Tag: feminism

Jag tänker inte skriva #MeToo för jag orkar inte bli tillintetgjord en gång till

Innehåll: Den här texten nämner sexuella ofredanden och hot om sexuellt våld.

 

 

Hashtaggen #MeToo rullar fram i mina flöden. Jag fattar poängen men kan av flera skäl inte förmå mig själv att delta. Den här texten publicerades för första gången igår men jag blev så osäker att jag avpublicerade den. Undrade om jag verkligen har rätt att klaga på ett initiativ som i teorin skulle kunna vara bra. Måste jag alltid vara feminismens glädjedödare genom att komma dragande med funkisperspektiv?

Tydligen måste jag det, i alla fall om jag ska kunna leva med mig själv.

Jag har också blivit sexuellt trakasserad. Flera gånger, både som barn, ungdom och som vuxen. Och ja, det är en fråga som jag bryr mig om. Något som jag önskar att världen erkände vidden av. Att efter ett visst antal tillfällen av trakasserier så finns hotet alltid där. Även om just du inte kommer att försöka tafsa på mig i tunnelbanan just idag, så kan jag aldrig veta. Hotet blir konstant och fungerar kontrollerande, även om snubben som står framför mig just idag aldrig skulle göra så.

Så varför deltar jag inte? Är det inte ett utmärkt sätt att visa vidden av problemet? Att visa att det inte handlar om enskilda rötägg utan om en utbredd struktur som kontrollerar alla som inte är cismän?

För att det klingar falskt från vissa håll. För att värnandet av rätten till trygghet och integritet bara gäller vissa. För att vissa personer som skriver #MeToo i sin status samtidigt medverkar till otrygghet och att barns och vuxnas gränser körs över. Jag pratar – som vanligt – om funkisars och sjukas rätt till integritet och gränser.

Om jag skriver #MeToo kan jag förstås syfta på killen i klassen som hotade att våldta mig när jag var åtta år. Eller om snubben vars hand tog tag om min rumpa när jag gick förbi i rulltrappan. Många skulle förstå och förfasa sig, även om många också skulle tycka att det inte var så farligt. Jag skulle också kunna syfta på läkaren som utan någon som helst rimlig anledning ställde frågor om mitt sexliv, eller på terapeuten som förminskade den nyss skedda rulltrappetafsningen med orden “men det är inget att bry sig om, du måste lära dig att inte bli så upprörd för bagateller”. Skulle det möta något förfasande över huvud taget då? Eller om jag skrev om hur jag när som helst kan behöva kissa medan en främling tittar på om jag vill medicinera min ADHD? Inte för att jag någonsin haft minsta missbruksproblem, utan för att rätten till integritet inte gäller funkisar.

Jag lever i konstant skräck för att bli ofredad och få min integritet överkörd. För att människor kliver in i intima sfärer som jag inte vill ha dem i. För att människor gör mig fysiskt och psykiskt illa genom att ta i delar av mig som deras händer och frågor inte har rätt till. Men när det händer, så säger omvärlden att det är okej. Att det är för mitt eget bästa och att jag inte har rätt att känna mig kränkt. Jag kan när som helst trakasseras, ofredas och utsättas för regelrätta övergrepp i statens tjänst, utan att någon annan än andra drabbade blir särskilt upprörda. Tvärtom så har jag sett flera personer som försvarar de här handlingarna skriva #MeToo.

Så nej, jag tänker inte skriva #MeToo. Inte förrän sexuella trakasserier, ofredande och övergrepp av funkisar också väcker majoritetens ilska och avsky. För jag orkar inte bli tillintetgjord en gång till.

Advertisements

När partnern blir ofrivillig assistent

Innehåll: Misshandel, våld i relationer.

 

Jag är arg på dig. För att du inte har lyssnat på mig tidigare och nu får jag betala priset för det. Det är ingen gigantisk sak men med så obefintliga marginaler så blir konsekvenserna kännbara för mig. Mina armar skakar. Huvudet bultar. Ljuden gungar omkring mig.

Nåja. Det är ingen farlig konflikt. Vi är arga, stressade och pressade. Jag är besviken. Men vi kallar inte varandra för nedlåtande saker. Vi hotar inte varandra. Vi höjer rösterna och är frustrerade men egentligen är det inte en farlig konflikt på något sätt. Eller, det hade inte varit en farlig konflikt om vi hade varit jämlika. Men det är vi inte.

Jag är törstig och vet att jag behöver dricka nu för att inte bli uttorkad, så som jag lätt blir efter att ha överansträngt mig med en dusch och hårtvätt. Vattnet i glaset på sängbordet har blivit ljummet och smakar illa så jag får kväljningar när jag försöker dricka. Nu skulle jag behöva din hjälp med att få in ett glas kallt vatten och någonting med elektrolyter, för att få upp blodvolymen. Vanligtvis skulle jag messa dig och be om det men jag är arg. Jag är besviken över att du inte har lyssnat på mig tidigare och dessutom krävt saker av mig samma dag som jag har duschat, trots att du vet hur dålig jag blir av det. Nu vill jag inte be dig om hjälp. Jag vill markera att jag är arg och har ingen lust att visa mig sårbar inför dig. Det blir konstigt när jag faktiskt vill vara ifred från dig och få lugna mig utan att en ny diskussion blossar upp innan vi är redo att göra något mer konstruktivt av den. Dessutom orkar jag knappt artikulera ord och har svårt att förstå när någon pratar.

Så jag stapplar till köket. Hänger på rollatorn och pressar mig fram steg för steg. Ordnar dricka själv medan benen skakar och jag vet att det kommer att göra kraschen värre. Kanske permanent, kanske hämtar jag mig. Med min sjukdom vet jag aldrig.

Händelsen ovan är ett exempel på vad nedskärningar i assistansen innebär för jämlikheten i relationer. Att inte ha tillräckligt med assistans, eller någon assistans alls, gör att vi som lever med en partner försätts i en underordning gentemot våra partners. Vi kan inte vara jämlikar i relationen, eftersom konflikter kan bli ett hot mot vår hälsa och i förlängningen mot vår existens. Vi tas ifrån rätten att markera gränser i relationen.

När våra partners får rollen som ofrivilliga assistenter kan det dessutom väcka många känslor av ilska och frustration över att ha hamnat i något som absolut inte var ett val. Det finns fall där den frustrationen tas ut över den som behöver hjälp. Där det leder till våld och övergrepp, fysiskt så väl som psykiskt. (Det finns fler skäl till att misshandel förekommer i nära relationer, det här är ett exempel.) Med tanke på att den som behöver assistans men nekas det dessutom får det ohyggligt svårt att ta sig ur relationen så innebär nedskärningar i assistansen att människor tvingas stanna i våldsamma relationer. (Nej jag lever inte i en våldsam relation själv, men händelser som den som beskrivs i början av det här inlägget gör det väldigt påtagligt hur utsatta funkisar lätt kan bli.)

Jag tänker på det varje gång regeringen kallar sig feministisk. En feminism som inte omfattar funkisars rätt att leva i jämlika relationer utan våld är en så klen feminism att den inte är värd namnet.


 

Vill vi ha ett samhälle som gör utsatta människor ännu mer utsatta?

Lärare, elever, vårdnadshavare och övrig skolpersonal berättar om en ohållbar situation i skolan. Vårdpersonal, patienter och anhöriga berättar om stora problem i vården. Människor med funktionsnedsättningar får se sina livsvillkor försämras när arbetet för bättre tillgänglighet i samhället går ytterst långsamt samtidigt som t ex assistans och stöd i skolan blir föremål för besparingar. Sjuka människor nekas inte bara vård utan också trygghet i form av försörjning från sjukförsäkringen. Flyktingar nekas skydd från krig och de som får komma till Sverige nekas hjälp till en trygg livssituation.

Det sägs att Sverige behöver andrum från flyktingströmmar, att sjuka måste nekas försörjning, människor med funktionsnedsättningar nekas assistans och stöd i skolan för att vi inte har råd med något annat. Jag är inte ekonom och kanske missbedömer jag därför situationen. Men hur kan politiker tala om behovet av att fler personer ska lönearbeta samtidigt som det blir svårare och svårare för många att göra det?

Lärare slutar eller blir sjuka av sin arbetssituation. Elever – i synnerhet de med funktionsnedsättningar – får svårare både att lära sig något och att lägga grunden för ett liv i hälsa när stödet i skolan saknas.  De funktionsnedsatta elevernas föräldrar blir sjuka av det merarbete det innebär att försöka få till en fungerande skolgång för barnen.

Vårdpersonal blir sjuka av sin arbetssituation, eller säger upp sig innan utmattningssyndromen är ett faktum. När det saknas vårdpersonal nekas patienterna vård i tid och blir i stället uppmanade att inte söka vård i onödan. Vården blir fragmenterad och kvaliteten sänks när ingen personal finns för att hålla ihop den. Anhöriga blir till slut sjuka av att vara anhörigvårdare och samordnare.

Många av de som betalar för välfärdens brister med sin egen hälsa är kvinnor. Som anhörigvårdare. Som överbelastad vårdpersonal, hemtjänstpersonal, socialsekreterare och lärare. Som föräldrar som måste vara samordnare för funktionsnedsatta barns kontakter med vård och skola.

Vi kan prata hur mycket som helst om personcentrerad vård och att stärka patienternas rättigheter i vården, precis som vi kan vältra oss i vackra ord om en inkluderande skola där alla ska få det stöd som behövs. De orden betyder ingenting så länge inte en grundläggande fråga besvaras:

Vill vi ha ett samhälle där utsatta grupper blir ännu mer utsatta? Är det acceptabelt att flyktingar, sjuka och människor med funktionsnedsättningar behandlas som mindre värda?

Om svaret på den frågan är nej behöver vi politiker som vågar agera annorlunda.

Varför funkisfeminism?

Varför behöver funktionalitet och kön mötas? För att det är två faktorer i människors liv som påverkar varandra. Här kommer några exempel:

  1. För att kvinnor/flickor med funktionsnedsättningar generellt har sämre levnadsvillkor än män/pojkar med funktionsnedsättningar. (Uppgiften kommer från den här rapporten som tyvärr inte säger något om andra kön och transperspektiv.)
  2. För att autism kan ge oss fantastiskt ögonöppnande perspektiv på kön, läs anarkoautisms inlägg här.
  3. För att människor som tillskrivs könet kvinna vid födseln har mycket svårare att få NPF-diagnoser (autism, ADHD mm) som barn än människor som tillskrivs könet man. Att få diagnos sent i livet (eller inte alls) innebär uteblivet stöd och anpassning, utebliven förståelse för sig själv och en lång rad andra nackdelar. (SBU har skrivit om flickor och ADHD och det finns forskning som pekar på att kvinnor är underdiagnostiserade  med autism pga att mycket intellektuell kapacitet läggs på att passera som neurotyp, det tas bl a upp i det här webinariet. Läs gärna den här texten från Autism Women’s Network.)
  4. För att våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättningar är en glömd grupp (läs t ex här).
  5. Bildbanken Pictogram framställer begrepp som “familj”, “man” och “kvinna” enligt en smal tolkning där många människor osynliggörs. (Ickebinära och andra kön finns inte, däremot finns det numer en bild som symboliserar “transperson”).

Det finns många fler anledningar, den här listan är bara ett axplock. När min hjärna är lite klarare hoppas jag kunna skriva lite mer.

Varför jag bryr mig om rätten att välja hur vi matar våra bebisar

Jag är medlem i Föreningen Flaskmatning i Sverige. Det är en förening som verkar för bättre information om och stöd för flaskmatning så att alla spädbarnsföräldrar ska få en reell möjlighet att välja mellan flaskmatning, amning eller en kombo, beroende på vad som passar bäst i det individuella fallet. Om det är en förening som är emot amning? Inte alls! Tvärt om betonas det alltid hur viktigt det är med bra information och stöd om alla sätt att mata sitt barn och hur viktigt det är att vården inte sprider desinformation och myter. Tyvärr är det idag inte alls självklart att få bra stöd med varken amning eller flaskmatning och i fråga om flaskmatning finns det en stark moralisk aspekt som leder till att information fullständigt saknas. Föräldrautbildningar på MVC tar ofta inte upp flaskmatning ens som ett alternativ och BVC vet inte nödvändigtvis så mycket mer. Tillgången till information för att läsa på själv är mycket begränsad eftersom det finns en lag sedan drygt ett år (tidigare var det en branschöverenskommelse) som innebär att ersättningsföretagen inte får informera om sina olika ersättningar och BVC är rädda för att råka marknadsföra ersättning och därmed bryta mot lagen.

Varför bryr jag mig om det här? Är det inte ett lyxproblem att inte få hjälp med att mata sin bebis hur man vill? Varför bryr jag mig om det här när mitt liv är ett stort kaos och en kamp för att lyckas med mer än överlevnad?

För att det hänger ihop. För att samhällets (och däribland vårdens och andra föräldras) syn på moderskap underordnar föräldrar som råkar vara kvinnor eller ha livmoder. För att samma unkna värderingar som gjorde att min fruktansvärda ledsmärta och utmattning sågs som helt normal är det som leder till att många bröstbärande spädbarnsföräldrar (dvs ofta mammor) blir hetsade till att fortsätta amma även när de mår dåligt av det. I grund och botten handlar det om att smärta hör moderskapet till på ett sätt som övrigt föräldraskap är skonat från. Sen om det är dina bröst, dina leder eller ditt psyke som går sönder av moderskapet spelar egentligen ingen roll.

I senaste numret av tidningen Bang kan vi läsa en tillbakablick från 1994 av Linda Öhrn Lernström, chefredaktör och ansvarig utgivare på mama och Family Living, där hon reflekterar kring amningsdebatten. Hon skriver:

Idag blir jag istället vansinnig. Alla kan inte amma, alla vill inte amma. Jag kunde inte, men jag försökte. Och försökte. Bröt ihop och vandrade runt som en levande död till den dagen en BVC-sköterska sa till mig: ”Vet du vad det viktigaste är? Det är att din dotter har en mamma som mår bra.” Det var något helt nytt för mig. ”Skulle JAG må bra?!” På BB hetsades det nämligen kring amningen, tre sköterskor stod och klämde på mina bröst samtidigt som de sprutade på sockerlösning för att försöka få min dotter att amma. Väninnor, mammor, pappor, böcker och kollegor som pratade om hur viktigt det var att amma. Ångesten över att inte ha kunnat amma satt kvar länge. Idag är jag så oerhört tacksam över sköterskan på BVC som såg mig som mamma och fick mig att inse att man som nybliven förälder faktiskt också måste ta hand om sig själv. Det är minst lika viktigt. Och det blir faktiskt smarta, fina, friska, underbara människor även av flaskbarn.

Dramaturgin i den här berättelsen återupprepas ständigt i dagens facebookgrupper. Mammor (för det är bara mammor som skriver) som lider, har ont, ångest, drabbas av D-MER (stark ångest i samband med utdrivningsreflexen/amningen), har grava sömnproblem och bebisar som inte kan eller vill amma. När någon äntligen säger att även deras hälsa räknas och de testar flaska är det som att livet börjar igen. Hur kan det fortsätta vara så här?

Det handlar inte om barnets bästa, som vissa påstår. Vilka spädbarn gynnas av deprimerade, utslitna, smärtfyllda föräldrar? Vilka spädbarn gynnas av att skrika av hunger när bröstmjölken inte räcker till?

Jag har fått nog av den moderskapsmoral som konstituerar moderskap som något smärtfyllt och per definition fullständigt självförsakande. Så länge mammors hälsa inte räknas kommer jag att bry mig om rätten till god information om spädbarnsmatning.

Här kan du läsa vad Johanna Stenius från FFiS styrelse har att säga om flaskmatning och här kan du läsa Cissi Wallins krönika om sin chockartade upptäckt av amningsnormer. Här kan du läsa Petra Jankov Pichas inlägg om responsen på Cissi Wallins krönika. Kolla hashtagen #‎helmerblomberg‬ på instagram för att se fina flaskmatningsbilder.