Hur ställer du dig till när ditt barns vilja går emot dennes egna behov och diskussioner inte räcker?
När jag berättar om hur vi använder lågaffektivt bemötande hemma så får jag ofta frågan ovan. Den gör mig delvis bekymrad men också full i skratt, därför att det blir så uppenbart att de som ställer frågan har ett så radikalt annorlunda perspektiv. Ibland ställs den med en formulering som antyder att personen tror att det hittills aldrig har hänt, som om LAB fungerar bra därför att mitt barn är lydigt och gör det jag vill att hen ska göra. Så är inte fallet. Jag ska försöka besvara frågan så gott det går.
För det första: Mitt barn är en egen person med en egen vilja. Det innebär att hens vilja skiljer sig från min väldigt ofta. Vi började med lågaffektivt bemötande för ett antal år sen för att barnet vägrade nästan allting och vardagen var kaos. Idag är det verkligen inte kaos men det händer ofta att barnet inte vill göra sådant som är bra för hen. Det är alltså inte något hypotetiskt scenario. Det är heller inte så att LAB fungerar för att mitt barn är lydigt. Tvärt om, mitt barn lyder ingen bara för att personen kräver det och kommer att göra tvärt emot ju mer auktoritär du är. Det tycker jag är bra, för lydiga människor skapar ett farligt samhälle.
Nu när vi har rett ut det missförståndet så ska jag försöka besvara det som jag tror är den underliggande frågan: Hur använder vi lågaffektivt bemötande för att få de nödvändiga sakerna i livet att hända? Det korta svaret är: Genom att jobba med alla tre delar, det vill säga
- Hantera
- Utvärdera
- Förändra
Ett vanligt missförstånd om LAB är att det bara handlar om att hålla sig lugn i stunden och inte pressa på med krav när en person har exploderat (hantera kaos). Det är en del av LAB men det är de andra delarna (utvärdera och förändra) som gör det möjligt att få tandborstning, påklädning, att ta medicin, gå och lägga sig med mera att hända i längden. Det är inte i hantera-steget som det sker. Det här var förmodligen det svåraste perspektivskiftet att göra för min del, därför att jag är (som så många andra) uppväxt med tesen att om man som vuxen ger sig i stunden så lär sig personen ingenting. Vi ska i stället stå på oss i skarpt läge för att barn inte ska kunna få som de vill genom att bråka. I LAB tänker vi tvärt om och det är en stor omställning.
Nu när vi använder lågaffektivt bemötande sen många år så är den idén borta. Det är inte i kaossituationen som förändring kommer att ske. Barnet kan ändå inte lära sig någonting när affektnivån har blivit så hög att det är helt meningslöst att stå på sig och vidhålla ett krav som barnet inte kan möta.
Det här perspektivskiftet var i ärlighetens namn svårt att göra. Delvis därför att vi blev aktivt motarbetade av vissa personer i omgivningen men ännu mer för att jag var tvungen att konfronteras väldigt mycket med mig själv. Med att jag själv hade NPF men hade vuxit upp odiagnostiserad och utan förståelse med allt vad det innebar. Framför allt så behövde jag börja reflektera över alla mina egna meltdowns som barn, det vill säga alla gånger jag själv bröt ihop i skolan, på fritids och hemma av sådant som jag hela mitt liv hade fått höra var småsaker men som i NPF-perspektiv var jättebegripligt att det var överkrav.
Skammen över den jag var var så bråddjup att jag för några år sen mest förnekade det och vägrade tänka på det. Sammanbrott över att planer ändrades i sista sekund och att det blev för många förändringar och övergångar mellan olika situationer var vardag för mig men som barn hade jag inga ord för det alls. Jag förstod det inte själv och inga vuxna omkring mig förstod heller. När skolsköterskan och mina föräldrar frågade varför jag skolkade så mycket i högstadiet så kunde jag inte svara “För att jag inte klarar alla övergångar och alla intryck och att styra om fokus på beställning så många gånger under en dag. För att jag är så trött att ljuset i både korridoren och klassrummen är outhärdligt och dessutom så är det alldeles för många människor att interagera med på en dag” eftersom det var ord jag saknade.
Hela mitt liv hade jag i stället tänkt att jag var en riktigt hemsk människa som inte kunde uppföra mig. Jag hade lärt mig att som vuxen spela flexibel och upprätthålla en NT-roll, oavsett vad det kostade mig. Mitt liv bestod av att maskera – krascha – långsamt hämta mig – maskera – krascha – långsamt hämta mig och så vidare i en konstant ond cirkel.
För att klara av att göra det här perspektivskiftet och kunna praktisera lågaffektivitetens alla delar mot mitt barn så behövde jag ta till mig min egen NPF-ighet och förstå mina explosioner och vägran som reaktioner på ohanterbara krav och det var varken lätt eller särskilt kul. Det var dock i allra högsta grad värt besväret.
Nu, när vi organiserar vår tillvaro efter principer som tillgänglighet, hanterbarhet, meningsfullhet, respekt och autonomi så är det en enorm lättnad att ha släppt de gamla föreställningarna som aldrig var särskilt konstruktiva. Nu kan vi fokusera på att utvärdera det som inte funkar och göra de förändringar som krävs. Lågaffektivt bemötande bygger på idén att människor oftare vill när de kan, så förändringar handlar om att göra det möjligt för barn att kunna möta krav. Hur vi gör det kan du läsa om i ett kommande inlägg.