Tag: föräldraskap

Sagan om barnet som behövde tid

Det var en gång ett autistiskt barn. Barnet hade en pappa. Följande saga utspelade sig en vår då barnet var fem år.

“De andra barnen springer runt mig och låter mycket när de leker!

“När gör de det?”

“När jag sover.”

“Men du sover väl inte på föris längre?”

“Nej”

Pappan till den autistiska femåringen kände sig mycket förbryllad av barnets påstående. Barnet hade berättat att det var jobbigt på förskolan och när pappan hade frågat om barnet visste vad som var jobbigt så utspelade sig konversationen ovan. Pappan hörde sig för med personalen om det var så att barnet trots allt sov middag ibland men personalen berättade att barnet aldrig somnade vid vilan längre. Veckorna gick och vissa dagar när barnet var väldigt trött ville barnet inte gå till förskolan och samma konversation upprepade sig. Barnet hävdade ihärdigt att hen blev väckt av de andra barnens stojande, personalen menade att barnet inte hade sovit middag. Pappan drog slutsatsen att barnet upplevde något som var jobbigt på förskolan och försökte berätta om det men att hen saknade ord för upplevelsen.

Så gick det några veckor till och ungefär en gång i veckan utspelade sig samma scener hemma. Barnet sov dåligt under natten, var jättetrött på morgonen och ville inte gå till förskolan. Pappan frågade varför och fick till svar att det var jobbigt när de andra barnen väckte barnet genom sitt stojande. Den här gången så drog pappan fram en madrass och la på golvet. Pappan la sig på madrassen och sa “Nu leker vi att jag är du. Jag är du när du sover och blir väckt av de andra barnen. Vad händer mer?” Barnet gick och la sig i sin egen säng och låtsades att hen sov. Så vakande hen och gick in till sin pappa. Därefter spelade barnet upp de konversationer som pappan och barnet brukade ha mitt i natten när barnet sov dåligt. Pappan fattade först inte alls hur det här hängde ihop men så började barnet berätta.

“De andra barnen väcker mig när jag sover på natten. Då låter det så mycket att jag går in till dig.”

Då trillade poletten ner hos pappan. Det visade sig att barnet ibland vaknade på natten av att det som hade hänt under dagen på förskolan spelades upp i form av drömmar som var så intensiva att barnet vaknade och fick svårt att somna om. Pappan förklarade då att när något som har hänt spelar upp sig igen i huvudet medan man sover så kallas det att drömma.

“Vad kallas det när det som har hänt spelar upp sig när man är vaken då?”

På den frågan hade pappan inget svar. För i pappans allistiska (icke-autistiska) värld så var bearbetning av intryck något som oftast skedde automatiskt, medan det för det autistiska barnet var något som nästan alltid krävde mycket uppmärksamhet. Pappan förstod att han faktiskt inte riktigt förstod sitt autistiska barns upplevelser men som den gode förälder han var så lärde han sig att barnet hade ett stort behov av tid för att bearbeta intryck. Många vuxna i omgivningen tyckte att pappan curlade barnet eftersom de inte heller förstod barnets upplevelser men till skillnad från pappan så kunde de inte förstå att de inte förstod. Pappan brydde sig inte om dem utan fortsatte att ge sitt barn mycket återhämtningstid i vardagen och barnet mådde därför bra.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

Advertisements

Champagne i raggsockor


Jag la just upp den här bilden på instagram, som föreställer ett glas med några klunkar champagne och mina raggsocksbeklädda fötter. På många sätt är den bilden väldigt talande för mitt liv. Det är inte nyårsmiddag, finkläder och champagne tillsammans med vänner men det är heller inte totalt avsaknad av glädje och firanden. Vi firar, bara inte alls på det förväntade sättet.

För några år sedan var nyårsafton mest en riktig pina. Då mådde både jag och mitt barn dåligt av ljudet från fyrverkerierna samtidigt som jag själv hade svårt att hantera att firande med vänner inte var möjligt. Inte för att jag längtade så fruktansvärt mycket efter det, för det var jag alldeles för sjuk för. Det var svårt att hantera för att det uppenbarligen var en sådan tragedi i omvärldens ögon. Jag sörjde inte att vi inte kunde fira just nyårsafton med vänner men omgivningen gjorde det och den konstrasten gjorde mig förvirrad. Varför sörjde andra det jag inte fick mer än vad jag själv gjorde? Jag visste inte hur jag skulle förstå min livssituation. Vi följde inte mallen för hur livet skulle vara och det gjorde något med mig.

Jag kände hela tiden som att vi hade någon slags skyldighet att försöka leva mer som genomsnittsbarnfamiljen. Som att vi skulle pressa oss till det som andra tyckte gav livet mening, för att även om det skulle vara jobbigt så skulle glädjen göra det värt det. Problemet med det resonemanget är att det aldrig har funkat så för oss, varken för några år sedan eller nu. Både jag och mitt barn (och i förlängningen min partner med eftersom det var han som fick ta hand om två vrak) fick betala ett för högt pris för många av de sakerna som andra människor (i synnerhet sjukvården) försökte uppmuntra oss till. Det gav oftast inte den glädje omgivningen trodde utan kostade mest enormt mycket hälsomässigt.

I år firar vi som vanligt hemma, bara vi familjen. Det är för jobbigt med middagsgäster och det är för jobbigt att gå bort på middag. Vi lagar god mat inom de ramar som orken tillåter, dricker lite bubbel men tar det i övrigt lugnt. Alla som vill får ha pyjamas och raggsockor. Och jag är nöjd med det.

Att vara en familj med funktionsnedsättningar hos både barn och förälder, och där en förälder dessutom är sjuk och hela tiden lever med hotet att bli sämre vid minsta överansträngning, innebär att vi inte lever enligt den mall som omgivningen förväntar sig av barnfamiljer. Ibland innebär det att andra människor inte vet hur de ska förhålla sig till oss och de val vi gör (och det som händer trots att det inte är vårt val). Den osäkerheten är ibland jobbig att hantera men med tiden har den blivit lättare. Vi lever ett liv som så gott det går är anpassat efter att vi ska må så bra som möjligt, inte ett liv som ska passa in i omgivningens karta.

Gott nytt år alla läsare! Oavsett om och hur ni firar/inte firar.

 


(Jag förstår mycket väl att det finns många människor som vill fira med vänner men av olika skäl inte gör det och att det kan vara en stor sorg. Syftet med det här inlägget är inte att förminska den erfarenheten, utan att belysa hur det är att leva på ett sätt som avviker från människors idéer om hur ett visst liv ska se ut.)

Vikten av inifrånperspektiv för att förstå neuropsykiatriska funktionsnedsättningar

För många år sedan var jag en sån där HBTQ-aktivist som var engagerad i en nordisk-baltisk studentförening för HBTQ-frågor. Jag kunde inte så mycket om transfrågor och när jag vid ett tillfälle sökte efter texter av transpersoner så ramlade jag in på bloggen Trollhare, där jag förutom texter om transfrågor också fick läsa om autism och ADHD. Vid den här tidpunkten kunde jag absolut ingenting om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar men läste med stort intresse. I samband med den läsningen slogs jag av tanken att det här med NPF kanske även gällde mig men det var av någon anledning en alldeles för förbjuden tanke så den skuffade jag åt sidan.

Ett antal år senare fick jag barn. Eftersom den här bloggen inte handlar om mitt barn så kommer jag inte gå in på så många detaljer om honom, däremot kan jag berätta att det väldigt tidigt var uppenbart att mitt barn var känsligare än många andra bebisar och jag började tidigt fundera på om det var NPF det var frågan om. Trots det så dröjde det tills han var fyra år innan det blev utredning och diagnos. Strax innan hade jag dessutom själv genomgått en neuropsykiatrisk utredning och diagnostisering och ja, det hade visat sig att det där första fröet till misstanke som hade såtts många år tidigare stämde.

Under åren som hade gått från mina första misstankar till utredning och diagnos för både mig och mitt barn så hade jag tänkt många gånger på hur många faktatexter om autism, ADD och ADHD skiljde sig markant från Trollhares texter om sina egna erfarenheter. Båda beskrev NPF men med så väldigt olika utgångspunkter och värderingar. Det var dock inte förrän efter utredningarna som det blev riktigt uppenbart hur stor skillnaden var.

Mitt mantra under mitt barns utredning var att autism inte är någon katastrof eller tragedi, däremot är stora delar av autismforskningen helt bedrövlig. Jag sörjde aldrig mitt barns diagnos, däremot blev det väldigt uppenbart att samhällets (i synnerhet stora delar av vårdens och skolans) syn på autister är hemsk. För det var då, när diagnosen var ett faktum och vi kastades in i möten med habiliteringen och fick olika former av “informationsmaterial” (som spred en hel del desinformation), som jag fattade att jag förväntades sörja att mitt barn var som han var. Det var då det blev brutalt tydligt att autister betraktas som de Andra, som obegripliga tragedier. Att autister anses vara en besynnerlig grupp som det talas det OM, inte MED.

Det första halvåret efter dianosen var hemskt, just på grund av all ableism som vi utsattes för av personer vars jobb var att hjälpa oss. Mitt i allt det hemska så tänkte jag ofta att jag samtidigt var så lyckligt lottad för att jag hade läst om NPF hos Trollhare långt innan jag blev förälder. För hade habiliteringens och vissa andra aktörers information varit den första information jag hade fått om NPF, så hade jag säkerligen blivit en väldigt mycket sämre förälder.

Kontentan av det här inlägget är att även om det finns neurotypiska personer som kan mycket om NPF så är den forskning och det informationsmaterial som produceras, i synnerhet om autism,  väldigt ofta tolkat genom neurotypiska glasögon. En hel del av den informationen leder inte alls till någon särskilt bra förståelse för NPF vilket i sin tur innebär att en hel del hjälpinsatser inte blir särskilt hjälpande, utan ibland rent stjälpande. Jag vill därför slå ett slag för material som görs av personer med NPF själva, med inifrånperspektiv. Om ni som inte har NPF själva verkligen vill göra livet bättre för oss som har det, så behöver ni se oss som de experter på våra egna liv och våra upplevelser som vi är.

 


Länkar till material av personer med NPF finns på den här sidan.

Den politiska depressionen som inte fick plats

Det är svårt att skriva här just nu. Huvudet är fullt av tankar om det politiska läget med ökad öppen rasism och ableism, om framtiden och om vad det är som pågår i världen men jag kan inte skriva om det. Delvis för att kapaciteten är så knapp efter ett vårdbesök men minst lika mycket för att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig utan att det blir för personligt. För den politiska depressionen är personlig.

När barn skickas tillbaks till krig, eller vräks från sina hem för att en sjuk förälder nekas sjukpenning så är det inga hypotetiska skeenden utan något som drabbar verkliga människor, även om det inte drabbar just mig, just nu. När autistiska barn nekas tillgänglighet och stöd i skolan och det slutar med inlåsning på SiS-hem som är gravt traumatiserande så är det inte heller något hypotetiskt, utan något som en dag kan drabba mitt barn.

Jag vill skriva om det här men hur ska jag någonsin hitta ord som kan berätta om den konstanta skräck jag som funkisförälder till ett funkisbarn alltid måste konfronteras med? Det finns inga ord som kan berätta om hur det är att veta att jag uppfostrar ett barn i ett samhälle där lite för många människor helst inte vill att vi ska finnas.

Än så länge har jag inget språk för det. I synnerhet inte på den här bloggen. Den här bloggen är för arg för att rymma den grad av existentiell skräck som de politiska depressionen leder till, så för tillfället så är jag tyst. I alla fall här.

Hjälpmedel eller styrmedel?

kva%cc%88ll_exempel_funkisfeministen

“Jag har gjort ett bildschema för kvällen men Kim vägrar ändå att duscha.” Olika varianter på den meningen är vanliga i sammanhang där personer med ansvar och makt inte får personerna de ansvarar för att göra som de vill. Det kan vara lärare som säger så om elever, föräldrar om barn eller vårdpersonal om patienter. För mig är det här påståendet väldigt intressant, för det kombinerar två av mina intressen: makt och hjälpmedel.

Låt säga att det här sägs av en förälder om sitt barn. Barnet i fråga är Kim, 10 år med ADHD. Vi låtsas att det är jag som är Kim. Jag vägrar att duscha om kvällarna och en förälder har fått rådet av en psykolog på habiliteringen att göra ett bildschema med kvällens moment, så att jag ska se vad som ingår. Ett bildschema knåpas ihop och visas för mig. Av schemat framgår det att kvällsrutinen innehåller att plocka undan alla prylar som jag har dragit fram i mitt rum, duscha, ta på pyjamas, borsta tänderna, ta melatonin och sen får jag läsa en stund innan jag somnar. När jag ser schemat så får jag bättre förståelse för vad som ingår i kvällsrutinen än vad jag hade innan men jag vägrar ändå.

Det är nu det blir intressant, för när vi tolkar en persons vägran att följa ett bildschema så avslöjas hus vi ser på syftet med bildstöd.

Om vi ser bildschemat som ett styrmedel så kommer vår slutsats att bli att det inte fungerade. Bildschemat fick inte mig att göra som föräldern ville. Föräldern kunde inte styra mig med schemat och antagligen upplever föräldern vanmakt.

Om vi i stället använder bildstöd som ett hjälpmedel så kan vi tolka vägran som att något inte är bra med kvällsrutinen. Trots att jag vägrar så kan bildschemat ha fyllt sin funktion om det gjorde det lättare för mig att greppa kvällsrutinens alla moment, för jag har ett skäl att vägra. Kanske är det för många moment och jag har inte energi kvar till alla de momenten på kvällen. Eller så vägrar jag att duscha för att det gör ont på min vintertorra hud, eller för att jag inte alls ser något syfte med det och hellre fortsätter med det jag håller på med en stund till än att ödsla tid på något helt meningslöst. Om jag före bildschemat vägrade för att jag inte kom ihåg eller förstod vad som förväntades av mig så kan jag nu vägra för att jag förstår vad som förväntas men helt enkelt inte kan eller vill göra det. Jag gör ett mer informerat val när jag vägrar. Som hjälpmedel har schemat fungerat. När jag nu förstår vad som förväntas av mig är jag ett steg närmare att kunna kommunicera vad jag behöver för att kunna duscha.

Jag har tidigare skrivit om att bildstöd inte är någon genväg för att slippa konfronteras med våra egna värderingar och som förälder påminns jag om det varje dag. När jag själv är patient i vården så blir det också tydligt att hjälpmedel inte alltid används för att hjälpa mig utan för att styra mig att göra det vårdpersonalen vill att jag ska göra, även när jag inte vill det för att det till exempel påverkar min hälsa negativt. Jag möts ibland också av förväntningar på att vara tacksam när jag har fått ett hjälpmedel eller anpassning och som tack förväntas jag lyda utan att vara besvärlig. Då handlar det egentligen inte om att hjälpa, utan om att styra. Det blir ett sätt för vårdpersonalen att utöva makt utan att stå för att det är det som händer. I praktiken blir det maktutövning utan ansvar.

Kontentan av det här inlägget är att när vi utvärderar om ett hjälpmedel fungerar för någon som vi ansvarar för bör vi fråga oss själva om vi utvärderar det som hjälpmedel eller styrmedel. För det är inte okej att funktionsnedsatta personer, till exempel elever i en skola, inte får de anpassningar och stöd som behövs bara för att personalen anser sig ha gjort tillräckligt genom att göra ett bildschema. Precis som det inte är okej att människor i beroendeposition blir av med hjälpmedel för att den som har makten att förse oss inte ser skillnaden mellan hjälpmedel och styrmedel. Vi behöver också förstå att i egenskap av personer som förser någon annan med hjälpmedel så har vi makt, även när vi upplever vanmakt.