Tag: sjukförsäkring

Vård eller kontroll?

Vid flertalet tillfällen har jag läst påståenden om hur försäkringsmedicinen behöver förändras. Till exempel hävdar en disktriktsläkare att det behövs fler arbetsförmågebedömningar och en läkare på en vårdcentral menar att det behövs en ny sjukskrivningsprocess där den sjuka bedöms på arbetsplatsen. Gemensamt för den typ av påståenden jag syftar på i den här texten är att det är vårdpersonal som förespråkar en utökad statlig kontroll av sjuka och funktionsnedsatta människor.

För även om det är vårdpersonal som utför kontrollen så är det handlingar som sker i statens intresse. Handlingar som inte har som mål att ge bättre vård utan avgöra om en person verkligen är så begränsad i arbetsförmåga som personen och behandlande vårdpersonal påstår. I en tid när regeringen genom regleringsbrev och politiska målsättningar nekar människor att nyttja socialförsäkringar i enlighet med vad lagen säger så är det nödvändigt att vårdpersonal är noga med att skilja bedömningar åt. Görs en bedömning för att Försäkringskassan kräver den eller görs den i syfte att ge vård?

Skillnanden spelar roll eftersom det för sjuka människor inte alltid finns utrymme för båda sortens bedömningar. Människor som på grund av sina sjukdomar och funktionsnedsättningar inte tål den belastning som de försäkringsmedicinska utredningarna innebär riskerar att bli sjukare av utredningarna. Det uppstår i dagsläget situationer där sjuka människor tvingas välja bort vård som skulle kunna lindra och bromsa sjukdomsförlopp eftersom de försäkringsmedicinska aktiviteterna äter upp den lilla kapacitet personen har. Andra väljer att helt kliva av försäkringskassekarusellen och leva på en partner, för att inte göras sjukare av Försäkringskassans så kallade “rehabilitering”. Försäkringskassan må kalla det rehabiliteringskedja men det handlar sällan om rehabilitering utan om att hitta utrymme att neka ersättning i form av sjukpenning eller sjukersättning.

Den viktigaste frågan är inte vilken yrkesgrupp, process eller instans som är bäst lämpad att bedöma arbetsförmåga. Frågan är om det verkligen är rimligt att bygga ut kontrollen av sjuka och funktionsnedsatta människor när vi befinner oss i en situation där till exempel många kroniskt sjuka inte ens får den vård vi behöver. Vårdpersonal behöver ta ställning: Är er primära uppgift att ge vård eller att hjälpa staten att montera ner socialförsäkringar?

 


Uppdatering 2017-05-31: Inlägget finns översatt till engelska här.

Jakten på sjuka är en form av ableism

Som en följd av Försäkringskassans allt mer bisarra jakt på besparingar blir fler och fler människor utan den ersättning som vi i egenskap av försäkringstagare har rätt till. Människor som på grund av sjukdomar och funktionsnedsättningar inte kan arbeta lämnas utan försörjning och människor nekas assistans trots solklara behov, allt i regeringens  iver att kortsiktigt spara pengar. Många är vi som protesterar och varken Försäkringskassans personal eller ansvariga politiker kan rimligtvis ha missat att missnöjet mot den politik som förs är stort. Samtidigt som många drabbade går ut i media och berättar om de fruktansvärda konsekvenser som drabbar sjuka och funktionsnedsatta människor i form av indragen försörjning, indragen assistans och så vidare så vill till exempel Moderaterna strama åt villkoren för sjukskrivning ytterligare. Hur kan det vara möjligt att sjuka och funktionsnedsatta människor kan svartmålas på det här sättet?

Jag kan inte se att svaret är något annat än ableism*, det vill säga den maktordning som säger att det är bättre att vara normfungerande än att inte vara det.

Det sägs ibland att det är ett stigma att vara sjuk och det är det, i alla fall om du är sjuka i vissa sjukdomar. Stigma räcker dock inte som förklaringsmodell till den politik som förs för i grund och botten handlar den rådande politiken om att när vi inte kan vissa saker så ses vi som mindre värda. Kan vi inte arbeta så är vi inte längre värda integritet, respekt och ett drägligt liv utan förväntas finna oss i att jagas, behöva bedömas av både vårdpersonal och Försäkringskassans personal helt utan hänsyn till den integritetskränkning som det kan vara. Kan vi inte laga mat, äta, förflytta oss, andas och sköta vår egen hygien ses det som helt rimligt att främlingar ska titta på och stå med tidtagaruret när vi duschar och går på toaletten, för att avgöra om vi verkligen ska få hjälp att få våra behov tillgodosedda.

Att inte kunna vissa saker utan behöva hjälp – oavsett om det är tillfälligt eller livet ut, oavsett om det handlar om hjälp med försörjning eller praktisk hjälp i vardagen – leder till att vi anses vara skyldiga till fusk tills motsatsen är bevisad. Vår förmåga eller oförmåga blir en markör för vår moral.

Det är dags att lyfta debatten om Försäkringskassans agerande och den förda politiken ett steg till. För det handlar inte bara om sjuktal och pengar, utan om vi vill ha ett samhälle som nedvärderar människor som behöver hjälp.

 


*Ableism är den maktordning som säger att det är bättre att vara normfungerande än att inte vara det. I praktiken betyder det oftast en negativ attityd mot, och ett systematisk missgynnande av människor med funktionsnnedsättningar.

Sjukskrivning – en process för att förnedra och skrämma människor ur sjukförsäkringen?

Apropå Livets bilders inlägg om hur Försäkringskassan agerar när de har bestämt sig för att i framtiden kräva bättre intyg så vill jag berätta om min senaste fadäs med FK.

Jag har varit sjukskriven i fyra år, med en utförsäkring som skedde under den period som sjukförsäkringen var tidsbegränsad. I höstas meddelade min nya handläggare på Försäkringskassan att mina intyg hade gåtts igenom av en föräkringsmedicinsk rådgivare (FMR). Eftersom intygen inte ansågs vara tillräckligt bra så begärde FK in en massa underlag från vården, i huvudsak utlåtanden från tre olika utredningar. Det här var inget jag fick veta utan jag fick en dag ett telefonsamtal från en av mina läkare där hen berättade att hen hade fått ett brev från FK där de meddelade att de ville ha utlåtandet från en utredning. Jag hade fått en ny handläggare någon månad innan men aldrig pratat med den handläggaren och jag hade ingen aning om varför de plötsligt begärde så mycket material.

Det här blev startskottet på fem bisarra månader av Försäkringskassestress. FMR reagerade på enstaka formuleringar och handläggaren hade åsikter om vilken behandling jag skulle få. I stället för att ta hänsyn till den samlade bilden som alla utredningar och rehabiliteringsförsök visade så plockade FMR och handläggaren ut delar som de själva behagade. När det blev dags för nytt sjukintyg hade min partner ett långt samtal med handläggaren, för om inte kommande intyg blev bättre skulle de inte godkänna sjukskrivning i fortsättningen. Handläggaren var tillmötesgående nog att ge min partner en del information om vad det nya intyget behövde innehålla, men den informationen gavs muntligt över telefon och min sjukskrivande läkare fick inte ta del av den i förväg utan det blev mitt och min partners ansvar att förmedla det till läkaren.

När vi kom till vårdcentralen för att få ett nytt sjukintyg var jag väldigt dålig, eftersom jag har en sjukdom som förvärras avsevärt av stress. Jag hade önskat att specialistmottagnignen jag är patient vid hade kunnat sjukskriva mig men läkaren på specialistmottagningen ville att VC skulle fortsätta göra det. Under besöket kunde jag knappt prata och jag var så fysiskt svag att jag fick ligga ner hela tiden. Min man försökte förklara för läkaren vad handläggaren hade sagt att hon behövde och läkaren såg helt perplex ut. Efter en halvtimmes skrivande hade dock läkaren lyckats få ihop ett utförligt intyg men tyvärr kan man inte boka mer än 30-minuterstider på min VC så då var tiden slut. De remisser som läkaren behövde skicka inför en utredning som skulle göras fick hastas ihop så att vissa detaljer blev fel, lika så receptförnyelser. Jag har många vårdkontakter och meningen är att läkaren på VC ska ha någon slags samlad bild men eftersom intygsskrivande tog all tid så fanns ingen möjlighet att ge läkaren all den info om övrig vård som hen hade behövt.

Eftersom specialistvården inte ville sjukskriva trots att det är de som har bäst koll på min ohälsa och hur den påverkar mig så hade handläggaren sagt att den sjukskrivande läkaren kunde referera till journalanteckningar från specialistvården. Det var dock på ett villkor – att vi skickade in kopior på de journalantecknignarna. Det kändes jobbigt att handläggaren + en FMR skulle sitta och gå igenom min journal och granska, ifrågasätta och plocka isär mig till fragment en gång till men om vi inte skickade in journalanteckningarna så skulle inte intyget godkännas.

Efter en dryg månad kom det ett brev från Försäkringskassan som verkade vara en kopia på ett brev handläggaren hade skickat till den sjukskrivande läkaren. Brevet innehöll information om att intyget behövde kompletteras. Jag bröt ihop, grät och sov sämre en vanligt de kommande nätterna. Det mesta som handläggaren begärde komplettering om fanns i intyget, ändå hade FMR menat att det behövde förtydligas. Brevet innehöll ingen information om vems ansvar det var att få in de här kompletteringarna och det stod inte vem det var adresserat till, vilket skapade stor osäkerhet hos mig. För att försöka förstå vad som hände skickade min partner ett mail till handläggaren och frågade varför hen begärde komplettering av sådant som redan fanns i intyget. Handläggaren ringde upp min partner och efter en del ifrågasättanden kom de fram till att handläggaren skulle ringa läkaren. Efter ett par dagar ringde handläggaren upp min partner och meddelade att hen hade fått tag i läkaren och muntligt fått den information som behövdes så nu skulle hen godkänna sjukskrivningen. Hen bad om ursäkt för att hon hade orsakat så mycket strul men hänvisade till att hon måste göra som FMR säger.

Det som är slående i den här berättelsen är att den sjukskrivande läkaren inte kontaktades förrän på slutet av hela härvan, vilket handläggaren motiverade med att “det är så processen ser ut”. Alla timmars arbete för mig och min partner, all stress och alla förvärrade symtom hade antagligen kunnat undvikas om handläggaren hade hört av sig till den sjukskrivande läkaren i början av processen, och förklarat för läkaren vilken information intygen behövde innehålla. I stället så har min rätt till integritet urholkats genom att FK har krävt tillgång till journaler och utredningar, min partner och jag har lagt många timmars obetalt arbete på att försöka få fram ett korrekt intyg och jag har försämrats rejält i min sjukdom av den stress det har inneburit.

Det senaste intyget gällde för sex månader, ändå ger det mig bara fyra veckors frid. För när det äntligen var godkänt var det bara fyra veckor kvar tills det var dags att påbörja arbetet med att få nästa intyg korrekt från början, för att slippa den här cirkusen igen. All den tid och kraft som FK tar i anspråk innebär att utredningar, behandlingar och andra åtgärder stannar upp, för jag är så pass sjuk att jag inte orkar särskilt mycket åt gången. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte se att det här innebär att FK hjälper till med rehabilitering utan att det handlar om att med hot, förnedring och skrämsel försöka få människor att lämna sjukförsäkringen, oavsett om vi klarar att arbeta eller inte.

Försäkringskassan ställer patienter och läkare mot varandra

Media har de senaste veckorna uppmärksammat problemen med Försäkringskassans handläggning av sjukförsäkringen. Det är verkligen på tiden. Den nuvarande situationen där sjuka och funktionsnedsatta människor nekas ersättning i ett opportunistiskt försök att sänka sjuktalen är vedervärdig.

En aspekt som jag slogs av under ett av mina egna läkarbesök de senaste veckorna är den negativa effekt Försäkringskassans ökade administrativa krav har på vårdbesöken. Dels uppstod en situation där den största delen av läkarbesöket las på intygsskrivning, och den vård som jag behövde blev en bisak som inte hanns med. Dels uppstod ett motsatsförhållande mellan mig som patient och läkaren.

För som patient blir jag upprörd om en läkare inte skriver tillräckligt bra intyg. Min försörjning riskeras och det kan bli mycket administrativt merarbete som jag inte har kapacitet för, eftersom jag är sjuk och funktionsnedsatt. Samtidigt måste läkare agera som om de misstror sina patienter när de till exempel förväntas ta tid på hur lång tid det tar att fylla i en skattning (för att Försäkringskassan kräver det som “objektivt fynd”) i stället för att fokusera på innehållet i skattningen. Det blir viktigare hur snabbt patienten fyller i ett formulär än om svaret indikerar att personen inte klarar sin basala vardag med mat, hygien och sömn.*

 

strandha%cc%88ll_julrim
Tweet från Annika Strandhäll som lyder “10/24 Jämlikhet har högsta prioritet, lika möjligheter som ni vet.Motverka klasskillnader vår favoritgrej, till växande klyftor säger vi nej”

Annika Strandhäll julrimmar på twitter om att jämlikhet är högsta prioritet men det är inte den effekt hennes politik får. Sjuka och funktionsnedsatta människor blir utan ekonomisk ersättning och riskerar dessutom att få sämre vård, om vårdmötenas fokus blir att skriva intyg till Försäkringskassan. Fokus på vårdbesöken blir inte att hjälpa patienten med sjukdomar och funktionsnedsättningar, utan i stället att paketera patienten i Försäkringskassans godtyckliga och rättsosäkra mall. Jag kan för mitt liv inte förstå hur bra vård ska kunna skapas i en situation där varken läkare eller patienter ges förutsättningar att samarbeta.

 


*Exemplet är helt på riktigt, min läkare hade fått den uppmaningen av Försäkringskassan. En skattning jag hade fyllt i blev ovidkommande eftersom jag fyllt i den hemma, för att jag inte klarar att göra det efter att ha behövt sitta upp i bilen i 10 minuter till mottagningen.

Om föräldraförsäkringen handlades som sjukförsäkringen

– Välkommen till Försäkringskassan, du talar med Eva

– Ja hej jag heter Kim. Jag har ansökt om föräldrapenning men har inte fått några pengar utbetalda. Har något blivit fel?

– Jag ser här att vi har beslutat att inte bevilja dig föräldrapenning

– Jaha, varför inte?

– Enligt de handlingar som har inkommit i ditt ärende så har du inte rätt till det.

– Va? Varför inte?

– Det är inte styrkt att du har barn

– Men, jag skickade in moderskapsintyget i mitten av graviditeten och ni ser ju att barnet är fött i och med att barnet har fått ett personnummer. Hur menar du att det inte är styrkt att jag har barn?

– Det stämmer att vi har fått in intyg men det innehåller inte tillräckligt med information. Det kanske till exempel har skett en förväxling på BB…

– Okej, men kan ni kontakta läkaren på BB så att hen får komplettera med de uppgifter ni saknar?

– Nej,  så ser inte vår process ut. Du får begära omprövning  och inkomma med nya intyg.

– Okej, men vilka uppgifter är det som måste komma med som saknades?

– Det ska din läkare veta

– Men hen visste uppenbarligen inte det eftersom intygen blev fel. Var kan jag hitta information om hur intyget ska fyllas i som jag kan ge till läkaren?

– Vår process ser inte ut så

Klick, samtalet avslutas.