Tag: lågaffektivt bemötande

Att släppa kontrollen över vem någon annan är (lågaffektivt bemötande igen)

Att släppa kontrollen över vem någon annan är (lågaffektivt bemötande igen)

Lågaffektivt bemötande innebär att jag som ledare (till exempel förälder) bygger upp en fungerande vardag utan att försöka ändra på hur människor är. Folk får vara som de är i bemärkelsen ha den perception de har, ha de preferenser de har, tänka som de tänker, känna som de känner, ha de funktionsnedsättningar och de begåvningar de har och så vidare.

Människor får givetvis utvecklas och öva på olika färdigheter men det är inte det som gör att vardagen funkar. Jag organiserar inte vardagen efter att barnet ska klara något själv som hen i dagsläget inte kan. Om barnet har svårt med övergångar så låter jag inte vardagen bli kalabalik i ett försök att tvinga fram de färdigheterna hos barnet, utan vi föräldrar ger tillräckligt med stöd, lägger upp tillvaron på vissa sätt, använder hjälpmedel med mera så att övergångarna ska funka ändå.

Det finns alltså ingen motsättning mellan utveckling och LAB, däremot så är inte utvecklingen ett krav för att barnet ska få uppleva en hanterbar vardag. Barnet behöver varken lära sig vissa saker eller bli en annan person för att få uppleva ett bra liv.

Nyligen har ett antal händelser fått mig att börja fundera på om det är just det som är orsaken till att vissa människor blir så oerhört provocerade av lågaffektivt bemötande. Nu pratar jag inte om de som har missförstått vad det är, för självklart blir man skeptisk mot LAB om man till exempel tror att det är att göra ingenting. Nu syftar jag på de reaktioner jag har fått från ett fåtal personer, där jag har mötts av mycket ilska över att jag inte kräver av barnet att hen ska bli någon annan.

Under flera år förstod jag inte det här alls, utan jag observerade det men visste inte vad jag skulle tänka om det. Varför är det så upprörande för andra att jag respekterar att mitt barn är ljudkänsligt? Varför har vissa tappat fattningen och skällt ut mig (eller gjort oerhört mycket värre saker än så) för att jag och partnern lägger upp tillvaron så att den är förutsägbar och innehåller tillräckligt med återhämtning för barnet? Det är en sak att inte förstå det eller att inte hålla med om att det är lämpligt men denna enorma ilska, vad handlar den om?

Jag kommer antagligen aldrig att få något säkert svar på de frågorna men en sak som jag har insett det senaste året är att det skulle kunna handla om kontroll. Att organisera tillvaron efter principer om tillgänglighet, meningsfullhet, hanterbarhet och praktisera LAB innebär att den som är van vid att hantera livet genom att manipulera människor och kontrollera vem någon annan får vara får sin fundamentala uppfattning om hur världen funkar ifrågasatt av vårt sätt att leva. I praktiken så handlar LAB väldigt mycket om att släppa kontrollen över vem någon annan är och i stället kontrollera och hantera omständigheterna. I den bemärkelsen så är det manipulationens motsats.

I stället för att tvinga någon att stå ut med tortyrliknande ljud (och sen bli arg när personen bryter ihop och kastar saker) så ger vi personen hörselkåpor eller ser över vart vi ska vara vid en viss tidpunkt, så att vi slipper vissa ljud. I stället för att försöka tvinga människor till att lyda oss så gör vi det möjligt för människor att ha en hanterbar vardag som de människor vi är. I stället för att tvinga autistiska personer till ögonkontakt så accepterar vi att det är obehagligt och gör oss av med frasen “se på mig när jag pratar med dig” från våra vokabulär.

När vi slutar tala om för människor att det visst är roligt för alla att samlas hela skolan på en plats, att det är gott att blanda mat, att det är kul med clowner och så vidare utan i stället respekterar människors perception, preferenser och förmågor så slutar vi försöka stöpa människor till de roller som passar oss själva. Vi låter människor blomma som de personer de är, trots mänsklig ofullkomlighet.

För vissa är det här självklart, för andra rätt rimligt eller lite märkligt, men för ett fåtal så är det en provokation att inte få kontrollera vem någon annan är. Den sistnämnda gruppen bör inte få styra samtalen om varken LAB, barn, funktionsnedsättningar, bemötande, skola eller föräldraskap. Inte ens när de är högljudda eller ger sken av att tala för många andra.

 


Tillägg: Det här inlägget är inte riktad till någon särskild person och handlar heller inte om en enskild individ, utan om den lilla grupp människor som stämmer in på beskrivningen. Inlägget är inte riktat till de personer som beter sig enligt beskrivningen, utan till omgivningen. Det här är en uppmaning till alla som deltar i debatter att reflektera över vilka krafter som ges näring och på vilkas bekostnad.

Lågaffektivt bemötande är att göra väldigt mycket

Lågaffektivt bemötande är att göra väldigt mycket

Jag skrev tidigare om hur vi jobbar mycket med förberedelser och förutsägbarhet som en del i vårt lågaffektiva föräldraskap. Det här missförstås ibland och i det här inlägget vill jag diskutera ett av de vanligaste missförstånden: att förutsägbarhet  och tydlighet kräver att vi är auktoritära och att lågaffektivt bemötande är att tassa, inte ställa några krav eller göra ingenting.

Missförstånd om tydlighet, förutsägbarhet och flexibilitet – vad är lågaffektivt bemötande?

Idén om att man måste vara auktoritär verkar innebära att den som ska skapa förutsägbarhet och tydlighet ska gå in och förklara att “så här blir det och det finns inget utrymme för diskussion”.  Den bygger på antagandet att om vi öppnar för dialog och låter en annan person påverka vad som ska hända så försvinner tydligheten per automatik. Abstraherar vi antagandet lite längre så blir resultatet att tydlighet kräver att vi kontrollerar en annan människa och kräver total lydnad utan att personen har någon autonomi. Tydlighet och flexibilitet ställs i det här antagandet upp som varandras motpoler.

Idén om att förutsägbarhet handlar om att tassa är motsatsen. Här antar man i stället att det enda sättet att inte överskölja personen med överraskningar och kaos är att aldrig kommunicera något rakt ut utan att i stället hoppas på att förändringen ska gå obemärkt förbi. Här verkar villfarelserna handla om att när vi kommunicerar vad som ska hända och vilka krav som ställs så är det inte längre lågaffektivt. Den här idéen verkar hänga ihop med missförståndet att lågaffektivt bemötande är att göra ingenting.

Det här är idéer som målas upp i vissa diskussioner men ingen av de här idéerna stämmer med min verklighet. Tvärt om så går det att kommunicera krav och vad som ska hända utan att det blir en för stor överraskning som försätter personen i kaos. Det går att bejaka någons autonomi utan att tappa i tydlighet genom att se till exempel vägran som en möjlighet. Jag vet inte hur vanliga de här idéerna är som praktik men det är inte så vi gör hemma hos mig och nu tänker jag berätta att det går att vara både tydlig och skapa förutsägbarhet samtidigt som vi är lågaffektiva, flexibla och lyhörda. Det är inget facit för hur andra ska praktisera lågaffektivt bemötande, utan ett exempel på hur det kan se ut. Debatten om lågaffektivt bemötande handlar mycket om skolan men jag vill ändå förklara hur den kan se ut i relationen mellan barn och föräldrar, fö räven om det blir annorlunda i skolan så är de grundläggande antagandena samma: Barn lär sig genom att lyckas.

Lågaffektivt bemötande i praktiken

Hemma hos oss så är utgångspunkten att krav ska ställas så att de är begripliga, vilket innebär att de ska kommuniceras på ett sätt som barnet förstår (med bildstöd) och de ska ställas vid en tidpunkt och på en plats som gör det möjligt att förstå kravet. Om jag till exempel ska berätta att det är läkarbesök under veckan så gör jag det inte precis före lunch eller middag, eftersom barnet inte kan ta till sig informationen när hen är hungrig. Vi berättar det inte heller på en full tunnelbaneperrong där det låter mycket och är många intryck som kräver uppmärksamhet. I stället berättar vi det efter en måltid, med veckoschemat och eventuellt mer bildstöd hemma i lugn och ro. Om en granne börjar borra just då så väntar vi.

Krav ska också ställas så att barnet har resurser att leva upp till dem. Lågaffektivt bemötande bygger på idén att barn lär sig något av en situation om de lyckas med den och därför är det meningslöst att ställa krav som barnet inte alls kan möta. I exemplet med att barnet ska på läkarbesök så handlar kravanpassningen då om att de krav besöket ställer på barnet ska ta hänsyn till om det är något barnet har gjort förut eller är nytt, är det en läkare barnet känner eller en ny person, hur är belastningen på barnet dagarna innan och efter och så vidare. Om vårdmottagningen inte svarar på våra frågor om vad besöket ska innehålla så ställer vi bara kravet att barnet ska följa med. Om vi däremot får information i förväg  om vad som ska ske så kan vi ställa högre krav på barnet, eftersom vi då kan visa barnet vad som ska hända vilket leder till att barnet har en helt annan förmåga till att medverka.

För att det här ska fungera på sätt som är hållbara, det vill säga inte kränkande, aldrig så jobbiga att barnet tappar kontrollen och möjliga att upprätthålla över en längre tid så måste vi föräldrar vara väldigt lyhörda för barnets reaktioner på kraven. Om barnet protesterar på ett eller annat sätt så är det upp till oss föräldrar att ha bra strategier för att ta reda på vad det är barnet protesterar mot. Jag tror att det är just det – det vill säga förmågan att utveckla kommunikationssätt med barnet som gör att vi får reda på vad det är som är svårt och leder till vägran – som är en central faktor för att lågaffektivt bemötande ska fungera i längden.

 

Bildstöd för att reda ut vad som känns jobbigtBildstöd för att reda ut vad som känns jobbigt med en aktivitetBildstöd för att reda ut vad som känns jobbigt med en aktivitet

Ovan ser du exempel på ett material som bygger mycket på CPS, Collaborative and Proactive Solutions av Ross Greene. Det är ett exempel på hur vi är tar reda på varför barnet vägrar något utan att varken bli tassande eller auktoritära. Du kan läsa mer om materialet i inlägget Kartläggningsmaterial: Vad är det som känns jobbigt med…? och du kan ladda ner materialet från sidan Livskunskap.

Det är ingen lätt uppgift att hitta bra strategier för att ta reda på vad det är som är jobbigt för barnet. Det ställer krav på vissa kunskaper och färdigheter hos oss föräldrar och det innebär framför allt att vi lägger tid och energi på det och inte hoppas på att det kan ske av bara farten. Vi läser på om lågaffektivt bemötande och CPS, vi gör olika former av bildstödsmaterial som ska underlätta för oss att få klarhet i vad det är som är svårt i olika situationer och framför allt så tar vi del av många vuxna autisters berättelser om sina liv och erfarenheter, för att få en bredare bild av hur det kan vara. Det är med andra ord väldigt långt ifrån att “göra ingenting”.

Lågaffektivt bemötande handlar bland annat om att hålla sig själv lugn när någon annan är upprörd, för att inte öka personens affektnivå. Det är en central del som bör uppmärksammas och den delen kan givetvis både diskuteras och kritiseras i konstruktiva samtal. Det är dock bara en del i ett större hantverk och diskussioner kommer aldrig att bli konstruktiva och leda till en bättre miljö i till exempel skolan så länge kritiken bygger på okunskap och utmålar det lågaffektiva förhållningssättet som att göra ingenting. Lågaffektivt bemötande är inget enkelt sätt för kommuner att spara pengar på skolor eller någon annan genväg, utan ett arbete som kräver genuin kompetens och tillräckligt med resurser.

 

 


Mer läsning på samma tema:

En förändring i taget – om små trappsteg i stället för stora hopp

 

 

 

Kartläggningsmaterial: Vad är det som känns jobbigt med…?

Kartläggningsmaterial: Vad är det som känns jobbigt med…?

Augusti innebär terminsstart i skolan och terminsstart innebär att det ofta blir jobbigt för bland annat elever med NPF. Den här terminen ska mitt barn ha simskola med klassen och de av er som följer oss på instagram har antagligen noterat att simskolestarten har varit jobbig. För att hantera problemen med simskolan och få den att funka så gjorde vi ett stödmaterial. Utifrån det gjorde vi sedan ett generellt material att ha som mall för att formulera och reda ut problem i barnets tillvaro. För den som har tillgång till InPrint 3 så finns materialet att ladda ner på bildstödssidan Livskunskap.

Det generella utredningsmaterialet består av två sidor med frågor om olika aspekter som är vanliga att de blir jobbiga för personer med NPF.

Första sidan på det bildstöd som inlägget beskriver.

Sida två av det bildstöd som beskrivs i inlägget.

 

 

 

 

 

 

 

Därefter kommer en sida med två rutor, en där problemen formuleras och en där lösningarna formuleras.

Den tredje sidan i det beskrivna bildstödet.

 

Trots att det är två sidor med frågor så är de inte heltäckande och det kan givetvis vara lämpligt att lägga till eller ta bort vissa frågor för att göra frågedelen så adekvat som möjligt för personen och situationen. Andra aspekter som kan vara problem är till exempel att behöva vänta eller behöva skynda sig, att aktiviteten kräver att personen ska vara stilla eller röra sig på ett specifikt sätt, sensorisk upplevelser som att det är varm, kallt eller att man måste ha kläder som känns jobbiga (till exempel blöta badkläder, kliande maskeraddräkt osv).

Tanken är att personen som har det jobbigt får kryssa i frågorna själv eller med den som ansvarar för personen, därefter diskuteras de aspekter som är jobbiga (där svaret har blivit “ja”) igenom och problemen konkretiseras. Jobbar man enligt Ross Greenes CPS (Collaborative and Proactive Solutions) så ska båda parter sen vara med och både formulera problemen och lösningarna. Den som är ansvarig leder samtalet och ansvarar för att komma till lösningsrutan men vem som faktiskt håller i pennan beror helt på personen och situationen.

Det här utrednings- och lösningsmaterialet passar inte alla. Det är framtaget för att passa mitt barn som generellt får mycket lättare att berätta vad som är jobbigt om hen får frågor med rutor att kryssa i först. Frågorna är utvalda för att det är vanliga områden som är jobbiga och för att ge oss en uppfattning om vilka delar som spontant känns jobbiga för barnet och vilka som inte gör det. Genom att vi föräldrar får klarhet i vilka områden det rör sig om så kan vi ställa mer relevanta frågor och på det sättet få en bättre bild av vilka problem vi ska lösa. Frågorna hjälper både barnet och föräldrarna att dela upp det jobbiga i mindre beståndsdelar och då blir det ofta lättare att reda ut. Observera dock att frågorna i sig inte ger tillräckligt med information utan bara är en del av den grävprocess som vi gör för att få en bra bild av situationen.

Det här materialet bygger på antagandet att det är viktigt att våga dröja vid problemformuleringen för att kunna ta fram en bra lösning. Det är utformat under influenser av lågaffektivt bemötande, Collaborative and Proactive Solutions och en del annat och det är gissningsvis lättare att förstå upplägget för den som är bekant med de förhållningssätten och värderingarna. Däremot så kräver det inga expertkunskaper i någon av de här metoderna för att använda materialet (vi är inga experter och det fungerar ändå). Den som är van vid Ross Greenes CPS känner till exempel antagligen igen uppdelningen i mindre beståndsdelar som strategi 5 i grävsteget men även om du inte är bekant med CPS så är det förhoppningsvis begripligt ändå.

(Observera att jag inte håller med om allt Ross Greene påstår utan tvärt om så finns det befogad kritik mot vissa påståenden och mot CPS. Trots det så fungerar metoden bra hemma hos oss och jag är övertygad om att det är viktigt att ta reda på vad problem består av innan man formulerar lösningar.)

 


Det är fritt fram att använda materialet för eget bruk eller i verksamheter som skola, vård och omsorg. Vill du använda bildstödet i något annat sammanhang så fråga genom att skicka ett mail till funkisfeministen-at-gmail-punkt-com. Om du använder materialet i ett blogginlägg eller liknande så länka gärna till den här sidan så att källan framgår.

Allt visuellt stödmaterial som vi har gjort själva finns samlat på sidan Mitt bildstöd. Där hittar du de senaste versionerna av materialet. Du kan också se exempel på hur materialet vi gör används i vardagen på Instagram.

Lågaffektiva förberedelser

Lågaffektiva förberedelser

Lågaffektivt bemötande är en filosofi och en samling strategier som bygger på antagandet att barn gör rätt om de kan. Praktiken kan delas in i tre delar: hantera, utvärdera och förändra men ofta när lågaffektivt bemötande diskuteras så är det hanteringen av krissituationer som står i fokus. Som motvikt till det fokuset vill jag belysa de andra delarna av ett lågaffektivt föräldraskap. För även om krishanteringskompetens är jätteviktigt och bra så är de andra delarna lika viktiga, eftersom det är de delarna som i längden bidrar till att minska hur ofta det blir kris och hur svår krisen blir.

Mitt barn är idag åtta år. Under de åtta åren som vi har varit föräldrar så har vi utvärderat jobbiga situationer väldigt många gånger. Utvärderingarna har entydigt landat i att tillvaron blir övermäktig när barnet blir överraskat.

När vi har utvärderat och kommit fram till att överraskningar ställer krav som barnet inte kan möta så handlar anpassningen (det vill säga förändringen) om att

1) organisera tillvaron så att vi minskar mängden förändringar och överraskningar i den mån vi kan

2) förbereda barnet på allt som är nytt eller inte är som vanligt

Att bygga en förutsägbar tillvaro med mycket förberedelser är ett hantverk. Det innehåller till exempel att ha olika bildscheman som visar hur månaden, veckan och dagen kommer att se ut, att ta reda på fler detaljer om allt som ska hända i skolan, göra bildstöd och gå igenom det med barnet och över lag att meddela barnet om nästa steg i vardagen i så pass god tid att barnet kan avsluta utan stress. För att det ska vara möjligt måste vi dessutom energiplanera och se till att barnet har ork över för att kunna ta till sig förberedelser och hantera förändringen/det som är nytt när det väl sker.

Det här är ett sätt att leva, eftersom det genomsyrar hela vår vardag. Det är inga enstaka aktiviteter vi gör utan något som vi alltid har med oss i allt vi tänker och gör. För den som inte är van är det här ofta svårt att genomföra, för det kräver träning och kompetens för att kunna skapa en förutsägbar vardag.

För den som själv inte regelbundet känner den enorma kognitiva smärta det är att behöva ställa om sig i en värld som redan är så svår att navigera som den är för många av oss med NPF så ter det sig ofta obegripligt att det här ska behövas. Alla med NPF har inte identiska upplevelser av svårigheterna med att ställa om och klara förändringar men för mig har tillvaron alltid varit som att lägga i den högsta växeln och driva på ett tåg upp till maxhastighet för att klara av att hantera de krav som livet ställer. Sen plötsligt, från ingenstans så tvärsvänger spåret och jag har alldeles för hög hastighet för att klara av att göra den riktningsförändringen.

För många och för plötsliga förändringar är som att tvingas svänga tvärt i en alldeles för hög hastighet. Det blir urspårning. Det är som att all tankeverksamhet blir ett entonigt tjut och jag kan inte greppa någonting. Jag vet inte om mitt barn upplever det likadant men jag vet att för många förändringar och överraskningar gör tillvaron övermäktig för barnet.

Jag har de här erfarenheterna själv och har aldrig någonsin svårt att greppa att behovet av förutsägbarhet finns men så är det inte för många andra. Därför innebär arbetet med att skapa förutsägbarhet också att be om information igen och igen samt att förklara varför vi behöver informationen igen och igen. Ibland är det frustrerande men om vi inte gör det så anser jag inte att vi är lågaffektiva, för lågaffektiva förhållningssätt är all tre benen.

Förberedelserna, förutsägbarheten och det visuella stödet är det som gör att tåget inte måste gasas upp till max för att ta sig genom tillvaron, utan kan sakta ner till ett tempo som är hållbart i längden. Det är också det som gör att rälsen kan svänga mjukt och att svängen blir väl synlig på långt håll. Kort sagt är det faktorer som gör att vi slipper urspårning.

Att backa för att fatta (om lågaffektivt bemötande och skillnaden på att hjälpa och att styra)

Att backa för att fatta (om lågaffektivt bemötande och skillnaden på att hjälpa och att styra)

I det förra inlägget så skrev jag om den lågaffektiva strategin att backa för stunden när barnet inte ville ha smör från förpackningen som används till glutenfritt bröd. I det här inlägget ska jag förklara vad som visade sig vara orsaken till barnets ovilja att äta smör som har använts på glutenfritt bröd.

I våras gjorde barnet plättar på bovetemjöl. Det var inte meningen utan barnet gjorde smet själv när föräldern var på toaletten och tog då fel mjöl. Bovetesmaken blev en ovälkommen överraskning som smakade illa och barnet blev illamående men sa inget till oss föräldrar, förmodligen för att det tog tid att tolka upplevelsen. Barnet har sedan dess trott att allt glutenfritt mjöl smakar bovete. Smaken av bovete gjorde barnet illamående och barnet har därför dragit slutsatsen att hen blir sjuk av glutenfritt mjöl, precis som pappan blir sjuk av glutenhaltigt mjöl.

Eftersom vi föräldrar inte hade fattat orsaken till barnets påståenden och antaganden så kunde vi inte förklara att det glutenfria smöret inte smakar bovete. Barnet kunde heller inte förklara sina tankar förrän flera månader efter att händelsen hade inträffat. Därför tog det också flera månader innan föräldrarna kunde göra ett fungerande bildstöd och ge barnet en adekvat förklaring.

Jag tänker ofta att lågaffektiva förhållningssätt handlar om att intressera sig för orsakerna till människors agerande och att det är extra viktigt i en familj med NPF där en eller flera personer har en perception som innebär att bearbetandet av sinnesintryck och tankar tar tid. Vi som föräldrar är ansvariga för att skapa en familjekultur där det är okej att låta saker vara i stunden därför att vi vet att det tar tid för oss att förstå och kunna kommunicera våra reaktioner. Strategin att backa för stunden är nödvändig för att ge plats till genuin förståelse och fungerande kommunikation. Inom lågaffektivt bemötande så är att backa i stunden en vanlig strategi för att undvika att affektnivån blir så hög att personen vi ansvarar för tappar kontrollen över sig själv. Det är ett mycket bra skäl men för mig som har makt som ett stort intresse så finns det ytterligare ett skäl. Jämför de här två bildstöden:

Texten “Du tål både mjöl med gluten och glutenfritt . När du ska bre smör på majskolven så kan du ta smör från båda smörburkarna.” Till vissa av orden är det ritade bilder.

 

Texten “Du gillar inte bovete. Bovete gör att du mår illa. Det glutenfria mjölet i pappas bröd är ett annat mjöl. Det smakar som vanligt vete. Det finns inget bovete i den lilla smörburken.” Till vissa av orden är det ritade bilder.

Inget av de här bildstöden är optimala, till exempel så är symbolen förr bovete märklig och det är oftast inte så här vi lägger upp bildstöd. Det beror på att jag inte är hemma och därför inte har tillgång till InPrint 3 utan fick nöja mig med att försöka illustrera skillnaden med Widgit Online. Bortser vi från det så kan vi dock se att det översta bildstödet har missat orsaken till barnets motvilja och därför ogiltigförklarar barnets upplevelse av att bli illamående av bovetet. Detta trots goda intentioner om att vara tydlig. Tittar vi på det andra bildstödet så visar det både att barnets upplevelse har förståtts och det adresserar den centrala orsaken till vägran att äta pappas smör och andra glutenfria matvaror: Barnet försöker skydda sig själv från att må illa igen.

Exempel som det här med bovetesmaken som gav upphov till motstånd mot allt mjöl som är glutenfritt är anledningen till att jag också funderar så mycket på utifrån vilka antaganden vi gör bildstöd. Gör vi bildstöd som visar för barnet vad vi vuxna anser är mest bekvämt att barnet gör eller gör vi bildstöd för att hjälpa barnet till autonomi? Autonomi förutsätter en möjlighet till informerade val och därför är det viktigt att reda ut vissa missförstånd men innan vi vet vad det är som har blivit svårt för barnet eller exakt vad hen har missuppfattat så kan vi ofta inte reda ut frågan. Då måste vi föräldrar ha tålamod nog att vänta in barnets bearbetning innan vi börjar förklara, för annars blir bildstödet och förklaringar lätt till krav på lydnad i stället för hjälp till förståelse av hur världen funkar. När målet är att hjälpa barnet att värna om sina egna gränser så måste vi våga låta saker vara i stunden.

Vill du läsa mer om de här maktaspekterna av bildstöd så har jag skrivit om det i inlägget Hjälpmedel eller styrmedel?

 

 


Obs! Exemplet är autentiskt men bara ett av många fall där samma mönster upprepar sig. I de flesta fall är det för känsligt eller privat för att det ska vara lämpligt att dela detaljer om men i just det här fallet har jag som vuxen gjort bedömningen att barnet inte kan bli lidande i framtiden av att informationen delas. Barnet har samtyckt till att informationen delas.