Tag: inkludering

Gör din plikt

Innehåll: Den här texten tar bland annat upp IBT.


 

Det är en vanlig dag i skolans värld. Regeringen tillsätter en utredning om stärkt elevhälsa. En specialpedagog skriver om samarbetet mellan lärare och elevhälsoteamet. Arbetsterapeuter vill in i skolan. Fina ambitioner men kommer det att göra någon skillnad?

Snart börjar höstterminen och på en förskola får en fyraåring guldstjärnor när hen vaggar dockan som de andra barnen och ser de vuxna i ögonen. “Med intensiv träning kan även de här barnen lära sig saker”.

Träna, träna. Lek som de andra.

En lärare kommer att sitta uppe till midnatt och gör förberedelsematerial inför hela skolans idrottsdag. När idrottsdagen planerades var det ingen som tänkte på att någon måste göra bildstöd och andra nödvändigheter för att skapa tillgänglighet för elever med funktiosnedsättningar.

Kämpa, kämpa. Du är väl inkluderande?

En sjuåring kommer att kämpa för att inte gråta när hen inte får vara med de andra barnen på rasten. “Du är så konstig Kim, du stirrar så mycket!” säger de.

Öva, öva. Försök lite till.

En annan lärare beklagar sig över att elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte får tillräckligt med resurser för att kunna öva mer. Händer still!

Träna, träna. Bli normal.

Alex kommer inte att gå till skolan en dag, eftersom hen vet att de ska inleda ett grupparbete på samhällskunskapen och ingen kommer att vilja vara med henom. När någon grupp har blivit tvingad att ta sig an Alex kommer nästa problem: Att navigera bland alla ljud som uppstår i klassrummet när grupperna ska börja diskutera. Alex huvud kommer att koka över så att hen måste resa sig och lämna klassrummet. “Du behöver lära dig att sitta still”, kommer läraren att säga.

Öva, öva. Blir som de andra.

Ytterligare en lärare kommer att gå vilse på väg från jobbet till fritids för att hämta sina barn. Samma väg som hen har gått varje vardag i tre års tid kommer plötsligt att vara omöjlig att känna igen. Dagen efter blir läraren sjukskriven för stress. Efter tre månader tycker Försäkringskassan att det är dags at börja arbetsträna, trots att läraren fortfarande kämpar med att orka hämta barnen på fritids.

Träna, träna. Gör din plikt.

Bli normal och produktiv.

Men ni funkisar kan väl träna så att ni blir mer som oss normala?

Jag har de senaste åren blivit medveten om att det finns en idé om att funktionsnedsatta barn och ungdomar bör träna extra mycket på de färdigheter som påverkas av funktionsnedsättningen, för att på det sättet kompensera för funktiosnedsättningen och lära sig det som jämnåriga utan funktionsnedsättningar kan. Vid åtskilliga tillfällen har jag sett lärare anse att anpassningar i skolan kan vara dåliga därför att de får eleven att inte träna tillräckligt. Det finns mycket att säga om den tanken och i det här inlägget ska jag försöka förklara några av skälen till varför det är en problematisk idé.

Färdighetsträning i bemärkelsen “personer med funktionsnedsättningar tränar mer på det vi inte kan på grund av funktionsnedsättningen i syfte att lära oss göra något på samma sätt som personer utan funktionsnedsättningar” är problematiskt framför allt för att det innebär en värdering. En värdering som säger att det är bättre att genomföra en aktivitet på normfungerande människors vis än på ett annat sätt. Men, varför ska människor med funktionsnedsättningar försöka bli som människor utan funktionsnedsättningar? Inkluderingstanken handlar som bekant om att låta människor vara olika. Att funkisar ska träna för att bli mer som normfungerande innebär en värdering där funkisar ses som sämre än normfungerande.

Ett annat problem med färdighetsträning är att det vid många funktionsnedsättningar inte finns något känt sätt att träna sig till att lära sig vissa saker. Att kräva att elever ska träna på något som de omöjligen kan lära sig är ett enormt slöseri med elevens ork, vilket för oss in på det tredje problemet: risken att eleven drabbas av sekundär ohälsa till följd av att eleven får för lite återhämtning.

Vid många funktionsnedsättningar så är livet så otroligt tungt därför att vi måste navigera i en väldigt otillgänglig värld och konstant kompensera för en tillvaro som inte är utformad med oss i åtanke. Hela tiden, dygnet runt, varje dag. Är vi autistiska, har ADHD, mental trötthet till följd av kronisk smärta eller någon annan funktionsnedsättning som gör oss känsliga för intryck så är skolan ofta ett helvete med höga ljudnivåer, mycket visuellt buller, för många människor att hantera, för många fokusbyten. Till det kommer alla sociala spel som inte kommer automatiskt utan som kräver enormt mycket aktiv tankeverksamhet för att navigera, samt den konstanta upplevelsen av kaos som många med neuropsykiatriska funktioner lever med. Många har svårt att orka med skolan och att på det behöva träna extra mycket kan vara omöjligt och direkt skadligt för hälsan. Att kompensera för funktionsnedsättningar genom att träna mer innebär således en praktisk omöjlighet på grund av att orken inte finns, men även ett stort etiskt problem då det är en hälsorisk. Risken finns att eleven kraschar ihop i ett utmattningssyndrom, ätstörningar eller annan stressrelaterad ohälsa (läs till exempel här om vad en otillgänglig skola kan ställa till med).

Det här innebär inte att jag tycker det är fel att träna på något för att lära sig det. Snarare handlar det om att jag inte håller med om idén att skolan ska låta bli anpassningar för att öka tillgängligheten för att i stället få eleven att träna mer, eftersom idén många gånger är rent skadlig. Vi är många vuxna som en gång var barn med funktionsnedsättningar men som inte fick de anpassningar och det stöd som krävdes för att skolan skulle bli tillgänglig för oss. Många betalar för det fortfarande i vuxen ålder med allt från psykisk ohälsa, oavslutad skolgång till ett enormt självhat för att vi aldrig kunde bli normfungerande trots att vi försökte.


För vidare läsning:

Jag kan väl pröva att försöka bli normal

Att centrera funkisperspektiv

Autistiska manifestets bloggserie om sin skolgång, börjar med Prolog: Autistisk på förskolan

Livets bilders inlägg Att anpassa är inte att skämma bort! och Är anpassning alltid det näst bästa?

Anarkoautisms inlägg Skolan är inte till för en autistisk elev

 

Jag kan väl pröva att försöka bli normal

Sommarlovet har precis börjat och många av oss vill inte ens tänka på terminsstarten i augusti. Just därför ber jag dig att fortsätta läsa.
Jag tänker på alla tillfällen människor har sagt åt mig att jag ska pröva att göra saker enligt deras plan. Pröva och se, det är ju inte farligt. Jag tänker på hur jag som barn fick höra att alla är ju trötta, det är bara att bita ihop. Jag prövade. Jag bet ihop. Jag gick sönder. Upp i sadeln, pröva igen, bit ihop lite till. Gå sönder lite till.

Historien tar inte slut. Nu är jag vuxen och samma mönster fortsätter men nu är det inte vuxna som säger åt ett barn att kämpa sig igenom ljuden eller alla de intryck det skapar hos mig att känna andra människors känslor skölja över mig. Nu är det vårdpersonal och representanter från myndigheter som ska hjälpa mig med rehabilitering som säger samma sak. Vi prövar och ser, det är inte farligt. Funkar det inte kan vi ju backa?
Men det är inte bara att backa. Det är att rasa. Att pressa mig igenom en tillvaro som kräver att jag ska funka på ett sätt jag inte kan funka har haft sönder mig. Jag hoppas att det inte har haft sönder mig för gott men jag kan inte låta bli att undra hur jag hade mått idag och vilka förmågor jag hade haft om jag inte blivit pressad över gränsen konstant sedan jag gick på dagis. Hade jag kunnat jobba idag? Hade min ljudkänslighet varit mildare? Hade jag varit mindre stresskänslig idag om jag hade fått gå i skolan i en mindre grupp och inte legat och snurrat hela nätterna av överstimulering? Hade jag varit lika mentalt trött eller hade jag orkat mer?

Frågorna är många och jag får inga svar utan bara nya frågor. Varför ska de som är barn idag, när kunskapen finns, behöva pröva skolformer som är orealistiska? Varför är det så viktigt att till varje pris pröva den skolform som ses som den normala? Hur kan det vara värt att riskera ohälsa och utebliven skolgång? Varför är det så farligt att en elev går kvar i en liten undervisningsgrupp som fungerar? Hur kan en liten undervisningsgrupp vara sämre än att en elev blir sjuk av den stress om en otillgänglig skolgång innebär?

De barn som växer upp idag förtjänar bättre. De förtjänar att inte behöva skada sig själva genom att pröva fullständigt orealistiska idéer. De förtjänar att lyssnas på i stället för att avfärdas med att deras sätt att fungera kanske går över.

Så du som läser och har en chans att påverka ett barns liv: Låt barnet slippa spendera sommaren med att oroa sig för om det ska behöva må dåligt till hösten när skolan börjar. Lova att ingen elev ska behöva göra sig själv illa genom att pröva gå till en skolsituation som är skadlig.


Text från Barn i behov, sommaren 2015

Inkludering utan tillgänglighet leder till exkludering

Jag skrev tidigare om att det i skolans värld fokuserar på särskilt stöd och anpassningar i stället för tillgänglighet och Skolinspektionen har svarat på det inlägget i kommentarsfältet. Bloggen Livets bilder har dessutom publicerat ett fantastiskt bra inlägg om vad tillgänglighet i skolan faktiskt innebär. Jag ligger i mina feberångor och försöker få en samlad bild av det jag läser om funktionsnedsättningar och skolan men det går inte särskilt bra.

Kanske beror det på begreppsförvirring. Kanske beror det på juridikens roll i valet av vilka ord som används. Jag funderar på om det bara är semantik men givet de praktiska konsekvenserna så är det svårt att avfärda skillnaden i begrepp som rent semantiska.

Jag pratar om begreppen “tillgänglighet”, “särskilt stöd” och “anpassningar”. När jag skrev det ursprungliga inlägget så var det just användningen av de här begreppen jag funderade på, vad säger det om samhällets förståelse av jämlikhet i skolan? Jag pratar inte om det ur ett juridiskt perspektiv, utan om vad användningen av orden gör med vår bild av funktionsnedsättningar i skolan.

Diskrimineringslagen använder begreppet “bristande tillgänglighet” enligt följande:

Bristande tillgänglighet är när en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att en verksamhet inte vidtar skäliga tillgänglighetsåtgärder för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning.

I skolans värld talas det dock inte primärt om bristande tillgänglighet för funktionsnedsatta elever utan begreppen “anpassningar” och “särskilt stöd” är de termer som används. Skolverket skriver t ex i sina allmänna råd Arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram

En elev som till följd av en funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns, ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser.10 Det här innebär att eleven ska ges stöd, även om hon eller han når de kunskapskrav som minst ska uppnås.

Det intressanta med den här skriften är att den inte nämner begreppet “tillgänglighet” en enda gång, enligt min sökning.

När jag tittar på Skolinspektionens information om anpassning och särskilt stöd så nämns inte begreppet tillgänglighet heller. Både anpassningar och särskilt stöd ska ges när behov finns och det ska inte krävas diagnos och det ser jag som någonting mycket positivt. Alla anledningar till att anpassning behövs går inte att sätta diagnos på och det tar tid att få diagnos för t ex NPF. Alla har heller inte samma möjligheter till diagnos och det är inte acceptabelt att ingenting görs i väntan på en diagnos när skolan inte funkar för en elev. Det gör mig dock fundersam att tillgänglighet inte nämns.

Tillgänglighet vid funktionsnedsättningar är en mänsklig rättighet. Det finns en kraft i det, det signalerar att funktionsnedsatta elever har samma värde som normfungerande elever. Anpassningar och särskilt stöd fokuserar på elever som inte når, eller riskerar att inte nå, kunskapsmålen. Tillgänglighet fokuserar på skolans utformning.

Anpassningar och särskilt stöd behövs, men utan tillgänglighet så undrar jag om det inte underordnar funktionsnedsatta elever snarare än jämnar ut, vilket medför att skolans kompensatoriska uppdrag missas. Jag har sett en hel del lärare uttala sig om anpassningar och särskilt stöd som att det automatiskt innebär att sänka kunskapskraven. Det finns många lärare som står för helt andra tankegångar men oavsett hur stor skaran är så är det ett problem om lärare anser att anpassningar och särskilt stöd är att curla. Det framställs som att elever som behöver anpassningar är lata, omotiverade eller något annat nedsättande. Vid flera tillfällen har jag sett lärare påstå att i stället för anpassningar och särskilt stöd så bör elever träna mer för att komma ikapp.

När jag läser det tolkar jag det som att vissa funktionsnedsättningar inte ses som riktiga funktionsnedsättningar som i sin natur är varaktiga. Jag undrar hur stor roll undvikandet av begreppen funktionsnedsättningar och tillgänglighet spelar i bilden av anpassningar och särskilt stöd som något lärare ger av snällhet (eller feghet) till elever som är lata eller curlade av sina påstridiga föräldrar.

Skolinspektionens svar på det ursprungliga inlägget väckte fler frågor än det gav svar. Vad är syftet med anpassningar och särskilt stöd till funktionsnedsatta elever om det inte är att öka tillgängligheten till utbildning?

För att göra begreppssoppan ännu grumligare så har vi också det ytterst gäckande begreppet “inkludering”. I Forskning för klassrummet kan vi på s 55 läsa följande:

Inkludering är ett begrepp som kommit att uttrycka en demokratisk idé om hur undervisning ska organiseras. Claes Nilholm menar att en viktig poäng med begreppet är att skolan ska utformas för att passa den naturliga variation som finns bland alla människor, snarare än att anpassas till avvikande elever, dvs. elever som man vill ska integreras i verksamheter och strukturer som inte är anpassade för dem.

Vi har ett uttalat inkluderingsprojekt i Sverige, baserat Salamancadeklarationen. Inkludering tolkas som att skolan ska utformas efter att elever är olika. Vidare i rapporten kan vi läsa om integrering, som framställs som något helt annat än inkludering och som något som bör undvikas.

Integrering innebär att en elev som avviker ska anpassas in i en organisation, inte att organisationen ska anpassas efter eleven. De problem som uppkommer individualiseras då gärna och läggs på eleven, i stället för på själva organisationen av verksamheten.

Trots det nämner alltså Skolverket och Skolinspektionen inte tillgänglighet, utan det pratas om anpassningar och särskilt stöd till individer. Jag förstår inte hur det är tänkt att funka. Skolan ska inkludera även elever med funktionsnedsättningar men de myndigheter som styr skolan beblandar sig inte med tillgänglighet utan med anpassningar och särskilt stöd?

Om vi har en utbildningspolitik med tydligt inkluderingsfokus, där skolan ska utformas för att passa elever som funkar olika (t ex elever med NPF som är en grupp som har tvångsinkluderats), borde det då inte rimligtvis innebära att skolan ska utformas så att den är tillgänglig för elever som funkar olika?

Varför har vi då ett så systematiskt undvikande av begreppet tillgänglighet hos två av våra tre skolmyndigheter?

Inkludering utan tillgänglighet har blivit exkludering för funktionsnedsatta elever. Det har fått förfärliga konsekvenser för alla de elever som har gått sönder i sitt möte med en otillgänglig skola men det innebär att möjligheten att förändra situationen finns. Det är dags att lyfta in bristande tillgänglighet som en central del i utveckligen av skolan. Med fokus på tillgänglighet så kommer skolutvecklingen också att få tillgång till all den kunskap som funkisrörelsen besitter. Då kan vi få en skola där funktionsnedsatta elever är välkomna på riktigt.

 

Är tillgänglighet ingenting för vård och skola?

Jag frågar mig ofta hur vården och skolan kan vara så fruktansvärt otillgänglig för oss funktionsnedsatta. Det pratas massor om att skolan ska göras inkluderande och att vården måste bli personcentrerad – hur kan det då komma sig att både jag och mitt barn möts av häpnadsväckande mycket otillgänglighet inom de här områdena? Jag tror att jag precis fick svaret.

Syntolkning: Skärmdump från twitter där representant för Dagens medicin skriver: “Nej, tillgänglighet för personer med funktionsnedsättn har vi tyvärr ingen data för. Vår användning av begreppet rör väntetid.” Under skriver Livets bilder: “Så det handlar alltså inte alls om #tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning? Begreppet används dubbelt!”

Det här är en skärmdump från igår. Dagens medicin har utsett Sveriges bästa sjuhus och tillgänglighet har varit en faktor i bedömningen (läs mer om hur bedömningen görs här). Med tillgänglighet så avser dock Dagens medicin inte i vilken utsträckning personer med funktionsnedsättningar har tillgång till vård utan hur väntetiden för patienter i allmänhet är. Någon data för hur tillgängligheten är för funktionsnedsatta personer finns inte och är ingenting som påverkar huruvida sjukhus anses vara bra eller inte. Ganska intressant att ett sjukhus alltså kan vara bra även om det bara är till för normfungerande personer och därmed utestänger en stor del av befolkningen. Att sjukdomar ofta leder till funktionsnedsättningar borde rimligtvis göra att i bedömningen av hur bra ett sjukhus är så borde tillgänglighet för människor med funktionsnedsättningar vara centralt.

Alldeles nyss kom nästa insikt, också den på twitter.

Syntolkning: Skärmdump från twitter där Skolinspektionen skriver: “Vi tittar inte på tillgängligheten i vår regelbundna tillsyn, utan det är som sagt DO:s ansvarsområde.”

Det är Skolinspektionen som meddelar att i sina granskningar så tittar de inte på tillgänglighet. Det är häpnadsväckande eftersom Skolinspektionen är den myndighet som ger tillstånd att starta friskolor. Det är även den myndighet som har till uppgift att granska att skolor följer skollagen. Skollagens första kapitel, §4 säger bl a att

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Paragraf 4 och 5 tar upp såna här fina värden som att utbildningen ska värna om mänskliga rättigheter, att utbildningen ska utformas så att den motverkar kränkande behandling och annat fint. Trots det så granskar alltså inte Skolinspektionen om skolorna är tillgängliga? Tillgänglighet är enligt Skolinspektionen någon som Diskrimineringsombudsmannen ansvarar för. Problemet är att DO inte har något som helst ansvar för skolan. Det är till Skolinspektionen vårdnadshavare till funktionsnedsatta elever kan göra anmälningar när skolan brister i anpassningar. Med andra ord när skolan är otillgänglig så är det Skolinspektionen som tar emot en anmälning men i sin regelbundna tillsyn så tittar de inte på tillgänglighet. Jag förstår inte hur det går ihop. Däremot förstår jag plötsligt något väldigt viktigt.

Nu förstår jag hur vi kan ha så oerhört mycket snack om personcentrerad vård och inkluderande lärmiljöer samtidigt som ableismen och kränkningarna mot funktionsnedsatta människor lever och frodas i vården och skolan. Om tillgänglighet inte anses vara ett nödvändigt fundament som möjliggör personcentrering, inkludering, jämlikhet och delaktighet så blir det bara tomma ord av alltihop. Vad betyder det att väntetiderna i vården är korta om funkisar ändå inte kan tillgodogöra sig vården pga otillgänglig utformning? Vad betyder det att skolan är inkluderande om inkluderingen inte vilar på tillgänglighet?

Det betyder att alla som inte funkar enligt den mall som vård och skola är utformad efter kommer att göra illa sig. Det betyder inte bara att vi blir utan vård och utbildning utan att vi skadas av att försöka knöla in oss i vården och skolan.

Otillgänglig vård kommer aldrig bli personcentrerad, jämlik eller bra på något annat sätt. En otillgänglig skola kommer aldrig varken bli inkluderande eller ens lyckas följa skollagen. Så varför är inte tillgänglighet en viktigare del i granskningen av vård och skola?