Vården för ME-sjuka är som en södermalmshipster

Jag har en vän som jag lärde känna via bloggvärlden för flera år sedan. Vi har samma sjukdomar och har under åren stöttat varandra i jakten på korrekta diagnoser och i kampen med (mot) vården, Försäkringskassan och en omvärld som inte ens teoretiskt kan förstå att någon kan vara sjuk på det sättet vi är sjuka. Successivt har vi båda blivit sämre i våra sjukdomar och i dagsläget är vi nog ungefär lika sjuka, möjligtvis mår jag lite bättre eftersom jag får specialistvård och därmed viss symtomlindrande medicin, vilket min vän inte får.

För jag råkar bo i den del av landet där det är störst chans att få specialistvård, vilket för oss med sjukdomen ME ofta är den enda chansen att möta en vård som över huvud taget vet att vår sjukdom finns. Inte så att det var lätt att få specialistvård för mig, men det gick. Det krävdes att jag kompletterade remissen själv, kontakt med patientnämnden och till det över ett års väntetid, men sen hände det faktiskt. Kallelsen till ME-mottagningen kom. Så blev det utredning med provtagningar, anamnes och journalgenomgångar och jag fick formellt diagnosen ME, G93.3. Nu pågår insatser med vidare kardiologisk utredning, symtomlindrande medicin, bostadsanpassning, hjälpmedel och hemtjänst. När min vårdcentral strular genom att vägra hembesök och inte skriva tillräckligt bra intyg till Försäkringskassan går specialistvården in så att jag inte ska hamna i kläm.

Min vän som bor i en del av landet där det inte finns specialistvård blir dubbelt sviken. För när primärvården inte vill sätta ME-diagnos av mystiska principskäl, trots specialistutlåtande från en ME-mottagning i Stockholm som styrker att allt pekar på ME, så finns det ingen specialistvård som backar upp patienten. När Försäkringskassan nekar sjukpenning för att intyget inte är bra nog så sviker sjukvården genom att lämna patienten åt sitt öde. Inte nog med att patienten blir utan hjälpinsatser och symtomlindrande medicin, vårdens okunskap leder också till att patienten blir utan försörjning. Patienten sviks dubbelt av ett enda skäl – hon bor i fel del av landet.

För specialistvården för ME-sjuka är som fördomen om en dryg, stockholmscentrerad södermalmshipster: Allt norr om Stockholm är ingenmansland som inte räknas. Det finns ingen specialistmottagning längre norr ut än Stockholm. Patienter som är sängliggande 23 timmar varje dygn och inte ens klarar av att ta sig till sin egen vårdcentral måste ta sig till Stockholm för att få specialistvård. Något de givetvis inte kan.

Min vän kan inte vänta. Hon behöver precis som alla ME-sjuka mötas av en sjukvård som kan hennes sjukdom. Vi är cirka 40 000 ME-sjuka i Sverige och vi behöver få jämlik tillgång till sjukvård  som kan vår sjukdom, oavsett vilken del av landet vi råkar bo i.

 


Vännen i inlägget är personen bakom bloggen Livets bilder. Du kan läsa hennes egna ord om situationen i inlägget Jag mot världen?

 

Advertisements

One thought on “Vården för ME-sjuka är som en södermalmshipster

  1. Hej och tack för dina tankar i bloggen! Det är otroligt mycket skillnader i olika landsting, och otroligt mycket kämpande för sitt liv för oss alla! Det är glädjande att du fick det du behövde, men vilket jobb!? Vilken slöseri på energi.. Herregud vad det kostar både i krafter och pengar.. Hoppas du får bättre vård än tidigare och kan slappna lite av och bara vara när du har energi ❤️🌸💞☀️ Kram Daiva

    Skickat från min iPhone

    > 10 maj 2017 kl. 15:19 skrev Funkisfeministen : > > >

    Liked by 1 person

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s