När bossighet är ett uttryck för bristande tillgänglighet och stöd

När bossighet är ett uttryck för bristande tillgänglighet och stöd

Jag får ibland veta av vårdpersonal att jag inte kan bestämma/beställa vad jag vill ha i vården. Alla gånger det har hänt så har vården varit otillgänglig och ingen i vården har gjort något för att ta reda på hur den ska bli tillgänglig. Detta trots att tillgänglighet vid funktionsnedsättningar är en rättighet och att det är vårdens ansvar att skapa det. Jag har i de situationerna berättat vad jag behöver och frågat om mottagningen har några förslag på lösningar. Inte för att jag tycker att det är kul att behöva vara initiativtagare och arbetsledare, utan för att jag inte vill bli mer skadad av bristande tillgänglighet.
 
Till svar har jag vid flera tillfällen fått olika varianter av “Du bestämmer inte här, som patient kan du inte beställa mediciner/vård som det passar dig utan det är vi som bestämmer.”
 
Jag kan inte med ord förklara hur illa det svaret gör mig. Det är en av orsakerna till mitt obefintliga förtroende för sjukvården och nej, det lär aldrig gå att fullt ut reparera ens om sjukvården genomgick någon slags magisk transformation och plötsligt började jobba med tillgänglighet på bred front.
 
Som en parallell till det här maktförhållandet så funderar jag på hur funkiselever i skolan bemöts. Bland personer som är kritiska till funkisrättigheter i skolan så ser jag ibland samma invändningar om att elever inte ska bestämma och åtgärder som föreslås för att öka tillgängligheten avfärdas för att de antas medföra att elever får bestämma för mycket.  Jag funderar på om det är så att samma sak inträffar i skolorna, det vill säga funkiselever möts av bristande tillgänglighet och stöd och reagerar genom att försöka styra upp situationen så att den ska bli hanterbar. Eftersom de vuxna uppenbarligen inte har gjort det så kanske eleven börjar bestämma att lamporna ska vara släckta, att man ska sjunga i en viss ordning på musiken eller något annat som skolpersonalen tolkar som bossighet och i stället för att börja analysera och ta reda på vad det är som brister i former av stöd och tillgänglighet så motarbetas eleven eftersom det värsta som finns för vissa vuxna är elever som får bestämma något.
 
I ärlighetens namn så är det något som jag var med om flera gånger som barn. Jag hade inga diagnoser som barn och allt jag inte kunde hantera (till exempel att inte veta syftet med något eller mycket oförutsägbarhet) tolkades som olydighet på det sätt jag just beskrev.
 
Om vi som samhälle byter lins och slutar förutsätta att underordnade gruppers försök att lösa problem är orimlig bossighet så skulle det troligtvis bli mycket lättare att att åstadkomma tillgänglighet och välfungerande, adekvat stöd. Jag önskar att skolan kunde släppa sitt fokus på att visa vem som bestämmer och våga fråga sig själva om det som ser ut som bossighet skulle kunna vara ett tecken på att skolan inte tar sitt ansvar att skapa tillgänglighet och stöd. Tillgänglighet är en lagstadgad rättighet i bland annat vård och skola. Om elever/patienter är bossiga i skolans/vårdens ögon därför att skolan/vården inte lyckas skapa tillgänglighet så är det skolan/vårdens ansvar att fixa det.

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s