Att bejaka funkiskultur

Finns det någonting som kan kallas funkiskultur? I det här inlägget resonerar jag om vad det skulle kunna vara och varför det är viktigt.

funkiskultur-funkisfeministen
Penngrepp, hörselkåpor, stimleksaker, korsett, pictogram för “chatt” och sängbricka med frukost.

I min familj har vi ett antal olika funktionsnedsättningar och autoimmuna sjukdomar. Det innebär att vår vardag är organiserad för att leva så bra liv som möjligt med alla våra tillstånd. Vi ägnar oss åt en hel del aktiviteter som människor utan våra sjukdomar/funktionsnedsättningar oftast inte gör. Vi genomför aktiviteter på ett sätt som är anpassade efter oss. Vi avstår från en hel del aktiviteter också. Ibland kan jag känna mig enormt ensam i att leva så som vi gör, för vårt sätt att organisera vår vardag är ofta obegripligt för omgivningen. Att bli betraktad som obegriplig och orelaterbar är oerhört tärande och som motstånd till den frustration som alla tappade hakor orsakar försöker jag ägna mig åt att aktivt bejaka funkiskultur. Att låta bli att försöka framstå som normala och låta det som faktiskt är vi få ta plats. Eftersom omvärlden ofta inte erkänner våra sätt att fungera och vår verklighet så blir det extra viktigt för mig att synliggöra det.

Problemet är att det är svårt. Jag omges av retorik som går ut på att funkisar antingen är superhjältar med superkrafter (inspirationsporr) eller tragedier och bördor. Vår mänsklighet är något som det syns mycket mindre av. Jag tänker att bejakande av funkiskultur är ett sätt att stärka vår mänsklighet. Att det är ett sätt att göra motstånd mot att konstant bli talad om i stället för med. Att konstant göras till ett objekt, till de Andra. Att vi är som vi är, varken sämre eller bättre än andra människor. Vi inte är några endimesionella stereotyper utan människor med personligheter, värderingar och preferenser. Vi är lika mycket individer som alla andra men vi har en gemensam nämnare i vårt funkisskap.

Det är anledningen till att jag postar bilder med stimleksaker på instagram och att jag har en pacingguide uppsatt på garderobsdörren som jag ser från sängen. Det är också därför jag aktivt uppmuntrar  mitt barn till att stimma ibland, till att jag letar efter böcker, filmer, teveserier, leksaker och iPad-spel med funkiskaraktärer. Jag umgås nästan bara med människor genom att chatta/messa i någon form och lärde tidigt mitt barn att det är en umgängesform som finns. Mina kryckor och ortoser finns placerade synligt i vårt hem och tvärt emot vad habiliteringen anser så övar vi på att ta på oss kåpor/hörlurar/öronproppar när det låter jobbigt. Den som inte klarar av att sitta upp vid matbordet behöver inte det hemma hos oss utan det är fritt fram att ligga i sängen, hoppa runt på golvet eller bara sitta i eget rum under måltiden. Vi äter aldrig exakt samma mat under en måltid utan anpassningar finns efter allergier, sjukdomar och sensoriska behov.

flexibla burgare – Version 2
Bord med tre tallrikar med hamburgare på. Varje hamburgare har olika slags bröd och olika slags sallad. När vi äter hamburgare äter två av oss bönburgare och en köttburgare. En äter lågkolhydratsbröd, en äter glutenfritt bröd och en äter glutenhaltigt kolhydratsbröd.

Det är svårt att bejaka funkiskultur eftersom jag fortfarande knappt vet vad det är. Är det klädstilen med ortopedtekniska skor, mjuka kläder och huvtröjor för att skydda från lampornas ljus? Ja, det tycker jag. Är det matvanorna som beskrivs ovan? Ja. Med tiden kommer jag antagligen att få en klarare uppfattning om vad jag menar med funkiskultur för det är uppenbart att behovet av det finns. För mig är det utan tvekan en av de bästa strategierna för att inte uppslukas av allt osynliggörande som jag möter i vården, i media och i hela samhället.

Vad anser du som läser att funkiskultur är? Är det viktigt för dig?

 

Advertisements

9 thoughts on “Att bejaka funkiskultur

  1. Funkiskultur är så klart viktigt. Jag vet inte vad det innefattar men aktivitet på bloggar är klart en del. Att inpireras av vad andra skriver, kommentera, få tips och idéer. Hjälpa och utbyta erfarenheter i de “nätverk” som uppstår.

    Liked by 4 people

    1. Aktivitet på bloggar och i andra sociala medier ser jag också som funkiskultur. Att det som är funkisars vardag syns och att det finns möjligheter till utbyte av allt från praktiska tips till olika sätt att tänka om olika fenomen.

      Det är intressant att du tar upp att det uppstår nätverk när människor synliggör olika delar av sitt funkisliv i sociala medier, för det är en av de sakerna som ofta betonas hos vårdmottagningar som har olika typer av samtalsgrupper och liknande. Samtidigt som vården ofta betonar att det är viktigt att träffa andra i en liknande situation så finns det ett starkt motstånd mot att identifiera sig med sin funktionsnedsättning och läsa för mycket på nätet. Det behöver jag fundera mer på. Tack för kommentaren.

      Liked by 4 people

  2. Jag har tänkt en del det senaste på begreppet autistisk kultur, som borde vara en del av/kopplat till funkiskultur. Kultur har ju att göra med hur vi tänker och beter oss på olika sätt, beroende på vilken grupp vi är del av. Och eftersom neurotypa idéer och praktiker missgynnar autister/neurodivergenta, är det väldigt viktigt att vi har en alternativ autistisk/neurodivergent kultur. Det tror jag är väldigt viktigt. Och mer generellt, bejaka funkiskultur för att försvara sig mot den dominerande ableistiska kulturen.

    Liked by 3 people

    1. Jag håller med dig – att neurotyp kultur systematiskt missgynnar neurodivergenta personer i allmänhet och autister i synnerhet är det en väldigt viktig anledning till att bejaka neurodivergent/autistisk kultur. Och ja, jag ser också på autistisk/neurodivergent kultur som en del av funkiskultur.

      Just neurodivergenta personer nekas många gånger insikt om att vi är neurodivergenta (diagnoser ska inte behövas eller så rör det sig bara om dålig uppfostran osv, enligt många i t ex skolan) och det gör det väldigt svårt att skapa en neurodivergent kultur. Att NPF dessutom benämns som “osynliga funktionsnedsättningar” tror jag också bidrar till svårigheterna att ta del av neurodivergent kultur.

      Liked by 4 people

  3. Mycket bra inlägg! Tack! ❤
    Jag känner att det blir mer och mer viktigt för mig. I början försökte jag hela tiden kämpa mot det “normala” istället för att bejaka och acceptera just vårt liv.
    Nu känner jag mer och mer att jag inte vill sträva mot något annat utan leva i det vi är i och som passar oss.
    Även vi lagar alltid flera olika rätter och barnen äter vid olika platser. Vi har ett sätt att leva som jag tror många ifrågasätter. Men det viktiga är att vi alla mår bra och vi mår så mycket bättre när vi anpassar.
    Stor kram!

    Liked by 2 people

    1. Att släppa normalitetssträvan och börja leva efter helt andra referensramar är inte lätt, för det är ju inte så att hjälpinstanser, skolan mm ger sitt stöd till det. Samtidigt så tror jag att det kan göra livet bättre för familjer där en eller flera personer har funktionsnedsättningar. För i slutändan är det hur vi mår som spelar roll.

      Liked by 2 people

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s