Tag: integritet

Låt mig ge min partner tillgång till min journal för att skydda min integritet

Låt mig ge min partner tillgång till min journal för att skydda min integritet

För några dagar sedan såg jag en diskussion om möjligheten att som patient kunna delge en närstående tekniska rättigheter till att ta del av journalen via Mina vårdkontakter. I dagsläget är det inte lagligt och jag ser ibland vårdpersonal försvara det med att det måste förbli olagligt för att skydda patienters integritet. För mig är det provocerande eftersom min integritet redan i dagsläget inte skyddas i närheten av tillräckligt i vården och för att det uppvisar en viss grad av okunnighet som jag finner oacceptabel. Nedan följer en redogörelse för några av de aspekter som jag tänker på när jag ser det här argumentet.

Risk: Anhörig får tillgång till patientens inloggninsuppgifter i stället

En av de viktigaste lärdomarna från att ha jobbat som handläggare, systemförvaltare och produktägare inom identitetshantering (IDM) på en myndighet är att säkerhet och integritetsskydd när det kommer till identitetshantering kräver ett visst mått av förståelse för mänskligt agerande och användares behov. Olika tekniska möjligheter och begränsningar kommer att påverka användares handlade, eftersom behov på ett eller annat sätt behöver mötas. Om det inte är möjligt att ge någon tillgång till journalen så kommer det innebära att svårt sjuka personer som måste ha hjälp av en anhörig kommer att behöva ge sina egna inloggningsuppgifter till den anhöriga så att hen kan logga in som patienten. Det är jättedåligt av minst två anledningar.

Dels så försvinner möjligheten till spårbarhet, vilket alltså innebär att om den anhöriga är inloggad som patienten så går det inte att be någon tekniker att i efterhand spåra vilken aktivitet den anhöriga har ägnat sig åt, eftersom det inte går att skilja på patientens aktivitet och den anhörigas aktivitet. Möjligheten till kontroll och att spåra om något har blivit fel minskar och det gör den sjuka ännu mer utsatt. Det här kan potentiellt drabba alla som har kognitiva funktionsnedsättnignar där minnesproblem ingår väldigt hårt, eftersom de anhöriga som ges tillgång till den sjukas inloggningsuppgifter kan göra något, till exempel boka av ett vårdbesök, och sedan hävda att det är den anhöriga själv som har gjort det men glömt det. Det finns i sådana fall ingen möjlighet att kontrollera vad som har skett. Om den anhöriga i stället loggar in som sig själv så finns möjligheten till att via loggar se vad den anhöriga har gjort.

För det andra så innebär det att möjligheten till avgränsad tillgång försvinner, utan den anhöriga får tillgång till allt som finns i e-hälsoplattformen. Genom att i stället ge möjlighet att delge en närstående tillgång finns också möjligheten att bygga en rättighetshantering med mer granularitet och kunna ge den personen tillgång till avgränsade delar av journalen eller hela e-hälsoplattformen, till exempel bara journalanteckningar och provsvar från en viss tid bakåt eller framåt i tiden eller dölja all aktivitet från vissa mottagningar.

Om jag kunde så skulle jag till exempel ge min partner tillgång till provsvar och inbokade tider, eftersom han sköter en hel del vårdadministration åt mig och det är den information som han ofta behöver.

Genom att göra det möjligt att delegera rättigheter till en anhörig så går det att bygga ett verktyg där patientens integritet tillvaratas väsentligt mycket bättre än idag, för som det är idag så riskerar personer som behöver hjälp med våra vårdkontakter att antingen bli utan hjälp eller så måste vi ge den anhöriga full tillgång till all information och alla möjligheter till att till exempel avboka och omboka vårdbesök. Det gör oss väldigt utsatta.

Problemet med delegering under tvång

En rimlig invändning till att göra det möjlig att delegera rättigheten till sin journal till någon anhörig är att patienter kan utsättas för hot och ge den rättigheten under tvång. Det är en viktig invändning och problemet finns potentiellt redan idag. Problemet existerar redan eftersom exakt samma tvång kan utövas för att få någons lösenord till en e-legitimation och du kan på samma sätt tvinga till dig någons telefon och vips, logga in dig som den personen om personen använder mobilt bank-ID. Samma sorts tvång kan också utövas för att få någon att skriva på en fullmakt där hen intygar att den närstående får sköta ärenden åt henom.

Det här är utan tvekan en fråga som behöver hanteras men vi skulle kunna börja med att vårdpersonal som rutin alltid tar några minuter i enrum med någon som lämnar en fullmakt under ett vårdbesök. I dag kan jag lämna en underskriven fullmakt och ge min partner full tillgång till att till exempel ta telefonsamtal med mina läkare åt mig utan att någon bryr sig ett dugg om att kontrollera att den har skrivits på under schyssta former. Den här frågan behöver en djupare analys och fler lösningar för problemet är redan ett faktum. Jag tror dock inte att det blir större av att möjligheten ges för sjuka personer att själva delge någon som vi väljer och lita på helar eller delar av vår journal.

Eftersom det här är en viktig men inte alls enkel sak att lösa så hoppas jag innerligt att både politiker och beställare av tekniklösningar inhämtar kunskap från till exempel kvinnojourner och andra som har god kunskap om livssituationer för människor som lever med anhöriga som genom hot, tvång och våld utövar kontroll. Erfarenheterna från personer med funktionsnedsättningar som behöver hjälp i vardagen bör tillvaratas extra mycket, eftersom de flesta människor som inte själva har genomgripande funktionsnedsättningar inte är kapabla till att förstå den utsatthet och underordning som det innebär i många vardagssituationer.

Vad som verkligen skulle skydda patienters integritet

Om vi vill skydda patienters integritet så tror jag att det är bättre att bygga ett rimligt rättighetshanteringssystem där vi patienter kan delegera tillgång till de delar av journalen eller hela e-hälsoplattformen efter behov. Förutom det så finns det ytterligare ett par saker att göra om vi verkligen menar allvar med integritetsambitionen.

Jag tror att det vore bra om det upprättades en lag som säger att journalen endast är till för patienten, vårdpersonalen och den som närstående som har givits explicit tillgång av patienten. Ta bort möjligheten för myndigheter som till exempel Försäkringskassan att rutinmässigt kräva tillgång till journaler och se till att Strandhälls förslag om att ge Försäkringskassan direkttillgång till journaler skrotas. Som patient finner jag det kränkande att varenda myndighet, försäkringsbolag, vårdmottagning och hjälpinstans har rätt att få tillgång till hela min journal medan jag inte kan utse en person som jag själv väljer och litar på som får tillgång till den. Det är en allvarlig grad av paternalism som inte förvånar mig men gör mig mycket illa till mods.

Myndigheter som  Försäkringskassan bör nöja sig med de utlåtanden och intyg som skrivs specifikt till dem och sluta kräva kopior på journaler. Det vore att verkligen värna om patienters integritet. Med tanke på att Försäkringskassan byter handläggare på löpande band så är det verkligen inte bra ur integritetssynpunkt att de ägnar sig åt att begära ut hela journaler. Den som har varit sjukskriven/haft sjukersättning, assistans eller utretts för/haft någon annan förmån i ett par år kan utan tvekan ha fått sina journaler lästa av ett ganska stort antal handläggare och försäkringsmedicinska rådgivare. Det är verkligen inte okej ur integritetssynpunkt.

Vidare så föreslår jag att det upprättas möjligheter till flera sätt att kommunicera, det vill säga bygg ut e-hälsoplattformar till att inkludera även chatt- och meddelandeverktyg så att det blir lättare för oss som har svårt att prata med munnen att kommunicera direkt med vården. I dagsläget måste jag överlåta många telefonsamtal till min partner, eftersom jag inte klarar att samtala med vårdpersonal via telefon. Det innebär att om jag av någon anledning inte vill gå in på detaljer kring vissa symtom, mediciner eller något annat som rör min vård med min partner så kommer jag heller inte att kunna ta upp det med vården, eftersom muntlig kommunikation är det enda som vården godtar.

Tillvarata patienters behov bättre i utvecklingen av e-hälsa!

Att värna om patienters integritet är viktigt och som det är idag så är diskussionen ofta inte särskilt trovärdig i mina ögon, eftersom min integritet som patient uppenbarligen inte respekteras i dagsläget. Hur vi bäst skyddar patienters integritet är en komplex fråga och jag hoppas att den här texten kan bidra till bättre förståelse för patienters situationer och att patienters erfarenheter och behov när det gäller integritet i vården tillvarats bättre i utvecklingen av e-hälsa. Det här är ingen redogörelse för alla aspekter av integritet och möjligheten att låta någon närstående få tillgång till min journal, utan aspekter som saknas i debatten men som är för viktiga för att bortse från.

 

 

Uppdatering: I Avslutningen så missade jag att lagen givetvis behöver ändras, eftersom Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att det inte är tillåtet att möjliggöra för patienter att ge en anhörig tillgång till journalen. Det handlar alltså inte bara om utveckling av IT-stöd utan även om lagstiftning.

Advertisements

Oombedda råd, igen och sista gången

Jag skriver rätt öppet om vissa saker på sociala medier. Om min frustration och sorg över hur omvärlden behandlar funkisar och om hur livet med ME är, till exempel. Jag gör det av politiska skäl, för att jag vill belysa någonting som det råder mycket missuppfattningar kring. I synnerhet när det gäller sjukdomen ME så har det spridits väldigt mycket desinformation tidigare, desinformation som har medfört att många som jag möter i vården men även i samhällets hjälpinstanser tror att de vet men deras bild är inte sann. Mitt mål har varit att illustrera funkis- och sjulivet, för att ge människor en bättre inblick i hur det kan vara.

Med jämna mellanrum så har människor tagit sig rätten att föreslå behandlingar och lösningar på olika problem och jag har bland annat skrivit här och här om hur enormt irriterande det är. Jag skriver inte för att jag vill ha andras lösningar, för eftersom ni aldrig får hela den komplexa bilden utan bara nedslag så vet ni för lite för att kunna komma med bra lösningar. Lösningsförslagen som kommer är med andra ord i de allra flesta fallen helt värdelösa och gör mig bara ledsen, för om det hade varit så enkelt som ni tycks tro så hade jag inte haft de problem jag har.

Jag skriver för att ge en inblick i hur politik och samhällsstrukturer gör livet för många sjuka och funkisar fördjävligt men när någon i stället för att tro på det föreslår en simpel lösning så känns det som att ni underskattar vidden av samhällsproblem och maktordning. Som att ni tror att det egentligen finns en enkel lösning men att det är jag som inte har orkat be om den eller själv är för oinformerad för att veta det. Ni underkänner både min kunskap och min agens.

Trots att det är enormt irriterande med råd och lösningsförslag som jag inte har bett om så har jag stått ut med det, därför att de flesta människor har låtit bli. De flesta läsare både här och i andra sociala medier har inte betett sig så. De senaste månaderna har något dock hänt och jag vet inte vad men jag har plötsligt börjat få en himla massa människor som plötsligt föreslår allt möjligt, trots att jag inte har bett om några råd. Allt från att jag ska ta probiotikakapslar (vilket jag inte tål) till att ansöka om fler insatser (vilket jag redan har funderat över och uteslutit eftersom utformningen skulle göra mitt liv svårare) till att jag själv ska föra anteckningar vid vårdbesök (tack men jag har fört anteckningar i alla år, när jag slutade kunna göra det så fick min partner börja följa med mig på alla vårdbesök och ta anteckningar). Som sagt, jag har ingen aning om varför det plötsligt blev okej att klampa in på ett område som jag inte vill ha er i, men med tanke på att det här kommer från många olika personer så har det blivit väldigt jobbigt. Kanske hänger det ihop med att jag fick diagnos och hemtjänst i assistansliknande form och att jag nu inte ses som ett kompetent subjekt längre, utan som en person som är så sjuk att jag inte kan vara kompetent mer? Jag vet inte, jag spekulerar bara.

Jag vet dock att det här inte är okej, hur goda intentioner som än ligger bakom. Det här har bidragit till att jag har dragit mig för att skriva inlägg här, eftersom jag inte orkar hantera alla överförenklade, oombedda lösningsförslag som invaliderar komplexiteten. Det har bidragit till att jag funderar på att dra mig tillbaks från alla sociala medier, trots att jag egentligen inte vill.

För tillfället kommer jag inte att stänga varken den här bloggen eller något konto någonstans, däremot kommer jag nu att fundera över hur jag ska göra i framtiden. Mitt mål att skildra min vardag för att ge människor en inblick i politikens faktiska konsekvenser är fortfarande viktigt men att så pass många människor tolkar skildringar av sjuk- och funkislivet som inviter att komma med oinsatta lösningar gör att jag inte vet om det är värt det längre.

Om någon känner sig personligt utpekad så återupprepar jag: det här kommer från många olika personer. Både människor som jag känner sedan tidigare och helt okända. Jag försöker med det här inlägget åter igen att peka på ett mönster, inte en specifik individ.

Jakten på sjuka är en form av ableism

Som en följd av Försäkringskassans allt mer bisarra jakt på besparingar blir fler och fler människor utan den ersättning som vi i egenskap av försäkringstagare har rätt till. Människor som på grund av sjukdomar och funktionsnedsättningar inte kan arbeta lämnas utan försörjning och människor nekas assistans trots solklara behov, allt i regeringens  iver att kortsiktigt spara pengar. Många är vi som protesterar och varken Försäkringskassans personal eller ansvariga politiker kan rimligtvis ha missat att missnöjet mot den politik som förs är stort. Samtidigt som många drabbade går ut i media och berättar om de fruktansvärda konsekvenser som drabbar sjuka och funktionsnedsatta människor i form av indragen försörjning, indragen assistans och så vidare så vill till exempel Moderaterna strama åt villkoren för sjukskrivning ytterligare. Hur kan det vara möjligt att sjuka och funktionsnedsatta människor kan svartmålas på det här sättet?

Jag kan inte se att svaret är något annat än ableism*, det vill säga den maktordning som säger att det är bättre att vara normfungerande än att inte vara det.

Det sägs ibland att det är ett stigma att vara sjuk och det är det, i alla fall om du är sjuka i vissa sjukdomar. Stigma räcker dock inte som förklaringsmodell till den politik som förs för i grund och botten handlar den rådande politiken om att när vi inte kan vissa saker så ses vi som mindre värda. Kan vi inte arbeta så är vi inte längre värda integritet, respekt och ett drägligt liv utan förväntas finna oss i att jagas, behöva bedömas av både vårdpersonal och Försäkringskassans personal helt utan hänsyn till den integritetskränkning som det kan vara. Kan vi inte laga mat, äta, förflytta oss, andas och sköta vår egen hygien ses det som helt rimligt att främlingar ska titta på och stå med tidtagaruret när vi duschar och går på toaletten, för att avgöra om vi verkligen ska få hjälp att få våra behov tillgodosedda.

Att inte kunna vissa saker utan behöva hjälp – oavsett om det är tillfälligt eller livet ut, oavsett om det handlar om hjälp med försörjning eller praktisk hjälp i vardagen – leder till att vi anses vara skyldiga till fusk tills motsatsen är bevisad. Vår förmåga eller oförmåga blir en markör för vår moral.

Det är dags att lyfta debatten om Försäkringskassans agerande och den förda politiken ett steg till. För det handlar inte bara om sjuktal och pengar, utan om vi vill ha ett samhälle som nedvärderar människor som behöver hjälp.

 


*Ableism är den maktordning som säger att det är bättre att vara normfungerande än att inte vara det. I praktiken betyder det oftast en negativ attityd mot, och ett systematisk missgynnande av människor med funktionsnnedsättningar.

Personcentrering och integritet

För en vecka sedan skrev jag på Twitter om personcentrerad vård och integritet, eller framför allt om vad personcentrerad vård INTE bör tolkas som. Det här inlägget är i princip twittertråden fast något omarbetad så att det ska gå lättare att läsa.

Först och främst, tanken på att förstå patienters underordning och hitta sätt för att bättre tillvarata patientens resurser är bra. Att organisera vården så att patienter och vårdpersonal blir likvärdiga partners som samarbetar är helt nödvändigt för att förbättra vården. Det innebär förstås att patienter behöver berätta om sin situation och att vårdpersonal behöver tillvarata det som berättas.

Tyvärr har jag flera gånger de senaste åren stött på vårdpersonal som verkar tro att det innebär att det är okej att be mig som patient att redogöra för hela mitt liv, för varje ny människa jag träffar. Det är ingen hejd på hur privata (trots helt irrelevanta) frågor som ställs om mina tankar om framtiden, mitt sexliv, mina sorger och så vidare. De här frågorna ställs av vårdpersonal som jag bara träffar tillfälligt, och alltså inte har en chans att bygga upp en relation till.

Efter att ha gått igenom flera stora utredningar och blivit bedömd på längden och tvären av alldeles för många okända människor så är ett av mina starkaste behov att återupprätta autonomi och integritet. Att bli en person och inte ett objekt för vårdpersonal att studera. Paradoxalt nog så verkar tanken på att lyssna på patienter ha medfört att mitt behov av integritet totalt försvinner.

För det är INTE respektfullt att kasta runt patienter i vården och dessutom tvinga oss att öppna oss för nya människor hela tiden. Att sätta patientens berättelse i centrum är INTE att tvinga patienter att gång på gång vända ut och in på oss själva inför nya människor. I stället önskar jag att det som jag har berättat fanns tillgängligt i en journal och att ny vårdpersonal hittar den informationen.

Dessutom önskar jag att mer fokus låg på att kommunicera på ett tillgängligt sätt, så att jag faktiskt kan få fram det jag vill säga. Jag har mycket lättare att få fram vad jag menar i skrift en i muntlig konversation, ändå är det just muntliga samtal som alltid är ett krav. I skrift kan jag bifoga bilder som förklarar min komplexa symtombild och skrivna ord försvinner inte utan kan läsas om och ger därför utrymme till berarbetning och eftertanke.

För att sammanfatta så är min berättelse en central del av fungerande vård men personcentrering måste samtidigt bottna i respekt för patienters rätt till integritet. Jag uppmanar all personal inom vården att fundera på vilken information som avkrävs patienten och i vilket sammanhang.


Tidigare inlägg på samma tema:

Hur det blir helt fel när läkare försöker se patienter som hela människor

 

 

Sjukskrivning – en process för att förnedra och skrämma människor ur sjukförsäkringen?

Apropå Livets bilders inlägg om hur Försäkringskassan agerar när de har bestämt sig för att i framtiden kräva bättre intyg så vill jag berätta om min senaste fadäs med FK.

Jag har varit sjukskriven i fyra år, med en utförsäkring som skedde under den period som sjukförsäkringen var tidsbegränsad. I höstas meddelade min nya handläggare på Försäkringskassan att mina intyg hade gåtts igenom av en föräkringsmedicinsk rådgivare (FMR). Eftersom intygen inte ansågs vara tillräckligt bra så begärde FK in en massa underlag från vården, i huvudsak utlåtanden från tre olika utredningar. Det här var inget jag fick veta utan jag fick en dag ett telefonsamtal från en av mina läkare där hen berättade att hen hade fått ett brev från FK där de meddelade att de ville ha utlåtandet från en utredning. Jag hade fått en ny handläggare någon månad innan men aldrig pratat med den handläggaren och jag hade ingen aning om varför de plötsligt begärde så mycket material.

Det här blev startskottet på fem bisarra månader av Försäkringskassestress. FMR reagerade på enstaka formuleringar och handläggaren hade åsikter om vilken behandling jag skulle få. I stället för att ta hänsyn till den samlade bilden som alla utredningar och rehabiliteringsförsök visade så plockade FMR och handläggaren ut delar som de själva behagade. När det blev dags för nytt sjukintyg hade min partner ett långt samtal med handläggaren, för om inte kommande intyg blev bättre skulle de inte godkänna sjukskrivning i fortsättningen. Handläggaren var tillmötesgående nog att ge min partner en del information om vad det nya intyget behövde innehålla, men den informationen gavs muntligt över telefon och min sjukskrivande läkare fick inte ta del av den i förväg utan det blev mitt och min partners ansvar att förmedla det till läkaren.

När vi kom till vårdcentralen för att få ett nytt sjukintyg var jag väldigt dålig, eftersom jag har en sjukdom som förvärras avsevärt av stress. Jag hade önskat att specialistmottagnignen jag är patient vid hade kunnat sjukskriva mig men läkaren på specialistmottagningen ville att VC skulle fortsätta göra det. Under besöket kunde jag knappt prata och jag var så fysiskt svag att jag fick ligga ner hela tiden. Min man försökte förklara för läkaren vad handläggaren hade sagt att hon behövde och läkaren såg helt perplex ut. Efter en halvtimmes skrivande hade dock läkaren lyckats få ihop ett utförligt intyg men tyvärr kan man inte boka mer än 30-minuterstider på min VC så då var tiden slut. De remisser som läkaren behövde skicka inför en utredning som skulle göras fick hastas ihop så att vissa detaljer blev fel, lika så receptförnyelser. Jag har många vårdkontakter och meningen är att läkaren på VC ska ha någon slags samlad bild men eftersom intygsskrivande tog all tid så fanns ingen möjlighet att ge läkaren all den info om övrig vård som hen hade behövt.

Eftersom specialistvården inte ville sjukskriva trots att det är de som har bäst koll på min ohälsa och hur den påverkar mig så hade handläggaren sagt att den sjukskrivande läkaren kunde referera till journalanteckningar från specialistvården. Det var dock på ett villkor – att vi skickade in kopior på de journalantecknignarna. Det kändes jobbigt att handläggaren + en FMR skulle sitta och gå igenom min journal och granska, ifrågasätta och plocka isär mig till fragment en gång till men om vi inte skickade in journalanteckningarna så skulle inte intyget godkännas.

Efter en dryg månad kom det ett brev från Försäkringskassan som verkade vara en kopia på ett brev handläggaren hade skickat till den sjukskrivande läkaren. Brevet innehöll information om att intyget behövde kompletteras. Jag bröt ihop, grät och sov sämre en vanligt de kommande nätterna. Det mesta som handläggaren begärde komplettering om fanns i intyget, ändå hade FMR menat att det behövde förtydligas. Brevet innehöll ingen information om vems ansvar det var att få in de här kompletteringarna och det stod inte vem det var adresserat till, vilket skapade stor osäkerhet hos mig. För att försöka förstå vad som hände skickade min partner ett mail till handläggaren och frågade varför hen begärde komplettering av sådant som redan fanns i intyget. Handläggaren ringde upp min partner och efter en del ifrågasättanden kom de fram till att handläggaren skulle ringa läkaren. Efter ett par dagar ringde handläggaren upp min partner och meddelade att hen hade fått tag i läkaren och muntligt fått den information som behövdes så nu skulle hen godkänna sjukskrivningen. Hen bad om ursäkt för att hon hade orsakat så mycket strul men hänvisade till att hon måste göra som FMR säger.

Det som är slående i den här berättelsen är att den sjukskrivande läkaren inte kontaktades förrän på slutet av hela härvan, vilket handläggaren motiverade med att “det är så processen ser ut”. Alla timmars arbete för mig och min partner, all stress och alla förvärrade symtom hade antagligen kunnat undvikas om handläggaren hade hört av sig till den sjukskrivande läkaren i början av processen, och förklarat för läkaren vilken information intygen behövde innehålla. I stället så har min rätt till integritet urholkats genom att FK har krävt tillgång till journaler och utredningar, min partner och jag har lagt många timmars obetalt arbete på att försöka få fram ett korrekt intyg och jag har försämrats rejält i min sjukdom av den stress det har inneburit.

Det senaste intyget gällde för sex månader, ändå ger det mig bara fyra veckors frid. För när det äntligen var godkänt var det bara fyra veckor kvar tills det var dags att påbörja arbetet med att få nästa intyg korrekt från början, för att slippa den här cirkusen igen. All den tid och kraft som FK tar i anspråk innebär att utredningar, behandlingar och andra åtgärder stannar upp, för jag är så pass sjuk att jag inte orkar särskilt mycket åt gången. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte se att det här innebär att FK hjälper till med rehabilitering utan att det handlar om att med hot, förnedring och skrämsel försöka få människor att lämna sjukförsäkringen, oavsett om vi klarar att arbeta eller inte.