Tag: anpassning

Hjälpmedel eller styrmedel?

kva%cc%88ll_exempel_funkisfeministen

“Jag har gjort ett bildschema för kvällen men Kim vägrar ändå att duscha.” Olika varianter på den meningen är vanliga i sammanhang där personer med ansvar och makt inte får personerna de ansvarar för att göra som de vill. Det kan vara lärare som säger så om elever, föräldrar om barn eller vårdpersonal om patienter. För mig är det här påståendet väldigt intressant, för det kombinerar två av mina intressen: makt och hjälpmedel.

Låt säga att det här sägs av en förälder om sitt barn. Barnet i fråga är Kim, 10 år med ADHD. Vi låtsas att det är jag som är Kim. Jag vägrar att duscha om kvällarna och en förälder har fått rådet av en psykolog på habiliteringen att göra ett bildschema med kvällens moment, så att jag ska se vad som ingår. Ett bildschema knåpas ihop och visas för mig. Av schemat framgår det att kvällsrutinen innehåller att plocka undan alla prylar som jag har dragit fram i mitt rum, duscha, ta på pyjamas, borsta tänderna, ta melatonin och sen får jag läsa en stund innan jag somnar. När jag ser schemat så får jag bättre förståelse för vad som ingår i kvällsrutinen än vad jag hade innan men jag vägrar ändå.

Det är nu det blir intressant, för när vi tolkar en persons vägran att följa ett bildschema så avslöjas hus vi ser på syftet med bildstöd.

Om vi ser bildschemat som ett styrmedel så kommer vår slutsats att bli att det inte fungerade. Bildschemat fick inte mig att göra som föräldern ville. Föräldern kunde inte styra mig med schemat och antagligen upplever föräldern vanmakt.

Om vi i stället använder bildstöd som ett hjälpmedel så kan vi tolka vägran som att något inte är bra med kvällsrutinen. Trots att jag vägrar så kan bildschemat ha fyllt sin funktion om det gjorde det lättare för mig att greppa kvällsrutinens alla moment, för jag har ett skäl att vägra. Kanske är det för många moment och jag har inte energi kvar till alla de momenten på kvällen. Eller så vägrar jag att duscha för att det gör ont på min vintertorra hud, eller för att jag inte alls ser något syfte med det och hellre fortsätter med det jag håller på med en stund till än att ödsla tid på något helt meningslöst. Om jag före bildschemat vägrade för att jag inte kom ihåg eller förstod vad som förväntades av mig så kan jag nu vägra för att jag förstår vad som förväntas men helt enkelt inte kan eller vill göra det. Jag gör ett mer informerat val när jag vägrar. Som hjälpmedel har schemat fungerat. När jag nu förstår vad som förväntas av mig är jag ett steg närmare att kunna kommunicera vad jag behöver för att kunna duscha.

Jag har tidigare skrivit om att bildstöd inte är någon genväg för att slippa konfronteras med våra egna värderingar och som förälder påminns jag om det varje dag. När jag själv är patient i vården så blir det också tydligt att hjälpmedel inte alltid används för att hjälpa mig utan för att styra mig att göra det vårdpersonalen vill att jag ska göra, även när jag inte vill det för att det till exempel påverkar min hälsa negativt. Jag möts ibland också av förväntningar på att vara tacksam när jag har fått ett hjälpmedel eller anpassning och som tack förväntas jag lyda utan att vara besvärlig. Då handlar det egentligen inte om att hjälpa, utan om att styra. Det blir ett sätt för vårdpersonalen att utöva makt utan att stå för att det är det som händer. I praktiken blir det maktutövning utan ansvar.

Kontentan av det här inlägget är att när vi utvärderar om ett hjälpmedel fungerar för någon som vi ansvarar för bör vi fråga oss själva om vi utvärderar det som hjälpmedel eller styrmedel. För det är inte okej att funktionsnedsatta personer, till exempel elever i en skola, inte får de anpassningar och stöd som behövs bara för att personalen anser sig ha gjort tillräckligt genom att göra ett bildschema. Precis som det inte är okej att människor i beroendeposition blir av med hjälpmedel för att den som har makten att förse oss inte ser skillnaden mellan hjälpmedel och styrmedel. Vi behöver också förstå att i egenskap av personer som förser någon annan med hjälpmedel så har vi makt, även när vi upplever vanmakt.

 

Uppdatering 2018-09-14; Om du vill ha kvällsschemat som PDF så finns det här: kväll eexempel

Kompetens eller kapacitet – Att skriva ett sämre formulerat mail kostar inte mindre ork

Jag kan projektleda och genomföra vissa planer (t ex få till en bättre förskolesituation för xx) och till och med göra det imponerande bra ibland men samtidigt har varje mail, varje förberedelse, varje tanke kostat så mycket att jag inte fick plats med något annat och blir sämre i ett helt år framöver

Citatet ovan är från en chattkonversation som jag hade med Livets bilder nyligen. Vi pratade om min oro inför de kommande åren, då mitt barn ska börja skolan och jag åter igen ska driva fram en fungerande tillvaro för barnet trots att jag är alldeles för sjuk för att egentligen klara det. Min oro handlar bl a om att människor jag möter ofta inte förstår hur pass litet mitt aktivitetsomfång är och hur mycket av min totala ork det tar att skriva mail, planera, se till att alla har rätt information osv. De flesta jag möter verkar tro att det är jättelätt för mig, i alla fall när jag gör det relativt bra. Många gånger verkar det finnas en föreställning om att när jag genomför en aktivitet med ett bra resultat så går det också lätt. Den är dock felaktig, i alla fall för mig.

I skrift är jag skapligt tydlig och att skriva de tankar som kommer kan gå väldigt lätt. Däremot är det enormt krävande för mig att på kommando skriva mail som behöver skrivas. Jag måste gasa igång mig själv och ta i med alla krafter jag har, även när det är rutinartade mail, och konsekvensen blir att det tar fruktansvärt mycket av den lilla ork jag har och efteråt hamnar jag i en ansträngningsutlöst försämring (PEM). Ändå blir det ofta skapligt välformulerat. Med det här exemplet vill jag illustrera skillnaden mellan vad jag tänker kalla kompetens och kapacitet.

Min förmåga att skriva har inte försämrats nämnvärt sedan jag blev sjuk, jag är lika kompetent som tidigare på den punkten. Jag har förvisso tappat en del ord men den delen av mitt ordförråd som jag behöver i kontakten med vård, skola och myndigheter har kommit tillbaks. Vad som däremot är förändrat är min kapacitet. Trots att jag kan skriva lika bra som tidigare så finns inte orken. Att skriva sämre formulerade mail skulle inte göra aktiviteten mindre krävande för mig, det går åt lika mycket ork för det. Visst, jag sparar kapacitet genom att inte korrläsa för mycket utan accepterar stavfel mm men någon gigantisk skillnad i textkvalitet är det inte tal om.

Senare i chattkonversationen så skrev jag:

Problemet är att många verkar tro att bara kompetenskraven sänks så är problemen ur världen. Men det vi egentligen behöver är ju antingen en ökning av kapaciteten eller en sänkning av kapacitetskraven

Jag har tidigare skrivit om hur jag vid flera tillfällen har fått kommentarer om att jag som verkar kunna så mycket om vissa saker nog inte behöver så mycket anpassningar i min kontakt med vården. I diskussioner om tillgänglighet och stöd i skolan så ser jag ett liknande tankemönster där anpassningar för att öka tillgängligheten misstas för att sänka kunskapskraven. Jag tror att det bottnar i den här sammanblandningen av kompetens och kapacitet.

Problemet med den här sammanblandningen är att det normföljande sättet att funka tas för givet och funktionsnedsatta personer osynliggörs och utestängs från vård, skola och andra delar av samhället. När en elev vid ett tillfälle genomför ett skriftligt, handskrivet prov trots dyslexi, nedsatt finmotorik, smärta i fingrarna eller något annat som gör det avsevärt mycket mer krävande än för elever utan funktionsnedsättningar så förväntas eleven kunna genomföra handskrivna prov i fortsättningen. Det förekommer att elever i den här situationen nekas att göra muntliga prov med motiveringen att “hen kan bara hen vill” eller “hen måste lära sig”. Elevens kompetens i fråga om innehållet (t ex andra världskriget) och förmåga att formulera sig får inte en chans att visas upp eftersom kapaciteten för att skriva för hand i en timme inte finns, i synnerhet inte när det ska upprepas varje vecka och orken riskerar att sina mer och mer.

Att inte ha den kapacitet jag önskar är en stor sorg, för den låga kapaciteten blir till ett hinder för att jag ska kunna göra saker som jag har kompetens för. Därför önskar jag att avlastning i former av hjälpmedel, hjälp från andra människor, väl anpassad miljö och utformning av en aktivitet ska sluta ses som något dåligt. För vad är det som är så farligt med att sänka kapacitetskraven och låta människor använda sin kompetens?

 


Läs gärna Livets bilders inlägg Att anpassa är inte att skämma bort för en fördjupad förståelse av anpassningens roll i t ex vård och skola.

Uppdatering 2017-07-30: Livets bilder har skrivit ett inlägg på samma tema som tydligare förklarar skillnaden mellan kompetens och kapacitet och varför det är viktigt att förstå skillnaden i arbete med t ex anpassningar och rehabilitering.

 

Sömnergonomi för överrörliga leder

För några år sedan fick jag en genomgång i sömnergonomi av en arbetsterapeut på Smärtrehab. Vi provade ut vad som funkar för just mig och så här några år senare kan jag konstatera att det var väldigt användbara råd. Den här texten skrevs strax efteråt och jag publicerar den som ett exempel på vad sömnergonomi kan innebära. Jag har en tendens att aldrig lyckas ligga bekvämt utan börjar lätt att sprattla som om jag övade torrsim under nätterna så sömnergonomi är en viktig komponent för att kunna sova bättre.

Först provade vi tryckavlastande madrass. Jag fick testa en tunn sort som läggs ovanpå den vanliga madrassen för att fördela trycket jämnare. Arbetsterapeuten skrev ut en och efter några års användning kan jag konstatera att madrassen hjälper mot smärtan och gör det lite lättare att ligga still. Jag har sedan flera år tillbaks även ett kedjetäcke (förskrivs också av arbetsterapeut). Det är ett täcke med många små kanaler som är fyllda med tunna metallkedjor, den sort jag har finns här. Tanken med kedjetäcken är att det ger en tyngd som är lugnande för kroppen. Principen verkar vara densamma som varför många bebisar sover bättre i en vagn med åkpåse där det är trångt än i en luftig spjälsäng, eller det gamla husmorsknepet att lägga en dubbelvikt trasmatta över benen på barn som har svårt att somna. Tillverkaren skriver mer om hur kedjetäcket fungerar här. Jag kan inte alltid sova med mitt kedjetäcke för att det blir för varmt men då använder det en stund innan jag somnar för att komma till ro.

Sidosovning

  1. Huvudkudde. Jag sover oftast på sidan och har en mjuk kudde som avlastar nacken riktigt bra. Arbetsterapeuten påpekade att dyrast är inte alltid bäst och att en vanlig kudde från Ikea kan vara riktigt bra om den har rätt tjocklek och placeras rätt. Ryggraden ska bli rak och kudden ska stötta framför allt nacken. Det lättaste sättet att få till det är att dra i kudden så att den inte ligger under axeln utan en ordentlig bit ska fylla det hålrummet om nacken ger. Man kan be någon titta på ens ryggrad eller försöka se i en spegel så att den inte är krökt. 
  2. Kramkudde. För att avlasta axlarna är det bra att använda en relativt tjock kudde att krama. För den som har ett väldigt tjockt täcke kan det fungera att knöla ihop täcket och krama det.
  3. Kudde mellan knän och fötter. För bäckenets och ländryggen skull är det bra att placera en kudde mellan knäna, helst ska den gå hela vägen ner till fötterna. Även här går det förstås att använda ett tjockt täcke att knöla in.
  4. Kuddhörn under midjan. För att ge extra stöttning bakom ryggen fick jag testa att placera en relativt tjock huvudkudde och dra in ena hörnet i midjan. För den som har en väldigt markerad midja är det bara att dra in lite mer av kudden, för den som har mindre markerad midja kan man dra in bara örngottshörnet.
  5. V-kudde/sovkorv. I stället för att använda tre olika kuddar kan man testa att använda en lång U- eller V-formad kudde för de ovanstående momenten. Smärtrehab syr sådana som vi patienter kunde köpa men tyvärr visade sig den bli för varm för mig så jag använder en vanlig huvudkudde av hårdare modell mellan knän och fötter. Det finns liknande att köpa (t ex här) men de är dyra. Min erfarenhet från den V-kudde jag köpte från Smärtrehab är att om jag ska bli så inkapslad så behöver det vara material som andas bättre, eftersom jag har problem med temperaturregleringen.

Ryggsovning

  1. Huvudkudde. Samma princip som vid sidosovning, ryggraden ska bli rak och kudden ska ge stöd i nacken, inte trycka fram huvudet. Ett bra sätt att få till det är att dra i kuddhörnen när jag har lagt huvudet på kudden, då undviker jag att ha axlarna på kudden och får till en utfyllnad av nackens hålrum. Arbetsterapueten rekommenderade att titta på halsen i en spegel när jag står rakt. Använd sedan en liten fickspegel och se hur halsen ser ut i liggande position. Målet är att det ska se likadant ut, en hals som har fått några extra veck betyder att huvudet ligger för högt.
  2. Axelstöd. Genom att placera en tunn kudde under vardera axel kommer axeln upp lite vilket avlastar nacken. För den som gillar att sova i kokong kan det fungera att knöla in täckets sidor under vardera axel. För mig funkar Ikeas huvudkuddar för spädbarn.
  3. Knäkudde. Genom att lägga en kudde under knäna avlastas ländryggen. För mig som har överrörliga knän som översträcks är det här jätteviktigt för att förhindra att knäna åker bakåt. Arbetsterapeuten vek ihop kudden åt mig så att den blev dubbelt så hög men det är förstås olika för olika personer beroende på hur vi är byggda. När jag ligger på rygg för att vila under dagen vill jag få upp fötterna ännu högre, så jag använder tre hårda kuddar på varandra för att få knäna i nittio raders vinkel. Det finns särskilda dynor att köpa för det men enligt arbetsterapeuten är de dyra och kan inte förskrivas. 

Magsovning?

Magsovning rekommenderade arbetsterapeuten mig att låta bli eftersom det blir dåligt både för nacken, ländryggen och bäckenet. Jag har en tendens att lägga mig halvt på mage och dra upp ena knät mot axeln och när jag vaknar i ett sånt läge kan jag oftast inte röra mig pga att bäckenet och ländryggen har knasat sig. Så tyvärr har jag inga tips om ergonomisk magsovning.

Observera att de här tipsen fick jag under en individuell session med en arbetsterapeut som jobbar med hypermobilitet. För den som är byggd annorlunda eller fungerar annorlunda kanske vissa saker inte alls är bra. 

Inkludering utan tillgänglighet leder till exkludering

Jag skrev tidigare om att det i skolans värld fokuserar på särskilt stöd och anpassningar i stället för tillgänglighet och Skolinspektionen har svarat på det inlägget i kommentarsfältet. Bloggen Livets bilder har dessutom publicerat ett fantastiskt bra inlägg om vad tillgänglighet i skolan faktiskt innebär. Jag ligger i mina feberångor och försöker få en samlad bild av det jag läser om funktionsnedsättningar och skolan men det går inte särskilt bra.

Kanske beror det på begreppsförvirring. Kanske beror det på juridikens roll i valet av vilka ord som används. Jag funderar på om det bara är semantik men givet de praktiska konsekvenserna så är det svårt att avfärda skillnaden i begrepp som rent semantiska.

Jag pratar om begreppen “tillgänglighet”, “särskilt stöd” och “anpassningar”. När jag skrev det ursprungliga inlägget så var det just användningen av de här begreppen jag funderade på, vad säger det om samhällets förståelse av jämlikhet i skolan? Jag pratar inte om det ur ett juridiskt perspektiv, utan om vad användningen av orden gör med vår bild av funktionsnedsättningar i skolan.

Diskrimineringslagen använder begreppet “bristande tillgänglighet” enligt följande:

Bristande tillgänglighet är när en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att en verksamhet inte vidtar skäliga tillgänglighetsåtgärder för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning.

I skolans värld talas det dock inte primärt om bristande tillgänglighet för funktionsnedsatta elever utan begreppen “anpassningar” och “särskilt stöd” är de termer som används. Skolverket skriver t ex i sina allmänna råd Arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram

En elev som till följd av en funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns, ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser.10 Det här innebär att eleven ska ges stöd, även om hon eller han når de kunskapskrav som minst ska uppnås.

Det intressanta med den här skriften är att den inte nämner begreppet “tillgänglighet” en enda gång, enligt min sökning.

När jag tittar på Skolinspektionens information om anpassning och särskilt stöd så nämns inte begreppet tillgänglighet heller. Både anpassningar och särskilt stöd ska ges när behov finns och det ska inte krävas diagnos och det ser jag som någonting mycket positivt. Alla anledningar till att anpassning behövs går inte att sätta diagnos på och det tar tid att få diagnos för t ex NPF. Alla har heller inte samma möjligheter till diagnos och det är inte acceptabelt att ingenting görs i väntan på en diagnos när skolan inte funkar för en elev. Det gör mig dock fundersam att tillgänglighet inte nämns.

Tillgänglighet vid funktionsnedsättningar är en mänsklig rättighet. Det finns en kraft i det, det signalerar att funktionsnedsatta elever har samma värde som normfungerande elever. Anpassningar och särskilt stöd fokuserar på elever som inte når, eller riskerar att inte nå, kunskapsmålen. Tillgänglighet fokuserar på skolans utformning.

Anpassningar och särskilt stöd behövs, men utan tillgänglighet så undrar jag om det inte underordnar funktionsnedsatta elever snarare än jämnar ut, vilket medför att skolans kompensatoriska uppdrag missas. Jag har sett en hel del lärare uttala sig om anpassningar och särskilt stöd som att det automatiskt innebär att sänka kunskapskraven. Det finns många lärare som står för helt andra tankegångar men oavsett hur stor skaran är så är det ett problem om lärare anser att anpassningar och särskilt stöd är att curla. Det framställs som att elever som behöver anpassningar är lata, omotiverade eller något annat nedsättande. Vid flera tillfällen har jag sett lärare påstå att i stället för anpassningar och särskilt stöd så bör elever träna mer för att komma ikapp.

När jag läser det tolkar jag det som att vissa funktionsnedsättningar inte ses som riktiga funktionsnedsättningar som i sin natur är varaktiga. Jag undrar hur stor roll undvikandet av begreppen funktionsnedsättningar och tillgänglighet spelar i bilden av anpassningar och särskilt stöd som något lärare ger av snällhet (eller feghet) till elever som är lata eller curlade av sina påstridiga föräldrar.

Skolinspektionens svar på det ursprungliga inlägget väckte fler frågor än det gav svar. Vad är syftet med anpassningar och särskilt stöd till funktionsnedsatta elever om det inte är att öka tillgängligheten till utbildning?

För att göra begreppssoppan ännu grumligare så har vi också det ytterst gäckande begreppet “inkludering”. I Forskning för klassrummet kan vi på s 55 läsa följande:

Inkludering är ett begrepp som kommit att uttrycka en demokratisk idé om hur undervisning ska organiseras. Claes Nilholm menar att en viktig poäng med begreppet är att skolan ska utformas för att passa den naturliga variation som finns bland alla människor, snarare än att anpassas till avvikande elever, dvs. elever som man vill ska integreras i verksamheter och strukturer som inte är anpassade för dem.

Vi har ett uttalat inkluderingsprojekt i Sverige, baserat Salamancadeklarationen. Inkludering tolkas som att skolan ska utformas efter att elever är olika. Vidare i rapporten kan vi läsa om integrering, som framställs som något helt annat än inkludering och som något som bör undvikas.

Integrering innebär att en elev som avviker ska anpassas in i en organisation, inte att organisationen ska anpassas efter eleven. De problem som uppkommer individualiseras då gärna och läggs på eleven, i stället för på själva organisationen av verksamheten.

Trots det nämner alltså Skolverket och Skolinspektionen inte tillgänglighet, utan det pratas om anpassningar och särskilt stöd till individer. Jag förstår inte hur det är tänkt att funka. Skolan ska inkludera även elever med funktionsnedsättningar men de myndigheter som styr skolan beblandar sig inte med tillgänglighet utan med anpassningar och särskilt stöd?

Om vi har en utbildningspolitik med tydligt inkluderingsfokus, där skolan ska utformas för att passa elever som funkar olika (t ex elever med NPF som är en grupp som har tvångsinkluderats), borde det då inte rimligtvis innebära att skolan ska utformas så att den är tillgänglig för elever som funkar olika?

Varför har vi då ett så systematiskt undvikande av begreppet tillgänglighet hos två av våra tre skolmyndigheter?

Inkludering utan tillgänglighet har blivit exkludering för funktionsnedsatta elever. Det har fått förfärliga konsekvenser för alla de elever som har gått sönder i sitt möte med en otillgänglig skola men det innebär att möjligheten att förändra situationen finns. Det är dags att lyfta in bristande tillgänglighet som en central del i utveckligen av skolan. Med fokus på tillgänglighet så kommer skolutvecklingen också att få tillgång till all den kunskap som funkisrörelsen besitter. Då kan vi få en skola där funktionsnedsatta elever är välkomna på riktigt.

 

Jag är en förälder som orsakar mitt barns lärare stress

Jag följer en hel del lärare på twitter och har några som facebookvänner. Ett par gånger i veckan ser jag påståenden från dessa lärare om hur mycket stress föräldrar orsakar lärare. Föräldrar som ringer i tid och tid, skickar mail, sms och tjatar om barnens betyg och hur barnen egentligen har det i skolan. Det är möjligt att just de här personerna inte är representativa för lärarkåren men tyvärr tror jag att de är det.

Tyvärr har jag också all anledning att tro att den här bilden stämmer. Att många lärare verkligen har en helt orimlig börda kommunikation med föräldrar som orsakar ohälsa. Det är inte okej på något sätt och behöver ändras.

Jag har också ett barn som går på förskola. Jag har daglig kontakt med barnets pedagoger via en elektronisk dagbok. Utöver det mailar vi en del, jag skickar t ex en planering för de kommande två veckorna varje torsdag så att pedagogerna ska veta om mitt barn ska vara borta eller om det händer någonting annat som de behöver ta hänsyn till. Ofta känner jag mig som en av de där föräldrarna som orsakar lärare stress. För jag är på dem som en igel. Inte alls om betyg (det har vi tack och lov inte i förskolan) utan om vad som ska hända, hur stödet till mitt barn ser ut, hur barnet mår och hur går det egentligen med det tillgänglighetsfrämjande arbetet?

Det är inte för att jag saknar fritidsintressen som jag gör så, utan för att jag har ett barn med minst en funktionsnedsättning. Barnet är beviljat verksamhetsstöd och har alltså en egen pedagog som fungerar som resurs under all sin tid på förskolan. De två pedagoger som delar på att vara resurs är mycket engagerade och jobbar hårt för att mitt barn ska ha det så bra som möjligt och till skillnad från många andra förskolor så görs det en hel del anpassningar. Så varför är jag inte nöjd? Varför mailar jag i tid och otid och skickar sms  ibland på morgonen? Därför att det krävs att någon samordnar och projektleder tillvaron runt barnet för att hen inte ska bli svårt stresspåverkad. Förskolor och skolor är i grunden inte utformade för den typ av täta kommunikation som behövs runt barn med funktionsnedsättningar och det visar sig väldigt tydligt när det kommer ett funktionsnedsatt barn.

När det av olika skäl behövs mycket förutsägbarhet räcker det inte med att få ett månadsbrev med vad som har hänt i efterhand. Det behövs veckoplaneringar där alla avvikelser från det vanliga schemat finns klargjorda. För barn och ungdomar som behöver anpassning efter dagsform för att orken av olika skäl inte är på den nivå den förväntas vara i förskola och skola så krävs det sms på morgonen för att den anpassningen ska kunna ske. För elever som har ett helt annat sätt att tänka och uppfatta världen än vad barn förväntas ha så är varje dag ofta enormt ansträngande så orken tryter tyvärr ganska ofta.

Det är inte så att jag vill vara projektledaren som samordnar alla olika instanser runt barnet. Det är heller inte så att jag vill vara arbetsledare för förskolans arbete med att göra verksamheten mer och mer tillgänglig. Är någon annan beredd att ta på sig det ansvaret så lämnar jag gladeligen över det.

Ovanpå en väldigt krävande livssituation med egna sjukdomar och funktionsnedsättningar, med allt merarbete det innebär att samordna och projektleda omgivningen så bär jag också bördan av att ha dåligt samvete för att jag utsätter mitt barns pedagoger för stress, bara genom att kämpa för mitt barns rätt att gå till en tillgänglig förskola utan att själv bli svårt stresspåverkad. Jag önskar att jag slapp det där dåliga samvetet. Jag önskar att förskolechefer och rektorer på allvar tog på sig ansvaret för att leda arbetet med att göra skolor och förskolor mer tillgängliga och att upprätta fungerande kommunikationsstrukturer mellan skolan och hemmet. Då kanske elever, föräldrar och lärare kan slippa stressa varandra?