Tag: tänka i bilder

När hjärnan tror att den är Sherlock Holmes

När hjärnan tror att den är Sherlock Holmes

I min hjärna flyger det hela tiden omkring ett antal tankespår. Ibland är det bara några tankespår i taget, cirka fem, ofta accelererar det till många fler. Jag trodde länge att det var så för alla människor tills en läkare berättade att det jag beskrev inte riktigt stämmer för alla utan är något som snarare är typiskt för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Det är alltså inte bara det att det finns flera olika tankar på gång i mitt huvud, utan att hjärnan försöker hålla igång väldigt många detaljerade tankespår, ofta långa komplexa resonemang samtidigt.

Problemet är inte bara att det är många tankespår samtidigt, utan att jag har svårt att med vilja bestämma mig för att hålla ett i fokus. När fokus på ett tankespår kommer så är det oftast inte för att jag har bestämt mig utan det sker av helt andra orsaker. Ett annat problem är att min hjärna så desperat försöker att bringa ordning och greppa hur varje tankespår relaterar till varandra men också hur varje liten beståndsdel passar in i någon sorts helhet, även om jag inte vet vad den helheten skulle vara.

Även i situationer då jag egentligen vet det, till exempel i vilken ordning dagens aktiviteter kommer att ske, så fortsätter allt tumla omkring i huvudet och hjärnan jobbar för högtryck. Bilderna i mitt huvud på alla tankar vägrar lägga sig i sin ordning även när jag egentligen vet ordningen. Det suger enormt mycket kraft. Det är som att min hjärna tror att den är Sherlock Holmes och konstant ser alla mysterier i tillvaron och febrilt letar ledtrådar. Hela tiden. Även när jag inte vet vad mysteriet är så är det en konstant jakt på begriplighet och att få alla skärvor av tankar och information som far runt i huvudet att passa ihop.

Genom åren har jag testat väldigt många saker för att få stopp på högtrycket och två av dem har funkat: Centralstimulerande ADHD-medicin och bildstöd (eller ibland andra former av visuellt stöd). Mindfulnessövningar, meditation, motion (både lugn och stenhård sådan), olika former av terapi, att skriva osv – inget av det har någon som helst effekt på det här specifika problemet. Innan jag fick ME så kunde fysisk aktivitet göra så att jag fick lite lättare att styra koncentrationen, numer så har det motsatt effekt. Fysisk aktivitet har dock aldrig haft effekten att få hjärnan att plötsligt få alla delar att bli greppbara på det sättet som centralstimulerande medicin och bildstöd har.

Så vad är det som händer när jag använder bildstöd? Egentligen vet jag inte exakt vad det är som händer i min hjärna. Jag vet bara att det är som att den konstanta rörelsen som mina tankar är i plötsligt upphör och en stillbild kan infinna sig. En stillbild där en del av alla tankespår stannar i ett mönster och jag kan se hur de förhåller sig till varandra. Den rörliga filmen som konstant spelar upp sig inne i huvudet pausas. Hjärnan får vila på ett sätt som den aldrig får annars, i synnerhet inte när människor försöker skona mig genom att bara ge mig lite information om något eftersom min hjärna inte kan nöja sig utan då börjar jobba med att försöka få de informationsfragmenten att passa ihop, fast det inte går.

Centralstimulerande medicin har generellt fungerat men på ett helt annat sätt. Den ger ingen tillfällig men glasklar stillbild som bildstöd utan drar snarare ner tempot på filmen. Jag kommer inte upp i samma tanketumult utan får färre tankespår igång samtidigt. Eftersom tempot i min inre film av tankar styrs i hög grad av hur mycket jag hoppar mellan olika spår så dras tempot automatiskt ner när antalet aktiva tankespår blir färre eftersom det blir mindre hopp emellan. Centralstimulerande gjorde också så att n del yttre stimuli som ljud och synintryck blev bearbetade md mer automatik så minskade det också mängden tankar jag behövde tänka.

Bäst effekt har jag (föga förvånande) fått när jag har haft både centralstimulerande ADHD-medicin och bildstöd. Tillsammans gav det mig ett inre lugn som jag sörjer att jag inte kan få längre, eftersom psykiatrin brister i tillgänglighet.

Observera att de här upplevelserna inte är universella för alla med NPF. NPF är spektrum vilket innebär att det finns stora variationer mellan olika individer och dessutom så har jag fler sjukdomar och funktionsnedsättningar som påverkar min kognition och perception. Det här inlägget är ett försök att beskriva den extremt krävande vardag som det innebär att ha en hjärna som håller igång sig själv och vad som i mitt fall kan hjälpa. Det här är också ett försök att förklara varför bildstöd och annat visuellt stöd kan vara till stor nytta även när omgivningen inte förstår varför det behövs.

När en omedicinerad, trött ADHD-hjärna får muntlig information

Jag tänkte berätta lite om hur det kan vara när någon drar lite information i förbifarten.

Igår kväll kom min partner på att vi inte hade hunnit prata om några viktiga saker. Meningen var att han skulle ha mailat mig redan när han fick viss information på morgonen men det glömdes bort för att kl 21.15 ploppa upp. Min ADHD-medicin hade ingen effekt längre, jag var väldigt trött i huvudet och var på väg att försöka varva ner för att kunna sova senare. Informationen gällde en fråga som vi behöver hantera med förskolan och det rör sig om något viktigt.

Jag hörde vad min partner sa och lyssnade fullt koncentrerat men konsekvensen blev inte direkt som det var avsett. Det blev som det så ofta blir i såna här situationer: Min hjärna fylls av tankar på varje steg som ska tas, i vilken ordning vi ska göra vad och hur det bör göras. Tankarna kommer fort och är först tydliga men jag kan inte hålla alla i minnet samtidigt. Jag kan alltså väldigt väl tänka ut alla steg på vägen för att nå målet men jag kan inte samordna dem, trots att jag vet i vilken ordning saker bör göras. I ett försök att hantera det börjar min hjärna tänka extra intensivt på varje moment som jag kommer på, för att jag på något sätt tror att jag inte ska glömma bort något då. Det funkar inte utan jag märker hur varje steg som så tydligt uppenbarar sig som en bild sedan glider iväg och jag kan inte fånga den. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte hålla kvar bilden.

Samtidigt kommer formuleringar rasande. Vad jag ska skriva i mailet som jag ska skriva, hur jag ska lägga fram det jag vill förmedla på mötet mm. Min hjärna serverar mig alldeles klockrena formuleringar som jag vet kommer få fram det jag menar, bara jag inte glömmer dem. För jag vet att precis som jag glömmer bilderna av varje moment så glider formuleringarna mig ur händerna snabbt och då är det inte alls lika lätt att återskapa dem på beställning.

Jag har alltså som bilder i huvudet, eller kanske snarare gestalter, för varje steg som ska tas, på målet jag vill komma till, på exakta formuleringar. Det blir ett högtryck utan dess like, ett kaos som varvar upp mig mer och mer och ju längre tiden går desto svårare är det att kunna sortera och processa all information som snurrar. Det är nämligen inte bara information utifrån som jag processar med en viss fördröjning, när det blir så här är även bearbetningen av mina egna tankar fördröjd. Det är som att jag har alla tankar där men helheten blir fragmenterad och det blir som en mur mellan tankarna och förståelsen av dem. Tankarna, bilderna, formuleringarna – allt snurrar på repeat men jag når inte betydelsen.

Konsekvensen? Jag tar till alla trick jag har för att varva ner och somnar sedan av medicin i skaplig tid. Då sover jag ytligt och tankarna, bilderna och formuleringarna snurrar fortfarande utan att vara begripliga. De nässlar sig in i drömmarna och efter en timme vaknar jag och måste sysselsätta mig med något för att få ner högvarvet i huvudet. Efter en dryg timme spelande olika varianter på Candy Crush börjar det lägga sig i huvudet och ytterligare någon timme senare så somnar jag.

Några minuters muntlig information för sent på kvällen, när jag var mentalt trött och omedicinerad kostade mig alltså tre timmars djupsömn. Att ha en perception med fördröjd bearbetning samtidigt som den inre sekreteraren som ska hålla ordning inte riktigt funkar kan ibland vara väldigt jobbigt. I synnerhet när det här sättet att funka krockar med någon som funkar helt annorlunda, som i ett trött läge glömmer bort hur olika vi bearbetar information. Det är ingens fel, vi är olika och när vi är extra trötta så blir vi obetänksamma och glömma bort de strategier vi vanligtvis har för att kunna att anpassa oss till varandra.

Uppdatering: Undrar du hur det kan vara att ha svårt att hantera muntlig information för en elev i grundskolan? Jag har skrivit om det här.