Tag: pedagogisk kartläggning

Inga metoder kan kompensera för bristande kunskap

Då och då så får jag läsa vänner och bekantas barns åtgärdsprogram, pedagogiska kartläggningar mm. En del är riktigt bra. De kan se olika ut men en gemensam nämnare är att den/de som har utformat dessa har en god förståelse för vad det är som kan vara svårt och att de åtgärder som testas för att hjälpa därför är rimliga och skapligt träffsäkra. Generellt så innehåller de också utvärderingar där elevens egen upplevelse av om stödet hjälper är med. Tack till alla skolpersonal som gör så, och tack till alla elever som är med och gör det här arbetet!

Tyvärr så får jag också läsa en del ÅP och pedagogiska kartläggningar som inte är bra. En del är riktigt undermåliga. En sån kartläggning landade hos mig för några dagar sedan, och den här gången blev till och med jag häpen. 

Föräldern ifråga hade efter ett halvårs jagande äntligen fått en kopia på sin tonårings pedagogiska kartläggning och reagerade på flera delar. Det som stod i kartläggningen var nyheter för föräldern, och hen undrade varför skolan inte berättat om de här svårigheterna för föräldrarna. Det var så många obegripliga formuleringar om svårigheter men samtidigt inga förklaringar till hur de här svårigheterna yttrade sig för tonåringen i fråga. Jag fick titta på kartläggningen, för föräldern visste inte vad hen skulle tro.

Jag började läsa kartläggningen och blev också förvirrad. En bit in i läsningen så såg jag att skolan har använt Skolkompassen för att göra den pedagogiska kartläggningen. Kompassenböckerna är en samling bra material som jag har använt själv med mitt eget barn men någonstans där så höll jag på att ramla ur sängen av förvåning.

Kartläggningen citerar Skolkompassens formuleringar av olika svårigheter ordagrant på flera ställen, utan att ange att det är citat från boken. Den som inte är bekant med boken kan lätt tolka det som att det är generella slutsatser av observationer av tonåringen i fråga, trots att så inte är fallet. Skolkompassen innehåller bl a olika påståenden inom olika områden som den som gör kartläggningen kan kryssa för om det stämmer, vilket inte alls framgår i kartläggningen. 

Kartläggningen ger heller inga förklaringar av hur respektive svårighet yttrar sig för eleven. Det ser ut som att delar av de exempelfall som används i boken verkar ha kopierats in i kartläggningen, men det finns ingen information om i vilket sammanhang, med vem, vid vilken energinivå, i vilka ämnen osv som den påstådda svårigheten brukar visa sig för tonåringen som kartläggning görs för. Det blir otroligt förvirrande och bidrar inte till någon förståelse som kan hjälpa tonåringen i fråga. För att citera föräldern:

“Det får det att låta seriöst samtidigt som det blir totalt obegripligt.” Det är inte en acceptabel nivå på en pedagogisk kartläggning.

Vidare så finns det ingen analys eller reflektion över hur de olika svårigheterna förhåller sig till varandra, vilket är märkligt. De svårigheter som finns med i Skolkompassen är ett antal vanliga svårigheter som ofta finns vid bl a neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och de kan delas upp av analytiska skäl för att det ska gå att sortera dem, men i praktiken så samverkar de ofta. Om man t ex är ljudkänslig så påverkar det förmågan att rikta och behålla uppmärksamheten olika mycket i olika miljöer, och den typen av information är viktig för att komma fram till vilka stödinsatser som är mest rimliga att testa.

För att förstå hur olika svårigheter förhåller sig till varandra för en elev så måste man förstå den här sortens svårigheter djupare än som isolerade beteenden. Förstår man det så kan man ställa relevanta frågor till eleven och göra viktiga iakttagelser i skolvardagen och komplettera med information om hur det är utanför skolan. Då kan man få fram en pedagogisk kartläggning som är informativ och kan bli en genuin hjälp. Om man i stället bara kopierar lösa meningar utan någon som helst mer information så är kartläggningen sällan användbar. 

Ingen människa är funktionsfullkomlig och vad som är det bästa sättet att vara människa på (hur det är bäst att funka) varierar mellan tid och rum. I en viss situation kan det vara en fördel att notera alla ljud och inte kunna sortera bort dem, men i skolan är det en nackdel. Det innebär att väldigt många elever kommer att checka av någon av alla svårigheter som finns i materialet. För att veta om eleven behöver mer eller annat stöd än jämnåriga i skolan och hur det stödet ska utformas så behöver den som gör kartläggningen precisera och ge mer information. Den som gör kartläggningen måste ha tillräckligt med kunskap för att kunna gräva fram djupare information. 

I det aktuella fallet så saknas all den informationen och det gör att både föräldern i fråga och jag undrar om den där kartläggningen säger något om elevens behov över huvud taget. Framför allt så undrar jag om den hjälper eleven och skolpersonalen som ska utföra stödet, eller om kartläggningen bara blev en pappersprodukt att bocka av men som inte används och i praktiken inte gör någon skillnad.

Jag står fast vid att Skolkompassen kan vara ett bra material, precis som att det finns andra sätt att strukturera en pedagogisk kartläggning som också kan fungera bra. Det är dock helt osannolikt att någon metod eller modell kan fungera som en strikt manual som inte kräver några som helst förkunskaper om t ex NPF och andra funktionsnedsättningar och svårigheter, utan då stannar kartläggningen vid det observerbara beteendet som subjektivt tolkas och värderas genom fördomsfulla glasögon. Eventuella åtgärder riskerar att inte hjälpa (eller till och med stjälpa).

Använd gärna hjälpsamma metoder för att göra pedagogiska kartläggningar och åtgärdsprogram, men se till att den som upprättar dokumenten också har adekvat kompetens för att förstå eleven och metoden. Annars kommer vi fortsätta ha en massa onödig pappersproduktion där skolan upplever att man “har testat allt” men eleverna aldrig har fått testa det stöd de faktiskt behöver.