Tag: resursskolor

Vi behöver prata, Stockholms stad

Vi behöver prata, Stockholms stad

Hej Stockholms stad! Hej Utbildningsförvaltningen, skolborgarrådet Isabel Smedberg-Palmqvist och inte minst Utbildningsnämnden!

Vi behöver prata, för det verkar råda stora missuppfattningar om hur det är att vara en elev med en eller flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. En vanlig missuppfattning är att vi – personer med NPF – har beteendeproblem, eller andra typer av problem. Ni vet, barn med NPF har föräldrar som har curlat dem, eller föräldrar som struntar i dem. Vi med NPF kanske egentligen bara är lata och inte vill anstränga oss. Det kanske blir för mycket skärmtid eller socker och för lite motion. Kanske behöver vi bara skärpa oss eller få lite guldstjärnor när vi uppför oss “normalt”, dvs när vi låtsas vara som er normfungerande.

Bilden som målas upp ovan är en nidbild. En samling klichéer och villfarelser som inte har grund i varken forskning eller människor med NPF:s erfarenheter. Trots det så börjar jag undra om det här är vad ni tror att NPF innebär, för ert agerande är så obegripligt att jag bara kan komma på två förklaringar. Att ni tar dessa villfarelser för sanning är en av dem.

Sanningen är att NPF innebär andra sätt att vara människa än det som samhället har skapat som norm. NPF är en samling funktionsnedsättningar som bl a går ut på att vi reglerar uppmärksamhet annorlunda och tar in och bearbetar information annorlunda. Vi lär oss annorlunda, vi socialiserar ofta annorlunda och vi kommunicerar annorlunda. Vi är människor som behöver stöd men vi är inte trasiga eller halva människor. Vi är fullvärdiga människor precis som vi är och ingenstans i läroplanen så står det att skolan ska försöka få elever med funktionsnedsättningar att låtsas vara mer normfungerande.

Trots att både Skollagen och Barnkonventionen är mycket tydliga med att funkisbarn har rättigheter till en likvärdig utbildning och att mötas med respekt och inte plågas, så agerar ni på ett sätt som hindrar genomförandet av de rättigheterna. Bristande stöd och tillgänglighet handlar inte bara om att barn och ungdomar med NPF inte får en likvärdig möjlighet till utbildning, utan det medför också stora konsekvenser i form av lidande och plåga.

Det är plågsamt att utsättas för fler intryck än du kan processa, dag ut och dag in. Det är plågsamt att inte förstå instruktionerna till uppgifterna du ska göra. Det är plågsamt att inte kunna interagera med andra barn, för att kommunikations- och interaktionsnormer gör det omöjligt utan stöd. Det gör ont i hela dig när du har så många tankebanor igång att du inte kan greppa en enda tanke och samtidigt händer plötsligt något du inte var beredd på och pang! Där kom ett meltdown. Du gråter, skriker, klöser dig själv och allt gör bara ont, ont, ont, för nu kan du inte bearbeta mer information, intryck, tankar och känslor. Det är som en seriekrock inom dig men i stället för ambulans så kommer du att bestraffas både med utskällningar och ännu mer mobbning. Det gör ont att du vet att du måste gå tillbaks dagen efter, för annars kommer en vuxen att hota med polisen.

Bristande stöd och tillgänglighet kan lätt bli en oerhörd plåga. När normfungerande vuxna utsätts för motsvarande våld på en arbetsplats kan myndigheter gripa in. Ingen griper dock in när personer med NPF plågas så i skolan, för det som plågar oss så djupt är inte något som omvärlden särskilt ofta vill förstå och acceptera.

Ni i staden har möjlighet att göra någonting åt det här. Genom att rädda resursskolorna nu (den här veckan alltså, inte om ett år) så ger ni vissa barn en chans att slippa plågas. Ni behöver givetvis börja göra något åt era egna skolor också, men det är inget som blir lättare bara för att ni stänger resursskolorna genom att vägra finansiera dem.

Jag skrev tidigare i den här texten att jag bara kan se två förklaringar till att ni agerar som ni gör och hotar resursskolornas existens. Den ena är som sagt okunskap, som ni nu har fått en chans att göra något åt. Den andra är att ni mycket väl förstår hur plågsamt bristande stöd och tillgänglighet är men anser att det är okej att behandla människor så. Jag hoppas innerligt att det inte är det sistnämnda alternativet, utan att ni omedelbart gör något åt er bristande kunskap och räddar resursskolorna.

Vill ni minska tilläggsbeloppen så måste ni höja den grundläggande tillgängligheten

När det gäller skolsituationen i Sverige för funkisbarn i allmänhet och autistiska barn i synnerhet så finns det en sak som retar mig till bristningsgränsen ganska ofta. Egentligen är det inte fenomenet i sig som frustrerar mig, utan fördunklingen, att det hela tiden halkar utanför strålkastarljuset. Jag syftar på att behovet av tilläggsbeloppet  alldeles för sällan ställs i relation till den brist på handlingsplan för att öka den grundläggande tillgängligheten i skolan som vi ser i dagsläget.

En liten men vanlig skola

Mitt barn går tyvärr inte i en resursskola än, utan i en vanlig skola, trots att hen är autistisk. Hen går dock inte i den kommunala, skolpliktsbevakande skolan närmast där vi bor utan i en pytteliten friskola en bit bort. Skolan som barnet går i har fyra klasser totalt, en i varje årskurs från förskoleklass till och med årskurs tre. I barnets klass går det cirka 20-23 elever (det har varierat lite under åren).

Eftersom skolan är så pass liten så finns det ingen matsal, utan alla elever äter i sina klassrum. Maten levereras till klassrummet, så barnen slipper både transporten till matsalen men framför allt så slipper de en stor matsal med massor av intryck som många autistiska barn inte klarar.

När skolan av något skäl vill samla hela skolan på en och samma plats så finns det ingen samlingslokal som är tillräckligt stor för det. I stället måste närmaste kyrka bokas i förväg. Det är jättebra, för det innebär att det aldrig är en enkel lösning att ta till om någon i skolan får för sig att spontant och oförberett samla alla elever på en plats. För ett intryckskänsligt barn som har svårt med för många sociala kontakter och för stora folksamlingar så är det bra, för de samlas bara två gånger om året och då vet vi det i förväg. Klassen har en huvudlärare och en  eller två barnskötare (det har varierat under åren). Mitt barn har tyvärr ingen egen resurs utan barnskötarna fungerar som resurs till alla som behöver det men de är i alla fall två vuxna. En av barnskötarna har själv en NPF-diagnos och är mycket duktig på att uttrycka sig konkret och bokstavligt.

(Skolan nekas tilläggsbelopp för mitt barn, vilket i praktiken innebär att vi föräldrar måste täcka upp rejält för det skolan inte kan göra. Det är många timmars obetalt arbete varje vecka. Det nekade tilläggsbeloppet innebär högre belastning på lärarna men också att min man jobbar mindre i sitt företag och därmed drar in mindre pengar till staten plus att jag pressar mig själv till att förvärra min sjukdom och minskar mina chanser att någon gång bli arbetsför igen. Mitt barn får mindre av sin mamma eftersom jag i stället för att vara vanlig förälder bland annat måste göra stödmaterial till läxor och efterforskningar och bildstöd inför skolans utflykter och andra schemabrytande aktiviteter.)

Allt är inte perfekt bara för att barnet går i en liten skola och jag sliter periodvis mitt hår över att skolan trots de här fördelarna i grunden inte är organiserad för autistiska barn. Barnet hämtas klockan 15 varje dag för att orka med dagen efter och efter skolan finns det sällan utrymme för mer krävande läxor, så läsläxan görs till exempel alltid under helgen. Det är med andra ord långt ifrån en fullt tillgänglig skolgång. Trots det så inser jag att småskaligheten och de effekter det för med sig förmodligen är orsaken till att barnet över huvud taget går i skolan. Självklart spelar saker som förutsägbar lektionsstruktur, en del visuellt stöd med mera också stor roll, men hade skolan varit stor och intrycksintensiv så hade bra lektionsstruktur aldrig kunnat kompensera för det.

En riktigt vanlig skola

Jämför barnets nuvarande situation med om barnet hade gått i den skolpliktsbevakande skolan närmast oss: Den skolan har 500 elever (jämför med nuvarande skolas 90 elever), har en gemensam skolgård utan några avskärmningar och en gemensam matsal. Rektorn på den skolpliktsbevakande skolan har på möte varit helt ärlig och sagt att de inte har en ärlig chans att ge mitt barn det hen behöver.

När vi pratar om behovet av tilläggsbelopp så måste vi komma ihåg att ett och samma barn kan ha olika stora behov beroende på hur skolsituationen i utgångsläget är. I en stor skola med olämpliga lokaler, stora klasser och en kultur av mycket oförutsägbarhet så kommer så gott som alla autistiska barn ha behov av en extraordinär karaktär. För oavsett hur bra lektionsstruktur lärarna har så kommer det att vara övermäktig för många att bara existera under de förutsättningarna.

Det är lätt att tänka att en stor skola innebär att det går att omfördela grundbeloppet för att finansiera särskilt stöd  men jag tror att det är en fälla att förutsätta det, eftersom storleken i sig ofta innebär gravt  bristande tillgänglighet för till exempel autistiska elever vilket innebär att det krävs väldigt omfattande insatser för att eleven ska kunna gå i skolan utan att skadas. 

Jämför det här med vissa resursskolor som inte har några stora klassrum utan har byggt om kontorslokaler så att det bara finns arbetsrum för grupper på max 5-8 elever. Där är lokalerna och verksamheten i grunden utformad för att hålla nere mängden intryck och antalet sociala kontakter. De skolorna har en bättre förutsättning att vara tillgängliga i grunden för autistiska elever. Däremot så har de absolut ingen möjlighet att omfördela grundbeloppet och på det sättet finansiera verksamheten eftersom de är små.

Tillgänglighet eller tilläggsbelopp? Båda kostar

Då och då så får vi se någon politiker försvara nedskärningarna av tilläggsbelopp med att skolorna har blivit mer inkluderande så det behövs inte längre särskilt stöd av extraordinär karaktär för lika många elever. Det låter bra, problemet är att de grundläggande förändringarna av skolan som måste till för att det ska vara sant inte sker. I stället för att tala om de konkreta åtgärder som krävs för ökad tillgänglighet så används begreppet “inkludering” som har tillåtits urvattnats och därför fördunklar. Ombyggnad av lokaler, mindre klasser och fler lärare med bättre NPF-kompetens lyser fortfarande med sin frånvaro i många kommuner. Kunskap om att tillgänglighet vid autism innebär framförhållning (autistiska personer behöver ofta mycket förutsägbarhet) och förberedelser är fortfarande ingenting självklart i många skolor utan tvärt om, något som många elever och deras föräldrar hela tiden får bråka om.

Om politiker menar allvar med att det i framtiden inte ska behövas så många tilläggsbelopp så behöver ni göra en långsiktig, finansierad handlingsplan för att öka tillgängligheten. Bygg om lokalerna, gör mindre grupper med fler lärare till standard, ljudisolera bättre, gör skolgårdarna mindre intrycksintensiva med avskärmningar, strukturera om skolans verksamhet så att förutsägbarheten och AKK (tecken som stöd, bildstöd med mera) blir självklara delar av skolan.

Så länge ni håller er till någon slags vag inkluderingstanke som kan tillåtas att tolkas hur som helst så behöver vi massivt med extra finansiering (till elever i alla skolformer och huvudmän), mycket mer än vad som delas ut idag. Alternativet är att börja tala i konkreta termer om de faktorer som krävs för att kunna öka tillgängligheten: Att alla skolor har fysisk avgränsning, att alla skolor har personal som kan kommunicera med tecken, bilder och genom att uttrycka sig bokstavligt, att alla skolor har tillgång till bildstödsverktyg, att alla skolor ger möjlighet till mindre sammanhang INNAN stresskollapsen är ett faktum osv. Så länge ni vagt talar om inkludering och stöd och vägrar benämna och praktisera tillgänglighetsskapande faktorer så behöver ni öka tilläggsbeloppen eller leva med att ni bryter mot lagen och plågar elever med NPF. Valet är ert.