Den politiska depressionen som inte fick plats

Det är svårt att skriva här just nu. Huvudet är fullt av tankar om det politiska läget med ökad öppen rasism och ableism, om framtiden och om vad det är som pågår i världen men jag kan inte skriva om det. Delvis för att kapaciteten är så knapp efter ett vårdbesök men minst lika mycket för att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig utan att det blir för personligt. För den politiska depressionen är personlig.

När barn skickas tillbaks till krig, eller vräks från sina hem för att en sjuk förälder nekas sjukpenning så är det inga hypotetiska skeenden utan något som drabbar verkliga människor, även om det inte drabbar just mig, just nu. När autistiska barn nekas tillgänglighet och stöd i skolan och det slutar med inlåsning på SiS-hem som är gravt traumatiserande så är det inte heller något hypotetiskt, utan något som en dag kan drabba mitt barn.

Jag vill skriva om det här men hur ska jag någonsin hitta ord som kan berätta om den konstanta skräck jag som funkisförälder till ett funkisbarn alltid måste konfronteras med? Det finns inga ord som kan berätta om hur det är att veta att jag uppfostrar ett barn i ett samhälle där lite för många människor helst inte vill att vi ska finnas.

Än så länge har jag inget språk för det. I synnerhet inte på den här bloggen. Den här bloggen är för arg för att rymma den grad av existentiell skräck som de politiska depressionen leder till, så för tillfället så är jag tyst. I alla fall här.

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s