Tag: integritet

Elever i sociala medier

frågeformulärMed terminsstart så kommer det hem papper som vi vårdnadshavare ska fylla i angående fotografering av vårt barn. Det är bra men det räcker inte, utan jag önskar att skolan själv tog initiativ till att ta reda på vad barnen själva anser känns bra och inte. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har Barnkonventionen blivit lag och det innebär bland annat att barn har rätt till integritet och att bli lyssnade på.

Vi har gjort lite olika varianter på det här formuläret och gissningsvis så behöver det anpassas efter skolans rutiner och barns förmåga att förstå vad till exempel sociala medier är. Det kan till exempel behövas en uppdelning i vad som får visas för andra föräldrar på ett föräldramöte och vad som får delas i sociala medier. För vårt barn så har vi slagit ihop det eftersom jag tror att allt som kan visas för föräldrar riskerar att hamna på sociala medier men den bedömningen kan variera.
 
Någon kanske tycker att det verkar konstigt att inhämta samtycke även när innehållet är anonymiserat genom  att namn och ansikten döljs. Problemet med att anta att det är okej att dela den sortens innehåll utan att fråga är dock flera:
 
  1. Det är inte alls alltid så anonymt. I ett litet samhälle eller i en liten skola så kan till synes vaga detaljer göra att väldigt många kan identifiera vem det är.
  2. Oavsett om det är anonymt eller inte så väcker det frågan om ägandeskap och vem som egentligen är huvudperson i skolans verksamhet. Är det rimligt att skolpersonal ensamma äger berättelserna om barnens tillvaro i skolan? Förstår barnen innebörden av att någon till exempel berättar om deras stödbehov, utan att de själva får vara med och ge sin syn på saken? Är det okej att barnen inte får motsvarande möjlighet att dokumentera och berätta om sin tillvaro i skolan, utan att skolpersonalen ges ensamrätt att definiera verksamheten genom att elever till exempel inte får ha sina mobiltelefoner på lektioner?
Det här kan te sig väldigt flummigt men jag brukar jämföra med hur jag upplever vårdpersonal i sociala medier. Jag vill inte se en händelse jag har varit med om dyka upp på Twitter, oavsett hur avidentifierad den är. Jag vill inte vara någons content i en situation där jag är väldigt utsatt och sårbar. Jag vill inte läsa om vårdpersonals tolkningar av patienter som mig utan att jag ges exakt lika god möjlighet att ge mitt perspektiv på situationen, med samma publik och samma auktoritet och trovärdighet.
 
Den här jämförelsen kan te sig märklig för den som aldrig har upplevt sig väldigt utsatt och sårbar i vård eller skola. Det kanske låter främmande att elever skulle uppleva sig så utsatta i skolan. För vissa elever är det troligtvis främmande men för till exempel funkiselever, mobbade elever, ensamkommande flyktingar med mera så är det dock inte alls oväntat att uppleva skolan som övermäktig eller regelrätt hotfull. Elever som har erfarenhet av att vuxna ingriper med fysiskt våld när eleven reagerar på bristande tillgänglighet kan till exempel vara väldigt rädda.
 
Elever är underordnade på ett väldigt speciellt sätt: De är tvungna att gå till skolan oavsett hur illa skolan behandlar dem. De kan inte säga upp sig och funkiselevers rättigheter är inte alls självklara att de efterlevs. Går de inte till skolan så finns hotet om ytterligare trauma genom till exempel hot om LVU och institutioner.
 
Gör alla barn och ungdomar en tjänst: Låt de lära sig att utöva agens och inhämta deras samtycke. I en tid där integritetsproblem i sociala medier är vanligt så behöver skolorna föregå med gott exempel.
 

För mer läsning på samma tema, se inlägget Vad får vi som föräldrar dela om våra barn i sociala medier?

Gemensamt IT-system missar målet och skadar patienters rätt till integritet

Sjuka och funktionsnedsatta människor i Sverige stöter på problem i kontakten med Försäkringskassan. Handläggningen för att få ersättning från sjukförsäkringen kan ta flera månader och under tiden står försäkringstagaren utan ersättning. Många har inte sparpengar att leva på och situationen medför att förutom den stress det innebär att ha blivit sjuk eller vara funktionsnedsatt och försöka navigera i vården och få vardagen att funka så behöver försäkringstagaren ofta själv ligga på vården för att få läkare att komplettera intyg som Försäkringskassan inte anser är tillräckligt utförliga. En konsekvens av Försäkringskassans alltmer orimliga krav är att handläggare inte nöjer sig med läkares intyg och de senaste månaderna har läkare uttalat sig i media och berättat om det absurda krav som Försäkringskassan ställer på intygen.

Annika Strandhäll berättade i december att en åtgärd för att få bukt med de långa handläggningstiderna är att sjukvården och Försäkringskassan ska få ett gemensamt IT-system. Enligt Strandhäll kommer det att innebära att Försäkringskassan och sjukvården inte ska behöva skicka papper emellan sig, och det ska därför korta handläggningstiden. Strandhälls egna ord är

– Inom kort kommer regeringen fatta beslut om ny överenskommelse med Sveriges kommuner och landsting där både hälso- och sjukvården och försäkringskassan tillsammans ska utveckla nytt IT-stöd som handlar om att man lägger in både läkarintyg, journalanteckningar och beslutsstöd vid sjukskrivningar, säger socialförsäkringsminister Annika Strandhäll.

Det finns minst två problem med det här förslaget. Det ena är att det är inte själva transporten av papper som medför de lång handläggningstiderna och det är långt ifrån självklart att ett gemensamt IT-system kommer att ha någon avgörande effekt på handläggningstiderna. Läkare vittnar om att de helt enkelt inte hinner skriva det som Försäkringskassan begär. För till skillnad från vad Strandhäll och Försäkringskassan kanske tror så ägnar sig läkare vanligtvis inte åt att ta tid på hur lång tid en patient tar på sig att fylla i ett skattningsformulär och andra absurda krav som Försäkringskassan ställer. Det Försäkringskassan kräver är helt enkelt inte alls alltid en normalt förekommande del av att ge vård som sedan dokumenteras i journaler.

Det andra problemet är allvarligare och det rör sig om patienters rätt till integritet. Det som skrivs i en journal är inte uppgifter som vem som helst har rätt till, utan något som enbart rör patienten och hens vårdgivare. Som patienter ska vi kunna lita på att vår rätt till integritet respekteras. Till skillnad från sjukintyg som skrivs med Försäkringskassan som mottagare så är syftet med journalanteckningar inte att vara juridiskt bevismaterial, utan journalanteckningar förs för att vi ska få så bra och säker vård som möjligt.

Vi har redan i dagsläget ett problem med att Försäkringskassan har rätt att begära ut journalanteckningar för personer som får ersättning från någon av socialförsäkringarna (se till exempel det här fallet där JO menar att det är Försäkringskassan själv som bestämmer vilket utredningsunderlag som behövs för att ta ställning i ett ärende). Försäkringskassan kan begära ut journalanteckningar från flera år tillbaks, till exempel från utredningar som gjordes långt innan en person blev sjukskriven och var medveten om att hen skulle bli föremål för Försäkringskassans granskningar. Lösningen på integritetsintrånget kan rimligtvis inte vara att göra det enklare för Försäkringskassans handläggare att ta del av vårdens journalanteckningar.

Det finns en enkel lösning som innebär att sjuka och funktionsnedsatta människor får sin integritet respekterad utan att det försvårar handläggningen för Försäkringskassan: Att Försäkringskassan nöjer sig med de sjukintyg som vårdpersonal skriver. Intygen är trots allt det underlag som skrivs med Försäkringskassan som mottagare.