Tag: funktionshinder

Du får en glass om du når till översta hyllan

Nu vill jag skriva ytterligare ett inlägg om skillnaden mellan förmåga och vilja och varför motivation som dominerande förklaringsmodell för mänskligt beteende blir väldigt missvisande.

Jag är en bra bit kortare än medellängden i Sverige, närmare bestämt 155 cm. Det innebär att jag inte når till hyllor som är högt upp. Med högt upp menar jag inte det som en del andra människor menar med högt upp, det som en person på 170 cm når utan problem är för högt upp för mig. Just nu handlar jag sällan i fysiska mataffärer men under stora delar av mitt liv har jag handlat mat i vanliga mataffärer. Väldigt ofta har jag behövt be någon om hjälp för att nå matvaror som är placerade på hyllor som är för högt upp för att jag ska nå eller hjälp med att nå frysvaror som är placerade på botten av en frysdisk. Så länge någon som är minst en decimeter längre är hjälpsam nog att sträcka sig efter matvaran åt mig så löser sig problemet. Det känns inte direkt kul då placeringen av matvarorna i kombination med min längd skapar ett beroende av hjälp från andra men jag får i alla fall min vara.

Längdskillnad och oförmågan att nå syns tydligt utanpå. Min längd avviker så mycket från normen att jag nog aldrig har varit med om att någon har ifrågasatt att jag inte når. Det är tillräckligt konkret för att de flesta människor snabbt ska greppa vad det handlar om. Tänk om det inte hade varit så. Hur hade det varit om min oförmåga att nå inte hade varit begriplig för andra människor? Hade jag bemötts med samma hjälpsamhet? Jag tror inte det. Min egen erfarenhet av hur människor agerar när det rör sig om sådant som inte syns utanpå är att det kommer ifrågasättanden. Hur hade det låtit i fallet om att inte nå? Troligtvis kommentarer som “Du måste öva, hur ska du annars kunna handla mat självständigt i framtiden?” och “Du får en glass om du tar ner chipspåsen högst upp”. Kanske hade det också kommit någon sträng förmaning i stil med “Nu är du faktiskt gammal nog att klara det här”.  Sådana kommentarer hade givetvis inte hjälpt mig att nå till de höga hyllorna. Att jag inte når handlar inte alls om motivation så varken belöningar eller förmaningar hade gjort någon som helst skillnad.

Jag gillar inte att vara beroende av hjälp när jag handlar mat men hindret ligger inte i min längd. Hindret ligger i att matvaror placeras högt upp och djupt ner. Ett sätt att avhjälpa det är att placera ut pallar som gör det lättare att nå för den som kan klättra på en pall. Ett annat sätt är att helt enkelt organisera matbutiker så att varor inte förvaras högt upp och djupt ner. För det går. Svårigheten att nå varor har t ex inte alls varit lika frekvent förekommande när jag har varit i länder som har en mycket kortare medellängd än Sverige.

Hindret ligger inte i min längd utan i mataffärers utformning och människors attityder. Om jag möttes av samma förståelse för de delar av min funktionalitet som inte syns utanpå skulle jag uppleva väsentligt mycket mindre hinder i min vardag.

Advertisements

En osynlig utestängning

20140916-201251.jpg
Syntolkning: Bild på rulltrappor i ett köpcentrum med en ljusprojektion med reklam för Cinderellas kryssningar mitt i luften.

För några veckor sedan kom jag efter ett sjukgymnastbesök åkandes i rulltrappan i Liljeholmens galleria. Jag var trött, skakig och ljus- och stimulanskänslig som jag alltid är. Det som mötte mig när jag närmade mig slutet av rulltrappan var den projektion med reklam som du ser på bilden. Det gick inte att värja sig utan flimret stack mig i ögonen, det blixtrade till i huvudet och jag vinglade till innan jag stapplade bort till en bänk och vred mig med ryggen mot projektionen för att hämta mig.

Det här är ett exempel på vilka krav och förväntningar vi har på människor i offentlig rum. Gallerior är besvärliga platser redan som det är för mig – det är för mycket intryck som jag inte hinner processa, det är besvärligt ljus och mycket ljud och även under de riktigt bra perioderna är jag utpumpad efter 30 min i en galleria med en hjärndimma som inte är att leka med. Att Liljeholmens galleria vill få in lite extra reklamintäkter (jag antar att det är det som är syftet) är varken oväntat eller svårbegripligt men det som händer är att den del av gallerian som jag gärna vill besöka är ännu svårare att klara av. Nu är jag beredd när jag närmar mig och har keps, solglasögon och tittar mot golvet men det är ändå så tydligt att miljön inte är utformad för sådana som mig.

Många som läser det här tänker kanske att jag kräver för mycket, att jag som fungerar normavvikande och är sjuk inte kan begära att alla ska rätta sig efter mig. Det begär jag inte heller men jag vill belysa att genom utformning av offentliga miljöer signalerar vi vem som är välkommen och inte. Vem som har tillgång och vem som inte har tillgång. Det är inget unikt för kommersiella rum utan jag ser exempel på exkludering även i vården. Den ortopedtekniska mottagning jag går till har t ex öppen planlösning med skärmar i stället för riktiga väggar och teven på i väntrummet. Så när jag har gjutit fotbäddar och provat ut skor är det fullt med ljud- och synintryck och att koncentrera mig är ett skämt.

Det här var ett exempel för att så ett frö till eftertanke. Eftertanke kring hur vi föreställer oss att människor ska fungera och hur det är att leva med normavvikande funktionalitet.  Kanske kan det här exemplet illustrera hur tanken på att offentliga rum utformas för “alla” inte stämmer utan att den ofta påstådda neutraliteten i själva verket är en fråga om normer.

Jag har inga vingar att flyga med men är inte hindrad för det

Jag är ju egentligen rätt ny i funkispolitiken. Det var inte förrän i vintras som jag började förstå att jag lever med en funktionsnedsättning och väldigt nyligen som jag fick svart på vitt att jag har två funktionsnedsättnignar, fram till dess hade jag bara bankat huvudet i väggen och undrat varför jag var ett hopplöst fall i vården. Det finns många aktivister och erfarna personer som har kommit på bättre liknelser men jag tänker ändå berätta om den liknelse jag försiktigt har börjat använda mig av för att förklara för människor vad funktionsnedsättningar innebär och hur mycket det handlar om mötet med omvärlden.

Jag har inga vingar och kan inte flyga utan någon slags avancerad utrustning, det är en funktionalitet jag saknar. I praktiken har det dock ingen betydelse, för de rum jag vill ha tillgång till är inte utformade så att det krävs vingar för att komma åt dem. Tillgängligheten till min lokala mataffär är inte baserad på att besökarna ska ha vingar, likadant är det med åtkomsten till vårdcentralen, kollektivtrafiken, förskolan, apoteket eller ortopedteknikern. Lokaler och verksamheter är utformade så att inget krav ställs på att besökarna ska kunna flyga. Om jag hade levt i ett samhälle där människor förväntades kunna flyga hade det antagligen inte funnits hissar, ramper och trappor för att göra lokaler som ligger ovanför marknivå tillgängliga. Då hade mötet mellan min funktionsuppsättning och kraven som ställs för tillgänglighet inte matchat varandra och det hade hindrat mig. Om de som kunde flyga befann sig i maktposition skulle de kanske säga saker som att “Men vi normala kan inte anpassa oss till just dina problem”. Om mataffären, vårdcentralen, kollektivtrafiken, förskolan, apoteket och ortopedteknikern utformas med endast flygkunniga personer i åtanke otillgängliggörs dessa verksamheter för alla som inte fungerar så.

Hinder uppstår i mötet med omvärlden. Hinder uppstår när ofta osynliga och outtalade krav på funktionalitet inte kan levas upp till. En och samma funktionsuppsättning kan innebära väldigt olika grad av hinder och olika sorters hinder beroende på miljön.

Vad tänker du som själv har en normavvikadnde funktionelitet när du läser det här? Håller du med? Tänker du annorlunda?