Tag: Stockholms stad

Önskemål om förutsägbarhet och mer information (Brev till mitt barns skola)

Önskemål om förutsägbarhet och mer information (Brev till mitt barns skola)

Jag skrev ett brev till rektorn för mitt barns skola om önskemål om bättre information, som jag beslöt mig för att inte skicka då jag har dåliga erfarenheter av att komma med önskemål om hur verksamheten organiseras i skolan. Många har uttryckt intresse över att få läsa brevet, så jag lägger det här. Det är inte omarbetat till perfektion, då något sådant kognitivt utrymme inte finns. Bilden är en skärmavbild från kalendariet i Skolplattformen.

Hej!
Jag är förälder till ett autistiskt barn som har börjat i skolan nu till hösten (hen gick i en annan skola innan) och jag har några önskemål. Precis som många autistiska barn så behöver mitt barn mycket förutsägbarhet, vilket inkluderar tydlighet och förberedelser med bildstöd. Jag vet att skolan har begränsat med resurser men för att förbättra förutsägbarheten så skulle vi behöva följande:


1) Lägg ut veckobreven på torsdagar, inte på fredagar. Vi behöver kunna planera helgen och kommande veckan på ett fungerande sätt, och det går inte när veckobrev läggs ut på fredagen. Orsaken är att vi ofta måste maila och ställa frågor för att få mer information. När vi gör det på fredagarna så finns inte tid för mentorn eller annan lärare att hinna svara i tid.


2) Mer utförlig information i veckobreven. Det gäller inte bara den information som är upp till mentorn själv att formulera utan i allra högsta grad även sådant som rör schemabrytande aktiviteter som idrottsdagar, temadagar mm. Det blir för stressigt när den detaljerade informationen kommer några dagar innan händelsen ska ske, eftersom vi ska tillverka bildstöd, vårt barn ska ha ork nog att vara mottaglig för att kunna ta till sig vad som ska hända osv. Mentorn kan inte själv trolla fram information som hen inte har, så det här behöver vara något som hela skolan jobbar efter tillsammans, så att det kommer ut i veckobrev mm 1-2 veckor innan schemabrytande aktiviteter.


Eftersom Skolplattformen är så pass undermålig som den är och vi t ex inte får några notifieringar om när det har lagts upp läxor och veckobrev så behöver det framgå från veckobrevet vad olika läxor kräver för material och hur och när eleverna får tillgång till det. Kommer materialet att läggas upp separat på Skolplattformen eller kommer det komma hem som ett papper osv. När det bara står “Läxa är att göra xx” så har vi som föräldrar ingen aning om huruvida det kommer material eller mer info eller inte. Vi vet inte om lärarna har för avsikt att lägga upp läxan på Skolplattformen senare eller om läxmaterialet ska komma hem på annat sätt.


3) Skriv i kalendariet vilka årskurser som berörs av det som står där. Nyligen var det temavecka “Stopp min kropp!”. Den berörde bara lågstadiet med det stod inte. Det är bättre om det står vilka årskurser som berörs, så vi vet om vi ska sortera bort det eller börja rodda för att fixa förberedelser. Eftersom schemabrytande aktiviteter är otroligt krävande för mitt barn (precis som för många autistiska barn) så kan vi t ex inte boka in vårdbesök samma dag eller dagarna innan och efter. Mer info om berörda årskurser behövs även därför, så att vi kan samordna fram en hanterbar vardag för barnet.


4) Se till att informationen i veckobreven stäms av mot kalendariet. Kommentera kalendariets händelser för ca 3 veckor framåt (även om ni börjar skriva ut vilka årskurser som berörs). Det är bra att vara övertydlig och skriva i veckobrevet att “Aktivitet xx och yy som står i kalendariet berör inte vår klass, däremot ska vår klass delta i zz. Detaljerad information om det kommer veckodagen den datum/månad”.

Varför förutsägbarhet?

Förutsägbarhet är en nödvändig del av kognitiv tillgänglighet för bl a barn med NPF men det är inget som en mentor kan skapa själv, utan hela skolan behöver jobba mot en gemensam struktur och ha gemensamma referensram kring vad ” i god tid” och “detaljerad information” betyder. Vi skulle ha stor nytta av om skolan kunde använda stödstrukturen “De tio frågorna” som finns på https://www.symbolbruket.se/inspiration men det finns säkerligen andra bra stödstrukturer också.

Att etablera en fungerande informationsstruktur handlar inte bara om att ha någon slags överenskommelser för vem som informerar om vad och när, utan också om ett arbetssätt där planering görs i god tid – även på detaljnivå. Det handlar om att inte vänta tills en vecka innan idrottsdagen ska ske med att spika detaljerna, utan om att göra det flera veckor tidigare och om att utforma alla skolans aktiviteter så att det ska gå att förbereda för dem. 

Jag vet att det här med informationsprocesser oftast inte är prioriterat i skolans värld men i längden så sparar det tid och ork, eftersom mentorer slipper sitta och svara på mail när informationen är tydligare från början. Eleverna med NPF får en bättre chans till likvärdig skolgång när förutsättningarna för förutsägbarhet blir bättre. Är de här önskemålen något som n i kan tänka er att genomföra?

Hälsningar Funkisfeministen

Vi behöver prata, Stockholms stad

Vi behöver prata, Stockholms stad

Hej Stockholms stad! Hej Utbildningsförvaltningen, skolborgarrådet Isabel Smedberg-Palmqvist och inte minst Utbildningsnämnden!

Vi behöver prata, för det verkar råda stora missuppfattningar om hur det är att vara en elev med en eller flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. En vanlig missuppfattning är att vi – personer med NPF – har beteendeproblem, eller andra typer av problem. Ni vet, barn med NPF har föräldrar som har curlat dem, eller föräldrar som struntar i dem. Vi med NPF kanske egentligen bara är lata och inte vill anstränga oss. Det kanske blir för mycket skärmtid eller socker och för lite motion. Kanske behöver vi bara skärpa oss eller få lite guldstjärnor när vi uppför oss “normalt”, dvs när vi låtsas vara som er normfungerande.

Bilden som målas upp ovan är en nidbild. En samling klichéer och villfarelser som inte har grund i varken forskning eller människor med NPF:s erfarenheter. Trots det så börjar jag undra om det här är vad ni tror att NPF innebär, för ert agerande är så obegripligt att jag bara kan komma på två förklaringar. Att ni tar dessa villfarelser för sanning är en av dem.

Sanningen är att NPF innebär andra sätt att vara människa än det som samhället har skapat som norm. NPF är en samling funktionsnedsättningar som bl a går ut på att vi reglerar uppmärksamhet annorlunda och tar in och bearbetar information annorlunda. Vi lär oss annorlunda, vi socialiserar ofta annorlunda och vi kommunicerar annorlunda. Vi är människor som behöver stöd men vi är inte trasiga eller halva människor. Vi är fullvärdiga människor precis som vi är och ingenstans i läroplanen så står det att skolan ska försöka få elever med funktionsnedsättningar att låtsas vara mer normfungerande.

Trots att både Skollagen och Barnkonventionen är mycket tydliga med att funkisbarn har rättigheter till en likvärdig utbildning och att mötas med respekt och inte plågas, så agerar ni på ett sätt som hindrar genomförandet av de rättigheterna. Bristande stöd och tillgänglighet handlar inte bara om att barn och ungdomar med NPF inte får en likvärdig möjlighet till utbildning, utan det medför också stora konsekvenser i form av lidande och plåga.

Det är plågsamt att utsättas för fler intryck än du kan processa, dag ut och dag in. Det är plågsamt att inte förstå instruktionerna till uppgifterna du ska göra. Det är plågsamt att inte kunna interagera med andra barn, för att kommunikations- och interaktionsnormer gör det omöjligt utan stöd. Det gör ont i hela dig när du har så många tankebanor igång att du inte kan greppa en enda tanke och samtidigt händer plötsligt något du inte var beredd på och pang! Där kom ett meltdown. Du gråter, skriker, klöser dig själv och allt gör bara ont, ont, ont, för nu kan du inte bearbeta mer information, intryck, tankar och känslor. Det är som en seriekrock inom dig men i stället för ambulans så kommer du att bestraffas både med utskällningar och ännu mer mobbning. Det gör ont att du vet att du måste gå tillbaks dagen efter, för annars kommer en vuxen att hota med polisen.

Bristande stöd och tillgänglighet kan lätt bli en oerhörd plåga. När normfungerande vuxna utsätts för motsvarande våld på en arbetsplats kan myndigheter gripa in. Ingen griper dock in när personer med NPF plågas så i skolan, för det som plågar oss så djupt är inte något som omvärlden särskilt ofta vill förstå och acceptera.

Ni i staden har möjlighet att göra någonting åt det här. Genom att rädda resursskolorna nu (den här veckan alltså, inte om ett år) så ger ni vissa barn en chans att slippa plågas. Ni behöver givetvis börja göra något åt era egna skolor också, men det är inget som blir lättare bara för att ni stänger resursskolorna genom att vägra finansiera dem.

Jag skrev tidigare i den här texten att jag bara kan se två förklaringar till att ni agerar som ni gör och hotar resursskolornas existens. Den ena är som sagt okunskap, som ni nu har fått en chans att göra något åt. Den andra är att ni mycket väl förstår hur plågsamt bristande stöd och tillgänglighet är men anser att det är okej att behandla människor så. Jag hoppas innerligt att det inte är det sistnämnda alternativet, utan att ni omedelbart gör något åt er bristande kunskap och räddar resursskolorna.

Varför vill Stockholms stad inte tala klarspråk om tillgänglighet i skolan för elever med vissa funktionsnedsättningar?

Varför vill Stockholms stad inte tala klarspråk om tillgänglighet i skolan för elever med vissa funktionsnedsättningar?

Mitt autistiska barn behöver en ny skola till nästa år. Skolan hen går i har bara vissa årskurser och nu går barnet i den sista av de årskurserna. Som en del i att kunna göra ett så informerat val som möjligt så bad vi förvaltningen om hjälp med att hitta en skola som har t ex lokaler och kompetens för att skapa en fungerande skolgång. Det ville inte förvaltningen. Faktum är att vi inte ens fick en kontaktperson som vi kunde förklara hela situationen för, utan vi skickades runt i ett ärendesystem som inte skyddar barnets integritet.

Efter mycket tjafsande, förklarande, bönande, tårar och krasch i min egen neurologiska sjukdom pga överansträngningen så tog vi kontakt med ett antal skolor själva. Av de fem kommunala skolorna vi kontaktade så fick vi efter många påminnelser svar på våra frågor från en av skolorna. De andra fyra kommunala skolorna svarade inte på våra frågor. Det här var vad vi hade befarat, eftersom det var så här det var vi skolstarten. Vi hade varnat förvaltningen om just det och försökt belysa att den enda skolan som svarade vid barnets skolstart var skolan närmast oss, som pga bristande lokaler mm inte kan ge det stöd som behövs.

Vi vände oss till förvaltningen igen och förklarade att vi kan inte göra något skolval eftersom vi inte vet vad vi väljer mellan. Barnet har givetvis samma rätt som andra barn till att göra ett informerat val men de faktorer som spelar roll saknas det information om. Efter påminnelser så svarade förvaltningen samma sak som tidigare: Alla skolor ska kunna ta emot elever med NPF. Några svar på de frågor som vi har om konkreta fakta om skolorna får vi alltså inte. Att vårt barn utestängs som demokratiskt subjekt och inte kan göra ett informerat val spelar ingen roll i förvaltningens ögon.

Vad var det då vi frågade om som är så farligt att svara på? Nedan ser du delar av vårt brev:

  • Har ni vana av att jobba med tydliggörande pedagogik som bildscheman och annat visuellt stöd? Om ja, vilken bildbank använder ni (widgitsymboler, pictogram osv)?
  • Går eleverna runt till olika klassrum beroende på vilket ämne och lärare de skall ha eller har klasserna dedikerade klassrum under större delen av skoldagen?
  • Är tillvaron för eleverna i er skola förutsägbar? Får elever och vårdnadshavare kännedom om schemabrytande aktiviteter i förväg? Är den vanliga vardagen förutsägbar i termer av tydlig struktur på lektionerna? Hur jobbar ni i övrigt med att skapa förutsägbarhet för elever och vårdnadshavare
  • Finns möjligheten för mindre sammanhang med färre människor? Frågan gäller både i undervisningssituationer, måltidssituationen och raster.
  • Är personalen i skolan vana vid att uttrycka sig och kommunicera bokstavligt?
  • Är det tillåtet att ha keps och hörselkåpor när en elev behöver det för att t.ex. skärma av omvärlden?

Jag vet inte varför det är så farligt att besvara de här frågorna, det är trots allt bara basala faktorer för att ha möjlighet att kunna skapa stöd. Vad jag vet är att Stockholms stads utbildningsförvaltning inte vill hjälpa oss men inte heller tänker stå för det, utan likt papegojor rabblar att alla skolor ska kunna ta emot elever med NPF. Det låter ju bra, men om inte ens basala faktorer för att skapa tillgänglighet är något som förvaltningen kan prata klarspråk om så betvivlar jag starkt att det ens finns någon större ambition att ge elever med NPF en tillgänglig och likvärdig skolgång. Utbildningsförvaltningen beter sig snarare som att de helt har givit upp.

Vi vet efter tidigare samtal med skolan närmast oss att Skollagen inte efterlevs och att de här mycket grundläggande faktorerna inte finns på plats i alla skolor. Att förvaltningen därför vägrar befatta sig med dem ter sig därför både märkligt och problematiskt.

Den satsning på stöd som skolborgarrådet Isabel-Smedberg Palmqvist påstår sig göra lyser med sin frånvaro i förvaltningen. För att kunna genomföra den måste vi tala konkret om vad som behöver göras och om vilka förutsättningar som behöver finnas men som idag inte finns. Att gång på gång rabbla hur det borde vara i svepande termer kommer inte att lösa någonting.

Isabel Smedberg-Palmqvist: Om du verkligen har en ambition att göra skolgången för elever med NPF lite mindre helvetisk och plågsam än vad den är idag så börja jobba systematiskt med de förutsättningar som krävs. Se till att din förvaltning börjar betrakta barn med NPF som fullvärdiga elever och demokratiska subjekt och ta ansvar för förutsättningarna för en fungerande skolgång utan brister i tillgänglighet och stöd.