Tag: hjälp

Hoppet om en bättre framtid ligger i att vi slutar släta över konsekvenserna av politiska beslut

Hoppet om en bättre framtid ligger i att vi slutar släta över konsekvenserna av politiska beslut

Hur hjälper jag en människa som är i en svår livssituation som i sin tur beror på samhällets maktordningar?

Jag tänker ofta på det, eftersom de flesta av mina vänner och människor jag interagerar med är just personer som är i jättesvåra livssituationer, just på grund av sin underordning. Sjuka och funkisar som nekas vård, ersättning från Försäkringskassan, assistans, ledsagning, mediciner, tandvård, utbildning, respekt och autonomi. Människor som nekas vård på grund av medfödda funktionsnedsättningar, sin hudfärg, sitt kön. Unga människor som först görs riktigt illa i en skola som brister i tillgänglighet och sedan blir ekonomiskt utsatta när föräldrarna hotas med vite, alternativt själva blir våldsutsatta när skolan stjälper över dem på socialtjänsten som inte kan rå på skolan utan i stället placerar autistiska barn på institutioner.

Hur stöttar jag människor i den här sortens livssituationer, både emotionellt och praktiskt?

Det korta svaret är att jag inte vet hur optimalt stöd ser ut. Sanningen är att jag vet en massa saker som stjälper men inte så många som hjälper. I stället för att skriva en lång lista med allt som stjälper så kan jag konstatera att en gemensam nämnare för de saker som ofta gör människor mer förtvivlade är när underordningen osynliggörs och situationen i stället antas bero på ett enskilt misstag eller att den som har hamnat i den har missförstått läget. Människor kan mena hur väl som helst men när sjuka människor nekas sjukpenning så är det sällan på grund av ett enkelt åtgärdat misstag i handläggningen eller för att den sjuka har fattat fel. Orsaken till ökade avslag är för att Försäkringskassan har fått i uppdrag att avslå fler ärenden. Att de har fått det beror i sin tur bland annat på samhällets låga värdering av sjuka människor.

Underordning är inte bara en teoretisk idé utan har högst materiella konsekvenser. De konsekvenserna är till exempel fattigdom, att inte ses som trovärdig, att utsättas för våld, sämre hälsa, jobba gratis med att göra någon annans jobb och så vidare. När en grupp sjuka människor gång på gång skadas i vården utan att någonsin få det erkänt eftersom det är standard så är det inga missförstånd eller enskilda misstag. Det är strukturellt. Det är underordning. Det är en maktfråga.

Så hur stöttar jag mina medmänniskor? Det kräver att jag orkar ta in den brutala verkligheten. Att jag orkar leva med smärtan som det innebär att veta hur illa människor behandlas. Att jag aldrig väjer för, förminskar eller förnekar verkligheten.

Det är svårt. Ibland behöver jag paus, det vill säga stänga ner alla kanaler och titta på katter med mitt barn för att ladda om. Samtidigt så är det en insikt som jag är tacksam för. Jag förstår tillvaron genom att utröna maktstrukturer och har alltid blivit förvirrad av att många människors försök att trösta eller visa stöd är att agera som om verkligheten är en annan än den är. Självklart vet jag att alla andra inte har samma djupgående intresse för makt men även de som inte har det verkar inte uppskatta att omvärlden tror att deras politiskt framkallade situation beror på att de har gjort något fel när de står där med ett avslagsbesked från Försäkringskassan.

Det är lätt att uppleva att den politiska situationen är hopplös med rasismens framfart, urholkningen av socialförsäkringar och en fortfarande alldeles för passiv klimatpolitik. Kanske är det dock så att genom att våga erkänna den vidriga verkligheten när vi möter politikens konsekvenser i mellanmänskliga relationer så kan vi också hitta en politisk väg framåt. Kanske är det genom att säga “Jag är så ledsen för din skull, jag ska ha det här i åtanke när jag röstar” som ett nytt hopp kan gro. Kanske är det här möjligheten till förändring finns, när vi vågar göra som Greta Thunberg och utan omskrivningar säga exakt hur illa det är.

Hoppet om en bättre framtid ligger i att vi slutar släta över konsekvenserna av politiska beslut. Vi måste bara våga.

Advertisements

Hur tydlig får den som behöver hjälp vara?

I natt när jag inte kunde sova låg jag och tänkte på hur olika människor avser och uppfattar graden av exakthet i det vi säger och skriver. Eller snarare, hur olika tolkningar av en frågas exakthet påverkar hur människor som behöver hjälp kan uppfattas.

Jag har aldrig gillat att be om hjälp och när jag var barn så fick jag ofta kommentarer från vuxna att jag borde be om hjälp i stället för att alltid försöka lösa allting själv eller bara skjuta upp saker. Länge fattade jag inte varför det var så svårt men nu tror jag att jag är något på spåren.

När jag ber om hjälp med något vill jag ha hjälp med exakt det jag ber om och ingenting annat. Faktum är att jag ofta blir stjälpt när någon gör mer än det jag ber om och då vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Om jag t ex ber någon handla äpplen till mig och personen köper en hel kasse med blandad frukt så blir det jobbigt för jag har inte plats att förvara frukten. I kontakten med vård, habilitering och stödinsatser är det här ett stort problem för jag har oerhört begränsat med ork och varje gång jag frågar någon “Jag skulle behöva hjälp med stödåtgärd X, är det möjligt?” och jag får en lång utläggning om allt annat som finns för att till slut få veta att det jag efterfrågade inte finns så går det åt massor med ork till att processa all den där informationen jag inte bad om.

Hur hänger det här ihop med kommunikation?

När jag ställer en fråga vill jag oftast ha svar på exakt den frågan men ingenting annat. I vissa situationer har jag utrymme för att sväva ut och prata om närliggande ämnen (i samtal med vänner t ex) men när jag frågar något konkret för att få hjälp så vill jag bara ha svar på frågan, inte höra långa utläggningar om allt omkring. Det verkar däremot som att många andra människor genuint tror att de hjälper mig genom att bre ut svaret, vi har med andra ord olika sätt att tolka frågor.

Eftersom jag vid det här laget har varit med om att ha kraschat ordentligt när min ork har slösats på oväsentligheter så vet jag att jag måste specificera när jag frågar om något är möjligt. Det räcker inte med att säga “Jag skulle behöva x, finns det och är det troligt att jag skulle beviljas det?” utan jag behöver lägga till “Jag känner till y, z, å, ä och ö och har efter efterforskningar kommit fram till att det inte är vad jag/mitt barn behöver. Anledningen är att jag/mitt barn funkar på det här och det här sättet och det är därför bara x som är intressant”. Då är chansen större att jag slipper slösa ork på oväsentligheter.

När jag gör så är det vanligt att jag först får höra att jag är väldigt tydlig (det ses som något positivt) men när det visar sig att den jag frågar måste säga nej och inte kan gå mig till mötes då får jag höra att jag är oflexibel, krävande eller att jag har kontrollbehov. Till saken hör att jag förväntar mig inte att alla människor ska säga ja, tvärt om uppskattar jag ett ärligt nej i ett tidigt skede och uppfattar det som något väldigt respektfullt. Det som gör mig irriterad är när jag först får höra att jag är tydlig men personen ändå inte kan ge mig ett rakt svar tillbaks utan slösar med min tid och sedan lägger skulden på mig när jag inte är tacksam.

Kontentan av det här mönstret är att jag drar mig ännu mer för att be människor om hjälp i största allmänhet och för att söka stödinsatser enligt LSS eller liknande i synnerhet. För hjälp som inte är den hjälp just jag och min familj behöver blir bara stjälp som gör livet avsevärt mycket jobbigare. Jag vet inte om det eventuellt finns en könsaspekt i det här dilemmat, förväntas jag vara mjukare och inte så rakt på sak pga att jag är/läses som kvinna? Jag undrar ofta eftersom min partner (cisman) inte alls får samma skuldbeläggande när han är lika tydlig. Uppenbarligen är det väldigt provocerande när jag inte är tacksam över “hjälp” jag inte bad om.

Egentligen skulle det här inlägget ha fokuserat mer på människors olika tolkningar av kommunikation men eftersom jag tappade de lite mer stringenta formuleringarna jag hade i natt så får jag ta det vid något annat tillfälle.