Tag: stereotyper

Funkiselev eller bortskämd som personligt varumärke?

Av någon anledning så vaknade jag mitt i natten och tänkte på Henrik Schyfferts och Fredrik Lindström humorshow Ägd från 2014. Det var förvisso ett ganska oväntat inslag i mina drömmar men det finns en scen som är värd att uppmärksamma.

46.20 in i föreställningen så beskriver Fredrik Lindström barn idag. Tidigare i föreställningen har Lindström tagit upp hur föräldrar idag sätter upp alla barnets teckningar på kylskåpet och hur allt barnen gör utmålas som extraordinärt av föräldrarna. I den här delen av föreställningen tar han upp hur många  barn i vissa kretsar får originella namn som Tindra, Baloo och Spartacus för att föräldrarna vill signalera att barnet är unikt och kommer att uträtta stordåd. Lindström menar att det är en anpassning till en marknadsmedvetehet och att det är en del i att bygga ett personligt varumärke åt barnen. Därpå följer en jämförelse med barn födda på sextiotalet som fick heta Mats för att föräldrarna ville göra det raka motsatta, signalera att de inte förväntade sig något särskilt alls av sitt barn. Huruvida det här stämmer tänker jag inte uttala mig om utan det intressanta är vad som händer sedan.

Lindström spelar upp en scen där han gestaltar en simlärare och ett barn som heter Poseidon. Videon är tyvärr inte textad men så här låter Lindströms dialog mellan simläraren och Poseidon:

Det kan ju verka fränt att döpa sin son till Poseidon, ända tills det visar sig att han är sämst i hela simskolan, grabbkraken, då är det inte lätt, va? Poseidon är den enda som har såna där uppblåsta simpuffar på ärmarna (sic!) fortfarande. Han har ett helvete grabbhalvan, herregud vad han lider! Han kan kan inte ens ta baddaren.

[skratt]

Han försöker… har avbrutit tre försök, han ska bara koka kaffe nu så här doppa [gör bubbelljud]… Nej, han har fått vatten i näsan, han är kinkig Poseidon.

– Har du bubbla i näsan Poseidon? [förställd röst och annan dialekt]

Och han har blivit ertappad med att försöka gå på botten, han fuskar när han ska ta Simborgarmärket.

– Får inte gå på botten Poseidon! Det får man inte göra. [förställd röst och samma dialekt som tidigare]

– Vadå? [Gör simtag och låtsas vara Poseidon]

– Vi kan inte göra undantag för dig. [förställd röst och samma dialekt som tidigare]

[paus, publiken applåderar]

– Vi kan inte göra undantag för dig Poseidon! [förställd röst och samma dialekt som tidigare dialekt]

– Varför inte… Varför inte det? [låter andfådd]

– Varför skulle vi göra det? [förställd röst och samma dialekt som tidigare dialekt]

– Ja men därför att jag är döpt efter en djävla havsgud här. Jag har för fan ett skitliv framför mig. Poseidon Larsson, nu går jag fan på botten. Fuck off kärringar!

Vad säger den här scenen mig? Varför skriver jag om den?

För att jag funderar på den här bilden av barn som ges “unika” namn och sedan hyllas för allt de gör  blir bortskämda, inte kan anstränga sig och därför fuskar när det ställs krav på dem. När jag läser hur många lärare, skolpolitiker med flera beskriver barn som har stort behov av anpassningar och stöd i skolan så är det obehagligt likt den här bilden som Lindström målar upp. Är det så här många i skolan ser barn med vissa typer av funktionsnedsättningar, till exempel NPF och kronisk smärta?

Förbluffande många uppvisar en genuin okunskap om vissa typer av funktionsnedsättningar och verkar tro att de inte är på riktigt utan en konsekvens av curlande föräldraskap, alternativt går att träna bort med lite hårt arbete. Lindströms scen är satir men när samma bild ges av barn i behov av särskilt stöd i skolan av bland annat lärare och politiker så är det på fullaste allvar.

Trots att skolan i grunden är väldigt otillgänglig och att många elever som behöver särskilt stöd inte får det i den form eller utsträckning som behövs så är det den här bilden som många verkar ha av funkiselever. När Socialdemokraterna kommer med skolpolitiska förslag så är det mer disciplinära åtgärder, ordningskontrakt, att det ska bli lättare att lyfta stökiga elever ur skolan och en nationell handlingsplan för studiero. Någon nationell handlingsplan för att åtgärda den bristande tillgängligheten i skolan eller för att motverka desinformationsspridning och ge skolpersonal och politiker bättre kunskaper om funktionsnedsättningar står däremot inte med på listan. Det är som att förslagen är framtagna med Lindströms nidbild som sanning.

Jag kan inte låta bli att undra hur stor roll den här nidbilden som Lindström målar upp spelar, för om så mycket som en enda lärare, rektor, specialpedagog, skolpolitiker eller tjänsteman tror att funkiselever har behov av särskilt stöd för att föräldrarna har gett dem hybris och gjort dem lata så är det ett problem.

Det finns mycket befogad kritik att rikta mot marknadsanpassningen av skolan men det är inte samma sak som att att komma dragande med ableistiska värderingar som sprider okunskap och nedvärderar funkiselever.  Det är dags att bygga en skola där även funkiselever kan gå och få en lika bra utbildning som normfungerande elever, utan att göras illa eller väljas bort som “för dyra”. Det kan bara ske om alla iblandade släpper nidbilderna och föraktet och börjar jobba för bättre kunskaper om funktionsnedsättningar och upprättande av mänskliga rättigheter för funkiselever.

Advertisements