Tag: bristande tillgänglighet

Du måste sluta springa ut ur klassrummet varje gång du inte får som du vill

Jag är sju år och ska gå till skolan. Benen är sega. Jag är så trött. Jag gråter nästan, för min hjärna känns överfull bara av att ha tagit mig igenom morgonen. Tagit på kläder, borstat håret och tänderna, ätit. Tuggat. Känt konsistens och smak. Suttit under lampan vid köksbordet. Existerat.

När jag närmar mig skolgården hör jag ljuden från alla barn. Osorterbara ljud som blandar sig till en ljudmassa som invaderar mig. Det gör ont men jag kan inte peka var på kroppen det gör ont. Jag vet bara att jag måste kämpa för att fortsätta existera bland alla ljuden. Jag vill vända om och gå hem. Lägga mig i sängen och skydda mig men jag vet att jag måste gå i skolan. Det är skolplikt, går jag inte dit kan polisen komma och hämta mig. Det har vuxna sagt.

Väl inne i korridoren hänger jag av mig jackan och skorna. Lysrören från taket bildar reflexer i det grusiga golvet och det äcklar mig på något sätt. Jag vet inte varför, men den gröna färgen på väggarna gör mig nedstämd. Det är som att gå genom osynlig lera där varje steg, varje andetag, varje tanke och varje förnimmelse känns som att hälla i mer vatten i en hink som redan är full. Jag är konstant på väg att drunkna, precis som i de återkommande mardrömmarna där jag har ramlat från en båt. Skillnaden är att jag vet inte vad det är som jag håller på att drunkna i, jag vet bara att varje sekund är en kamp mot någonting. Som att jag alltid är ett andetag från en kollaps.

Skoldagen börjar och i stället för att ha samling som vi alltid har så kommer parallellklassen in till oss. Deras lärare och min lärare börjar berätta att idag ska vi delas in i klassblandade grupper och pyssla med något tema. De säger nog vad pysslet ska handla om men orden studsar bara runt i mitt huvud bland alla ansikten, ansiktsuttryck, viskningar. Nu drunknar jag på riktigt. I mitt huvud känns det som om allt omkring mig är hundra olika bussar som i stället för att köra i varsin fil, åt förutbestämda håll, plötsligt börjar köra huller om buller. Pang, bom, rakt in i varandra.

Jag reser mig upp och springer i panik ut ur klassrummet. Flyr in på en toalett för att få kaoset i huvudet att lägga sig. Sen gråter jag för att jag vet att jag kommer att få en ny lapp hem till mina föräldrar där det står att jag måste sluta springa ut ur klassrummet så fort något inte blir som jag vill.

 

Uppdatering 2017-11-14: En omarbetad och bättre version av inlägget finns på bloggen Det funktionshindrande samhället.

Advertisements

Gör din plikt

Innehåll: Den här texten tar bland annat upp IBT.


 

Det är en vanlig dag i skolans värld. Regeringen tillsätter en utredning om stärkt elevhälsa. En specialpedagog skriver om samarbetet mellan lärare och elevhälsoteamet. Arbetsterapeuter vill in i skolan. Fina ambitioner men kommer det att göra någon skillnad?

Snart börjar höstterminen och på en förskola får en fyraåring guldstjärnor när hen vaggar dockan som de andra barnen och ser de vuxna i ögonen. “Med intensiv träning kan även de här barnen lära sig saker”.

Träna, träna. Lek som de andra.

En lärare kommer att sitta uppe till midnatt och gör förberedelsematerial inför hela skolans idrottsdag. När idrottsdagen planerades var det ingen som tänkte på att någon måste göra bildstöd och andra nödvändigheter för att skapa tillgänglighet för elever med funktiosnedsättningar.

Kämpa, kämpa. Du är väl inkluderande?

En sjuåring kommer att kämpa för att inte gråta när hen inte får vara med de andra barnen på rasten. “Du är så konstig Kim, du stirrar så mycket!” säger de.

Öva, öva. Försök lite till.

En annan lärare beklagar sig över att elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte får tillräckligt med resurser för att kunna öva mer. Händer still!

Träna, träna. Bli normal.

Alex kommer inte att gå till skolan en dag, eftersom hen vet att de ska inleda ett grupparbete på samhällskunskapen och ingen kommer att vilja vara med henom. När någon grupp har blivit tvingad att ta sig an Alex kommer nästa problem: Att navigera bland alla ljud som uppstår i klassrummet när grupperna ska börja diskutera. Alex huvud kommer att koka över så att hen måste resa sig och lämna klassrummet. “Du behöver lära dig att sitta still”, kommer läraren att säga.

Öva, öva. Blir som de andra.

Ytterligare en lärare kommer att gå vilse på väg från jobbet till fritids för att hämta sina barn. Samma väg som hen har gått varje vardag i tre års tid kommer plötsligt att vara omöjlig att känna igen. Dagen efter blir läraren sjukskriven för stress. Efter tre månader tycker Försäkringskassan att det är dags at börja arbetsträna, trots att läraren fortfarande kämpar med att orka hämta barnen på fritids.

Träna, träna. Gör din plikt.

Bli normal och produktiv.

En osynlig utestängning

20140916-201251.jpg
Syntolkning: Bild på rulltrappor i ett köpcentrum med en ljusprojektion med reklam för Cinderellas kryssningar mitt i luften.

För några veckor sedan kom jag efter ett sjukgymnastbesök åkandes i rulltrappan i Liljeholmens galleria. Jag var trött, skakig och ljus- och stimulanskänslig som jag alltid är. Det som mötte mig när jag närmade mig slutet av rulltrappan var den projektion med reklam som du ser på bilden. Det gick inte att värja sig utan flimret stack mig i ögonen, det blixtrade till i huvudet och jag vinglade till innan jag stapplade bort till en bänk och vred mig med ryggen mot projektionen för att hämta mig.

Det här är ett exempel på vilka krav och förväntningar vi har på människor i offentlig rum. Gallerior är besvärliga platser redan som det är för mig – det är för mycket intryck som jag inte hinner processa, det är besvärligt ljus och mycket ljud och även under de riktigt bra perioderna är jag utpumpad efter 30 min i en galleria med en hjärndimma som inte är att leka med. Att Liljeholmens galleria vill få in lite extra reklamintäkter (jag antar att det är det som är syftet) är varken oväntat eller svårbegripligt men det som händer är att den del av gallerian som jag gärna vill besöka är ännu svårare att klara av. Nu är jag beredd när jag närmar mig och har keps, solglasögon och tittar mot golvet men det är ändå så tydligt att miljön inte är utformad för sådana som mig.

Många som läser det här tänker kanske att jag kräver för mycket, att jag som fungerar normavvikande och är sjuk inte kan begära att alla ska rätta sig efter mig. Det begär jag inte heller men jag vill belysa att genom utformning av offentliga miljöer signalerar vi vem som är välkommen och inte. Vem som har tillgång och vem som inte har tillgång. Det är inget unikt för kommersiella rum utan jag ser exempel på exkludering även i vården. Den ortopedtekniska mottagning jag går till har t ex öppen planlösning med skärmar i stället för riktiga väggar och teven på i väntrummet. Så när jag har gjutit fotbäddar och provat ut skor är det fullt med ljud- och synintryck och att koncentrera mig är ett skämt.

Det här var ett exempel för att så ett frö till eftertanke. Eftertanke kring hur vi föreställer oss att människor ska fungera och hur det är att leva med normavvikande funktionalitet.  Kanske kan det här exemplet illustrera hur tanken på att offentliga rum utformas för “alla” inte stämmer utan att den ofta påstådda neutraliteten i själva verket är en fråga om normer.