Tag: förälder

Dubbla roller – dubbel underordning

Det här är ett svårt inlägg att skriva och ännu svårare att publicera. Det handlar om föräldrarollen. Om att ha barn med NPF och själv ha NPF + andra tillstånd som starkt påverkar vardagen. Det jag vill skriva om är inte några tips och råd i stil med “så här gör man” utan en helt annan aspekt, närmare bestämt vems röst det är som hörs.

Den här bloggen skrivs alltid ur mitt perspektiv och handlar i huvudsak om mina tankar och upplevelser av makt, vården och ableism. Det är helt medvetet för det är i egenskap av funktionsnedsatt och sjuk själv som jag möter det jag skriver om här. Samtidigt bär jag på en enorm frustration kring det som mitt barn möter och jag blir ofta helt vansinnigt arg på att även mitt barn ska växa upp i ett så otillgängligt och ableistiskt samhälle som vi ser exempel på i skolan och vården. Som förälder och vuxen vill jag kämpa för att de som är barn idag och inte funkar enligt någon slags kollektivt inbillad mall ska få en bättre uppväxt än de just nu får pga exempelvis skolsituationen.

Det finns ett dilemma i det här. Det är vuxnas ansvar att kämpa för t ex en bättre skola, det ansvaret kan inte läggas på barn och ungdomar. Samtidigt så riskerar min delaktighet i kampen för en bättre skola att leda till att förstärka det perspektiv som redan är dominerande: att vi talar om de berörda personerna i stället för att lyssna till deras röster. För det är inte jag som är barn eller ungdom idag. Det är inte jag som tar den hårdaste smällen av en otillgänglig skola.

Ett sätt att hantera det här dilemmat är att jag ibland skriver utifrån de erfarenheter min egen skoltid gav mig. Jag hade förvisso ingen diagnos men svårigheterna och krockarna med hur jag förväntades funka fanns där ändå och de erfarenheterna kan jag berätta om. Det förändrar inte det faktum att min röst kanske tar utrymme från någon annan, t ex någon som är elev idag, så det problemet kvarstår. Däremot kan det bidra till att bryta tendensen att tala om personer med NPF i stället för med. Det leder dock till ett ytterligare dilemma och det är nu det börjar brännas och bli riktigt svårt att skriva.

Det handlar om trovärdighet. Jag är öppen med att ha NPF själv men det är inte utan en viss vaksamhet och oro. Av erfarenhet vet jag att personer i t ex vården ser mig som mindre trovärdig när det står klart att jag har NPF. Att vara öppen medför att jag ibland drabbas av en isande skräck när jag tänker på att det gör det svårare för mig att ses som trovärdig i kontakten med vården för mitt barns räkning. Jag har t ex mötts av påståenden om att jag har kontrollbehov, för att jag frågade vad ett möte skulle innebära för att kunna göra bildschema till mitt barn. Givet hur otillgängligt utformade de flesta skolor är för barn med NPF så vet jag att jag kommer att behöva föra en konstant kamp under väldigt många år framöver för att mitt barn ska få en dräglig skolgång. Då är det viktigt att jag inte avfärdas som en nojig förälder utan ses som någon att lyssna på.

Det här dilemmat är ett uttryck för ett ableistiiskt samhälle. Jag sitter på dubbla roller och ableism opererar så effektivt att det gör både mig och mitt barn dubbelt underordnade. Att inte funka som normen underordnar oss i sig självt då det gör vård och skola otillgängliga och att jag dessutom ses som mindre trovärdig gör det ännu svårare för mig att tillgängliggöra vård och skola för mitt barn, som då blir dubbelt underordnad. Om jag i stället ser till att dölja mina egna behov av anpassningar kanske jag initialt ses som trovärdig men jag skulle aldrig kunna upprätthålla det arbete jag gör för att tillgängliggöra vård och skola för mitt barn.

Jag vet inte vad som är det mest konstruktiva att göra och varje dag är en balansgång i frågor om öppenhet, integritet och trovärdighet. Det finns dessutom flera aspekter av det här ämnet som jag skulle vilja belysa, t ex hur vården för mitt barn behöver tillgängliggöras både för barnet och för mig som förälder men det får bli ett eget inlägg. Just nu tar jag bara ett djupt andetag och trycker på knappen för att publicera det här inlägget. Inte för att det är behagligt utan för att jag vill bidra till ett samtal med personer med NPF i stället för om. För att jag vill sprida bilden om att det inte bara rör sig om barn. Vi blir vuxna, en del av oss får egna barn och både vi själva och våra barn lider när samhället låtsas som att våra sätt att fungera är parenteser som går att strunta i.

 

Advertisements

Grunderna i genusteori med hjälp av pictogram

familj fîrÑldrar kvinna mamma man pappa syskon vuxenbarn

Jag gillar pictoonline än så länge för även om hanteringen av dokument är knölig och usabilitybiten lämnar en del i övrigt önska så är själva bilderna precis vad som passar oss: svartvitt, stiliserat, enkelt. Därför blev jag lite trött idag när jag till min förvåning inte hittade någon bild för “förälder”. “Föräldrar” i plural fanns precis som mamma, pappa, barn och syskon men det fanns ingen bild för förälder vilket gjorde mig irriterad. Visst kan det säkerligen vara så att för en del personer som använder bildstöd så är förälder av någon anledning ett mindre lämpligt koncept än att vara specifik med vilken förälder det är man syftar på (“förälder A”, “mamma K”, “pappa S” osv) men så är det med allt som har med bildstöd att göra – ingen lösning passar alla utan utformningen ska alltid vara baserad på vad individen behöver.

Vad är det med att föräldrar alltid måste könas? Varför måste jag vara mamma och inte bara förälder? Det här mönstret har varit uppenbart sedan jag blev gravid och första besöket på mödravårdscentralen och det fortsätter bara – primärt omnämns jag som “mamma” och inte som “förälder” vilket också innebär att jag tillskrivs en massa egenskaper som har med fördomar att göra och inte ett dugg med hur jag är (t ex att jag förutsätts oroa mig för mycket, vara vberbeskyddande och hönsig). Det här är så basic genusteori (typ Hirdman även om min kommande förklaring är så förenklad att det knappt går att säga att det är Hirdmans genussystem) att jag inte ids förklara djupare men jag tänkte ändå bjuda på en liten illustration för den som inte är så insatt i genusteori:

1) Det finns två kön som är strikt åtskilda från varandra: check. På bilderna finns det en man eller en kvinna och någon tvetydighet får inte plats. Inga agender, ickebinära eller andra som på något sätt inte passar ini tvåkönsnormen så långt ögat når.
2) Det manligt kodade är överordnat det som är kvinnligt kodat i bemärkelsen att mannen är norm: check. Titta på bilden av barn respektive vuxen. På båda bilderna är både den kontrasterande personen och personen som står i fokus samma symbol som symbolen för man eller pojke. Alltså, det manliga är normen medan det kvinnliga är avvikande. Eller annorlunda uttryckt: när något ska vara könsneutralt blir det det manligt kodade.

3) (Punkt nummer tre ingår väl egentligen inte i Hirdmans genussystem om jag inte missminner mig men det hör till ändå.) En familj består av en mamma, en pappa och barn. Helst två barn: check. Bilden för familj innehåller en pojke, en flicka en mamma och en pappa. Inga samkönade par, singelföräldrar, vuxna med husdjur, familjer bestående av tre, fyra eller fem vuxna eller någon annan form som går utanför.

Jag vet inte riktigt om pictogram försöker säga att förälder är man bara i relation till den man är förälder med eller om jag fullständigt övertolkar saker pga trött men se det här som en introduktion till genusteori och ett pedagogiskt exempel på hur systemet upprätthålls i dagliga praktiker även i sammanhang som på ytan inte ser ut att ha så särskilt mycket med kön att göra.

Nu är det här en väldigt grund och förutsägbar analys av pictograms bilder, är det någon som antar utmaningen att göra en lite mer subversiv tolkning så hojta för det skulle jag gärna läsa.

PS. Jag är egentligen rätt bekymrad över Hirdmans genussystem och skulle hellre rekommendera Gayle Rubin för den som är intresserad av att läsa mer då Rubin har mycket intressantare resonemang om (hetero)sexualitetens plats i det hela, om jag inte minns helt fel.

PPS. Det är i år tio år sedan jag läste genusvetenskap (eller tio år sedan jag började läsa) och jag saknar det något så vansinnigt.