Duktiga flickor har inte funktionsnedsättningar

När jag nyligen hade fyllt 31 år provade jag för första gången medicin för ADHD. Den första sorten funkade inte men den andra sorten fick mig att gråta. Inte för att den gjorde mig nedstämd utan för att jag för första gången upplevde glimtar av det människor i min omgivning upplevde. Sinnesintryck samordnade sig, jag tänkte bara på ett par saker i taget och jag upplevde ett inre lugn som jag aldrig någonsin hade upplevt. Trots motion, meditation, yoga och mindfulness hade jag aldrig någonsin upplevt det som medicinen fick mig att uppleva. Glädjen över lugnet är svår att beskriva i ord och samtidigt kom en sorg som jag var helt oförberedd på – sorgen över att inse hur hårt jag hade kämpat hela mitt liv utan att någonsin få ett erkännande för det, varken av mig själv eller av omgivningen.

Mitt liv har präglats av ojämna prestationer. Ena stunden mycket höga prestationer, för att sedan rasa ihop och knappt kunna ta mig ur sängen. I grundskolan tolkades det som att jag var begåvad men brast i motivation och att jag därför behövde skärpa mig. Den tolkningen har sedan följt med till många delar av livet. “Du som har så lätt för dig, du måste skärpa dig och kämpa lite också!”

Jag kämpade och kämpade men snubblade hela tiden. Orkade inte gå i skolan, fast det egentligen var lätt. Men jag bara orkade inte. Sinnesintrycken hann inte bearbetas under natten så jag vaknade men fortsatte drömma att jag var kvar i klassrummet. Gasen i huvudet som aldrig släppte, att ha åtta tankespår igång samtidigt. Det var för mycket. Livet var för mycket, men jag kunde inte bromsa.

Jag var alltid extremerna. Begåvad och lat. För mycket och för lite. För högljudd och för frånvarande. Så ung och så duktig, så omogen och slarvig. Hade jag haft ett annat kön hade mina funktionsnedsättningar kanske uppmärksammats tidigare, för duktiga flickor är strävsamma och motsatsen till pojkar med ADHD.

Så blev jag vuxen, fick diagnosen ADHD och provade medicin. Sorgen över att inte ha fått förståelse tidigare – framför allt över att ha blivit nekad förståelse från mig själv – är bråddjup och kommer nog alltid att vara det. Den bristande tillgängligheten och kunskapen fick mig att tänka så många nedvärderande tankar om mig själv.

Att vara strävsam och ambitiös hade ett högt pris. Mina funktionsnedsättningar identifierades inte och jag fick jobba dubbelt så hårt som jämnåriga utan funktionsnedsättningar. Tvärt om vad många tror så lönar det sig inte alltid att vara en duktig flicka. Duktigheten kan maskera svårigheter och anses du vara kvinna kommer såväl skol- som vårdpersonal ta längre tid på sig att fundera på om du har vissa funktionsnedsättningar.

Att vara duktig leder inte alltid till bra utbildningar och välbetalda jobb. För den som har funktionsnedsättningar kan kämpa hur hårt som helst utan att någonsin få någonting mer än ohälsa för slitet.

Advertisements

6 thoughts on “Duktiga flickor har inte funktionsnedsättningar

  1. Jag känner igen mig i det du skriver, fast jag har en annan diagnos. Å andra sidan känner jag att jag kanske inte fått en fullständig diagnos, men det skall jag försöka få till.

    Liked by 1 person

  2. Tack för ett jättebra inlägg, jag känner verkligen igen mig. Jag blev så upprörd häromdagen när jag var på Försörjningsstöd och pratade med min handläggare om att jag inte har någon universitetsexamen men ändå runt 400 hp. Men det går ju enkelt att ordna, sa hon.

    Jag blev diagnosticerad med autism när jag var 30. Att plugga på högskola i ca 7-8 år har varit det enda sättet för mig att få till en inkomst eftersom arbete inte fungerat. I och för sig har inte studierna heller fungerat, jag har varit sjuk nästan dagligen. Jag klarar av att memorera fakta, men när studierna blivit mer krävande har jag misslyckats totalt även om jag verkligen har försökt. Ingen har heller trott på mina svårigheter för jag kan ju så mycket och har haft höga betyg. Jag har studerat ämnen som jag älskar, men så här i efterhand har jag höga studieskulder, ingen inkomst och kommer nog aldrig få ut något av mina studier.

    Liked by 1 person

  3. Det du skriver här, rakt igenom, är precis min historia. Så paradoxalt och hjärtskärande jävla sant att det kändes skönt att läsa. Sorgen, den förbannade sorgen, att ha varit så väldigt elak mot sig själv, i SÅ många år. Varför. “tänk istället på vad bra att du har klarat så mycket” får jag höra stup i kvarten, men till vilket pris var det värt det- tänker jag med versaler. Tack för det här inlägget, verkligen!

    Liked by 1 person

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s