Vill du bli skämtad om när du är som mest sårbar?

En av anledningarna till att jag hänger på twitter ibland är för att ta del av helt andra perspektiv än mina egna. Jag följer därför en del personer som jobbar i vården, forskare och politiker och andra som är med och utformar vården. Till viss del fyller det sitt syfte – jag får ta del av en mängd perspektiv som jag antagligen inte hade fått ta del av annars. Kanske förstår jag vårdpersonal lite bättre därför.

Problemet är att det mesta av det vårdpersonal skriver om patienter gör mig rädd. Jag har blivit mer medveten om olika perspektiv men jag känner inte större förtroende för vården, tvärt om gör en stor del av det jag läser av twittrande vårdpersonal mig ännu mer osäker inför varje möte.

Jag har flera sjukdomar och tillstånd som påverkar varandra och situationen är svår att överblicka. Det gör att de flesta jag möter i vården ser mig som en jobbig patient. Jag reagerar inte som förväntat på de flesta mediciner, på sjukgymnastik och andra behandlingar. Även basala kroppsliga undersökningar kräver kunskap om mina tillstånd, vilket de flesta i vården inte har. Att vara en jobbig patient, en sån som tar tid i anspråk och önskar att vårdpersonalen ska komma påläst när vi ses är jobbigt nog. Jag måste ställa krav trots att jag är i ett enormt underläge.

Varje gång jag lämnar ett vårdbesök vet jag att jag kan vara den patient som vårdpersonalen svär över i personalrummet sen. Jag är den där jobbiga människan som ger läkaren högt blodtryck med alla sina frågor. Hon som vägrar vissa undersökningsmoment med hänvisning till att de tidigare har förvärrat symtom men den informationen går inte att hitta i journalen. Hon som tror att hon är någon slags drottning som kommer med sina listor på vad hon behöver för att kunna genomföra ett vårdbesök. Jag fattar att jag är en jobbig patient. Jag fattar att de flesta i vården inte har möjlighet att bemöta mig på ett bra sätt så som vården är utformad och att det genererar frustration som ska spys ut på något sätt. Jag fattar det men det gör inte mindre ont för det att vara den jobbiga patienten.

Det senaste året har jag kommit på mig själv med att undra om jag är den som det kommer att twittras om. Vad gör jag om jag får se ett referat till mitt eget besök kommenteras i raljerande termer? Även om ingen annan kan förstå att det är mig det pratas om så vet jag det. Jag skulle veta att det är mig som en grupp vårdanställda gör sig lustiga över. Att det är min sårbarhet, mitt lidande och mina försök till att skydda mig själv som blir föremål för förlöjligande.

Jag tänker mycket på det när jag skriver om vård och skola. Medvetet så realtidstwittrar jag inte därför utan bloggar när jag har hunnit tänka efter. När jag skriver i den här bloggen i frustration så handlar det om att belysa strukturer, det är därför jag inte nämner namn och mottagning (i undantagsfall har jag nämnt mottagning, det har då rört sig om stora mottagningar och personer som själva har uttalat sig i media, jag recenserar alltså inte själva besöket så spårbart). Jag skriver om mina upplevelser och tankar i den här bloggen för att vårdpersonalen sällan är en realistisk samtalspartner. Jag vill gärna föra en dialog med vårdpersonal men möter för det mesta ett genuint ointresse.

Vidare finns det en maktaspekt som är väldigt central där jag som patient är underordnad på flera plan. Jag kommer till vården för att min hälsa inte är bra, inte för att det är roligt. Om jag kunde säga upp mig från patientrollen så hade jag gjort det för länge sedan. Maktrelationer i vården är dock ett så pass komplext ämne att jag inte tänker gå in djupare på det i det här inlägget men jag har tidigare skrivit om vårdpersonals agerande i sociala medier här och i det här inlägget skrev jag om hur vårdpersonal kan vara överordnade sina patienter men ändå uppleva vanmakt.

Jag undrar vad som kommer att hända den dagen jag får mig själv recenserad som patient på twitter. Är det då jag ger upp den sista gnutta hopp till en respektfull, samarbetande relation med vården?

Vill du läsa mer? Livets bilder har skrivit ett inlägg om skitsnack i personalrum, det finns här och är mycket läsvärt.

Andra inlägg på samma tema från mig:

Även på Twitter blir läkaren en symbol för sanningen

Det handlar om trovärdighet

Att uppleva maktlöshet men ändå vara överordnad

Advertisements

One thought on “Vill du bli skämtad om när du är som mest sårbar?

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s