Hellre problembeskrivningar än goda exempel

Syntolkning: Cirkelformad labyrint med frågetecken i mitten.

 

Jag får ibland höra att jag borde sluta klaga och sprida lite mer goda exempel i stället. Att det blir så dålig stämning när jag påpekar problem och att det faktiskt inte är så roligt för politiker, vårdpersonal och skolpersonal att läsa kritik. För att vara tillmötesgående så ska jag därför förklara varför jag oftast inte sprider goda exempel. Det är nämligen ingen slump, utan ett helt medvetet val.

Innan jag blev sjuk och sjukskriven så jobbade jag på en stor myndighets IT-avdelning. Som anställd har jag gått ett par olika kurser och en av dem sticker ut. Jag tänker inte berätta vilken kurs det gäller men den var raka motsatsen till mycket inom IT-branschen. Inget fluff om att “plocka den lägst hängande frukten”. Inget låtsas att bara vi har lite “best practises” så funkar allt. I stället handlade den om genomarbetade sätt att förstå och bedriva IT så att det fyller sin egentliga roll: att stötta eller möjliggöra kärnverksamheten. Det är förstås väldigt bra i sig, att IT inte behandlas som ett självändamål utan att fokus hela tiden ligger på att förstå hur IT gör kärnverksamheten så bra som möjlig och inte ställer till problem stup i kvarten. En av de viktigaste sakerna som jag tog med mig från den här kursen var dock något som inte handlar om IT specifikt utan är applicerbart på alla möjliga typer av verksamheter: Våga dröj vid problemet.

Om vi kan beskriva problemet och förstå det så har vi större chanser att också kunna lösa det. 

Att sprida goda exempel i stället för att påtala problemen gör inte att vi förstår problemen bättre. Goda exempel säger ingenting om vilka problemen är, hur stora de är, vilka problem som är mest prioriterade att lösa eller hur de ska lösas. Goda exempel kan förstås användas som ett komplement till problembeskrivningar men när någon kritiserar problembeskrivare och menar att vi ska sluta belysa problem för att i stället ägna oss åt goda exempel så är det bara ett sätt att tysta kritiker. Jag har svårt att se hur något kommer att förändras av det. Goda exempel blir istället en ridå som dras för problemen så att alla kan låtsas att vi är överens och att problemen kommer att lösa sig själva. Någon slags villfarelse om att det egentligen inte finns några intressekonflikter utan bara lite missförstånd och enkelt åtgärdad okunskap.

Så länge politiker vägrar erkänna att skolan är grymt otillgänglig för de flesta barn med funktionsnedsättningar, så länge lärare inte anser att kampen för en mer tillgänglig skola angår dem, så länge vårdpersonal vägrar erkänna sin maktposition och så länge politiker vägrar ta i problemet med en vård som systematisk behandlar vissa grupper väldigt illa – så länge all den här vägran fortgår så kommer ingenting att förändras. Tvärt om så tror jag att avhumaniseringen av sjuka och funktionsnedsatta människor behöver beskrivas och synliggöras för att förändringar ska kunna ske.

6 thoughts on “Hellre problembeskrivningar än goda exempel

  1. Tack för denna pärla! Helt rätt, t o m i forskningssammanhang redan som doktorand förväntades jag skapa lite trevligare stämning genom att helst uppge goda exempel (med andra ord så skulle jag alltså leka lite med empiriska exempel, tänka ett varv till om det verkligen var så illa) istället för mina deprimerande problembeskrivningar enligt dåvarande seniora forskare, prefekten och annat folk som annars blir lätt kränkta när de får läsa något som inte faller i smaken eller stör fredagsmyset eller, än värre, rubbar gängse föreställningar om att man egentligen har det förbaskat bra i sin bubbla. Önskemål om mer infantilisering och feel good rapporter istället för kritiska verklighetsnära diskussioner, konflikträdsla och dumdristigt skönmåleri verkligen frodas. DET om något är deprimerande och förkrossande för de drabbade.

    Liked by 1 person

    1. Jag har förstått att forskarvärlden tyvärr inte är den kunskaps- och vetenskapsfrämjande bransch den borde vara men det här är ändå lite värre än vad jag har föreställt mig (i egenskap av icke-forskare som drömmer om att bli forskare). Om inte doktorander får problematisera utan förväntas sprida peppig stämning så kommer framtida forskning att bli skräp. Tack för att du berättar, mer problembeskrivningar åt folket.

      Liked by 1 person

      1. Det råder samma konflikträdsla i den svenska högskolevärlden som i övriga myndighetssverige, trots uppdraget att kritiskt granska samhället. Denna funktion är bokstavligt talat livsviktig men finns effektivt inte. Att det behövs mer forskning står det i de allra flesta rapporterna, en självklarhet som dock på klarspråk innebär att rapportförfattaren eller genomföraren av en studie inte fått säga det som behöver sägas. Som du själv har nämt så är det de goda exemplens tid, dessa ska lyftas för den allmänna trivselns skull men självfallet kallas det för att vara konstruktiv samtidigt som det konstruerar kritiska röster till destruktiva krafter eller avfärdar dessa helt genom epitet som gnällspik, belackare mm. Med andra ord så är alltså åsiktskorridoren inom samhällsvetenskaperna farligt trång. Det som yttras emellanåt kan vara en godkänt kritisk uppfattning om det ena med det andra, men egentligen är det sällan något nytänkande. Vi behöver mer kunskap om ditten och datten när vi sitter på hur mycket kunskap som helst redan utan att någonsin tillämpa den fullt ut. Kanske är sakernas tillstånd inte särskilt konstigt när man, som i Sverige är fallet, disputerar vid ett lärosäte där man sedan stannar kvar och sitter sig upp i allt högre positioner endast p g a den fysiska närvaron, det faktum att man är en trevlig prick eller en reko tjej, och inte nödvändigtvis prestationer. Följden av så mycket inavel är icke förvånande en pinsamt låg nivå som gör att de som verkligen skulle kunna bidra till ett kritiskt samhällsbygge söker sig utomlands. Om du på allvar drömmer om att bli forskare (i vad?) så är du välkommen att ta kontakt med mig om du vill diskutera möjlligheter som a) passar dig som svårt sjuk människa och b) som äger rum vid ett lärosäte som erbjuder doktorander en utveckling utan munkavle men desto mer vetenskapligt stringent. Det finns möjligheter att ansöka om medel för funkisar med akademiska ambitioner m m, men det känner du kanske redan till. Jag sökte mig en gång till universitetsvärlden, uppfylld av bildningsidealet och det som ett universitet i teorin står för. Den illusionen visade sig vara just en illusion. Man får inte glömma att universitet och t ex de traditionella professionerna i århundraden har hållit varandra om ryggen och skapat hierarkier som vi än idag lider av (finns briljant litteratur och forskning om detta för den intresserade). Universitets funktion har av tradition varit att utestänga genom att skapa makteliter med hjälp av skarpa gränsdragningar och annorlundagörandet. Vi är förvisso i ett annat paradigm numera, men marknadifieringen av akademin har vidare bidragit till kunskapsförlust och frånvaron av en kritiskt granskande hållning, det sistnämnda är inget som eftersträvas i en värld där även studenter betraktas som kunder (men samtidigt förväntas konsumera okritiskt, vilket t ex uttrycks i kraven om employability som ju i sig är raka motsatsen till kunskapsbildningens underliggande logigk). Bildningsidealet är alltså dött förutom hos några som dock inte mäktar bära upp ett ruttet system. Samhällskritiska röster och handlingar med potential för genuin förändring kommer inte från universiteten utan organisationer som Centre for Welfare Reform och många andra (även förstås mörka) krafter med några få lysande undantag. Men, och det låter paradoxalt, så skulle jag inte vilja hindra någon från att forska, tvärtom. Förändring sker ständigt och vem vet när/om det händer något inifrån akademin så småningom. Dessutom så är det trots allt ett privilegium att få förkovra sig i ett kunskapsområde i flera år och i sig av enormt värde (och det i sig är att subversivt vifta med bildningsflaggan som marknaden så gärna skulle vilja se begravd).

        Liked by 1 person

        1. Stort tack för ditt svar!

          Jag vill väldigt gärna återuppta mina studier i statsvetenskap (eller genusvetenskap) någon gång med målet att forska, men just nu är jag för sjuk. Jag klarar inte att läsa varje dag och kan inte läsa några större mängder och kan inte se hur det skulle gå nu. Men om det någon gång kommer bättre behandlingar mot ME så hoppas jag att jag inte är för gammal, för trots att situationen för forskare är så dyster som du beskriver så lever drömmen lika starkt som efter min första termin på högskolan för 12 år sen.

          Liked by 1 person

          1. Jag förstår dig så väl. Du vet var du hittar mig (i min säng vid datorskärmen) om du vill prata mer om det. Mitt inlägg till trots så är jag obotlig optimist eller en idealistisk pessmist, det beror på hur man tolkar det.

            Liked by 1 person

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s