Tag: feminism

Vill vi ha ett samhälle som gör utsatta människor ännu mer utsatta?

Lärare, elever, vårdnadshavare och övrig skolpersonal berättar om en ohållbar situation i skolan. Vårdpersonal, patienter och anhöriga berättar om stora problem i vården. Människor med funktionsnedsättningar får se sina livsvillkor försämras när arbetet för bättre tillgänglighet i samhället går ytterst långsamt samtidigt som t ex assistans och stöd i skolan blir föremål för besparingar. Sjuka människor nekas inte bara vård utan också trygghet i form av försörjning från sjukförsäkringen. Flyktingar nekas skydd från krig och de som får komma till Sverige nekas hjälp till en trygg livssituation.

Det sägs att Sverige behöver andrum från flyktingströmmar, att sjuka måste nekas försörjning, människor med funktionsnedsättningar nekas assistans och stöd i skolan för att vi inte har råd med något annat. Jag är inte ekonom och kanske missbedömer jag därför situationen. Men hur kan politiker tala om behovet av att fler personer ska lönearbeta samtidigt som det blir svårare och svårare för många att göra det?

Lärare slutar eller blir sjuka av sin arbetssituation. Elever – i synnerhet de med funktionsnedsättningar – får svårare både att lära sig något och att lägga grunden för ett liv i hälsa när stödet i skolan saknas.  De funktionsnedsatta elevernas föräldrar blir sjuka av det merarbete det innebär att försöka få till en fungerande skolgång för barnen.

Vårdpersonal blir sjuka av sin arbetssituation, eller säger upp sig innan utmattningssyndromen är ett faktum. När det saknas vårdpersonal nekas patienterna vård i tid och blir i stället uppmanade att inte söka vård i onödan. Vården blir fragmenterad och kvaliteten sänks när ingen personal finns för att hålla ihop den. Anhöriga blir till slut sjuka av att vara anhörigvårdare och samordnare.

Många av de som betalar för välfärdens brister med sin egen hälsa är kvinnor. Som anhörigvårdare. Som överbelastad vårdpersonal, hemtjänstpersonal, socialsekreterare och lärare. Som föräldrar som måste vara samordnare för funktionsnedsatta barns kontakter med vård och skola.

Vi kan prata hur mycket som helst om personcentrerad vård och att stärka patienternas rättigheter i vården, precis som vi kan vältra oss i vackra ord om en inkluderande skola där alla ska få det stöd som behövs. De orden betyder ingenting så länge inte en grundläggande fråga besvaras:

Vill vi ha ett samhälle där utsatta grupper blir ännu mer utsatta? Är det acceptabelt att flyktingar, sjuka och människor med funktionsnedsättningar behandlas som mindre värda?

Om svaret på den frågan är nej behöver vi politiker som vågar agera annorlunda.

Varför funkisfeminism?

Varför behöver funktionalitet och kön mötas? För att det är två faktorer i människors liv som påverkar varandra. Här kommer några exempel:

  1. För att kvinnor/flickor med funktionsnedsättningar generellt har sämre levnadsvillkor än män/pojkar med funktionsnedsättningar. (Uppgiften kommer från den här rapporten som tyvärr inte säger något om andra kön och transperspektiv.)
  2. För att autism kan ge oss fantastiskt ögonöppnande perspektiv på kön, läs anarkoautisms inlägg här.
  3. För att människor som tillskrivs könet kvinna vid födseln har mycket svårare att få NPF-diagnoser (autism, ADHD mm) som barn än människor som tillskrivs könet man. Att få diagnos sent i livet (eller inte alls) innebär uteblivet stöd och anpassning, utebliven förståelse för sig själv och en lång rad andra nackdelar. (SBU har skrivit om flickor och ADHD och det finns forskning som pekar på att kvinnor är underdiagnostiserade  med autism pga att mycket intellektuell kapacitet läggs på att passera som neurotyp, det tas bl a upp i det här webinariet. Läs gärna den här texten från Autism Women’s Network.)
  4. För att våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättningar är en glömd grupp (läs t ex här).
  5. Bildbanken Pictogram framställer begrepp som “familj”, “man” och “kvinna” enligt en smal tolkning där många människor osynliggörs. (Ickebinära och andra kön finns inte, däremot finns det numer en bild som symboliserar “transperson”).

Det finns många fler anledningar, den här listan är bara ett axplock. När min hjärna är lite klarare hoppas jag kunna skriva lite mer.

Varför jag bryr mig om rätten att välja hur vi matar våra bebisar

Jag är medlem i Föreningen Flaskmatning i Sverige. Det är en förening som verkar för bättre information om och stöd för flaskmatning så att alla spädbarnsföräldrar ska få en reell möjlighet att välja mellan flaskmatning, amning eller en kombo, beroende på vad som passar bäst i det individuella fallet. Om det är en förening som är emot amning? Inte alls! Tvärt om betonas det alltid hur viktigt det är med bra information och stöd om alla sätt att mata sitt barn och hur viktigt det är att vården inte sprider desinformation och myter. Tyvärr är det idag inte alls självklart att få bra stöd med varken amning eller flaskmatning och i fråga om flaskmatning finns det en stark moralisk aspekt som leder till att information fullständigt saknas. Föräldrautbildningar på MVC tar ofta inte upp flaskmatning ens som ett alternativ och BVC vet inte nödvändigtvis så mycket mer. Tillgången till information för att läsa på själv är mycket begränsad eftersom det finns en lag sedan drygt ett år (tidigare var det en branschöverenskommelse) som innebär att ersättningsföretagen inte får informera om sina olika ersättningar och BVC är rädda för att råka marknadsföra ersättning och därmed bryta mot lagen.

Varför bryr jag mig om det här? Är det inte ett lyxproblem att inte få hjälp med att mata sin bebis hur man vill? Varför bryr jag mig om det här när mitt liv är ett stort kaos och en kamp för att lyckas med mer än överlevnad?

För att det hänger ihop. För att samhällets (och däribland vårdens och andra föräldras) syn på moderskap underordnar föräldrar som råkar vara kvinnor eller ha livmoder. För att samma unkna värderingar som gjorde att min fruktansvärda ledsmärta och utmattning sågs som helt normal är det som leder till att många bröstbärande spädbarnsföräldrar (dvs ofta mammor) blir hetsade till att fortsätta amma även när de mår dåligt av det. I grund och botten handlar det om att smärta hör moderskapet till på ett sätt som övrigt föräldraskap är skonat från. Sen om det är dina bröst, dina leder eller ditt psyke som går sönder av moderskapet spelar egentligen ingen roll.

I senaste numret av tidningen Bang kan vi läsa en tillbakablick från 1994 av Linda Öhrn Lernström, chefredaktör och ansvarig utgivare på mama och Family Living, där hon reflekterar kring amningsdebatten. Hon skriver:

Idag blir jag istället vansinnig. Alla kan inte amma, alla vill inte amma. Jag kunde inte, men jag försökte. Och försökte. Bröt ihop och vandrade runt som en levande död till den dagen en BVC-sköterska sa till mig: ”Vet du vad det viktigaste är? Det är att din dotter har en mamma som mår bra.” Det var något helt nytt för mig. ”Skulle JAG må bra?!” På BB hetsades det nämligen kring amningen, tre sköterskor stod och klämde på mina bröst samtidigt som de sprutade på sockerlösning för att försöka få min dotter att amma. Väninnor, mammor, pappor, böcker och kollegor som pratade om hur viktigt det var att amma. Ångesten över att inte ha kunnat amma satt kvar länge. Idag är jag så oerhört tacksam över sköterskan på BVC som såg mig som mamma och fick mig att inse att man som nybliven förälder faktiskt också måste ta hand om sig själv. Det är minst lika viktigt. Och det blir faktiskt smarta, fina, friska, underbara människor även av flaskbarn.

Dramaturgin i den här berättelsen återupprepas ständigt i dagens facebookgrupper. Mammor (för det är bara mammor som skriver) som lider, har ont, ångest, drabbas av D-MER (stark ångest i samband med utdrivningsreflexen/amningen), har grava sömnproblem och bebisar som inte kan eller vill amma. När någon äntligen säger att även deras hälsa räknas och de testar flaska är det som att livet börjar igen. Hur kan det fortsätta vara så här?

Det handlar inte om barnets bästa, som vissa påstår. Vilka spädbarn gynnas av deprimerade, utslitna, smärtfyllda föräldrar? Vilka spädbarn gynnas av att skrika av hunger när bröstmjölken inte räcker till?

Jag har fått nog av den moderskapsmoral som konstituerar moderskap som något smärtfyllt och per definition fullständigt självförsakande. Så länge mammors hälsa inte räknas kommer jag att bry mig om rätten till god information om spädbarnsmatning.

Här kan du läsa vad Johanna Stenius från FFiS styrelse har att säga om flaskmatning och här kan du läsa Cissi Wallins krönika om sin chockartade upptäckt av amningsnormer. Här kan du läsa Petra Jankov Pichas inlägg om responsen på Cissi Wallins krönika. Kolla hashtagen #‎helmerblomberg‬ på instagram för att se fina flaskmatningsbilder.

8 mars hos funkismamman

Jag vill skriva något om 8:e mars. Något peppande, upplyftande, något som bidrar till förändring och ny kämparglöd hos alla som sliter och kämpar för att göra världen bättre. Jag är trött på att vara pessimisten som gnäller och bråkar hela tiden, den som aldrig har goda nyheter eller något roligt att berätta.

Men jag har inga ord just nu. Mina ord gick åt till att vara projektledaren som försöker dra familjens hälsa framåt. För om kvinnoidentifierade personer ofta får dubbelarbeta som familjens projektledare i normfungerande familjer, gissa hur det är i funkisfamiljer? Jag skulle gärna säga att det är ett medvetet val i just mitt fall, att det inte är en del av en struktur men om jag ska vara ärligt – internationella kvinnodagen till ära – så är det inte så. Jag är inte familjens projektledare för att det är kul eller för att jag är så förträffligt begåvad på området. Den bistra anledningen är att jag upplever att jag inte har något val. (Min partner sliter som ett djur också och får på tok för lite återhämtning i vardagen, skillnaden är att mitt arbete är det som aldrig syns, aldrig värderas som viktigt, aldrig erkänns och framför allt inte går att ta ledigt från.)

Så jag får vänta till nästa år med min peppande text. För till nästa år har jag väl slutat bli diskriminerad i vården pga att jag är kvinna med normavvikande funktionalitet? Till nästa 8:e mars har väl alla barn tillgång till förskola, skola och vård som inte gör dem sjuka eftersom den bara är utformad för ett sätt att fungera? Till nästa år behöver väl inte föräldrar (läs: mammor) jaga och samordna förskolan och vården för att försöka få en vettig tillvaro för sina barn? Till nästa år utförsäkras väl inte kvinnor i stället för att ägna sig åt sin ordinerade behandling?

Bra, vi säger så.

Grunderna i genusteori med hjälp av pictogram

familj fîrÑldrar kvinna mamma man pappa syskon vuxenbarn

Jag gillar pictoonline än så länge för även om hanteringen av dokument är knölig och usabilitybiten lämnar en del i övrigt önska så är själva bilderna precis vad som passar oss: svartvitt, stiliserat, enkelt. Därför blev jag lite trött idag när jag till min förvåning inte hittade någon bild för “förälder”. “Föräldrar” i plural fanns precis som mamma, pappa, barn och syskon men det fanns ingen bild för förälder vilket gjorde mig irriterad. Visst kan det säkerligen vara så att för en del personer som använder bildstöd så är förälder av någon anledning ett mindre lämpligt koncept än att vara specifik med vilken förälder det är man syftar på (“förälder A”, “mamma K”, “pappa S” osv) men så är det med allt som har med bildstöd att göra – ingen lösning passar alla utan utformningen ska alltid vara baserad på vad individen behöver.

Vad är det med att föräldrar alltid måste könas? Varför måste jag vara mamma och inte bara förälder? Det här mönstret har varit uppenbart sedan jag blev gravid och första besöket på mödravårdscentralen och det fortsätter bara – primärt omnämns jag som “mamma” och inte som “förälder” vilket också innebär att jag tillskrivs en massa egenskaper som har med fördomar att göra och inte ett dugg med hur jag är (t ex att jag förutsätts oroa mig för mycket, vara vberbeskyddande och hönsig). Det här är så basic genusteori (typ Hirdman även om min kommande förklaring är så förenklad att det knappt går att säga att det är Hirdmans genussystem) att jag inte ids förklara djupare men jag tänkte ändå bjuda på en liten illustration för den som inte är så insatt i genusteori:

1) Det finns två kön som är strikt åtskilda från varandra: check. På bilderna finns det en man eller en kvinna och någon tvetydighet får inte plats. Inga agender, ickebinära eller andra som på något sätt inte passar ini tvåkönsnormen så långt ögat når.
2) Det manligt kodade är överordnat det som är kvinnligt kodat i bemärkelsen att mannen är norm: check. Titta på bilden av barn respektive vuxen. På båda bilderna är både den kontrasterande personen och personen som står i fokus samma symbol som symbolen för man eller pojke. Alltså, det manliga är normen medan det kvinnliga är avvikande. Eller annorlunda uttryckt: när något ska vara könsneutralt blir det det manligt kodade.

3) (Punkt nummer tre ingår väl egentligen inte i Hirdmans genussystem om jag inte missminner mig men det hör till ändå.) En familj består av en mamma, en pappa och barn. Helst två barn: check. Bilden för familj innehåller en pojke, en flicka en mamma och en pappa. Inga samkönade par, singelföräldrar, vuxna med husdjur, familjer bestående av tre, fyra eller fem vuxna eller någon annan form som går utanför.

Jag vet inte riktigt om pictogram försöker säga att förälder är man bara i relation till den man är förälder med eller om jag fullständigt övertolkar saker pga trött men se det här som en introduktion till genusteori och ett pedagogiskt exempel på hur systemet upprätthålls i dagliga praktiker även i sammanhang som på ytan inte ser ut att ha så särskilt mycket med kön att göra.

Nu är det här en väldigt grund och förutsägbar analys av pictograms bilder, är det någon som antar utmaningen att göra en lite mer subversiv tolkning så hojta för det skulle jag gärna läsa.

PS. Jag är egentligen rätt bekymrad över Hirdmans genussystem och skulle hellre rekommendera Gayle Rubin för den som är intresserad av att läsa mer då Rubin har mycket intressantare resonemang om (hetero)sexualitetens plats i det hela, om jag inte minns helt fel.

PPS. Det är i år tio år sedan jag läste genusvetenskap (eller tio år sedan jag började läsa) och jag saknar det något så vansinnigt.