Tag: vårdmöten

Försäkringskassan ställer patienter och läkare mot varandra

Media har de senaste veckorna uppmärksammat problemen med Försäkringskassans handläggning av sjukförsäkringen. Det är verkligen på tiden. Den nuvarande situationen där sjuka och funktionsnedsatta människor nekas ersättning i ett opportunistiskt försök att sänka sjuktalen är vedervärdig.

En aspekt som jag slogs av under ett av mina egna läkarbesök de senaste veckorna är den negativa effekt Försäkringskassans ökade administrativa krav har på vårdbesöken. Dels uppstod en situation där den största delen av läkarbesöket las på intygsskrivning, och den vård som jag behövde blev en bisak som inte hanns med. Dels uppstod ett motsatsförhållande mellan mig som patient och läkaren.

För som patient blir jag upprörd om en läkare inte skriver tillräckligt bra intyg. Min försörjning riskeras och det kan bli mycket administrativt merarbete som jag inte har kapacitet för, eftersom jag är sjuk och funktionsnedsatt. Samtidigt måste läkare agera som om de misstror sina patienter när de till exempel förväntas ta tid på hur lång tid det tar att fylla i en skattning (för att Försäkringskassan kräver det som “objektivt fynd”) i stället för att fokusera på innehållet i skattningen. Det blir viktigare hur snabbt patienten fyller i ett formulär än om svaret indikerar att personen inte klarar sin basala vardag med mat, hygien och sömn.*

 

strandha%cc%88ll_julrim
Tweet från Annika Strandhäll som lyder “10/24 Jämlikhet har högsta prioritet, lika möjligheter som ni vet.Motverka klasskillnader vår favoritgrej, till växande klyftor säger vi nej”

Annika Strandhäll julrimmar på twitter om att jämlikhet är högsta prioritet men det är inte den effekt hennes politik får. Sjuka och funktionsnedsatta människor blir utan ekonomisk ersättning och riskerar dessutom att få sämre vård, om vårdmötenas fokus blir att skriva intyg till Försäkringskassan. Fokus på vårdbesöken blir inte att hjälpa patienten med sjukdomar och funktionsnedsättningar, utan i stället att paketera patienten i Försäkringskassans godtyckliga och rättsosäkra mall. Jag kan för mitt liv inte förstå hur bra vård ska kunna skapas i en situation där varken läkare eller patienter ges förutsättningar att samarbeta.

 


*Exemplet är helt på riktigt, min läkare hade fått den uppmaningen av Försäkringskassan. En skattning jag hade fyllt i blev ovidkommande eftersom jag fyllt i den hemma, för att jag inte klarar att göra det efter att ha behövt sitta upp i bilen i 10 minuter till mottagningen.

Advertisements

Teflonmöten – När patienter funkar fel

Jag har tidigare skrivit om vårdmötens olika karaktär i inlägget Tomma eller meningsfulla möten i vården? Nu vill jag lägga till ytterligare en kategori vårdmöten: Teflonmöten. (Ja, det är rättstavat.)

Under flera år hade jag fruktansvärt ont i magen varje eftermiddag och kväll. Jag minns inte det exakta antalet centimeter min mage svullnade med varje dag men jag minns att det var över en decimeter. Mitt bukomfång var alltså över tio centimeter större på kvällen än på morgonen. Det gjorde ont, riktigt infernaliskt ont, och det påverkade min vardag en hel del att ofta ligga i fosterställning och kvida av smärta.

Under de här åren träffade jag ett antal olika läkare och en dietist. Jag hade förvisso en del avvikelser i blodprover men inget som ledde till en konkret diagnos kopplat till avvikelserna, utan det landade i magmunsbråck och IBS (Irritable Bowel Syndrome). Alla människor jag träffade i vården framhöll vikten av att äta mycket fibrer. Dietisten var den enda som började med att intressera sig för hur mina matvanor faktiskt såg ut och kom fram till att jag åt tillräckligt mycket fibrer och skulle fortsätta så men att jag kunde börja skala frukt för att göra den skonsammare för magen. Samtliga läkare rekommenderade  mer fibrer utan att först ta reda på hur mycket jag åt. En läkare förskrev bulkmedel. Den dagen jag tog bulkmedelet som ordinerat slutade det med att jag grät i några timmar av smärtan. “Fortsätt ta det så kommer det att bli bättre” var läkarens råd men efter några dagar så gick det inte mer.

Efter flera års kämpande med två gastroskopier, en laktosbelastning och experimenterande med kosten själv så var jag less. Det spelade ingen roll att jag var så duktig och åt fullkornsbröd, mycket frukt och grönsaker, råris mm. Inte hjälpte det att testa att utesluta laktos och gluten heller, eller att meditera och öva avslappning. Jag tränade flera dagar i veckan och såg hela tiden till att promenera mycket för att röra på mig under dagen. En morgon var jag så less på att ingenting hjälpte att jag inte orkade vara duktig längre utan tillät mig själv att äta rostat, vitt bröd med mycket smör och ost till frukost. Pannkakor på vitt mjöl med sylt och grädde till lunch. Döm om min förvåning när jag efter några dagar mådde bättre. Jag tänkte att det var slump och återupptog mina nyttiga vanor men mönstret höll i sig, varje gång jag plockade bort livsmedel med mycket fibrer så blev det bättre. Men så skulle det ju inte vara!

Efter några månader på en fiberfattig kost började magen lugna sig och sakta började jag testa en del av de livsmedel som jag hade tagit bort. Vissa saker kunde jag börja äta i mindre mängder igen medan vissa saker fortfarande inte funkade. Jag var lättad över att inte ha så ont längre men frågande kring varför det förhöll sig så, något var uppenbarligen konstigt med mig och det störde mig. Varför kunde jag inte bara passa in på vårdens mall av magproblem? Det här var runt tio år sedan och mycket fibrer verkade anses vara den självklara lösningen på IBS.

För något år sedan ramlade jag över en text om FODMAP och en artikel i Läkartidningen om fibrers ibland negativa inverkan på IBS. Jag blev förvånad men så oerhört lättad över att få bekräftelse på att jag nog inte hade inbillat mig. Det mönster jag hade noterat var inte en obegriplig avvikelse längre. Det fanns plötsligt någon slags evidens för att det inte var jag som med mina felaktiga tankemönster orsakade sambandet mellan mycket fibrer och IBS. Jag var inte en obegriplig avvikelse utan plötsligt hade mina erfarenheter blivit relaterbara även för en del läkare.

Jag berättar det här därför att jag är frustrerad över hur vården idag bemöter mig rörande mina andra symtom, t ex hur häftiga reaktioner jag får ett par timmar efter många aktiviteter. Att jag blir som influensasjuk och får ökade ortostatiska problem (POTS) ett par timmar efter att jag har duschat. För mönstret är detsamma. När vårdpersonalen inte är bekant med patienter som funkar som jag så är det som att vårdmötena präglas av teflon. Allt som inte passar in i mallen studsar, noteras inte, ogiltigförklaras och ses som ovidkommande. Väldigt många vårdmöten innebär att personen jag möter inte är bekant med vissa av mina tillstånd och när ingen kunskap finns så finns det oftast ingen nyfikenhet. I stället är det jag som lämnar vårdmötet med tanken “Varför kan jag inte vara som man ska? Varför kan jag inte vara sjuk och funktionsnedsatt på rätt sätt? Varför måste jag alltid vara så besvärlig och fel?”

En evidensbaserad vård innebär att vårdpersonal ska rekommendera och ordinera sådant som det finns tillräckligt gott vetenskapligt stöd för. Det är bra, som patient vill jag vara säker på att de behandlingar och livsstilsförändringar jag testar har någon slags rimlig chans att hjälpa mig. Det jag möter idag är dock någonting helt annat. Någonting gör att patienter som inte följer de mönster som behandlingsriktlinjer och upphandlingar (som hänger tätt samman med hur vården utformas) förutsätter inte kan bemötas. För ett visst problem ska en viss åtgärd genomföras, oavsett hur många gånger det har prövats på mig utan avsedd effekt. När ingen förstår varför åtgärden inte fick avsedd effekt möts jag tyvärr inte av nyfikenhet utan då blir jag en besvärlig patient som personen i fråga skickar vidare till nästa läkare/fysioterapeut/sjuksköterska och så börjar cirkusen om.

Jag vet inte exakt vad det är som gör att det blir som det blir men jag önskar verkligen att jag slapp att gång på gång bli tjatad på att åter igen testa sådant som tidigare har förvärrat situationen. Att jag slapp ha bevisbördan på mig och i stället för att mötas av misstro och avfärdande möttes av nyfikenhet när jag berättar om samband och symtom som den jag möter inte är bekant med sedan tidigare. Att jag slapp göras orelaterbar och kunde gå från vårdmöten utan den extra bördan av att funka fel.

Varför för jag inte bara egna anteckningar vid vårdmöten?

Nyligen delade jag Snöflingans inlägg om bristande samordning i vården på twitter. Några av kommentarerna jag fick gjorde mig matt av olika anledningar men eftersom det är kommentarer som jag möter ofta så ska jag göra ett försök till att beskriva problemet. Så vad innebär den bristande samordningen i praktiken?

Kommentarerna jag fick löd

“Går det inte när du träffar vårdpersonal att du tar anteckingar från befintlig dokumentation när du är på plats?”

“Tror du att ‘Min Vårdplan’ hade hjälpt? Här en uppsats om det: http://www.uppsatser.se/uppsats/fcbb38a4f0/”

“Föra egna anteckningar och ha med dem. Såg du uppsatsen om ‘min vårdplan’. Har du inte digital journal du kan se?”

Nu ska jag ge åtta anledningar till varför det inte bara är att föra egna anteckningar vid vårdbesök. Se det här som en beskrivning av hur bristen på samordning kan manifesteras ur ett patientperspektiv.

  1. Först och främst: Jag för egna anteckningar, så gott det går. Allt berättas dock inte för mig. Jag har vid flera tillfällen i  efterhand fått reda på diagnoser och tillstånd som konstaterades under vårdmöten. När jag har begärt ut journalanteckningar så har det framkommit fakta som jag hade behövt veta tidigare. Det är alltså ingen självklarhet att berätta för patienten vilken diagnos som ställs.
  2. Jag har en del funktionsnedsättningar som gör att mina anteckningar från början av ett möte blir okej men det som sägs mot slutet är svårt att få ner. Jag har svårt att skriva för hand pga överrörliga fingerleder och armbågsleden tar mycket stryk när jag skriver på surfplattan. Det största problemet är dock att jag egentligen inte kan sitta eller stå mer än 20 minuter i taget pga ortostatiska problem. Tyvärr får jag sällan ligga ner under vårdbesöken så mot slutet är mitt blodtryck lågt, min puls skyhög och jag har yrsel och hjärndimma. Min koncentrationsförmåga är alltså inget att hurra för och ljud flyter ihop så det är en kamp i sig att förstå vad som sägs. Ibland spelar jag in mötena men dels är det krävande att lyssna på det i efterhand (jag har svårt att bearbeta ljud och det tar mycket tid) och alla vill inte bli inspelade. Att spela in någon som inte vill är inte ett bra sätt att skapa en samarbetande relation.
  3. Vårdpersonalen bedömer vilken information som är viktig utifrån sin (o)kunskap. Jag är multissjuk och har en sjukdomsbild med hög komplexitet och har många olika vårdkontakter inom helt olika delar av vården. Det har hänt vid flera tillfällen att jag har diskuterat något med en person i vården, något som är av stor vikt för min kontakt med en annan del av vården. När jag begär ut journalanteckningarna från mötet finns det vi diskuterade sedan inte med i anteckningarna och om jag inte har lyckats göra bra anteckningar så är den informationen förlorad.
  4. Även om jag får med mig bra anteckningar så är det inte säkert att vårdpersonal litar på det jag säger. Tvärtom händer det ofta att om jag inte kan styrka påståenden med journalanteckningar så struntas det i vad jag säger. Jag har en del ovanliga tillstånd som många i vården inte känner till och misstron är därför hög. Då hjälper det inte ens nödvändigvis att ha journalanteckningar som styrker påståendena.
  5. Det finns en kultur där varje del av vården bara ansvarar för sig. Jag äter t ex centralstimulerande mot ADHD. Eftersom jag har ett magmunsbråck och lite annat magtrassel pga att min bindväv är annorlunda så får jag lätt problem med magsyraattacker av ADHD-medicinen. Psykiatern som skriver ut ADHD-medicinen får dock inte skriva ut medicin för magen utan det ska vårdcentralen göra. Psykiatrin och vårdcentralen delar journalsystem men det blir ändå mitt jobb att ringa ett antal samtal för att få tag i min husläkare och be henom skriva ut magmedicinen. Informationen finns i journalen men ändå har min husläkare inte ens sett psykiaterns anteckning när jag efter fem telefonsamtal och flera veckors väntande äntligen får tag i henom. Vid många tillfällen när en del av specialistvården anser att det är VC:s roll att skriva remisser, ta blodprover eller skriva ut något preparat så anser VC inte det och de kontaktar varken mig eller personen i vården som har hänvisat till dem utan det blir jag som efter många veckors tystnad får ringa och jaga och reda ut varför min begäran försvann ut i tomma intet.
  6. Jag har inte läst uppsatsen om handlar om erfarenheten av att ha en individuell vårdplan men jag har haft en individuell vårdplan vid flera tillfällen. Problemet är att de vårdplanerna rör aldrig hela mitt hälsotillstånd utan då plockas en del ut och en mottagning ansvarar för den. Eftersom mina tillstånd påverkar varandra så hjälper inte det särskilt mycket. Om jag har fem individuella vårdplaner så är det för mycket att hantera för mig och de vårdplanerna motarbetar ibland varandra.
  7. Jag begär ut journalanteckningar ibland men pga mina sjukdomar/funktionsnedsättningar så har jag svårt att hantera papper och jag kan inte scanna in dem själv eftersom jag många dagar inte kan lyfta ner scannern från hyllan. Jag får vänta till en bra dag eller be min partner vilket känns mindre roligt. (Vi bor trångt och kan inte ha scannern framme.) Dessutom kan journalanteckningar dröja, det är sällan det mest prioriterade i vården. Det kostar oerhört mycket av min väldigt begränsade aktivitetsförmåga att hantera journalanteckningar på papper. Det kommer bli bättre den dag mitt landsting ger oss patienter tillgång till våra journaler online. Samtidigt så vet jag från de journalanteckningar jag har att det inte kommer att lösa mer än en liten del då det bara är en del av problemet.
  8. Jag har över lag väldigt svårt för administration och kraftigt sänkt aktivitetsförmåga. Att skriva texter här på bloggen är förhållandevis lätt (jag lägger sällan mer än 30-60 minuter på en text pga att jag nyttjar när hyperfokuseringen slår till) men administrativt arbete är övermäktigt. Jag har bra stödstrukturer men det är ändå så att mycket av den tid jag skulle behöva lägga på egenvård går åt till att samordna min vård vilket gör mig sjukare. Jag har svårt att processa ljud och ett telefonsamtal tar mycket av dagens ork men ofta är telefon den kontaktväg som finns. Det gör att något så banalt som att få en kallelse, hålla reda på kallelsen och boka om tiden och pussla in den utan att rubba aktivitetsbalansen för mycket tar en hel dags ork i anspråk. Lägg till att kallelser ofta saknar den information jag behöver inför ett vårdbesök så jag behöver jaga och tjata för att få reda på vad som förväntas av mig under vårdbesöket och vad syftet med besöket är.

För att sammanfatta så är ett av de största problemen att varje del av vården bara ser sin egen del. Jag kan få rakt motstridiga råd, mediciner och behandlingar som motverkar varandra och framför allt får jag aldrig svar på hur mina olika tillstånd och symtom hänger ihop. Jag måste samordna min egen vård men famlar i blindo.

Kommentarerna jag fick gjorde mig både matt och ledsen. Jag tror inte på något sätt att det var meningen, jag tror snarare att de kom ur en genuin vilja att hjälpa. Min reaktion på kommentarer som de här (jag får höra dem ofta) är att jag undrar vilken bild människor har av vården och av patienter. Om det vore så enkelt som att bara ta anteckningar under möten, tror ni inte att jag hade gjort det? Genom att föreslå lösningar som i mina ögon ter sig så oinsatta så blir min upplevelse att problemet förminskas, trots att jag vet att det ytterst sällan är avsikten.

Jag har skrivit om det här många gånger tidigare och det är frustrerande att många fortfarande inte ser kärnan i problemet: att patienter inte ses som jämlika samarbetspartners och att olika vårdenheter inte samarbetar med varandra.

Min önskan är att få en vårdplan som täcker ADHD-medicinering, sjukgymnastik, ortopedtekniker, arbetsterapeut mm. Där jag tillsammans med en neurolog, psykiater och en kardiolog kan diskutera och försöka få klarhet i varför mitt autonoma nervsystem reagerar som det gör på en viss medicin. Där jag kan träffa en eller flera arbetsterapeuter som tillsammans kan se till hela min vardag och inte en för smärtan och en för den bristande mentala orken. Jag vill slippa behöva försvara för en läkare vad någon annan i vården har ordinerat. Jag vill slippa få frågan från en oinsatt ortoped om varför jag inte gymmar mer när jag kämpar för att kunna duscha. Jag vill själv kunna boka om alla mina vårdbesök online, utan telefonsamtal. Jag vill att någon sätter sig in i komplexiteten och lägger pussel och gör tidsplaner så att inte två tunga utredningar läggs samtidigt. För att vara extra krävande så vill jag också ha ett gemensamt verktyg så att jag via datorn kan se vad som händer. Jag blir så pass försämrad av fysiska möten att jag behöver kunna ha chatt- mail och videosamtal för att inte bli sjukare av vården.

Jag önskar mig en vård där jag slutar vara ett objekt som plockas isär i delar och sedan får ansvaret för att limma ihop.

Uppdatering: Ett bra exempel på den fragmentisering som sker finns att läsa i Maria Hägglunds blogg (på engelska).

Tomma eller meningsfulla möten i vården?

Jag har suttit i många möten de senaste åren. Helt orimligt mycket tid och energi har gått åt till möten som inte har medfört särskilt mycket av värde. Många av mötena har varit i vårdsammanhang men det finns förstås en hel del andra områden som också har inneburit att träffa olika personer och försöka diskutera problem och ibland lösningar.

Möten som inte leder till något av värde men som ändå kostar så mycket av min dyrbara tid och ork leder till frustration av ett slag som är värre än vad jag själv förstår i stunden. Det handlar om maktlöshet, om en upplevelse av att vara fast i en helt ohållbar situation men hur jag än gör så lyckas jag inte förändra den. Dessutom tar de tid från andra insatser och leder till att jag blir sjukare. För att inte ätas upp av frustrationen utan i stället förstå den brukar jag tänka på möten som tillhörande någon av följande tre kategorier:

Icke-möten

Ett icke-möte är ett fenomen som innebär att minst två personer ses i någon form och försöker kommunicera men de möts egentligen aldrig. De råkar befinna sig i samma fysiska rum/telefonsamtal/skypesamtal osv med de har inte lyckats förstå varandra eller ta in vad den andra parten/de andra parterna egentligen vill förmedla. Ett konkret exempel i en vårdsituation är när en patient och en läkare möts för ett läkarbesök som patienten har bokat in med anledning av besvärande smärta i ryggen men under mötet ger läkaren råd om vikten av att borsta tänderna. Läkaren får uppfattningen att patienten äter för mycket godis och därför är trött och inte orkar motionera och konsekvensen blir ont i ryggen. Patienten å andra sidan misstänker att smärtan i ryggen hänger samman med den oergonomiska arbetsmiljö hen har som förskolelärare och förstår inte vad tandborstning har med saken att göra. Patient och läkaren har inte mötts och båda två är frustrerade när mötet är över utan någon som helst plan för åtgärd.

Tomma möten

Ett tomt möte är till skillnad från icke-mötet ett möte där de deltagande parterna tar in varandras tankar, upplevelser och budskap men det leder inte vidare. Ibland beror det på att alla deltagande parter upplever sig sakna möjligheter att göra något, ibland beror det på att deltagarna har helt olika och oförenliga uppfattningar om vad som är lämpliga åtgärder och lösningar på problem. I vissa fall verkar det handla om att ingen tar tag i att agera efter mötet och saken rinner ut i sanden. Ytterligare en orsak till att mötet blir tomt är brist på kunskap hos parterna (eller den av parterna som har inflytande) så även om de lyckas nå samförstånd om en åtgärd så visar sig åtgärden vara omöjlig att genomföra. Om vi tar exemplet med patienten som har ont i ryggen så enas patient och läkare om att en olämplig arbetsställning under lång tid har medfört inflammationer och försvagning av muskulaturen och lösningen är sjukgymnastik och att en arbetsterapeut besöker arbetsplatsen för att föreslå åtgärder. Läkaren remitterar till en sjukgymnast men sjukgymnasten jobbar bara med fotskador eller har inte möjlighet att ta emot nya patienter de närmaste sex månaderna och skickar tillbaks remissen. När remissen har skickats tillbaks har läkaren slutat och när patienten tre månader senare ringer och undrar vad som händer eftersom ryggsmärtan har blivit så illa att det knappt går att jobba så behöver proceduren börja om. Patienten bokas in på ett nytt besök hos en ny läkare. Arbetsterapeutbesöket antecknades aldrig i journalen och har helt runnit ut i sanden. Mötet ledde inte till någonting.

Meningsfulla möten

Ett meningsfullt möte kännetecknas av att det får en förbättrande betydelse för kommande händelseförlopp. Komponenterna i ett meningsfullt möte är 1) att parterna lyckas ta del av varandras uppfattningar, 2) att det går att nå överenskommelser om hur man ska agera och 3) att uppgjorda planer i tillfredsställande grad genomförs. I en vårdsituation kan det handla om att patient och vårdpersonal enas om vilka symtom som är de mest besvärande och att en plan görs för utredning, behandling eller symtomlindring. När planen börjar omsättas i praktiken kan mötet retrospektivt definieras som ett meningsfullt möte.

För att vara pedagogisk tar jag exemplet med patienten med ryggsmärta igen. Ett meningsfullt möte innebär att när patient och läkare har enats om symtom, diagnos och behandling så gör läkaren efterforskningar för att hitta en sjukgymnast som har goda kunskaper om ryggproblem och dessutom är verksam på en mottagning som har arbetsterapeuter och kan ta emot patienten inom en månad. Remissen innehåller uppgifter om vems ansvar det är att koordinera sjukgymnasten och arbetsterapeuten. När sjukgymnastiken har kommit igång och börjat ge effekt kan mötet definieras som meningsfullt.

Tvetydiga möten

Det kan te sig förfärligt orättvist att påstå att ett möte inte är meningsfullt om det inte leder till förbättring (jämfört med om inget hade gjort alls, inte nödvändigtvis en förbättring i termer av läkning av en sjukdom) och jag vill förtydliga att den här bloggen skrivs helt ur patientperspektiv. Flera av de jag möter i vården som har testat helt verkningslösa eller förvärrande behandlingar eller pressat mig genom utredningar som har gjort mig sjukare har menat att det måste göras för att komma fram till vad som fungerar. Så är det idag, vården är uppbyggd på det sättet och delvis beror det på undermålig informationsöverföring mellan parter i vården och bristande dialog med mig som patient. Det förändrar inte det faktum att det enda som skapar värde för mig som patient är de möten som på något sätt förbättrar min hälsa eller förhindrar försämring av den. Alla dessa vårdmöten som inte leder till någonting är oftast inte av värde.

Det finns en sorts möten som ligger i gråzonen mellan tomma möten och meningsfulla möten och det är de möten som leder till kunskap och klarhet även om de inte i sig innebär någon behandling eller symtomlindring. Ofta är klarhet i vad ohälsan beror på väldigt betydelsefullt och ett sådant möte kan också vara en nödvändig förutsättning för kommande meningsfulla möten. En återgivning av ett utredningsresultat är många gånger ett helt nödvändigt steg för vidare åtgärder och en del i patientens resa för att acceptera och gå vidare. Problemet är när utredningar inte resulterar i en klar bild och realistiskt handlingsplan utan skapar fler frågetecken och framför allt – när det blir oklart vems ansvar det är att ta över stafettpinnen och driva processen vidare. Ett vårdmöte som resulterar i klargöranden och information är inte ett tomt möte utan givande i bemärkelsen att min möjlighet till aktörsskap förstärks. Det förutsätter dock ett genuint ömsesidigt samtal och att den information jag får som patient presenteras på ett passande sätt, t ex skriftligt i punktform med hänvisningar till fördjupningar.

God vård?

Det finns en hel del strategier och teorier för att hantera möten, kommunikation och förståelse mellan människor och jag önskar att vårdpolitiken inte bara diskuterade ersättningsmodeller och valfrihet utan också beaktade hur vårdens organisation och kultur konstruerar möten mellan människor. Ur mitt patientperspektiv är det uppenbart att icke-möten och tomma möten behöver minskas och de möten som har en chans att bli meningsfulla ges högre prioritet. Till syvende och sist är jag patient i vården för att jag vill må bättre och vara mindre begränsad av sjukdomar och funktionsnedsättningar och det är bara meningsfulla möten som kan bidra till det.