Tag: Skolinspektionen

Den kurs som habiliteringen mest av allt borde ge

Den svidande insikten om att den kurs som bäst hade behövts från habiliteringen är

“Så slåss du mot myndigheter – En genomgång av vad du bör göra för att minska risken för att ditt barn går sönder i mötet med en otillgänglig skola. Under kursen går vi igenom hur du hanterar hämndanmälningar från skolan till Socialtjänsten efter att du har anmält skolan till Skolinspektionen, vad du gör när Socialtjänsten hotar med LVU pga att barnet inte kan gå till en otillgänglig skola och vikten av att börja spara för att kunna betala vite som kommunen hotar med för att slippa ta sitt ansvar och göra skolan tillgänglig även för funktionsnedsatta elever.”

Och nä, jag skämtar inte.

Advertisements

Frustrerande kommentarer del 7: Skolan har gjort allt

Det verkar vara dags att syna ytterligare en frustrerande kommentar som funktionsnedsatta barn och ungdomar och deras föräldrar får höra i kontakten med skolan. Den här gången är det kommentaren “Skolan har gjort allt” som jag vill diskutera.

När en funktionsnedsatt elev inte mår bra och inte kan tillgodogöra sig skolans verksamhet pga att skolan är otillgänglig försöker många föräldrar att ändra på situationen. Skolan kontaktas, det är möten och föräldrarna försöker ofta ta hjälp från t ex habilitering, BUP eller andra vårdinstanser. Ibland påbörjas arbetet med anpassningar relativt snabbt, ibland tar det flera år innan någonting händer. Tyvärr förekommer det att de anpassningar som görs inte alls är vad eleven behöver och åtgärderna blir då verkningslösa eller försämrar till och med hälsan hos eleven. Ett exempel på åtgärder som förvärrar är när en elev behöver ett sammanhang med mindre intryck och placeras i en mindre grupp men gruppen är stökig och intrycken ökar snarare än minskar.

Det som verkar hända i en del sådana situationer är följande:

  1. Skolan gör något för att möta elevens behov men eftersom kunskap ofta saknas så blir åtgärderna otillräckliga eller skapar ännu mer otillgänglighet.
  2. Föräldrarna ser sitt barn må sämre och sämre och få det ännu svårare att lära sig något och föreslår andra åtgärder, ligger på hos rektor mm.
  3. Skolan anser sig ha gjort allt man kan göra och håller fast vid de anpassningar man anser sig ha gjort. Det kan bero på att det saknas kunskap om vad tillgänglighet för elevens aktuella funktionsnedsättning innebär, eller på att det t ex inte finns pengar för att anställa en resurs eftersom eleven har nekats tilläggsbelopp.
  4. Eleven kan till slut inte gå till skolan för att hen mår fruktansvärt dåligt och utöver sin/sina funktionsnedsättnignar så har hen nu drabbats av ångest, depressioner och utmattning till följd av otillgängligheten. Föräldrarna ser ingen annan utväg än att anmäla till Skolinspektionen eftersom ingen annan instans kan göra något åt skolan. Varken vården eller Socialtjänsten kan bestämma över skolan så hur många intyg de än skriver, hur många möten som än hålls så kan de inget göra.
  5. Skolan svarar med att göra en orosanmälning till Socialtjänsten.

Ett av de grundläggande problemen i det här händelseförloppet är att skolan ofta saknar realistiska möjligheter att bli tillgänglig för eleven och ge eleven adekvat stöd. Pengar saknas (pga nekade tilläggsbelopp) men det saknas också kunskap om vad många funktionsnedsättningar innebär. I synnerhet verkar det saknas kunskap om kognitiv och social tillgänglighet vilket drabbar elever med npf, mental trötthet pga smärttillstånd mm.

Det skulle kunna vara så att när skolan själva saknar kunskap om tillgänglighet och stöd så fanns det en instans att vända sig till för att få det. I teorin finns det också, Specialpedagogiska skolmyndigheten borde vara en sådan instans. Av någon anledning är det dock inte så det funkar utan i stället för att odramatiskt konstatera att vi saknar kunskap, be om hjälp och få den hjälpen så skylls den ofungerande skolsituationen på föräldrarna och eleven.

Det blir orosanmälnigar till socialtjänsten, ibland hot om LVU, ibland genomförs det. I ett extremt fall i Halmstad har just nu en kommun hotat föräldrarna med vite om inte deras barn kommer till skolan. Skolinspektionen har konstaterat att skolan har brustit och hotat med vite. När kommunen själva svarar med att viteshota föräldrarna så bedömer Skolinspektionen att kommunen har tagit sitt ansvar. Skolan hävdar just att de “har gjort allt”, trots att det uppenbarligen finns ett antal åtgärder med potential att fungera som inte har testats.

Att en skola hävdar att de har gjort allt som kan göras för en elev innebär att de har gjort allt som de kan föreställa sig att de kan göra. Vad det är beror förstås väldigt mycket på hur god deras kunskap om tillgänglighet och stöd för den aktuella funktionsnedsättningen är. Är kunskapen ytlig kommer de tillgänglighetsskapande och stöttande åtgärderna att präglas av det och ofta bli bristfälliga.


Tidigare inlägg om frustrerande kommentarer är:

Del 1 “Alla barn är trötta efter en dag i skolan/på förskolan

Del 2 “Vi har anpassat”

Del 3  “Du måste sluta låta barnet bestämma allt”  

Del 4 “Hen kan väl inte ha bildschema hela livet heller?”

Del 5: “Allt är jättebra”

Del 6: “Skolan är skyldig att göra en orosanmälan”

Uppdatering 2016-07-20: Livets bilder spinner vidare på det här temat och beskriver problemet och möjliga lösningar ur en arbetsterapeuts perspektiv i inlägget Vi har gjort allt. Mycket läsvärt.

Autistiska manifestet skriver om den åtgärdsplan hen fick när hen inte kunde gå i skolan i inlägget Åtgärder i en skola som inte kan skilja på mål och metod. Det är ett bra exempel på hur en skola kan anse sig ha vidtagit åtgärder utan att egentligen ha gjort det.

Frustrerande kommentarer del 6: Skolan är skyldig att göra en orosanmälan

“Skolan är skyldig att göra en orosanmälan om det finns oro för en elev”. Det svaret ges av rektorer (och chefer för företag som äger skolan) när en skola har gjort en orosanmälan till socialtjänsten efter att föräldrar ha anmält skolan till Skolinspektionen.  För den som är oinsatt låter det antagligen inte så märkvärdigt, det är väl bra om en orosanmälan görs så att elever som behöver hjälp får det? Sanningen är dock att dels är det inte därför orosanmälan görs i de fall jag talar om, dels innebär det inte att någonting blir bättre för barnet. Ofta kan situationen förvärras.

Sveriges radio tar idag upp ett scenario som föräldrar till barn med NPF och andra funktionsnedsättningar tyvärr är alldeles för bekanta med.  Kortfattat går det till så här:

  1. En elev med funktionsnedsättningar möts av en otillgänglig skola. Eleven mår därför inte bra och kan ofta inte lära sig särskilt mycket.
  2. Föräldrarna kontaktar skolan och försöker få prata med lärare för att se vad som kan göras. Inget görs och föräldrarna söker rektorn. Ibland blir det ett antal möten och ibland görs vissa anpassningar, ibland inget alls. Eleven får svårare och svårare att gå till skolan.
  3. Tiden tickar på och när skolan fortfarande är otillgänglig efter flera månader eller år och anpassningarna obefintliga eller bristfälliga så anmäler föräldrarna skolan till Skolinspektionen.
  4. Skolan gör en orosanmälan till socialtjänsten.

För det första: Varför blir skolan plötsligt så orolig för eleven just när det görs en anmälan till Skolinspektionen? Om skolan är orolig, varför har de inte varit oroliga innan? Av alla de föräldrar jag har kontakt med är det ingen som har anmält till Skolinspektionen lättvindigt, tvärt om har det gjorts efter att mycket tid och energi har lagts på att försöka samarbeta med skolan men utan resultat. Varför var skolan inte orolig då? Förklaringen håller inte.

För det andra: Socialtjänsten har ingenting att säga till om i skolan. Oavsett om det framkommer att ett barn far mycket illa av en otillgänglig skola så kan inte socialtjänsten göra något.

Vidare så innebär en anmälan i sig en ökad oro och därmed ökad stress för föräldrarna. Blir det dessutom en utredning så är det en mycket tung belastning för familjen. Många familjer med funktionsnedsatta barn har redan sjukskrivna föräldrar eftersom kampen för att barnen ska få gå till en tillgänglig skola är övermäktig. Många familjer har massor med kontakter att hantera med skolan, vården, LSS-handläggare osv. Eftersom det inte finns någon samordning mellan de här instanserna så är det inte ovanligt att en förälder inte kan arbeta utan är samordnare på heltid. Att då tynga familjen med ytterligare personer att hålla reda på och ytterligare utredningar gör situationen värre. Föräldrarna behöver vara föräldrar, inte samordnare. Familjen behöver skapa ett tryggt hem, inte ha främmande människor som ska klampa in och granska morgonrutinerna.

Både barn och föräldrar är oftast redan granskade och synade av flera instanser, eftersom det krävs för LSS och vård. “Bara” att genomgå en neuropsykiatrisk utredning och ansöka om vårdbidrag innebär att 3-5 personer granskar familjen från graviditeten, genom förlossning, spädbarnstid och resten av livet och allt om hur barnet funkar och hur föräldrarna hanterar det ska dissikeras. Vad ska ytterligare en handläggare som inte kan något om barnets funktionsnedsättningar tillföra?

Den stress och oro det innebär bara att bli anmäld och ännu mer om det faktiskt blir en utredning och till och med LVU (eller hot om LVU) kan förvärra den psykiska ohälsan i familjen avsevärt. Funktionsnedsatta barn som ofta har extra behov av stabilitet och trygghet får leva med vetskapen om att om de inte går till en skola som de mår fruktansvärt dåligt av så kan de tas ifrån den enda trygghet de har – sin familj.

Det är på tiden att ansvariga instanser gör något åt den här situationen. Det är fullständigt orimligt att skolor kan smita från sitt ansvar att skapa en tillgänglig utbildning för alla barn genom att orosanmäla föräldrar och belasta familjen ytterligare. 

Tidigare inlägg om frustrerande kommentarer är:

Del 1 “Alla barn är trötta efter en dag i skolan/på förskolan

Del 2 “Vi har anpassat”

Del 3  “Du måste sluta låta barnet bestämma allt”  

Del 4 “Hen kan väl inte ha bildschema hela livet heller?”

Del 5: “Allt är jättebra”

Är tillgänglighet ingenting för vård och skola?

Jag frågar mig ofta hur vården och skolan kan vara så fruktansvärt otillgänglig för oss funktionsnedsatta. Det pratas massor om att skolan ska göras inkluderande och att vården måste bli personcentrerad – hur kan det då komma sig att både jag och mitt barn möts av häpnadsväckande mycket otillgänglighet inom de här områdena? Jag tror att jag precis fick svaret.

Syntolkning: Skärmdump från twitter där representant för Dagens medicin skriver: “Nej, tillgänglighet för personer med funktionsnedsättn har vi tyvärr ingen data för. Vår användning av begreppet rör väntetid.” Under skriver Livets bilder: “Så det handlar alltså inte alls om #tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning? Begreppet används dubbelt!”

Det här är en skärmdump från igår. Dagens medicin har utsett Sveriges bästa sjuhus och tillgänglighet har varit en faktor i bedömningen (läs mer om hur bedömningen görs här). Med tillgänglighet så avser dock Dagens medicin inte i vilken utsträckning personer med funktionsnedsättningar har tillgång till vård utan hur väntetiden för patienter i allmänhet är. Någon data för hur tillgängligheten är för funktionsnedsatta personer finns inte och är ingenting som påverkar huruvida sjukhus anses vara bra eller inte. Ganska intressant att ett sjukhus alltså kan vara bra även om det bara är till för normfungerande personer och därmed utestänger en stor del av befolkningen. Att sjukdomar ofta leder till funktionsnedsättningar borde rimligtvis göra att i bedömningen av hur bra ett sjukhus är så borde tillgänglighet för människor med funktionsnedsättningar vara centralt.

Alldeles nyss kom nästa insikt, också den på twitter.

Syntolkning: Skärmdump från twitter där Skolinspektionen skriver: “Vi tittar inte på tillgängligheten i vår regelbundna tillsyn, utan det är som sagt DO:s ansvarsområde.”

Det är Skolinspektionen som meddelar att i sina granskningar så tittar de inte på tillgänglighet. Det är häpnadsväckande eftersom Skolinspektionen är den myndighet som ger tillstånd att starta friskolor. Det är även den myndighet som har till uppgift att granska att skolor följer skollagen. Skollagens första kapitel, §4 säger bl a att

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Paragraf 4 och 5 tar upp såna här fina värden som att utbildningen ska värna om mänskliga rättigheter, att utbildningen ska utformas så att den motverkar kränkande behandling och annat fint. Trots det så granskar alltså inte Skolinspektionen om skolorna är tillgängliga? Tillgänglighet är enligt Skolinspektionen någon som Diskrimineringsombudsmannen ansvarar för. Problemet är att DO inte har något som helst ansvar för skolan. Det är till Skolinspektionen vårdnadshavare till funktionsnedsatta elever kan göra anmälningar när skolan brister i anpassningar. Med andra ord när skolan är otillgänglig så är det Skolinspektionen som tar emot en anmälning men i sin regelbundna tillsyn så tittar de inte på tillgänglighet. Jag förstår inte hur det går ihop. Däremot förstår jag plötsligt något väldigt viktigt.

Nu förstår jag hur vi kan ha så oerhört mycket snack om personcentrerad vård och inkluderande lärmiljöer samtidigt som ableismen och kränkningarna mot funktionsnedsatta människor lever och frodas i vården och skolan. Om tillgänglighet inte anses vara ett nödvändigt fundament som möjliggör personcentrering, inkludering, jämlikhet och delaktighet så blir det bara tomma ord av alltihop. Vad betyder det att väntetiderna i vården är korta om funkisar ändå inte kan tillgodogöra sig vården pga otillgänglig utformning? Vad betyder det att skolan är inkluderande om inkluderingen inte vilar på tillgänglighet?

Det betyder att alla som inte funkar enligt den mall som vård och skola är utformad efter kommer att göra illa sig. Det betyder inte bara att vi blir utan vård och utbildning utan att vi skadas av att försöka knöla in oss i vården och skolan.

Otillgänglig vård kommer aldrig bli personcentrerad, jämlik eller bra på något annat sätt. En otillgänglig skola kommer aldrig varken bli inkluderande eller ens lyckas följa skollagen. Så varför är inte tillgänglighet en viktigare del i granskningen av vård och skola?

 

Ableismöverdos

Jag är fysiskt illamående just nu och inte bara av överansträngning utan för att jag inte orkar smälta mer av vad jag ser omkring mig. Låt mig ge er ett litet axplock:

  1. Lagförslag om att tvångsomhänderta barn pga att de är autistiska.
  2. Skolor och privatpersoner som inte kan ett dugg om autism (eller någon slags NPF) som orosanmäler till Socialtjänsten i stället för att ta reda på fakta.
  3. Personer hos Socialtjänsten som ska utreda dessa orosanmälningar som inte heller kan något om autism.
  4. Tidningar och annan media som skriver om NPF men nästan alltid ur ett professionellt ovanifrån-perspektiv. Det talas OM personer med NPF, inte AV eller MED oss.
  5. En renodlad NPF-tidning har artiklar om stödinsatser för personer med NPF men ingen person med NPF får vara med och uttala sig om sin erfarenhet av stödinsatsen.
  6. Professionella så kallade NPF-kunniga som inte själva säger ifrån och kräver att även de berörda personerna, dvs personer med NPF, ska få komma till tals i artiklar om olika stödinsatser.
  7. Personer som talar om oss ges tolkningsföreträde och deras ord väger tyngre än våra egna.
  8. Skolinspektionen uttalar sig om hur våld mot barn kan vara okej. Tidningen som gör intervjun verkar inte ha pressat personen som intervjuats utan ger intryck av att tro att den förhåller sig neutralt genom att bara återberätta det som sägs.
  9. Konstanta påminnelser om hur det så kallade “stödet” som många verkar tro att vi får hittills mest har inneburit stjälp och sämre hälsa för hela familjen.
  10. Ett fackförbund för lärare delar texter om helvetesföräldrar och ouppfostrade barn samtidigt som barn och ungdomar med funktionsnedsättnignar tvingas till otillgängliga skolor, mår dåligt och till slut inte kan gå till skolan.

Jag orkar inte mer idag. Som förälder med NPF själv och ett barn med NPF så vill jag vissa dagar bara fly någonstans dit omvärlden aldrig kan komma åt oss så vi kan leva utan den konstanta skräcken för vad som kan hända oss om någon okunnig person får för sig att börja tycka till om vårt liv. Som den förälder som tilldelas rollen som mamma så är jag så innerligt trött på att ofta ses som onödigt orolig (i stället för kunnig eller respektfull mot mitt barn). Det är inte att vi båda har NPF och funkar som vi gör som jag vill fly från, jag vill bara fly bort från en värld som uppenbarligen inte anser oss ha tillräckligt människovärde för att åtnjuta mänskliga rättigheter.