedan ser du delar av vårt brev:

  • Har ni vana av att jobba med tydliggörande pedagogik som bildscheman och annat visuellt stöd? Om ja, vilken bildbank använder ni (widgitsymboler, pictogram osv)?
  • Går eleverna runt till olika klassrum beroende på vilket ämne och lärare de skall ha eller har klasserna dedikerade klassrum under större delen av skoldagen?
  • Är tillvaron för eleverna i er skola förutsägbar? Får elever och vårdnadshavare kännedom om schemabrytande aktiviteter i förväg? Är den vanliga vardagen förutsägbar i termer av tydlig struktur på lektionerna? Hur jobbar ni i övrigt med att skapa förutsägbarhet för elever och vårdnadshavare
  • Finns möjligheten för mindre sammanhang med färre människor? Frågan gäller både i undervisningssituationer, måltidssituationen och raster.
  • Är personalen i skolan vana vid att uttrycka sig och kommunicera bokstavligt?
  • Är det tillåtet att ha keps och hörselkåpor när en elev behöver det för att t.ex. skärma av omvärlden?

Jag vet inte varför det är så farligt att besvara de här frågorna, det är trots allt bara basala faktorer för att ha möjlighet att kunna skapa stöd. Vad jag vet är att Stockholms stads utbildningsförvaltning inte vill hjälpa oss men inte heller tänker stå för det, utan likt papegojor rabblar att alla skolor ska kunna ta emot elever med NPF. Det låter ju bra, men om inte ens basala faktorer för att skapa tillgänglighet är något som förvaltningen kan prata klarspråk om så betvivlar jag starkt att det ens finns någon större ambition att ge elever med NPF en tillgänglig och likvärdig skolgång. Utbildningsförvaltningen beter sig snarare som att de helt har givit upp.

Vi vet efter tidigare samtal med skolan närmast oss att Skollagen inte efterlevs och att de här mycket grundläggande faktorerna inte finns på plats i alla skolor. Att förvaltningen därför vägrar befatta sig med dem ter sig därför både märkligt och problematiskt.

Den satsning på stöd som skolborgarrådet Isabel-Smedberg Palmqvist påstår sig göra lyser med sin frånvaro i förvaltningen. För att kunna genomföra den måste vi tala konkret om vad som behöver göras och om vilka förutsättningar som behöver finnas men som idag inte finns. Att gång på gång rabbla hur det borde vara i svepande termer kommer inte att lösa någonting.

Isabel Smedberg-Palmqvist: Om du verkligen har en ambition att göra skolgången för elever med NPF lite mindre helvetisk och plågsam än vad den är idag så börja jobba systematiskt med de förutsättningar som krävs. Se till att din förvaltning börjar betrakta barn med NPF som fullvärdiga elever och demokratiska subjekt och ta ansvar för förutsättningarna för en fungerande skolgång utan brister i tillgänglighet och stöd.

Ogrundade spekulationer om autism gör autistiska personer illa

Ogrundade spekulationer om autism gör autistiska personer illa

Med jämna mellanrum så går någon ut offentligt med ogrundade spekulationer om autism. Generellt så brukar de här spekulationerna innehålla en negativ värdering av autism och autistiska personer, även om det varierar hur uttalad värderingen är. Nu senast var det en influenser med en stor plattform på instagram som skrev om “skärmautism”, ett fenomen som inte finns. Det här inlägget är dock inte bara riktat till henne utan lika mycket till alla andra som också utnyttjar autisters utsatta position för att skapa content och lyfta fram sin egen agenda.

Jag vill berätta för er vilka konsekvenser det får.

När någon spekulerar oinsatt om autism, i synnerhet när det görs med negativa värderingar om autism, spär det på den redan väldigt negativa synen på autism som finns i många samhällen. Den negativa värderingen av autism i stora delar av världen har flera historiska orsaker och lever kvar väldigt starkt idag. En av de historiskt betydelsefulla personerna Ivar Lövås menade till exempel att autister inte var riktiga människor.

Många autistiska barn och ungdomar behandlas väldigt illa i skolan och får inte den skolgång de har rätt till. Kunskapen om vad som skapar tillgänglighet och stöd vid autism är generellt låg och många autistiska barn (och barn med annan NPF) är ofrivilligt frånvarande eftersom den otillgängliga skolan gör dem väldigt illa. När skolorna saknar både pengar, kunskap och andra resurser för att skapa den tillgänglighet och det stöd som behövs så skylls problemen med den ofungerande skolgången ofta på vårdndshavarna, vilket leder till att skolor gör orosanmälningar till socialtjänsten för att skydda sig själva. 

Varje ogrundad spekulation med negativa värderingar av autism riskerar att förvärra situationen ytterligare. Det spelar ingen roll att det är helt grundlösa påståenden utan någon som helst sanningshalt, autister är så lågt värderade att många inte bryr sig om huruvida påståenden är sanna eller inte. Någon kommer att sitta i skolan och tänka att “xx är nog bara sådär för att hens föräldrar ger för mycket skärmtid/är känslokalla/curlar/äter för mycket socker” efter att ha sett en sådan spekulation.

I min bekantskapskrets drabbas både autistiska barn och vuxna regelbundet av konsekvenserna av desinformation och fördomar hos personal i vård, skola och myndigheter. Autistiska barn och ungdomar nekas tillgänglighet och stöd i skolan därför att skolan tror att bara föräldrarna slutar curla så försvinner problemen. Människor i alla åldrar nekas vård för att de anklagas för att ha fått för mycket hjälp. Listan är lång på den skada som desinformationen och de efterföljande fördomarna gör.

När desinformationen får fäste i skolan och leder till orosanmälningar av föräldrar och utebliven tillgänglighet och stöd för barnen och ungdomarna så är konsekvenserna katastrofala. Varje orosanmälning, varje anklagelse, varje extra möte, telefonsamtal och myndighetskontakt som föräldrar till autistiska barn ska ha tar tid och ork från det faktiska föräldrasakapet och innebär att det blir ännu svårare för ett autistiskt barn att få en fungerande skolgång, eftersom socialtjänsten inte har något mandat över skolan. Dessutom så innebär fördomarna ofta att skolan får ännu svårare att tänka om och skapa ett fungerande stöd.

Det här låter kanske osannolikt för den som är oinsatt men det är så verkligheten ser ut. Attentions senaste undersökning bland familjer med skolbarn med NPF visade att minst 60 % av barnen kände oro inför skolstarten. Efter att ha fyllt i enkäten själv så kan jag konstatera att det är sannolikt en underskattning, eftersom enkätens utformning medför att de barn som kände oro inför skolstarten men inte kunde förmedla det till sina föräldrar inte kom med i den siffran. Det är trots det en väldigt hög siffra och ett tydligt tecken på ett strukturellt problem.

Många kommer säkert inte tro på den bild jag målar upp men jag ber dig som har inflytande att fundera på om du vill göra dig skyldig till att ytterligare ett autistiskt barn far illa på grund av dina ogrundade spekulationer om autism och annan NPF. Backa, läs på, ta del av det som autistiska personer försöker berätta i stället för att själv gå ut och spekulera. 

Vill ni minska tilläggsbeloppen så måste ni höja den grundläggande tillgängligheten

När det gäller skolsituationen i Sverige för funkisbarn i allmänhet och autistiska barn i synnerhet så finns det en sak som retar mig till bristningsgränsen ganska ofta. Egentligen är det inte fenomenet i sig som frustrerar mig, utan fördunklingen, att det hela tiden halkar utanför strålkastarljuset. Jag syftar på att behovet av tilläggsbeloppet  alldeles för sällan ställs i relation till den brist på handlingsplan för att öka den grundläggande tillgängligheten i skolan som vi ser i dagsläget.

En liten men vanlig skola

Mitt barn går tyvärr inte i en resursskola än, utan i en vanlig skola, trots att hen är autistisk. Hen går dock inte i den kommunala, skolpliktsbevakande skolan närmast där vi bor utan i en pytteliten friskola en bit bort. Skolan som barnet går i har fyra klasser totalt, en i varje årskurs från förskoleklass till och med årskurs tre. I barnets klass går det cirka 20-23 elever (det har varierat lite under åren).

Eftersom skolan är så pass liten så finns det ingen matsal, utan alla elever äter i sina klassrum. Maten levereras till klassrummet, så barnen slipper både transporten till matsalen men framför allt så slipper de en stor matsal med massor av intryck som många autistiska barn inte klarar.

När skolan av något skäl vill samla hela skolan på en och samma plats så finns det ingen samlingslokal som är tillräckligt stor för det. I stället måste närmaste kyrka bokas i förväg. Det är jättebra, för det innebär att det aldrig är en enkel lösning att ta till om någon i skolan får för sig att spontant och oförberett samla alla elever på en plats. För ett intryckskänsligt barn som har svårt med för många sociala kontakter och för stora folksamlingar så är det bra, för de samlas bara två gånger om året och då vet vi det i förväg. Klassen har en huvudlärare och en  eller två barnskötare (det har varierat under åren). Mitt barn har tyvärr ingen egen resurs utan barnskötarna fungerar som resurs till alla som behöver det men de är i alla fall två vuxna. En av barnskötarna har själv en NPF-diagnos och är mycket duktig på att uttrycka sig konkret och bokstavligt.

(Skolan nekas tilläggsbelopp för mitt barn, vilket i praktiken innebär att vi föräldrar måste täcka upp rejält för det skolan inte kan göra. Det är många timmars obetalt arbete varje vecka. Det nekade tilläggsbeloppet innebär högre belastning på lärarna men också att min man jobbar mindre i sitt företag och därmed drar in mindre pengar till staten plus att jag pressar mig själv till att förvärra min sjukdom och minskar mina chanser att någon gång bli arbetsför igen. Mitt barn får mindre av sin mamma eftersom jag i stället för att vara vanlig förälder bland annat måste göra stödmaterial till läxor och efterforskningar och bildstöd inför skolans utflykter och andra schemabrytande aktiviteter.)

Allt är inte perfekt bara för att barnet går i en liten skola och jag sliter periodvis mitt hår över att skolan trots de här fördelarna i grunden inte är organiserad för autistiska barn. Barnet hämtas klockan 15 varje dag för att orka med dagen efter och efter skolan finns det sällan utrymme för mer krävande läxor, så läsläxan görs till exempel alltid under helgen. Det är med andra ord långt ifrån en fullt tillgänglig skolgång. Trots det så inser jag att småskaligheten och de effekter det för med sig förmodligen är orsaken till att barnet över huvud taget går i skolan. Självklart spelar saker som förutsägbar lektionsstruktur, en del visuellt stöd med mera också stor roll, men hade skolan varit stor och intrycksintensiv så hade bra lektionsstruktur aldrig kunnat kompensera för det.

En riktigt vanlig skola

Jämför barnets nuvarande situation med om barnet hade gått i den skolpliktsbevakande skolan närmast oss: Den skolan har 500 elever (jämför med nuvarande skolas 90 elever), har en gemensam skolgård utan några avskärmningar och en gemensam matsal. Rektorn på den skolpliktsbevakande skolan har på möte varit helt ärlig och sagt att de inte har en ärlig chans att ge mitt barn det hen behöver.

När vi pratar om behovet av tilläggsbelopp så måste vi komma ihåg att ett och samma barn kan ha olika stora behov beroende på hur skolsituationen i utgångsläget är. I en stor skola med olämpliga lokaler, stora klasser och en kultur av mycket oförutsägbarhet så kommer så gott som alla autistiska barn ha behov av en extraordinär karaktär. För oavsett hur bra lektionsstruktur lärarna har så kommer det att vara övermäktig för många att bara existera under de förutsättningarna.

Det är lätt att tänka att en stor skola innebär att det går att omfördela grundbeloppet för att finansiera särskilt stöd  men jag tror att det är en fälla att förutsätta det, eftersom storleken i sig ofta innebär gravt  bristande tillgänglighet för till exempel autistiska elever vilket innebär att det krävs väldigt omfattande insatser för att eleven ska kunna gå i skolan utan att skadas. 

Jämför det här med vissa resursskolor som inte har några stora klassrum utan har byggt om kontorslokaler så att det bara finns arbetsrum för grupper på max 5-8 elever. Där är lokalerna och verksamheten i grunden utformad för att hålla nere mängden intryck och antalet sociala kontakter. De skolorna har en bättre förutsättning att vara tillgängliga i grunden för autistiska elever. Däremot så har de absolut ingen möjlighet att omfördela grundbeloppet och på det sättet finansiera verksamheten eftersom de är små.

Tillgänglighet eller tilläggsbelopp? Båda kostar

Då och då så får vi se någon politiker försvara nedskärningarna av tilläggsbelopp med att skolorna har blivit mer inkluderande så det behövs inte längre särskilt stöd av extraordinär karaktär för lika många elever. Det låter bra, problemet är att de grundläggande förändringarna av skolan som måste till för att det ska vara sant inte sker. I stället för att tala om de konkreta åtgärder som krävs för ökad tillgänglighet så används begreppet “inkludering” som har tillåtits urvattnats och därför fördunklar. Ombyggnad av lokaler, mindre klasser och fler lärare med bättre NPF-kompetens lyser fortfarande med sin frånvaro i många kommuner. Kunskap om att tillgänglighet vid autism innebär framförhållning (autistiska personer behöver ofta mycket förutsägbarhet) och förberedelser är fortfarande ingenting självklart i många skolor utan tvärt om, något som många elever och deras föräldrar hela tiden får bråka om.

Om politiker menar allvar med att det i framtiden inte ska behövas så många tilläggsbelopp så behöver ni göra en långsiktig, finansierad handlingsplan för att öka tillgängligheten. Bygg om lokalerna, gör mindre grupper med fler lärare till standard, ljudisolera bättre, gör skolgårdarna mindre intrycksintensiva med avskärmningar, strukturera om skolans verksamhet så att förutsägbarheten och AKK (tecken som stöd, bildstöd med mera) blir självklara delar av skolan.

Så länge ni håller er till någon slags vag inkluderingstanke som kan tillåtas att tolkas hur som helst så behöver vi massivt med extra finansiering (till elever i alla skolformer och huvudmän), mycket mer än vad som delas ut idag. Alternativet är att börja tala i konkreta termer om de faktorer som krävs för att kunna öka tillgängligheten: Att alla skolor har fysisk avgränsning, att alla skolor har personal som kan kommunicera med tecken, bilder och genom att uttrycka sig bokstavligt, att alla skolor har tillgång till bildstödsverktyg, att alla skolor ger möjlighet till mindre sammanhang INNAN stresskollapsen är ett faktum osv. Så länge ni vagt talar om inkludering och stöd och vägrar benämna och praktisera tillgänglighetsskapande faktorer så behöver ni öka tilläggsbeloppen eller leva med att ni bryter mot lagen och plågar elever med NPF. Valet är ert.