För varje interaktion jag har med vården fasar jag ännu mer för nästa

För varje interaktion jag har med vården fasar jag ännu mer för nästa

För varje interaktion jag har med vården, desto mer fasar jag för nästa.

Jag vet at jag borde vara tacksam över att jag över huvud taget får vård. Jag vet att vårdpersonal har en fruktansvärd arbetsbelastning. Jag vet att det ofta är goda intentioner bakom det som sker.

Ändå är jag rädd inför varje möte med vården. Ändå blir det precis så jobbigt som jag har befarat, eller till och med värre.

Det är någonting med kulturen i vårdsammanhang, med rollen som patient och allt jag förväntas underkasta mig. Min kropp är inte min, mina tankar räknas inte, min kunskap räknas inte. Välvillig vårdpersonal agerar ofta påfallande likt hur föräldrar agerar mot barn, som om de hade någon slags rätt att bestämma över mig. Även när det kommer till områden där vårdpersonalen erkänner sig okunniga så kommer det oerhört mycket tyckande, som om deras åsikter var viktigare än min kunskap. Som om jag självklart förväntas lyssna på åsikterna, bara för att de kommer från sjukvården. Som om vårdpersonalen lika självklart har rätt att inte respektera ett nej utan har all rätt i världen att tjata, försöka övertala och rent allmänt visa att mina gränser inte räknas.

Jag önskar att vården vore ett möte mellan jämlikar. Där vårdpersonalen frågar innan de börjar ta i min kropp eller mina tankar. Där de erkänner min kunskap. Där jag inte blev tilltalad som ett barn utan min röst räknas. Där mina gränser räknas. Där det inte finns plats för försök att uppfostra mig till att passa in i deras mall.

Allt jag vill ha är möten med vården där jag slipper bli sämre i mina sjukdomar och må psykiskt dåligt av bemötandet efteråt. Där jag kan få vara lugn och trygg, i stället för den storm av smärta, feber, illamående, bråkande hjärta och sorg som följer varje vårdmöte nu. Det känns som en utopi.

Advertisements

One thought on “För varje interaktion jag har med vården fasar jag ännu mer för nästa

  1. Åh, va bra skrivet! Tyvärr känner jag igen mig i dina tankar, efter 22års erfarenhet av vårdens översitteri/oförmåga, eller vad man ska kalla det. Allt gott till dig och jag hoppas du kan ta tillvara på det som funkar, när det funkar, för dig och din kropp. Kram<3 Martina

    Liked by 1 person

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s