Tag: socialtjänsten

Vad ableism gör med mig

Jag funderar ofta på vad ableismen gör med människor. Vad den gör med mig. För någonting gör den, helt klart.

Ableismen säger att jag inte är värd att ha det lika bra som människor utan funktionsnedsättningar. Som de som kan göra det som  människor i min ålder förväntas kunna. Att min oförmåga till att gå, hålla händerna ovanför huvudet, bearbeta ljud och koncentrera mig gör att jag inte förtjänar integritet eller respekt. Att jag inte får bli arg när människor behandlar mig illa, för det är mitt eget fel. Visst, jag har funktionsnedsättningar som jag inte kan rå för men på något sätt är det ändå mitt fel att jag är en sådan tärande samhällsparasit att jag faktiskt inte kan komma och kräva att få välja vem som ska hjälpa mig att tvätta håret. Vem som ska se mig naken.

Frånvaron av kunskap om ableism gör att omvärlden oftast inte ifrågasätter varför det är rimligt att funkisar inte får kosta. Det finns pengar till att jaga medborgare i jakten på fusk men inte pengar till att ge oss ett bra liv. Människor som ifrågasätter alla möjliga politiska påståenden är häpnadsväckande tysta när funkisar utmålas som parasiter. Vi är bortskämda när vi kräver att inte utsättas för våld i skolan. Vi kräver lyx när vi vill välja vem som ska hjälpa oss med intima aktiviteter. Och omgivningen hejar på i stället för att ifrågasätta.

Ableismen är det som gör att jag gråter i panik inför det omöjliga valet att släppa in en främling för att hjälpa mig i mitt hem, och därmed kunna skada mig, eller att min partner kraschar av den orimliga bördan att vara anhörigvårdare i ett system som motarbetar oss.

 

Frustrerande kommentarer del 6: Skolan är skyldig att göra en orosanmälan

“Skolan är skyldig att göra en orosanmälan om det finns oro för en elev”. Det svaret ges av rektorer (och chefer för företag som äger skolan) när en skola har gjort en orosanmälan till socialtjänsten efter att föräldrar ha anmält skolan till Skolinspektionen.  För den som är oinsatt låter det antagligen inte så märkvärdigt, det är väl bra om en orosanmälan görs så att elever som behöver hjälp får det? Sanningen är dock att dels är det inte därför orosanmälan görs i de fall jag talar om, dels innebär det inte att någonting blir bättre för barnet. Ofta kan situationen förvärras.

Sveriges radio tar idag upp ett scenario som föräldrar till barn med NPF och andra funktionsnedsättningar tyvärr är alldeles för bekanta med.  Kortfattat går det till så här:

  1. En elev med funktionsnedsättningar möts av en otillgänglig skola. Eleven mår därför inte bra och kan ofta inte lära sig särskilt mycket.
  2. Föräldrarna kontaktar skolan och försöker få prata med lärare för att se vad som kan göras. Inget görs och föräldrarna söker rektorn. Ibland blir det ett antal möten och ibland görs vissa anpassningar, ibland inget alls. Eleven får svårare och svårare att gå till skolan.
  3. Tiden tickar på och när skolan fortfarande är otillgänglig efter flera månader eller år och anpassningarna obefintliga eller bristfälliga så anmäler föräldrarna skolan till Skolinspektionen.
  4. Skolan gör en orosanmälan till socialtjänsten.

För det första: Varför blir skolan plötsligt så orolig för eleven just när det görs en anmälan till Skolinspektionen? Om skolan är orolig, varför har de inte varit oroliga innan? Av alla de föräldrar jag har kontakt med är det ingen som har anmält till Skolinspektionen lättvindigt, tvärt om har det gjorts efter att mycket tid och energi har lagts på att försöka samarbeta med skolan men utan resultat. Varför var skolan inte orolig då? Förklaringen håller inte.

För det andra: Socialtjänsten har ingenting att säga till om i skolan. Oavsett om det framkommer att ett barn far mycket illa av en otillgänglig skola så kan inte socialtjänsten göra något.

Vidare så innebär en anmälan i sig en ökad oro och därmed ökad stress för föräldrarna. Blir det dessutom en utredning så är det en mycket tung belastning för familjen. Många familjer med funktionsnedsatta barn har redan sjukskrivna föräldrar eftersom kampen för att barnen ska få gå till en tillgänglig skola är övermäktig. Många familjer har massor med kontakter att hantera med skolan, vården, LSS-handläggare osv. Eftersom det inte finns någon samordning mellan de här instanserna så är det inte ovanligt att en förälder inte kan arbeta utan är samordnare på heltid. Att då tynga familjen med ytterligare personer att hålla reda på och ytterligare utredningar gör situationen värre. Föräldrarna behöver vara föräldrar, inte samordnare. Familjen behöver skapa ett tryggt hem, inte ha främmande människor som ska klampa in och granska morgonrutinerna.

Både barn och föräldrar är oftast redan granskade och synade av flera instanser, eftersom det krävs för LSS och vård. “Bara” att genomgå en neuropsykiatrisk utredning och ansöka om vårdbidrag innebär att 3-5 personer granskar familjen från graviditeten, genom förlossning, spädbarnstid och resten av livet och allt om hur barnet funkar och hur föräldrarna hanterar det ska dissikeras. Vad ska ytterligare en handläggare som inte kan något om barnets funktionsnedsättningar tillföra?

Den stress och oro det innebär bara att bli anmäld och ännu mer om det faktiskt blir en utredning och till och med LVU (eller hot om LVU) kan förvärra den psykiska ohälsan i familjen avsevärt. Funktionsnedsatta barn som ofta har extra behov av stabilitet och trygghet får leva med vetskapen om att om de inte går till en skola som de mår fruktansvärt dåligt av så kan de tas ifrån den enda trygghet de har – sin familj.

Det är på tiden att ansvariga instanser gör något åt den här situationen. Det är fullständigt orimligt att skolor kan smita från sitt ansvar att skapa en tillgänglig utbildning för alla barn genom att orosanmäla föräldrar och belasta familjen ytterligare. 

Tidigare inlägg om frustrerande kommentarer är:

Del 1 “Alla barn är trötta efter en dag i skolan/på förskolan

Del 2 “Vi har anpassat”

Del 3  “Du måste sluta låta barnet bestämma allt”  

Del 4 “Hen kan väl inte ha bildschema hela livet heller?”

Del 5: “Allt är jättebra”

Ableismöverdos

Jag är fysiskt illamående just nu och inte bara av överansträngning utan för att jag inte orkar smälta mer av vad jag ser omkring mig. Låt mig ge er ett litet axplock:

  1. Lagförslag om att tvångsomhänderta barn pga att de är autistiska.
  2. Skolor och privatpersoner som inte kan ett dugg om autism (eller någon slags NPF) som orosanmäler till Socialtjänsten i stället för att ta reda på fakta.
  3. Personer hos Socialtjänsten som ska utreda dessa orosanmälningar som inte heller kan något om autism.
  4. Tidningar och annan media som skriver om NPF men nästan alltid ur ett professionellt ovanifrån-perspektiv. Det talas OM personer med NPF, inte AV eller MED oss.
  5. En renodlad NPF-tidning har artiklar om stödinsatser för personer med NPF men ingen person med NPF får vara med och uttala sig om sin erfarenhet av stödinsatsen.
  6. Professionella så kallade NPF-kunniga som inte själva säger ifrån och kräver att även de berörda personerna, dvs personer med NPF, ska få komma till tals i artiklar om olika stödinsatser.
  7. Personer som talar om oss ges tolkningsföreträde och deras ord väger tyngre än våra egna.
  8. Skolinspektionen uttalar sig om hur våld mot barn kan vara okej. Tidningen som gör intervjun verkar inte ha pressat personen som intervjuats utan ger intryck av att tro att den förhåller sig neutralt genom att bara återberätta det som sägs.
  9. Konstanta påminnelser om hur det så kallade “stödet” som många verkar tro att vi får hittills mest har inneburit stjälp och sämre hälsa för hela familjen.
  10. Ett fackförbund för lärare delar texter om helvetesföräldrar och ouppfostrade barn samtidigt som barn och ungdomar med funktionsnedsättnignar tvingas till otillgängliga skolor, mår dåligt och till slut inte kan gå till skolan.

Jag orkar inte mer idag. Som förälder med NPF själv och ett barn med NPF så vill jag vissa dagar bara fly någonstans dit omvärlden aldrig kan komma åt oss så vi kan leva utan den konstanta skräcken för vad som kan hända oss om någon okunnig person får för sig att börja tycka till om vårt liv. Som den förälder som tilldelas rollen som mamma så är jag så innerligt trött på att ofta ses som onödigt orolig (i stället för kunnig eller respektfull mot mitt barn). Det är inte att vi båda har NPF och funkar som vi gör som jag vill fly från, jag vill bara fly bort från en värld som uppenbarligen inte anser oss ha tillräckligt människovärde för att åtnjuta mänskliga rättigheter.