Tag: rasism

Alltid offrar vi någon

Alltid offrar vi någon

Jag har haft ett politiskt engagemang så länge jag kan minnas och mitt intresse för makt har funnits sedan långt innan jag förstod var det var. Genom åren har jag varit engagerad i ett antal olika frågor och det jag ska skriva om nu är ett mönster som jag ser upprepa sig inom flera rörelser och frågor. Det finns det en hel del intressant skrivet om det här fenomenet men jag kommer bara att fokusera mina egna erfarenheter av det här och inte referera vidare i det här inlägget.

Alla politiska frågor och rörelser som jag har varit en del av har haft jämlikhet som ett mål. En eller flera underordnade grupper går samman och kämpar för att få samma rättigheter och förutsättningar som andra. I de olika frågorna som jag har engagerat mig i så  har det funnits bitvis väldigt olika syn på hur målet om jämlikhet ska nås men en sak är gemensam: Inom alla rörelser har det funnits en tendens att normen inom gruppen blir de som är minst underordnade bland de underordnade. De som åtnjuter mest inflytande (formellt och informellt) är inte de som är allra mest utsatta. I många fall är det till och med så att de allra mest utsatta av den maktstruktur som man kritiserar får skuld och eller offras i kampen.

Den här observationen är nog varken ny eller originell. Begreppet intersektionalitet är inget nytt  och att till exempel svarta kvinnor kämpar med kamper som vita kvinnor tror är över är den bistra sanningen i en rasistisk värld. Trots att det borde vara välkänt vid det här laget att det finns flera maktaxlar och att många människor befinner sig i flera underordnade grupper samtidigt så verkar mänskligheten ha svårt att hantera det. Runt omkring mig pågår det fortfarande allt från osynliggörande till aktivt förnekande av de mest utsatta människornas situationer.

När vi pratar om att det behövs aktiva åtgärder för att skydda kvinnor från patriarkatets hot om våld så anses det ofta okej att strunta i att transkvinnor och andra transpersoner är minst lika utsatta för olika former av våld, inte minst sexuellt sådant. När vi pratar om vikten av att ge alla kvinnor ekonomisk trygghet nog att kunna lämna våldsamma partners så glöms funkiskvinnorna bort, vi förväntas i stället finna oss i att bli både praktiskt och ekonomiskt beroende av partners och andra anhöriga.

Mönstret syns även i samtal om välfärden. När det pratas om hur de som jobbar i välfärden utnyttjas och blir sjuka av politikens orimliga illusion om effektivitet så glöms inte bara de som behöver välfärden bort i beskrivningen, utan våra försök att bära vittnesmål avfärdas ofta.

När vi berättar om hur vi måste vara effektiva (det vill säga foga oss i en helt omänsklig mall) och enkla patienter, assistansanvändare, elever, hemtjänstanvändare med mera för annars så blir vi utan välfärden så är det inte välkomna vittnesmål. Inte heller när vi berättar om hur vi skadas av välfärdens oförmåga till jämlikhet och respekt. Det kan mötas med anklagelser, förnekanden, förlöjliganden eller olika försök att tysta oss. Elever med kroniska sjukdomar och funktionsnedsättningar kan till och med få skulden för skolpersonalens orimliga arbetssituation, trots att det inte på något sätt är de underordnade eleverna som står bakom de politiska beslut som har orsakat situationen. Faktumet att personal har möjligheten att rädda sig själva medan eleverna är tvingade till skolan enligt lag, hur illa skolan än gör dem, borde vara skäl nog för att förstå elevernas utsatta situation men så sker ofta inte.

Anledningen till att vi bör fråga oss vem som blir allra mest utsatt i olika sammanhang är inte för att det är någon tävling i vem det är synd om. Anledningen är att de grupper som blir allra mest underordnade av de underordnade i olika sammanhang väldigt ofta är de som det anses vara okej att offra. Eftersom tendensen att offra de som har svårast att bli lyssnade på verkar finnas hos många av oss så behöver vi göra något aktivt för att motverka den om vi fortfarande vill kunna hävda att jämlikhet är målet.

Det jag beskriver i det här inlägget är inte en känga riktad mot någon enskild person utan tvärt om, något som jag ser hur både jag och andra personer i underordnade grupper utsätts för upprepat.

Bryr vi oss om rättvisa och jämlikhet så är det helt enkelt inte försvarbart att acceptera de offer som sker. Att fråga sig vem som underordnas allra mest i en situation gör inte tillvaron enklare på något sätt, tvärt om så blir det ofta smärtsamt tydligt hur komplexa maktrelationer kan vara. Det är dock det enda moraliskt försvarbara och det kan dessutom hjälpa oss bort från den populistiska samtidens grepp om våra tankar.

Advertisements
Hoppet om en bättre framtid ligger i att vi slutar släta över konsekvenserna av politiska beslut

Hoppet om en bättre framtid ligger i att vi slutar släta över konsekvenserna av politiska beslut

Hur hjälper jag en människa som är i en svår livssituation som i sin tur beror på samhällets maktordningar?

Jag tänker ofta på det, eftersom de flesta av mina vänner och människor jag interagerar med är just personer som är i jättesvåra livssituationer, just på grund av sin underordning. Sjuka och funkisar som nekas vård, ersättning från Försäkringskassan, assistans, ledsagning, mediciner, tandvård, utbildning, respekt och autonomi. Människor som nekas vård på grund av medfödda funktionsnedsättningar, sin hudfärg, sitt kön. Unga människor som först görs riktigt illa i en skola som brister i tillgänglighet och sedan blir ekonomiskt utsatta när föräldrarna hotas med vite, alternativt själva blir våldsutsatta när skolan stjälper över dem på socialtjänsten som inte kan rå på skolan utan i stället placerar autistiska barn på institutioner.

Hur stöttar jag människor i den här sortens livssituationer, både emotionellt och praktiskt?

Det korta svaret är att jag inte vet hur optimalt stöd ser ut. Sanningen är att jag vet en massa saker som stjälper men inte så många som hjälper. I stället för att skriva en lång lista med allt som stjälper så kan jag konstatera att en gemensam nämnare för de saker som ofta gör människor mer förtvivlade är när underordningen osynliggörs och situationen i stället antas bero på ett enskilt misstag eller att den som har hamnat i den har missförstått läget. Människor kan mena hur väl som helst men när sjuka människor nekas sjukpenning så är det sällan på grund av ett enkelt åtgärdat misstag i handläggningen eller för att den sjuka har fattat fel. Orsaken till ökade avslag är för att Försäkringskassan har fått i uppdrag att avslå fler ärenden. Att de har fått det beror i sin tur bland annat på samhällets låga värdering av sjuka människor.

Underordning är inte bara en teoretisk idé utan har högst materiella konsekvenser. De konsekvenserna är till exempel fattigdom, att inte ses som trovärdig, att utsättas för våld, sämre hälsa, jobba gratis med att göra någon annans jobb och så vidare. När en grupp sjuka människor gång på gång skadas i vården utan att någonsin få det erkänt eftersom det är standard så är det inga missförstånd eller enskilda misstag. Det är strukturellt. Det är underordning. Det är en maktfråga.

Så hur stöttar jag mina medmänniskor? Det kräver att jag orkar ta in den brutala verkligheten. Att jag orkar leva med smärtan som det innebär att veta hur illa människor behandlas. Att jag aldrig väjer för, förminskar eller förnekar verkligheten.

Det är svårt. Ibland behöver jag paus, det vill säga stänga ner alla kanaler och titta på katter med mitt barn för att ladda om. Samtidigt så är det en insikt som jag är tacksam för. Jag förstår tillvaron genom att utröna maktstrukturer och har alltid blivit förvirrad av att många människors försök att trösta eller visa stöd är att agera som om verkligheten är en annan än den är. Självklart vet jag att alla andra inte har samma djupgående intresse för makt men även de som inte har det verkar inte uppskatta att omvärlden tror att deras politiskt framkallade situation beror på att de har gjort något fel när de står där med ett avslagsbesked från Försäkringskassan.

Det är lätt att uppleva att den politiska situationen är hopplös med rasismens framfart, urholkningen av socialförsäkringar och en fortfarande alldeles för passiv klimatpolitik. Kanske är det dock så att genom att våga erkänna den vidriga verkligheten när vi möter politikens konsekvenser i mellanmänskliga relationer så kan vi också hitta en politisk väg framåt. Kanske är det genom att säga “Jag är så ledsen för din skull, jag ska ha det här i åtanke när jag röstar” som ett nytt hopp kan gro. Kanske är det här möjligheten till förändring finns, när vi vågar göra som Greta Thunberg och utan omskrivningar säga exakt hur illa det är.

Hoppet om en bättre framtid ligger i att vi slutar släta över konsekvenserna av politiska beslut. Vi måste bara våga.

Om SD får bestämma så kan det här vara sista gången jag röstar

Om SD får bestämma så kan det här vara sista gången jag röstar

I helgen har jag gjort i ordning min budröst. När jag gjorde det så kom jag på mig själv med att tänka tanken att det här kan vara sista gången jag röstar. För om Sverigedemokraterna får fortsatt inflytande i den svenska politiken så kommer människor som jag inte längre ges möjligheten att rösta, eftersom vi inte lever upp till bilden av den fullkomliga människan.

Alla med “fel” etnicitet, hudfärg, religion, funktionsförmåga, sexuell läggning, könsidentitet och så vidare – vi räknas inte som fullvärdiga människor i SD:s värld. Så vad händer om jag till nästa val har gjorts ännu sjukare av vården och Försäkringskassan? Om jag inte ens klarar av att rösta hemifrån? Vad händer om det i framtiden inte längre är möjligt att rösta för den som inte kan ta sig till vallokalen? I ett Sverige där SD får fortsätta ha inflytande så kommer många av de andra partierna att fortsätta anpassa sig och då är vi många som snart inte längre räknas som medborgare. Vi ser det redan hända hos Försäkringskassan som tillåts behandla oss väldigt illa och det kommer att fortsätta bli värre med fortsatt inflytande från SD.

Demokratins inneboende svaghet är att vi som medborgare kan rösta bort den. Gör inte det.

 


Du som inte kan ta dig till en vallokal pga till exempel sjukdom kan rösta med bud. Material beställs från valmyndighetens hemsida.

Den politiska depressionen som inte fick plats

Det är svårt att skriva här just nu. Huvudet är fullt av tankar om det politiska läget med ökad öppen rasism och ableism, om framtiden och om vad det är som pågår i världen men jag kan inte skriva om det. Delvis för att kapaciteten är så knapp efter ett vårdbesök men minst lika mycket för att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig utan att det blir för personligt. För den politiska depressionen är personlig.

När barn skickas tillbaks till krig, eller vräks från sina hem för att en sjuk förälder nekas sjukpenning så är det inga hypotetiska skeenden utan något som drabbar verkliga människor, även om det inte drabbar just mig, just nu. När autistiska barn nekas tillgänglighet och stöd i skolan och det slutar med inlåsning på SiS-hem som är gravt traumatiserande så är det inte heller något hypotetiskt, utan något som en dag kan drabba mitt barn.

Jag vill skriva om det här men hur ska jag någonsin hitta ord som kan berätta om den konstanta skräck jag som funkisförälder till ett funkisbarn alltid måste konfronteras med? Det finns inga ord som kan berätta om hur det är att veta att jag uppfostrar ett barn i ett samhälle där lite för många människor helst inte vill att vi ska finnas.

Än så länge har jag inget språk för det. I synnerhet inte på den här bloggen. Den här bloggen är för arg för att rymma den grad av existentiell skräck som de politiska depressionen leder till, så för tillfället så är jag tyst. I alla fall här.

Krig

Det här är ett inlägg som aldrig kommer att publiceras, det är vad jag säger till mig själv för att kunna skriva det.

Triggervarning: Det här inlägget handlar om krig, rasism, ableism och funkishat.

Jag läser “Kriget har inget kvinnligt ansikte” av Svetlana Aleksijevitj och det är 447 sidors plåga. Att det tar tid att läsa den beror inte bara på att min mentala uthållighet inte är mycket att skryta med utan det är en berättelse om hur vidrig mänskligheten kan bli och det är för jobbigt att se i vitögat. Under de första 100 sidorna orkar jag bara en halv sida i taget, sen går det några dagar innan jag orkar igen. Sen, någonstans runt sida 122 sugs jag in och läser på så mycket som den mentala orken tillåter.

Det är december 2015 som övergår i januari 2016 och samtidigt som jag läser så dör människor på flykt från krig. Strax innan jag har sugits in i boken har det politiska läget visat sig vara mycket illa, med nya stängsel och kontroller för att hålla människor borta från en chans till trygghet. Samtidigt som jag läser om hur människor dödar, dör, torteras, svälter och kämpar för att överleva till krigets slut beslutar svenska politiker att vi ska hålla människor som behöver skydd borta.

På sidan 359 läser jag en berättelse om vad ett barn utsätts för.

I ungefär två timmar lekte tysken med den där pojken. Sen band han fast honom vid cykeln och så gav de sig av igen. Pojken sprang som en hund… i riktning mot gettot…

Och så frågar ni varför vi började kämpa? Och lärde oss att skjuta…

De värsta citaten tänker jag inte publicera här, för jag orkar inte skriva dem.

Samtidigt som jag läser har Sverigedemokraterna fått ett skrämmande inflytande över politiken. Över människors medvetande. Jag tänker på Steven Lukes tre maktdimensioner, på att mina grannar inte skulle klara sig om förintelsen hände igen och på L som tigger utanför mataffären.

Mina tankar snurrar kring min familjs situation. Kring den krigszon jag lever i av helt andra skäl. Kring vem jag är, kring skräcken för att jag inte ska kunna skydda mitt barn i framtiden. Varför då? Vi ser tillräckligt vita ut och har tillräckligt vita namn, bakgrunder och religiös tillhörighet för att inte vara föremål för rasismens hat.

För att vi inte funkar så som illusionen om den riktiga människan säger att vi ska funka. För att jag är sjuk och jag och mitt barn har funktionsnedsättningnar av ett slag som gör att människor avhumaniserar oss. Pratar om oss som om vi inte förstod. “Personer med autism är ditten, personer med ADHD är datten..” Överallt alla dessa välvilliga människor som vill kämpa för ett jämlikare samhälle men som i sin strävan tystar oss. Pratar om oss.

Berättelsen om hur autister skulle skyddas från nazisters experiment genom att klassas som “högfungerande” skär ända in till delar av mig som jag vanligtvis inte vill kännas vid. Till tankar som aldrig får bli uttalade tankar för att det är för hotfullt.

Det här inlägget blir långt så de flesta som började läsa kommer nog inte att läsa klart. Det är lika bra det, för det här inlägget kommer förmodligen att leda till att jag kastas ut i kylan. Men hellre rakryggad i kylan än kuvad i ett brinnande helvete.

En krönika i en kvällstidning får mig att skriva det jag egentligen inte vågar skriva. Jag är på sluttampen av boken, med knappt 50 sidor kvar att läsa när den inre bilden av mitt liv som ett pågående krig börjar klarna. Det krig som pågår mot människor med funktionsnedsättningar går ut på att avhumanisera oss och göra det legitimt att behandla oss vedervärdigt. När minusgraderna kommer och snön faller utanför fönstret är jag frustrerad över att ableismen håller mig instängd i mitt eget hem men samtidigt så oändligt glad över att jag har ett varmt hem.

Samtidigt som människor som är i behov av assistans nekas det, samtidigt som barn med funktionsnedsättningar går sönder av en oanpassad skola, samtidigt som sjuka och funktionsnedsatta människor behandlas illa i vården så flyger det från regeringsmedlemmars håll påståenden om att mottaganden av flyktingar ska finansieras genom att skära i den personliga assistansen. Där och då firade SD en delseger, genom att lyckas ta ett rejält tag om den agendan. Där ställdes funktionsnedsatta personer mot personer i behov av skydd från krig mot varandra.

Jag är sjuk. Jag fattar inte hur jag ska kunna skydda mitt barn från det här samhället. Berättar jag för mycket om mina egna funktionsnedsättningar? Riskerar jag mitt barns framtid?

Inget av det här är nyheter. Jag minns doften, ljuset från lysrören och de inre bilderna som målades upp när Sioma Zubicky besökte min skola och berättade om sin tid i koncentrationsläger när jag gick i högstadiet. Jag minns hur jag var på väg att kräkas under besöket, trots att vi förskonades från många av de fruktansvärda erfarenheter Zubicky antagligen bar på. Naivt tänkte jag att jag ändå var glad för att han berättade, så att det aldrig skulle kunna ske igen.

Drygt 15 år senare läser jag berättelser som vittnar om något helt annat än en försäkran om att det aldrig kommer att ske igen.

Det är inte bara SD:s framfart som skrämmer mig. Det är minst lika skrämmande att många som egentligen vill väl i sin iver råkar bidra till avhumaniseringen.

Jag växte upp utan namn på mina funktionsnedsättningar. Utan diagnoser och kunskap. Utan anpassning och tillgänglighet. Mitt barn växer upp med diagnos och en möjlighet att hitta likasinnade och bilda sig kunskap om sig själv. “Vad bra att ni har diagnos redan innan skolstarten, så att hen kan få anpassning från början” säger någon. Men det känns inte bra. För trots att lagen säger en sak så är verkligheten en annan. Mitt barn kommer antagligen att tvingas till en otillgänglig skola.

Det här är inte en föräldraberättelse. Det här är en berättelse om krig. Om den krigszon som skapas när jag i min föräldraroll – eller mammaroll? – möter mitt barns otillgängliga omvärld. När jag tvingas konfronteras med mitt eget sätt att funka. När jag på kvällarna berättar om upplevelser för min partner och i början tror att jag ska mötas av igenkänning men med tiden tvingas inse att nej, alla de där upplevelserna som jag först nu kan sätta ord på inte alls är något som alla människor upplever hela tiden. I början fattar jag inte vad som händer och är mest konfunderad, efter ett tag övergår det i att huden börjar ryckas av mig. Jag står med blödande sår och inser att jag måste kriga för mitt barn nu. Det finns inte tid till att läka några egna sår, jag behöver göra vapen och slåss.

När jag skriver det här mår jag lite illa av mina egna ord. Jag vill inte ha någon hjälteroll. Men det här är ingen föräldraberättelse, påminner jag mig själv. Det här är en berättelse om krig. Ett krig utan hjältar.

Varje gång någon säger att vi ska sluta diagnostisera skolbarn med neuropsykiatriska diagnoser och i stället anpassa skolan till alla så går jag sönder lite till. Jag börjar bli så trasig att jag snart inte kommer att våga mig in i diskussionerna mer. Att växa upp utan att fatta varför jag var som jag var, utan möjlighet att hjälpa mig själv – det är inte en upplevelse jag önskar någon. Visst vore det fantastiskt om skolan var tillgänglig för alla så att diagnos inte var ett krav men jag vill skrika ändå. Skrika och vråla att ni försöker ta ifrån mig möjligheterna till ett språk för att förstå mig själv. För det är nu, efter att jag fyllt 30, som jag har fått ord för det jag är med om. Nu vet jag att det finns andra som upplever det jag upplever. Nu kan jag sluta försöka göra mig av med mig själv. Varför vill ni ta det ifrån mig?

Att skriva den här berättelsen är som att vältra mig i en tumultartad mardröm av obehagliga ord. Förminskar jag berättelserna från alla som faktiskt lever under riktiga krig? Det vill jag inte. Jag anser dock att goda avsikter inte ursäktar onda handlingar så i stället för att avsluta måste jag förklara varför jag skriver som jag gör.

Den fullständigt genomvidriga upplevelse det innebär att som funktionsnedsatt vistas i ett otillgängligt samhälle handlar inte om att det är lite besvärligt. Det handlar om att jag förväntas göra våld på mig själv. Om att leva ett liv där bestraffningar är så självklara att de inte ens kallas bestraffningar. Om att försöka dressera sig själv till att bli någon annan. Om att stå mitt i en brinnande eld och ropa på hjälp medan alla som går förbi säger att det inte finns någon eld. För otillgänglighet handlar inte bara om att inte komma åt något, det handlar om att slå sig själv blodig i sina försök att komma åt trots att förutsättningarna inte finns. Otillgänglighet innebär att allvarligt förvärra min hälsa, om att tillfoga mig själv smärta för att bara överleva. Jag borde beskriva konkretare än så men jag låter bli. Det river upp för många sår som jag har inte tid att läka. Jag är ju i krig.

Till alla som vill hjälpa genom att uppmärksamma hur illa människor med funktionsnedsättningar behandlas i samhället: Fortsätt gärna att kasta ljus på situationen men gör det utan att tysta de berörda grupperna. Dela våra egna berättelser och tala med oss. Genom att visa att ni betraktar oss som människor värda samma respekt som människor utan funktionsnedsättningar bidrar ni till ett av de viktigaste motstånden mot funkishat och ableism.

Det som gör det här livet till ett krig är att många människor i maktposition förnekar att skolan och resten av samhället är otillgängligt. Att ni låtsas som att vår kamp inte är riktig. Det skapar en desperation för när ni inte vill erkänna att det fruktansvärda som pågår faktiskt händer så kommer det att fortsätta hända.