Frustrerande kommentarer del 7: Skolan har gjort allt

Det verkar vara dags att syna ytterligare en frustrerande kommentar som funktionsnedsatta barn och ungdomar och deras föräldrar får höra i kontakten med skolan. Den här gången är det kommentaren “Skolan har gjort allt” som jag vill diskutera.

När en funktionsnedsatt elev inte mår bra och inte kan tillgodogöra sig skolans verksamhet pga att skolan är otillgänglig försöker många föräldrar att ändra på situationen. Skolan kontaktas, det är möten och föräldrarna försöker ofta ta hjälp från t ex habilitering, BUP eller andra vårdinstanser. Ibland påbörjas arbetet med anpassningar relativt snabbt, ibland tar det flera år innan någonting händer. Tyvärr förekommer det att de anpassningar som görs inte alls är vad eleven behöver och åtgärderna blir då verkningslösa eller försämrar till och med hälsan hos eleven. Ett exempel på åtgärder som förvärrar är när en elev behöver ett sammanhang med mindre intryck och placeras i en mindre grupp men gruppen är stökig och intrycken ökar snarare än minskar.

Det som verkar hända i en del sådana situationer är följande:

  1. Skolan gör något för att möta elevens behov men eftersom kunskap ofta saknas så blir åtgärderna otillräckliga eller skapar ännu mer otillgänglighet.
  2. Föräldrarna ser sitt barn må sämre och sämre och få det ännu svårare att lära sig något och föreslår andra åtgärder, ligger på hos rektor mm.
  3. Skolan anser sig ha gjort allt man kan göra och håller fast vid de anpassningar man anser sig ha gjort. Det kan bero på att det saknas kunskap om vad tillgänglighet för elevens aktuella funktionsnedsättning innebär, eller på att det t ex inte finns pengar för att anställa en resurs eftersom eleven har nekats tilläggsbelopp.
  4. Eleven kan till slut inte gå till skolan för att hen mår fruktansvärt dåligt och utöver sin/sina funktionsnedsättnignar så har hen nu drabbats av ångest, depressioner och utmattning till följd av otillgängligheten. Föräldrarna ser ingen annan utväg än att anmäla till Skolinspektionen eftersom ingen annan instans kan göra något åt skolan. Varken vården eller Socialtjänsten kan bestämma över skolan så hur många intyg de än skriver, hur många möten som än hålls så kan de inget göra.
  5. Skolan svarar med att göra en orosanmälning till Socialtjänsten.

Ett av de grundläggande problemen i det här händelseförloppet är att skolan ofta saknar realistiska möjligheter att bli tillgänglig för eleven och ge eleven adekvat stöd. Pengar saknas (pga nekade tilläggsbelopp) men det saknas också kunskap om vad många funktionsnedsättningar innebär. I synnerhet verkar det saknas kunskap om kognitiv och social tillgänglighet vilket drabbar elever med npf, mental trötthet pga smärttillstånd mm.

Det skulle kunna vara så att när skolan själva saknar kunskap om tillgänglighet och stöd så fanns det en instans att vända sig till för att få det. I teorin finns det också, Specialpedagogiska skolmyndigheten borde vara en sådan instans. Av någon anledning är det dock inte så det funkar utan i stället för att odramatiskt konstatera att vi saknar kunskap, be om hjälp och få den hjälpen så skylls den ofungerande skolsituationen på föräldrarna och eleven.

Det blir orosanmälnigar till socialtjänsten, ibland hot om LVU, ibland genomförs det. I ett extremt fall i Halmstad har just nu en kommun hotat föräldrarna med vite om inte deras barn kommer till skolan. Skolinspektionen har konstaterat att skolan har brustit och hotat med vite. När kommunen själva svarar med att viteshota föräldrarna så bedömer Skolinspektionen att kommunen har tagit sitt ansvar. Skolan hävdar just att de “har gjort allt”, trots att det uppenbarligen finns ett antal åtgärder med potential att fungera som inte har testats.

Att en skola hävdar att de har gjort allt som kan göras för en elev innebär att de har gjort allt som de kan föreställa sig att de kan göra. Vad det är beror förstås väldigt mycket på hur god deras kunskap om tillgänglighet och stöd för den aktuella funktionsnedsättningen är. Är kunskapen ytlig kommer de tillgänglighetsskapande och stöttande åtgärderna att präglas av det och ofta bli bristfälliga.


Tidigare inlägg om frustrerande kommentarer är:

Del 1 “Alla barn är trötta efter en dag i skolan/på förskolan

Del 2 “Vi har anpassat”

Del 3  “Du måste sluta låta barnet bestämma allt”  

Del 4 “Hen kan väl inte ha bildschema hela livet heller?”

Del 5: “Allt är jättebra”

Del 6: “Skolan är skyldig att göra en orosanmälan”

Uppdatering 2016-07-20: Livets bilder spinner vidare på det här temat och beskriver problemet och möjliga lösningar ur en arbetsterapeuts perspektiv i inlägget Vi har gjort allt. Mycket läsvärt.

Autistiska manifestet skriver om den åtgärdsplan hen fick när hen inte kunde gå i skolan i inlägget Åtgärder i en skola som inte kan skilja på mål och metod. Det är ett bra exempel på hur en skola kan anse sig ha vidtagit åtgärder utan att egentligen ha gjort det.

Advertisements

3 thoughts on “Frustrerande kommentarer del 7: Skolan har gjort allt

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s