Tag: politik

Skyll inte skolans problem på funktionsnedsatta elever

Innehållsvarning: Det här inlägget innehåller grova former av ableism, till exempel mord.


Hej alla lärare, vi behöver prata om en sak. Jag läser om att ni har en orimlig arbetsbelastning och jag tror er. Ni är en grupp med förhållandevis höga sjukskrivningstal och givet hur kommuner runt om i landet inte alls satser på skolan utan ser till att hålla kostnaderna nere, så är det tyvärr väldigt väntat att ni får betala för det med er hälsa och möjlighet att göra ett bra jobb. Det här måste få ett slut och det är omedelbart.

Vad jag inte förstår är när jag ser lärare skylla skolans situation på funktionsnedsatta och/eller kroniskt sjuka elever. Det antyds eller sägs rätt ut att eleverna egentligen inte alls behöver anpassningar utan snarare behöver uppfostras till att skärpa sig. Jag ser påståenden om att det är funktionsnedsatta elevers föräldrar som har orimliga krav när vi kräver att skolan görs tillgänglig för våra barn. Det här gör mig när nog förtvivlad, av två skäl.

För det första är det inte funktionsnedsatta elever som har bestämt att skolan ska vara utformad som den är. Det är inte eleverna som har bestämt att lokaler, gruppindelning, undervisningsupplägg, lärartäthet, arbetssätt med mera ska se ut som det gör. Det är inte funktionsnedsatta elever som har bestämt att skolan ska vara så pass otillgängligt utformad som den är samtidigt som det finns för lite resurser, bland annat på grund av snålheten med tilläggsbelopp. Funktionsnedsatta elever är däremot tvingade av en märkligt tolkad skolplikt att gå till skolan, hur illa den än gör dem. Lärare kan byta jobb, även om det kan vara både svårt och ledsamt att behöva göra det. Det är en maktaspekt som inte får glömmas bort.

Det andra skälet till min förtvivlan är att genom att lägga skulden på funktionsnedsatta elever så förstärker ni den redan existerande negativa attityden som finns till funktionsnedsatta människor. Ni vet den där attityden som gör det möjligt att neka människor den assistans som vi behöver, så att människor blir utan mat, inte kan gå på toaletten eller till och med dör på toaletter. Samma attityd som gör det möjligt för föräldrar som mördar sina autistiska barn att få medkänsla och förståelse, i stället för att dömas som andra människor som mördar barn (läs på om filicide om ni inte tror mig, till exempel här och här). Den här attityden avhumaniserar funktionsnedsatta människor och där våra liv ses som mindre värdefulla än normfungerande människors.

Om vi vill åstadkomma förändring (och här säger jag vi för att jag hoppas att lärare, elever och föräldrar kan samarbeta) så bör skulden för den nuvarande situationen läggas hos den/de som har inflytande att förändra, det vill säga politiker. Det är helt enkelt både moraliskt riktigt och mer konstruktivt.

Så snälla lärare – sluta skyll skolsituationen på funktionsnedsatta elevers behov av anpassningar! Placera skulden där den hör hemma, så kanske vi kan samarbeta för att få en tillgänglig skola där både elever och lärare kan må bra och lära sig något.

Advertisements

Försäkringskassan ställer patienter och läkare mot varandra

Media har de senaste veckorna uppmärksammat problemen med Försäkringskassans handläggning av sjukförsäkringen. Det är verkligen på tiden. Den nuvarande situationen där sjuka och funktionsnedsatta människor nekas ersättning i ett opportunistiskt försök att sänka sjuktalen är vedervärdig.

En aspekt som jag slogs av under ett av mina egna läkarbesök de senaste veckorna är den negativa effekt Försäkringskassans ökade administrativa krav har på vårdbesöken. Dels uppstod en situation där den största delen av läkarbesöket las på intygsskrivning, och den vård som jag behövde blev en bisak som inte hanns med. Dels uppstod ett motsatsförhållande mellan mig som patient och läkaren.

För som patient blir jag upprörd om en läkare inte skriver tillräckligt bra intyg. Min försörjning riskeras och det kan bli mycket administrativt merarbete som jag inte har kapacitet för, eftersom jag är sjuk och funktionsnedsatt. Samtidigt måste läkare agera som om de misstror sina patienter när de till exempel förväntas ta tid på hur lång tid det tar att fylla i en skattning (för att Försäkringskassan kräver det som “objektivt fynd”) i stället för att fokusera på innehållet i skattningen. Det blir viktigare hur snabbt patienten fyller i ett formulär än om svaret indikerar att personen inte klarar sin basala vardag med mat, hygien och sömn.*

 

strandha%cc%88ll_julrim
Tweet från Annika Strandhäll som lyder “10/24 Jämlikhet har högsta prioritet, lika möjligheter som ni vet.Motverka klasskillnader vår favoritgrej, till växande klyftor säger vi nej”

Annika Strandhäll julrimmar på twitter om att jämlikhet är högsta prioritet men det är inte den effekt hennes politik får. Sjuka och funktionsnedsatta människor blir utan ekonomisk ersättning och riskerar dessutom att få sämre vård, om vårdmötenas fokus blir att skriva intyg till Försäkringskassan. Fokus på vårdbesöken blir inte att hjälpa patienten med sjukdomar och funktionsnedsättningar, utan i stället att paketera patienten i Försäkringskassans godtyckliga och rättsosäkra mall. Jag kan för mitt liv inte förstå hur bra vård ska kunna skapas i en situation där varken läkare eller patienter ges förutsättningar att samarbeta.

 


*Exemplet är helt på riktigt, min läkare hade fått den uppmaningen av Försäkringskassan. En skattning jag hade fyllt i blev ovidkommande eftersom jag fyllt i den hemma, för att jag inte klarar att göra det efter att ha behövt sitta upp i bilen i 10 minuter till mottagningen.

Bekänna fast krisen inte är över?

Jag läser Åsa Beckmans krönika om bekännelsekultur och att det stora tabuet inte är att berätta offentligt om när livet brakar utan om att inte vara konstruktiv och att inte ta sig upp. Det är tankar jag har tänkt själv, särskilt sedan jag gick ut med mitt inlägg om den hotande utförsäkringen på facebook och nu under veckan när jag har gästpostat för instagramkontot Kvinnohat. Det har förstås varit läskigt att berätta relativt privata saker även om det är väldigt mycket jag inte berättar. Samtidigt så är det väldigt intressant att se reaktionerna. Att, ja, mitt mående är förvisso på väg att bli bättre men att jag inte är ur krisen. Än är det inte över utan tvärt om är ju det verkliga hotet utförsäkringen i maj nästa år, det som hotar att stjälpa mig för gott. Jag kommer leva med ett visst mått av ohälsa och begränsningar pga normavvikande funktionalitet för resten av mitt liv, det är ingenting som förändras bara för att jag klär det i ord på sociala medier. Jag är underordnad den politik som förs och det samhälle vi skapar tillsammans.

Om jag vaknar på måndag och mot all förmodan ser att vi har fått en alliansseger i riksdagsvalet så spelar det ingen roll hur mycket jag än kämpar och försöker göra saft av den sura citronen. Alliansen vill ha kvar sjukförsäkringen som den är idag (vår socialförsäkringsminister menar att systemet funkar bra) och det är ingenting jag kan göra något åt då. Kommer peppen att fortsätta komma om jag knockas till marken fullständigt i maj? Vad händer om jag fortsätter berätta om att nej, tyvärr, det blev ingen framgångsberättelse? Vem kommer lyssna då?

Jag hoppas att jag vaknar på måndag och ser att Feministiskt initiativ tar plats i Riksdagen och att Alliansen och SD inte längre ska få styra. Jag hoppas att alla som har beklagat sig över vilken fruktansvärd situation jag har hamnat i också tänker på vad ni röstar på. För det är tämligen hycklande att tycka synd om mig och ändå rösta på Moderaterna. (Alltså, rösta för all del på Moderaterna om det är det du vill men tyck inte synd om mig och beklaga dig inte över att det har blivit så här. Jag är varken ett undantag eller ett olycksfall i arbetet.)

Ableistisk media

För några kvällar sedan kom jag överens med en sekreterare till ett landstingsråd om att göra en intervju med en reporter på en tidning. Det gällde sjukvården och var brådskande eftersom de ville ha ut det i tidningen redan dagen efter, dvs innan valet. Jag förklarade att jag inte kunde ta mig någonstans pga att jag just nu mår alldeles för risigt för det och vi kom överens om att intervjun skulle göras över telefon kl 10 efterföljande dag. Jag visste precis vad jag ville ha fram men eftersom jag har svårt att tänka under tidspress så förberedde jag mig och punktade ner det viktigaste. Att vi skulle ha intervjun just kl 10 beror på att jag just nu sätter in en medicin som har besvärliga biverkningar vissa tider på dygnet och kl 10 är den tidpunkt då jag kan tänka. Jag valde bort andra saker som jag annars kunde ha gjort under den timme på dagen som jag fungerar som bäst.

Dagen efter ringde reportern mycket riktigt kl 10 och frågade om vi kunde ses under dagen, han erbjöd sig att komma hem till mig. Jag förklarade att nej, min överenskommelse med den politiska sekreteraren var en telefonintervju. Det gick inte, tidningen måste få träffa mig och ta egna bilder och de kunde absolut inte anpassa sina produktionsprocesser efter mina begränsningar. Reportern menade att han hade bara fått informationen att han skulle ringa mitt nummer vid kl 10, det den politiska sekreteraren hade berättat om att jag är sjuk, funktionsnedsatt och kraftigt begränsad hade tydligen inte gått fram. Jag vet inte hur deras konversationer egentligen såg ut eftersom jag inte var med och hörde dem men något gick inte fram. Så där satt jag, laddad till tänderna för att få min röst hörd men fick uppleva att outtalade och högt ställda krav skulle hindra det.

Det är så ironiskt att jag vill skrika och gråta. Ett visst parti i Stockholms Läns Landsting (läs: KD) fattar gång på gång beslut som gör vården mer och mer otillgänglig för mig och när jag har försökt påpeka det har de enbart slagit ifrån sig och i praktiken menat att det jag är med om hela tiden inte händer. Nu skulle jag äntligen, några dagar före valet, få berätta om hur det faktiskt har blivit. Att vårdens organisation brister så fruktansvärt att den gör människor sjukare, både vi patienter och de som jobbar i vården. Att de krav som ställs utestänger de multisjuka och funktionsnedsatta. Att min integritet inte är värd ett skit eftersom systemet tvingar mig att berätta om hela min sjukdomshistoria, min bakgrund, mina besvär, min relationshistoria, mitt sexliv om och om igen för nya personer eftersom ingen helhetsbild och samordning finns. Så blev det inte, därför att kraven på att orka ta emot människor i mitt hem och ställa upp på att bli fotograferad vid en tidpunkt där jag är i ett rätt risigt skick (jag hade alltså inte ens kapacitet att duscha) inte kunde levas upp till. (Jag hade min timme mellan kl 10 och 11, skulle de komma hem till mig skulle det förstås bli senare på dagen och då är jag dels inte talför och dels hade jag ändå ett telefonsamtal med en sjuksköterska angående just medicineringen inbokat.)

Den politiska sekreteraren verkade i vår mailväxling uppriktigt ledsen över missförståndet och jag skriver inte det här för att kasta skit på henom. Jag skriver det här för att synliggöra en struktur. Den som är sjuk och eller/funktionsnedsatt kan ofta inte möta de outtalade krav som finns för att få sin röst hörd. Att reportern absolut inte kunde tänka sig någon anpassning säger också en del om den tidningens förmåga att tillvarata våra röster. Rösterna från de oflexibla kropparna.

På söndag är det val och jag hoppas att alla som kan rösta tänker på hur det parti du röstar på ser på sjuka och funktionsnedsatta. Tänk på att våra möjligheter till politisk organisering och att ta plats i media är begränsade. Innan du röstar, fundera på för vem partiets politik är utformad för. Läs gärna mitt tidigare inlägg om hur hinder skapas och ta ditt ansvar i stället för att tycka synd om oss.

Från sjudande till kokande

Här blir det inte mycket skrivet därför att utrymme helt enkelt inte finns. Inspirationen är på topp men saker som har sjudit ett bra tag nu är på väg att börja koka, allt på en gång och jag försöker hålla mig fokuserad. Lite vårdrelaterade förändringar men också andra saker som pågår. Ja, jag är jättekryptisk för jag är skraj för att saker inte ska bli av och för att de ska bli av, oklart vilket som är värst just nu.