Sårbarhetens år

2016 var för mig sista suckens år. Det var det år då hoppet om att bli frisk drog sista sucken, då jag gav upp tron på att kunna bidra till att förändra vården och året då jag gav upp tron på att kunna skapa en bra skolgång till mitt barn inom befintliga ramar. Det är inte så dystert som det låter, utan tvärt om väldigt skönt.

Att bli ordentligt utredd och formellt diagnostiserad med sjukdomen ME/CFS, efter att i flera år har varit i ett ingenmansland i vården, var skönt. Jag kunde slutgiltigt ge upp tron på att jag ska bli frisk, för även om det sker stora framsteg inom forskningen och jag är ung så finns det i dagsläget ingen botande behandling. Däremot har jag kunnat börja med immunmodulerande behandling som faktiskt ger en liten symtomlindring. Nu får jag viss hjälp med att organisera om livet så att jag ändå ska kunna ha ett så bra liv som möjligt. Att ge upp hoppet om att bli frisk är det bästa som har hänt mitt psykiska välbefinnande sedan jag blev sjuk för fem år sedan.

På samma sätt är det skönt att ge upp tron på att det går att göra samhället mindre ableistiskt och mer jämlikt inom befintliga ramar, för det ger utrymme att föreställa mig ett helt annat samhälle med en helt annan politik.

Under 2017 önskar jag mig politiska samtal som vågar ta i människors sårbarhet. Att vi alla är beroende av andra människor och att våra hjälpbehov hastigt kan förändras. Den dagen vi kan skilja på oberoende och autonomi kommer vi att ha kommit långt.

Advertisements

2 thoughts on “Sårbarhetens år

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s