Tag: feminism

Underordnad som funkis och kvinna

Med anledning av att det är 8:e mars så har jag satt ihop ett bildstöd som visar hur det kan vara att vara till exempel en kvinna med normbrytande funktionalitet. Kön och funktionsförmåga är två maktaxlar som samverkar (precis som andra maktaxlar gör), eftersom människor i praktiken oftast inte kan dela upp sig och vara en sak i taget. Jag kan inte vara bara kvinna eller bara funkis, lite lite som jag kan vara bara bisexuell eller någon annan kan vara bara icke-binär eller bara muslim.

Maktordningar samverkar och ju fler underordnade grupper en person tillhör, desto mer komplext tenderar det att bli. För att tydliggöra på vilka sätt underordningen som kvinna och funkis har likheter och skillnader och hur det ofta blir att vara både två så har jag gjort ett bildstöd.

Venndiagram med en cirkel för hur det är att vara underordnad som funkis till vänster och som kvinna till höger.
Syntolkning: Venndiagram med en cirkel för hur det är att vara underordnad som funkis till vänster och som kvinna till höger. I den vänstra delen finns “Dålig tillgänglighet”, “Osynlig”, “Skuldbelagd för mänskliga behov”, “Nekas att kommunicera”, “Vårdskadad”, “Hemma = Institution”, “Mindre mänsklig”, “Ingen lön”. I den del där cirklarna möts är dt text och symboler för “Nekas vård”, “Inte trovärdig”, “Exkluderad”, “Låg inkomst”, “Våldsutsatt”, “ses som okunnig”. I den högra delen finns “Krockar med manlig norm”, “Ansvar för emotionellt arbete”, “Anses babbla”, “Prioritera ner egna behov”, “Ansvar för obetalt arbete”, “Psykologisering”, “Mindre värd”, “Lägre lön”

Klickar du på bilden så kommer du till en PDF. Materialet är gjort i Widgit Online och delas med Symbolbrukets godkännande.

Innehåller är baserat på mina tidigare studier i genusvetenskap, statsvetenskap och maktteorier, inläsning från forskning och rapporter samt inte minst många samtal med andra funkisar som inte är cismän. Det är varken perfekt eller heltäckande utan ett första steg i att illustrera maktaspekter av att vara en kvinna med normbrytande funktionalitet på ett enkelt sätt.

För vidare läsning i ämnet finns till exempel

Sällan sedda – Utbildningsmaterial om våld mot kvinnor med funktionsnedsättning

Kunskapsguiden.se: Våld mot kvinnor med funktionsnedsättning

 


Det är fritt fram att använda materialet för eget bruk eller i verksamheter som skola, vård och omsorg. Vill du använda bildstödet i något annat sammanhang så fråga genom att skicka ett mail till funkisfeministen-at-gmail-punkt-com. Om du använder materialet i ett blogginlägg eller liknande så länka gärna till den här sidan så att källan framgår.

Allt visuellt stödmaterial som jag har gjort själv finns samlat på sidan Mitt bildstöd. Där hittar du de senaste versionerna av materialet. Du kan också se exempel på hur materialet jag gör används i vardagen på instagramkontot Visuellt stöd i vardagen.

Advertisements
Autisterna i garderoben

Autisterna i garderoben

En stor del av min bekantskapskrets består av autistiska personer. Det är människor av varierande åldrar och kön och med en viss variation i livssituation. Vissa har fått diagnos som barn eller tonåringar, andra som vuxna och vissa har ingen diagnos utan har ägnat enormt mycket tid åt att läsa på om autism från många olika perspektiv. Det är personer som ofta har gått igenom både forskning och autisters egna berättelser och kommit fram till att de med största sannolikhet är autistiska, även om de nekas eller inte vill genomgå en utredning.

Inom gruppen finns det en grupp gardeobsautister. Det är personer som bara är öppet autistiska för en begränsad grupp och som aktivt måste undanhålla autismen i ett eller flera sammanhang. Det finns många skäl till det. För vissa handlar det om att inte berätta det på jobbet men vara öppna i övrigt, för andra handlar det om att endast berätta för ett fåtal personer.

Bland de som bara berättar för ett fåtal så är det ganska många som är föräldrar till autistiska barn och som inte kan komma ut som autister därför att det skulle kunna skada barnen. En hel del av dessa är kvinnor*, transmän och icke-binära.

Flera av de självdiagnostiserade garderobsautisterna nekas utredning, därför att psykiatrin är fördomsfull. En av dessa berättade att hon fått höra att eftersom hon var så kärleksfull och omtänksam mot sitt barn så var det inte ens någon mening att göra en utredning. En annan fick göra en neuropsykiatrisk utredning men allt fokus hamnade på ADD eftersom läkaren vid första mötet ansåg att hennes kroppsspråk var så traditionellt kvinnligt att autism direkt avskrevs.

Vad läkaren inte visste var att den här kvinnan hade ägnat hela sitt liv åt att öva in ett “normalt” kroppsspråk eftersom hon som barn hade blivit retad av andra barn och skuldbelagd av vuxna när hennes kroppsspråk avvek genom att hon viftade med händerna eller inte kunde sluta pilla i sitt ansikte. När hon satt där med läkaren så var skammen så stor att hon inte kunde släppa det inövade utan ansträngde sig till max för att praktisera det hon hade fått lära sig var socialt acceptabelt. Det spelade ingen roll att det var enormt energikrävande att upprätthålla det accepterade och normföljande kroppsspråket, hon var så van vid att dölja sitt autistiska jag att skammen som kom av att försöka att inte göra det blev överväldigande.

Fördomarna om autism, kön och föräldraskap flödar i hela samhället. En del av de kvinnor, transmän och ickebinära jag har talat med vågar inte söka utredning därför att om de får en autismdiagnos så kan det vara till deras nackdel när de orosanmäls av skolan. Autistiska barn får sällan gå i en tillgänglig skola med det stöd de behöver och när skolan brister i tillgänglighet och stöd så orosanmäls många föräldrar (varning för vissa fördomsfulla formuleringar i den länkade artikeln). Socialtjänstens personal har väldigt varierande kunskaper om autism vilket innebär att utgången kan bli väldigt olika. I vissa falls läggs anmälan ner direkt, utan någon utredning. I andra fall blir det en påfrestande utredning och om det vill sig riktigt illa så slutar det med att barnen omhändertas. Att ha en egen autismdiagnos som förälder kan vara en nackdel i en sådan situation, i synnerhet om du är kvinna eftersom myten om att autism innebär att sakna empati slår extra hårt mot kvinnor.

Autistiska kvinnor, transmän och icke-binära finns i allra högsta grad, även om stora delar av världen inte låtsas om det. Eftersom det är grupper som mer eller mindre systematiskt undanhålls från diagnos så uppstår en systematisk feltolkning av vad autism är. När till exempel kvinnor ofta utestängs från utredningar och/eller diagnos så skapas en bild av att bara män är autistiska. Varje kvinna som söker utredning men nekas eller där fördomarna gör att även om det blir utredning så utesluts autism alldeles för snabbt  så blir det en bekräftelse på det felaktiga antagandet. Att det är ett uppenbart cirkelresonemang verkar inte påverka.

Det här är ett sådant där inlägg som jag har svårt att avsluta, eftersom jag inte själv är helt säker på vad min poäng är. Jag har ingen solklar poäng utan de här tankarna kom efter ytterligare ett av alla samtal med en autistisk person som var förtvivlad över att ha hamnat i meltdown efter att ha behövt dölja sitt autistiska jag i en otillgänglig situation. Jag är dock säker på en sak:

Att en grupp inte märks betyder inte att den inte finns.

Fördomarna om autism gör autistiska personer väldigt illa. Vissa autistiska personer blir dubbelt underordnade av att å ena sidan hela tiden bestraffas för sin oförmåga att leva upp till allistiska (icke-autistiska) normer, å andra sidan exkluderas från autistiska sammanhang på grund av avsaknad av egen diagnos eller möjligheten att vara öppen med den.

 

*Begreppet “kvinnor” syftar här på både trans- och ciskvinnor.

 

Vill vi ha ett samhälle som gör utsatta människor ännu mer utsatta?

Lärare, elever, vårdnadshavare och övrig skolpersonal berättar om en ohållbar situation i skolan. Vårdpersonal, patienter och anhöriga berättar om stora problem i vården. Människor med funktionsnedsättningar får se sina livsvillkor försämras när arbetet för bättre tillgänglighet i samhället går ytterst långsamt samtidigt som t ex assistans och stöd i skolan blir föremål för besparingar. Sjuka människor nekas inte bara vård utan också trygghet i form av försörjning från sjukförsäkringen. Flyktingar nekas skydd från krig och de som får komma till Sverige nekas hjälp till en trygg livssituation.

Det sägs att Sverige behöver andrum från flyktingströmmar, att sjuka måste nekas försörjning, människor med funktionsnedsättningar nekas assistans och stöd i skolan för att vi inte har råd med något annat. Jag är inte ekonom och kanske missbedömer jag därför situationen. Men hur kan politiker tala om behovet av att fler personer ska lönearbeta samtidigt som det blir svårare och svårare för många att göra det?

Lärare slutar eller blir sjuka av sin arbetssituation. Elever – i synnerhet de med funktionsnedsättningar – får svårare både att lära sig något och att lägga grunden för ett liv i hälsa när stödet i skolan saknas.  De funktionsnedsatta elevernas föräldrar blir sjuka av det merarbete det innebär att försöka få till en fungerande skolgång för barnen.

Vårdpersonal blir sjuka av sin arbetssituation, eller säger upp sig innan utmattningssyndromen är ett faktum. När det saknas vårdpersonal nekas patienterna vård i tid och blir i stället uppmanade att inte söka vård i onödan. Vården blir fragmenterad och kvaliteten sänks när ingen personal finns för att hålla ihop den. Anhöriga blir till slut sjuka av att vara anhörigvårdare och samordnare.

Många av de som betalar för välfärdens brister med sin egen hälsa är kvinnor. Som anhörigvårdare. Som överbelastad vårdpersonal, hemtjänstpersonal, socialsekreterare och lärare. Som föräldrar som måste vara samordnare för funktionsnedsatta barns kontakter med vård och skola.

Vi kan prata hur mycket som helst om personcentrerad vård och att stärka patienternas rättigheter i vården, precis som vi kan vältra oss i vackra ord om en inkluderande skola där alla ska få det stöd som behövs. De orden betyder ingenting så länge inte en grundläggande fråga besvaras:

Vill vi ha ett samhälle där utsatta grupper blir ännu mer utsatta? Är det acceptabelt att flyktingar, sjuka och människor med funktionsnedsättningar behandlas som mindre värda?

Om svaret på den frågan är nej behöver vi politiker som vågar agera annorlunda.

Varför funkisfeminism?

Varför behöver funktionalitet och kön mötas? För att det är två faktorer i människors liv som påverkar varandra. Här kommer några exempel:

  1. För att kvinnor/flickor med funktionsnedsättningar generellt har sämre levnadsvillkor än män/pojkar med funktionsnedsättningar. (Uppgiften kommer från den här rapporten som tyvärr inte säger något om andra kön och transperspektiv.)
  2. För att autism kan ge oss fantastiskt ögonöppnande perspektiv på kön, läs anarkoautisms inlägg här.
  3. För att människor som tillskrivs könet kvinna vid födseln har mycket svårare att få NPF-diagnoser (autism, ADHD mm) som barn än människor som tillskrivs könet man. Att få diagnos sent i livet (eller inte alls) innebär uteblivet stöd och anpassning, utebliven förståelse för sig själv och en lång rad andra nackdelar. (SBU har skrivit om flickor och ADHD och det finns forskning som pekar på att kvinnor är underdiagnostiserade  med autism pga att mycket intellektuell kapacitet läggs på att passera som neurotyp, det tas bl a upp i det här webinariet. Läs gärna den här texten från Autism Women’s Network.)
  4. För att våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättningar är en glömd grupp (läs t ex här).
  5. Bildbanken Pictogram framställer begrepp som “familj”, “man” och “kvinna” enligt en smal tolkning där många människor osynliggörs. (Ickebinära och andra kön finns inte, däremot finns det numer en bild som symboliserar “transperson”).

Det finns många fler anledningar, den här listan är bara ett axplock. När min hjärna är lite klarare hoppas jag kunna skriva lite mer.

Grunderna i genusteori med hjälp av pictogram

familj fîrÑldrar kvinna mamma man pappa syskon vuxenbarn

Jag gillar pictoonline än så länge för även om hanteringen av dokument är knölig och usabilitybiten lämnar en del i övrigt önska så är själva bilderna precis vad som passar oss: svartvitt, stiliserat, enkelt. Därför blev jag lite trött idag när jag till min förvåning inte hittade någon bild för “förälder”. “Föräldrar” i plural fanns precis som mamma, pappa, barn och syskon men det fanns ingen bild för förälder vilket gjorde mig irriterad. Visst kan det säkerligen vara så att för en del personer som använder bildstöd så är förälder av någon anledning ett mindre lämpligt koncept än att vara specifik med vilken förälder det är man syftar på (“förälder A”, “mamma K”, “pappa S” osv) men så är det med allt som har med bildstöd att göra – ingen lösning passar alla utan utformningen ska alltid vara baserad på vad individen behöver.

Vad är det med att föräldrar alltid måste könas? Varför måste jag vara mamma och inte bara förälder? Det här mönstret har varit uppenbart sedan jag blev gravid och första besöket på mödravårdscentralen och det fortsätter bara – primärt omnämns jag som “mamma” och inte som “förälder” vilket också innebär att jag tillskrivs en massa egenskaper som har med fördomar att göra och inte ett dugg med hur jag är (t ex att jag förutsätts oroa mig för mycket, vara vberbeskyddande och hönsig). Det här är så basic genusteori (typ Hirdman även om min kommande förklaring är så förenklad att det knappt går att säga att det är Hirdmans genussystem) att jag inte ids förklara djupare men jag tänkte ändå bjuda på en liten illustration för den som inte är så insatt i genusteori:

1) Det finns två kön som är strikt åtskilda från varandra: check. På bilderna finns det en man eller en kvinna och någon tvetydighet får inte plats. Inga agender, ickebinära eller andra som på något sätt inte passar ini tvåkönsnormen så långt ögat når.
2) Det manligt kodade är överordnat det som är kvinnligt kodat i bemärkelsen att mannen är norm: check. Titta på bilden av barn respektive vuxen. På båda bilderna är både den kontrasterande personen och personen som står i fokus samma symbol som symbolen för man eller pojke. Alltså, det manliga är normen medan det kvinnliga är avvikande. Eller annorlunda uttryckt: när något ska vara könsneutralt blir det det manligt kodade.

3) (Punkt nummer tre ingår väl egentligen inte i Hirdmans genussystem om jag inte missminner mig men det hör till ändå.) En familj består av en mamma, en pappa och barn. Helst två barn: check. Bilden för familj innehåller en pojke, en flicka en mamma och en pappa. Inga samkönade par, singelföräldrar, vuxna med husdjur, familjer bestående av tre, fyra eller fem vuxna eller någon annan form som går utanför.

Jag vet inte riktigt om pictogram försöker säga att förälder är man bara i relation till den man är förälder med eller om jag fullständigt övertolkar saker pga trött men se det här som en introduktion till genusteori och ett pedagogiskt exempel på hur systemet upprätthålls i dagliga praktiker även i sammanhang som på ytan inte ser ut att ha så särskilt mycket med kön att göra.

Nu är det här en väldigt grund och förutsägbar analys av pictograms bilder, är det någon som antar utmaningen att göra en lite mer subversiv tolkning så hojta för det skulle jag gärna läsa.

PS. Jag är egentligen rätt bekymrad över Hirdmans genussystem och skulle hellre rekommendera Gayle Rubin för den som är intresserad av att läsa mer då Rubin har mycket intressantare resonemang om (hetero)sexualitetens plats i det hela, om jag inte minns helt fel.

PPS. Det är i år tio år sedan jag läste genusvetenskap (eller tio år sedan jag började läsa) och jag saknar det något så vansinnigt.