Tag: rasism

Normer, makt och bildstöd (Autister är inte alltid vita pojkar)

Normer, makt och bildstöd (Autister är inte alltid vita pojkar)

När du har privilegier så är de ofta osynliga för dig. Du kommer inte hitta det om du faktiskt inte söker efter ordentligt. Privilegium är ofta maskerat som rationalitet eller moralitet. Dina privilegier kan till och se ut som hinder. Så förrädiskt kan de vara.

Citat från Asymmetras inlägg Dina privilegier och du 101.

Makten

Jag har beskrivit mitt intresse för makt många gånger och som jag har skrivit förut så är det ett intresse som genomsyrar många delar av livet. I synnerhet när jag gör bildstöd, både till mig själv och mitt barn. Jag har en vision om ett jämlikt samhälle och det påverkar hur jag gör bildstöd.

När jag gör bildstöd så granskar jag det och försöker aktivt att undvika stereotyper baserade på några vanliga maktaxlar, oftast samma maktaxlar som är grund för diskriminering. Det rör sig om kön, könsöverskridande identitet och uttryck, etnicitet, religion och trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder men även aspekter som klass, förakt för feta människor och så vidare är sådant som jag tänker mycket på.

Konkret så innebär det till exempel att nu när jag gör bildstöd med symboler ritade i färg så har jag börjat variera hudfärgen på figurerna. Defaultinställningen i bildstödsprogrammet vi använder är att människor är ljushyade men det går att ändra och ge människofigurer olika hudfärger, vilket speglar verkligheten mycket bättre. Verkligheten är att människor har många olika hudfärger och vithet är inget automatiskt utgångsläge för mänsklighet, även om det ofta framställs så. På samma sätt så försöker jag till exempel att variera feminint och maskulint kodade figurer och attribut, för att standardmänniskan, den som ses som neutral eller urtypen av en människa, inte ska vara detsamma som det som ses som maskulint kodat.

När det går så väljer jag symbolen för människa som är en person i rullstol för att aktivt motverka stereotypen att en människa generellt är någon som går på två ben.

Beroende på vad det är för bildstöd jag gör så går det här olika lätt, i vissa situationer är det jättesvårt och slutresultatet blir inte tillräckligt bra ur ett normkritiskt perspektiv, av olika skäl. Ibland missar jag och faller i stereotypfällor för att jag glömmer att justera bildstödsprogrammets standardval eller inte är tillräckligt reflekterande, ibland är symbolbasen inte tillräckligt bra. Vissa saker syns heller inte på bild utan handlar mer om vad människor läser in i en bild trots att det egentligen inte finns där. Hanteringen av denotationer och konnotationer är svår i bildstödssammanhang och jag tänker mycket på den men känner mig ensam om de funderingarna och har ingen att diskutera frågan med.

Representation spelar roll

Det finns fler aspekter att tänka på när jag gör normkritiskt bildstöd men den viktigaste tanken att hela tiden hålla fast vid är syftet. Varför ska jag försöka att aktivt motverka stereotyper?

Därför att representation spelar roll. Därför att alla som behöver bildstöd bör få uppleva hur det är när bildstödet är utformat utifrån premissen att “människor som jag existerar”. Därför att  det är psykiskt nedbrytande att bli osynliggjord, i synnerhet när osynliggörandet kommer från den eller det som ska hjälpa dig. Därför att genom all kommunikation så kan vi välja att motarbeta eller förstärka ojämlikhet. Det är inte bara vita, pojkkodade, sekulärkristna barn som behöver bildstöd på grund av NPF i allmänhet eller autism i synnerhet, vilket är den bild som ofta reproduceras. Dessutom så är stereotyper i längden förminskande och kan fungera avhumaniserande vilket i sin tur bidrar till mer våld mot funkisar. Genom att ge en bredare representation av människor i bildstöd så säger vi något om för vilka bildstödet antas vara angeläget.

Bilden här nedanför är till exempel de första träffarna jag fick upp när jag bildgooglade “autism”. Majoriteten av de människor som visas är barn, vita och traditionellt pojkkodade (även om vi till exempel inte vet om de verkligen är pojkar). Blandat med pusselbitar som är en symbol som många autister (nej inte alla) tar avstånd från eftersom den symboliserar att autister är ett pussel att lösa samtidigt som den används av aktörer som inte lyssnar på autister så är det inte en bild jag vill bidra till att sprida.

Vilken bild vi har av en grupp människor spelar roll för hur vi bemöter personer från den gruppen. En autistisk person förutsätts som nämndes tidigare ofta vara en fysiskt skapligt normfungerande, vit, sekulärkristen pojke. Det syns bland annat i hur autistiska vuxna ofta osynliggörs eftersom autism förväntas vara något som bara finns hos barn och ofta hos pojkar.

Det syns också i hur svårt många autistiska personer som faller utanför den här ramen har att bli sedda som autister och få de anpassningar och stöd som lagen ger rätt till. Enligt den här undersökningen så får vita barn autismdiagnos tidigare än svarta  barn (varning för ableistiskt språk i länken). Flickor får enligt till exempel den här undersökningen diagnos senare än pojkar och idén om autisten som någon med en extremt manliga hjärna är fortfarande utbredd, trots att forskningen bakom är minst sagt svag (icke-binära saknas tyvärr i mycket statistik, trots att det verkar vara rätt vanligt att icke-binära personer också är autistiska). Hashtagen #AutisticWhileBlack på Twitter innehåller ofta vittnesmål om marginalisering och osynliggörande inom autistiska kretsar, där en stark vithetsnorm råder.

De avvisade

För några dagar sedan så postade jag bilderna nedan på instagram stories, som ett förtydligande angående det här inlägget och materialet. Genom postningen så underströk jag att jag hade valt att variera hudfärgerna i ett material. Direkt fick jag ett stort följartapp (6 konton avföljde inom loppet av fyra timmar, vilket är mycket i förhållande till vanligt följartapp). Jag bryr mig inte om antalet följare i sig, däremot så säger det något om vad som är önskvärt och inte. Givetvis kan det vara en ren slump och vara orelaterat men när det plötsligt försvinner flera följare under de närmaste timmarna efter att jag påpekat detta så blir jag misstänksam. Det är samma sak när jag visar upp bildstöd som är till mig själv, varje gång jag gör det så försvinner det också ett större antal följare på en gång.

Bild från instagram stories            Bild från instagram stories

De här följartappen vid varierade hudfärger och vid bildstöd till mig säger mig något om AKK*-världens normer: Påminnelser om att människor har olika hudfärger och att personer som behöver bildstöd kan vara aktiva skapare av bildstödet är inte önskvärt. Vithet ska vara standardmänsklighet och den som behöver bildstöd ska passivt ta emot det och inte sätta sig i en egen expertroll. När funkisen framställer sig själv som kompetent så blir det obehagligt. Det väcker oftare avsmak än respekt.

Rikta ljuset mot normen för att se dess fulla betydelse

Jag kommer att fortsätta försöka göra normkritiskt bildstöd, för reaktionerna säger mig att det är viktigt. Det blir inte alltid tillräckligt bra och jag kommer att göra misstag. Det är svårt och gör att det tar mer tid men det är värt det, för det gör att jag kan stå för vad jag gör. Antingen är vi med och försöker förändra förtryckande strukturer, eller så är vi med och återskapar dem. Jag har gjort mitt val och det är moraliskt lätt men praktiskt svårt.

Jag gör säkert ett antal missar i det här inlägget, det vill säga osynliggör vissa grupper och upprätthåller vissa normer oavsiktligt. Det är så exkluderande normer fungerar, vi internaliserar och gör sen vissa saker utan att märka det. Normer av det slag som jag har berättat om i den här texten ter sig lätt oskyldiga vid första anblicken men hänger ofta ihop med djupgående konsekvenser för människors livsvillkor. Vi måste rikta ljuset mot normen för att se dess fulla betydelse.

 

*AKK= Alternativ och Kompletterande Kommunikation

 


För mer läsning på samma tema:

Autisterna i garderoben (Om de som inte kan vara öppet autistiska)

Vi påverkas; om internalisering (Om erfarenheter av att möta rasism som barn)

The Feedback Session: Part Two: Electric Boogaloo (Om hur möten med vården är för en svart, autistisk kvinna)

All the Weight of Our Dreams: On Living Racialized Autism (Antologi, läs recension här)

“My Food Obsession Was A Distraction”: How My Undiagnosed Autism Led To An Eating Disorder (Om prevalensen av ätstörningar hos vuxna, autistiska kvinnor. Varning för ableistiskt språk)

 

Alltid offrar vi någon

Alltid offrar vi någon

Jag har haft ett politiskt engagemang så länge jag kan minnas och mitt intresse för makt har funnits sedan långt innan jag förstod var det var. Genom åren har jag varit engagerad i ett antal olika frågor och det jag ska skriva om nu är ett mönster som jag ser upprepa sig inom flera rörelser och frågor. Det finns det en hel del intressant skrivet om det här fenomenet men jag kommer bara att fokusera mina egna erfarenheter av det här och inte referera vidare i det här inlägget.

Alla politiska frågor och rörelser som jag har varit en del av har haft jämlikhet som ett mål. En eller flera underordnade grupper går samman och kämpar för att få samma rättigheter och förutsättningar som andra. I de olika frågorna som jag har engagerat mig i så  har det funnits bitvis väldigt olika syn på hur målet om jämlikhet ska nås men en sak är gemensam: Inom alla rörelser har det funnits en tendens att normen inom gruppen blir de som är minst underordnade bland de underordnade. De som åtnjuter mest inflytande (formellt och informellt) är inte de som är allra mest utsatta. I många fall är det till och med så att de allra mest utsatta av den maktstruktur som man kritiserar får skuld och eller offras i kampen.

Den här observationen är nog varken ny eller originell. Begreppet intersektionalitet är inget nytt  och att till exempel svarta kvinnor kämpar med kamper som vita kvinnor tror är över är den bistra sanningen i en rasistisk värld. Trots att det borde vara välkänt vid det här laget att det finns flera maktaxlar och att många människor befinner sig i flera underordnade grupper samtidigt så verkar mänskligheten ha svårt att hantera det. Runt omkring mig pågår det fortfarande allt från osynliggörande till aktivt förnekande av de mest utsatta människornas situationer.

När vi pratar om att det behövs aktiva åtgärder för att skydda kvinnor från patriarkatets hot om våld så anses det ofta okej att strunta i att transkvinnor och andra transpersoner är minst lika utsatta för olika former av våld, inte minst sexuellt sådant. När vi pratar om vikten av att ge alla kvinnor ekonomisk trygghet nog att kunna lämna våldsamma partners så glöms funkiskvinnorna bort, vi förväntas i stället finna oss i att bli både praktiskt och ekonomiskt beroende av partners och andra anhöriga.

Mönstret syns även i samtal om välfärden. När det pratas om hur de som jobbar i välfärden utnyttjas och blir sjuka av politikens orimliga illusion om effektivitet så glöms inte bara de som behöver välfärden bort i beskrivningen, utan våra försök att bära vittnesmål avfärdas ofta.

När vi berättar om hur vi måste vara effektiva (det vill säga foga oss i en helt omänsklig mall) och enkla patienter, assistansanvändare, elever, hemtjänstanvändare med mera för annars så blir vi utan välfärden så är det inte välkomna vittnesmål. Inte heller när vi berättar om hur vi skadas av välfärdens oförmåga till jämlikhet och respekt. Det kan mötas med anklagelser, förnekanden, förlöjliganden eller olika försök att tysta oss. Elever med kroniska sjukdomar och funktionsnedsättningar kan till och med få skulden för skolpersonalens orimliga arbetssituation, trots att det inte på något sätt är de underordnade eleverna som står bakom de politiska beslut som har orsakat situationen. Faktumet att personal har möjligheten att rädda sig själva medan eleverna är tvingade till skolan enligt lag, hur illa skolan än gör dem, borde vara skäl nog för att förstå elevernas utsatta situation men så sker ofta inte.

Anledningen till att vi bör fråga oss vem som blir allra mest utsatt i olika sammanhang är inte för att det är någon tävling i vem det är synd om. Anledningen är att de grupper som blir allra mest underordnade av de underordnade i olika sammanhang väldigt ofta är de som det anses vara okej att offra. Eftersom tendensen att offra de som har svårast att bli lyssnade på verkar finnas hos många av oss så behöver vi göra något aktivt för att motverka den om vi fortfarande vill kunna hävda att jämlikhet är målet.

Det jag beskriver i det här inlägget är inte en känga riktad mot någon enskild person utan tvärt om, något som jag ser hur både jag och andra personer i underordnade grupper utsätts för upprepat.

Bryr vi oss om rättvisa och jämlikhet så är det helt enkelt inte försvarbart att acceptera de offer som sker. Att fråga sig vem som underordnas allra mest i en situation gör inte tillvaron enklare på något sätt, tvärt om så blir det ofta smärtsamt tydligt hur komplexa maktrelationer kan vara. Det är dock det enda moraliskt försvarbara och det kan dessutom hjälpa oss bort från den populistiska samtidens grepp om våra tankar.

Hoppet om en bättre framtid ligger i att vi slutar släta över konsekvenserna av politiska beslut

Hoppet om en bättre framtid ligger i att vi slutar släta över konsekvenserna av politiska beslut

Hur hjälper jag en människa som är i en svår livssituation som i sin tur beror på samhällets maktordningar?

Jag tänker ofta på det, eftersom de flesta av mina vänner och människor jag interagerar med är just personer som är i jättesvåra livssituationer, just på grund av sin underordning. Sjuka och funkisar som nekas vård, ersättning från Försäkringskassan, assistans, ledsagning, mediciner, tandvård, utbildning, respekt och autonomi. Människor som nekas vård på grund av medfödda funktionsnedsättningar, sin hudfärg, sitt kön. Unga människor som först görs riktigt illa i en skola som brister i tillgänglighet och sedan blir ekonomiskt utsatta när föräldrarna hotas med vite, alternativt själva blir våldsutsatta när skolan stjälper över dem på socialtjänsten som inte kan rå på skolan utan i stället placerar autistiska barn på institutioner.

Hur stöttar jag människor i den här sortens livssituationer, både emotionellt och praktiskt?

Det korta svaret är att jag inte vet hur optimalt stöd ser ut. Sanningen är att jag vet en massa saker som stjälper men inte så många som hjälper. I stället för att skriva en lång lista med allt som stjälper så kan jag konstatera att en gemensam nämnare för de saker som ofta gör människor mer förtvivlade är när underordningen osynliggörs och situationen i stället antas bero på ett enskilt misstag eller att den som har hamnat i den har missförstått läget. Människor kan mena hur väl som helst men när sjuka människor nekas sjukpenning så är det sällan på grund av ett enkelt åtgärdat misstag i handläggningen eller för att den sjuka har fattat fel. Orsaken till ökade avslag är för att Försäkringskassan har fått i uppdrag att avslå fler ärenden. Att de har fått det beror i sin tur bland annat på samhällets låga värdering av sjuka människor.

Underordning är inte bara en teoretisk idé utan har högst materiella konsekvenser. De konsekvenserna är till exempel fattigdom, att inte ses som trovärdig, att utsättas för våld, sämre hälsa, jobba gratis med att göra någon annans jobb och så vidare. När en grupp sjuka människor gång på gång skadas i vården utan att någonsin få det erkänt eftersom det är standard så är det inga missförstånd eller enskilda misstag. Det är strukturellt. Det är underordning. Det är en maktfråga.

Så hur stöttar jag mina medmänniskor? Det kräver att jag orkar ta in den brutala verkligheten. Att jag orkar leva med smärtan som det innebär att veta hur illa människor behandlas. Att jag aldrig väjer för, förminskar eller förnekar verkligheten.

Det är svårt. Ibland behöver jag paus, det vill säga stänga ner alla kanaler och titta på katter med mitt barn för att ladda om. Samtidigt så är det en insikt som jag är tacksam för. Jag förstår tillvaron genom att utröna maktstrukturer och har alltid blivit förvirrad av att många människors försök att trösta eller visa stöd är att agera som om verkligheten är en annan än den är. Självklart vet jag att alla andra inte har samma djupgående intresse för makt men även de som inte har det verkar inte uppskatta att omvärlden tror att deras politiskt framkallade situation beror på att de har gjort något fel när de står där med ett avslagsbesked från Försäkringskassan.

Det är lätt att uppleva att den politiska situationen är hopplös med rasismens framfart, urholkningen av socialförsäkringar och en fortfarande alldeles för passiv klimatpolitik. Kanske är det dock så att genom att våga erkänna den vidriga verkligheten när vi möter politikens konsekvenser i mellanmänskliga relationer så kan vi också hitta en politisk väg framåt. Kanske är det genom att säga “Jag är så ledsen för din skull, jag ska ha det här i åtanke när jag röstar” som ett nytt hopp kan gro. Kanske är det här möjligheten till förändring finns, när vi vågar göra som Greta Thunberg och utan omskrivningar säga exakt hur illa det är.

Hoppet om en bättre framtid ligger i att vi slutar släta över konsekvenserna av politiska beslut. Vi måste bara våga.

Om SD får bestämma så kan det här vara sista gången jag röstar

Om SD får bestämma så kan det här vara sista gången jag röstar

I helgen har jag gjort i ordning min budröst. När jag gjorde det så kom jag på mig själv med att tänka tanken att det här kan vara sista gången jag röstar. För om Sverigedemokraterna får fortsatt inflytande i den svenska politiken så kommer människor som jag inte längre ges möjligheten att rösta, eftersom vi inte lever upp till bilden av den fullkomliga människan.

Alla med “fel” etnicitet, hudfärg, religion, funktionsförmåga, sexuell läggning, könsidentitet och så vidare – vi räknas inte som fullvärdiga människor i SD:s värld. Så vad händer om jag till nästa val har gjorts ännu sjukare av vården och Försäkringskassan? Om jag inte ens klarar av att rösta hemifrån? Vad händer om det i framtiden inte längre är möjligt att rösta för den som inte kan ta sig till vallokalen? I ett Sverige där SD får fortsätta ha inflytande så kommer många av de andra partierna att fortsätta anpassa sig och då är vi många som snart inte längre räknas som medborgare. Vi ser det redan hända hos Försäkringskassan som tillåts behandla oss väldigt illa och det kommer att fortsätta bli värre med fortsatt inflytande från SD.

Demokratins inneboende svaghet är att vi som medborgare kan rösta bort den. Gör inte det.

 


Du som inte kan ta dig till en vallokal pga till exempel sjukdom kan rösta med bud. Material beställs från valmyndighetens hemsida.

Den politiska depressionen som inte fick plats

Det är svårt att skriva här just nu. Huvudet är fullt av tankar om det politiska läget med ökad öppen rasism och ableism, om framtiden och om vad det är som pågår i världen men jag kan inte skriva om det. Delvis för att kapaciteten är så knapp efter ett vårdbesök men minst lika mycket för att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig utan att det blir för personligt. För den politiska depressionen är personlig.

När barn skickas tillbaks till krig, eller vräks från sina hem för att en sjuk förälder nekas sjukpenning så är det inga hypotetiska skeenden utan något som drabbar verkliga människor, även om det inte drabbar just mig, just nu. När autistiska barn nekas tillgänglighet och stöd i skolan och det slutar med inlåsning på SiS-hem som är gravt traumatiserande så är det inte heller något hypotetiskt, utan något som en dag kan drabba mitt barn.

Jag vill skriva om det här men hur ska jag någonsin hitta ord som kan berätta om den konstanta skräck jag som funkisförälder till ett funkisbarn alltid måste konfronteras med? Det finns inga ord som kan berätta om hur det är att veta att jag uppfostrar ett barn i ett samhälle där lite för många människor helst inte vill att vi ska finnas.

Än så länge har jag inget språk för det. I synnerhet inte på den här bloggen. Den här bloggen är för arg för att rymma den grad av existentiell skräck som de politiska depressionen leder till, så för tillfället så är jag tyst. I alla fall här.