Inkludering utan tillgänglighet leder till exkludering

Jag skrev tidigare om att det i skolans värld fokuserar på särskilt stöd och anpassningar i stället för tillgänglighet och Skolinspektionen har svarat på det inlägget i kommentarsfältet. Bloggen Livets bilder har dessutom publicerat ett fantastiskt bra inlägg om vad tillgänglighet i skolan faktiskt innebär. Jag ligger i mina feberångor och försöker få en samlad bild av det jag läser om funktionsnedsättningar och skolan men det går inte särskilt bra.

Kanske beror det på begreppsförvirring. Kanske beror det på juridikens roll i valet av vilka ord som används. Jag funderar på om det bara är semantik men givet de praktiska konsekvenserna så är det svårt att avfärda skillnaden i begrepp som rent semantiska.

Jag pratar om begreppen “tillgänglighet”, “särskilt stöd” och “anpassningar”. När jag skrev det ursprungliga inlägget så var det just användningen av de här begreppen jag funderade på, vad säger det om samhällets förståelse av jämlikhet i skolan? Jag pratar inte om det ur ett juridiskt perspektiv, utan om vad användningen av orden gör med vår bild av funktionsnedsättningar i skolan.

Diskrimineringslagen använder begreppet “bristande tillgänglighet” enligt följande:

Bristande tillgänglighet är när en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att en verksamhet inte vidtar skäliga tillgänglighetsåtgärder för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning.

I skolans värld talas det dock inte primärt om bristande tillgänglighet för funktionsnedsatta elever utan begreppen “anpassningar” och “särskilt stöd” är de termer som används. Skolverket skriver t ex i sina allmänna råd Arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram

En elev som till följd av en funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns, ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser.10 Det här innebär att eleven ska ges stöd, även om hon eller han når de kunskapskrav som minst ska uppnås.

Det intressanta med den här skriften är att den inte nämner begreppet “tillgänglighet” en enda gång, enligt min sökning.

När jag tittar på Skolinspektionens information om anpassning och särskilt stöd så nämns inte begreppet tillgänglighet heller. Både anpassningar och särskilt stöd ska ges när behov finns och det ska inte krävas diagnos och det ser jag som någonting mycket positivt. Alla anledningar till att anpassning behövs går inte att sätta diagnos på och det tar tid att få diagnos för t ex NPF. Alla har heller inte samma möjligheter till diagnos och det är inte acceptabelt att ingenting görs i väntan på en diagnos när skolan inte funkar för en elev. Det gör mig dock fundersam att tillgänglighet inte nämns.

Tillgänglighet vid funktionsnedsättningar är en mänsklig rättighet. Det finns en kraft i det, det signalerar att funktionsnedsatta elever har samma värde som normfungerande elever. Anpassningar och särskilt stöd fokuserar på elever som inte når, eller riskerar att inte nå, kunskapsmålen. Tillgänglighet fokuserar på skolans utformning.

Anpassningar och särskilt stöd behövs, men utan tillgänglighet så undrar jag om det inte underordnar funktionsnedsatta elever snarare än jämnar ut, vilket medför att skolans kompensatoriska uppdrag missas. Jag har sett en hel del lärare uttala sig om anpassningar och särskilt stöd som att det automatiskt innebär att sänka kunskapskraven. Det finns många lärare som står för helt andra tankegångar men oavsett hur stor skaran är så är det ett problem om lärare anser att anpassningar och särskilt stöd är att curla. Det framställs som att elever som behöver anpassningar är lata, omotiverade eller något annat nedsättande. Vid flera tillfällen har jag sett lärare påstå att i stället för anpassningar och särskilt stöd så bör elever träna mer för att komma ikapp.

När jag läser det tolkar jag det som att vissa funktionsnedsättningar inte ses som riktiga funktionsnedsättningar som i sin natur är varaktiga. Jag undrar hur stor roll undvikandet av begreppen funktionsnedsättningar och tillgänglighet spelar i bilden av anpassningar och särskilt stöd som något lärare ger av snällhet (eller feghet) till elever som är lata eller curlade av sina påstridiga föräldrar.

Skolinspektionens svar på det ursprungliga inlägget väckte fler frågor än det gav svar. Vad är syftet med anpassningar och särskilt stöd till funktionsnedsatta elever om det inte är att öka tillgängligheten till utbildning?

För att göra begreppssoppan ännu grumligare så har vi också det ytterst gäckande begreppet “inkludering”. I Forskning för klassrummet kan vi på s 55 läsa följande:

Inkludering är ett begrepp som kommit att uttrycka en demokratisk idé om hur undervisning ska organiseras. Claes Nilholm menar att en viktig poäng med begreppet är att skolan ska utformas för att passa den naturliga variation som finns bland alla människor, snarare än att anpassas till avvikande elever, dvs. elever som man vill ska integreras i verksamheter och strukturer som inte är anpassade för dem.

Vi har ett uttalat inkluderingsprojekt i Sverige, baserat Salamancadeklarationen. Inkludering tolkas som att skolan ska utformas efter att elever är olika. Vidare i rapporten kan vi läsa om integrering, som framställs som något helt annat än inkludering och som något som bör undvikas.

Integrering innebär att en elev som avviker ska anpassas in i en organisation, inte att organisationen ska anpassas efter eleven. De problem som uppkommer individualiseras då gärna och läggs på eleven, i stället för på själva organisationen av verksamheten.

Trots det nämner alltså Skolverket och Skolinspektionen inte tillgänglighet, utan det pratas om anpassningar och särskilt stöd till individer. Jag förstår inte hur det är tänkt att funka. Skolan ska inkludera även elever med funktionsnedsättningar men de myndigheter som styr skolan beblandar sig inte med tillgänglighet utan med anpassningar och särskilt stöd?

Om vi har en utbildningspolitik med tydligt inkluderingsfokus, där skolan ska utformas för att passa elever som funkar olika (t ex elever med NPF som är en grupp som har tvångsinkluderats), borde det då inte rimligtvis innebära att skolan ska utformas så att den är tillgänglig för elever som funkar olika?

Varför har vi då ett så systematiskt undvikande av begreppet tillgänglighet hos två av våra tre skolmyndigheter?

Inkludering utan tillgänglighet har blivit exkludering för funktionsnedsatta elever. Det har fått förfärliga konsekvenser för alla de elever som har gått sönder i sitt möte med en otillgänglig skola men det innebär att möjligheten att förändra situationen finns. Det är dags att lyfta in bristande tillgänglighet som en central del i utveckligen av skolan. Med fokus på tillgänglighet så kommer skolutvecklingen också att få tillgång till all den kunskap som funkisrörelsen besitter. Då kan vi få en skola där funktionsnedsatta elever är välkomna på riktigt.

 

Advertisements

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s