Ingen fritid leder till hemmasittande?

Jag skrev i det förra inlägget om varför kommentaren “Allt är bra” är mycket problematisk. Om skolpersonal hävdar att allt är bra i skolan men ett barn bryter ihop så fort hen kommer hem från skolan är det inte bra nog. Att skolan tar så mycket ork att det inte finns utrymme för fritid är inte okej, även funktionsnedsatta och sjuka barn bör ha utrymme för en meningsfull fritid.

En sak som jag inte skrev men som jag funderar på är det som Marie Åsberg har benämnt utmattningsspiralen. Åsberg är professor i psykiatri och oerhört kunnig om utmattningssyndrom. I filmen nedan förklarar hon vad det hon kallar utmattningsspiralen är. Hoppa till 2.20 i filmen så får du se.

Utmattningsspiralen går i korthet ut på att för vuxna som blir sjuka i utmattningssyndrom  pga sitt arbete så finns ofta ett mönster där livet under en längre period innan har krympt. Eftersom filmen inte är textad så följer två bilder där jag ska försöka förklara resonemanget väldigt kort.

Utmattningsspiralen1Utmattningsspiralen3

Bilden till vänster föreställer en större ring med en mindre ring under. I bilden till höger har många mindre och mindre ringar adderats så att de bilder en tratt.

Utmattningssprialen innebär enligt Åsberg att för en person med ett liv i balans så innehåller livet många komponenter. Förutom jobbet (eftersom det här fokuserar på arbetslivsorsakat utmattningssyndrom) så finns det en fritid med vänner, familj och olika fritidsaktiviteter. Det är den största ringen. När jobbet börjar kräva lite för mycket så drar många ner på de delar av livet som finns omkring och livet krymper, det är den mindre ringen. Om ingenting görs då utan mönstret tillåts accelerera så krymper livet mer och mer och till slut finns bara jobbet. Då är vi nere vid spetsen på tratten. Vid det laget tappar många arbetsförmågan fullständigt.

Nu är det här forskning gjord på vuxna med jobborsakade utmattningssyndrom så givetvis går det inte att med säkerhet överföra teorin till andra sammanhang. Vad som dock är värt att notera är att för vuxna människor så anses det skapligt klarlagt att ett liv där bara jobbet ryms förr eller senare innebär att personen blir sjuk och tappar såväl arbetsförmågan som den generella aktivitetsförmågan. Hur blir det då för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar? Är det någon som känner till någon orsak till att barn klarar av att leva med ett krympt liv, där bara skolan ryms, utan att förr eller senare kollapsa?

Med fritid menar jag inte mängder av olika organiserade aktiviteter utan ett liv där mer än skolan ryms. Det handlar om att kunna sova bra, äta, umgås med människor personen i fråga vill umgås med och göra aktiviteter som är meningsfulla. Om det är en organiserad fotbollsträning, frimärkssamlande i ensamhet eller onlineumgänge över ett spel är inte det viktiga. Det handlar helt enkelt om att ha utrymme för ett gott liv.

Jag vet som sagt inte om utmattningsspiralen är fullt applicerbar på funktionsnedsatta barn och ungdomar som kollapsar av den stress en otillgänglig skola leder till. Om du som läser känner till forskning på området så får du väldigt gärna tipsa i kommentarsfältet. Det är dock inte orimligt att det här mönstret är aktuellt och därför behöver kunskapen om stress, utmattning och otillgänglighet öka. Vi kanske ska ersätta ordet hemmasittare med begreppet “utmattad av otillgänglighet”?

Advertisements

2 thoughts on “Ingen fritid leder till hemmasittande?

  1. En vet att kortisol nivåerna hos autister är högre än hos den generella befolkningen, även vid vila. Sedan vet jag inte om en faktiskt vet vad det beror på. Med det menar jag är det så för att en föds med högre kortisol nivåer eller om det är en bieffekt av den stress hjärnan utsätts för? Eller om det är både och.

    Det finns de som har teorier om att PTSD kan utlösas hos autister av för mycket stress utan att egentligt trauma i dess traditionella bemärkelse, dock har hjärnan uppfattat det den utsätts för som oerhört traumatiskt. Jag vet inte hur mycket forskning det har gjorts på området (och jag har inte energi nog att leta upp det i denna stunden, tyvärr) dock.

    Jag brukar säga att hemma hos mig har jag inte så mycket som är problematiskt, eller inte lika problematiskt som det som händer utanför dörrarna är nog mer korrekt att säga. Har ofta fällt kommentaren att jag känner mig ofrivilligt fjättrad vid min lägenhet för världen är med än vad jag orkar. Det är så mycket som är så otillgängligt. Så jag tror absolut att utmattad av otillgänglighet förmodligen är ett mer rättvisande begrepp att använda. Sedan är ju det tillhörande problemet att jag inte känner av när det har blivit för mycket förrän det redan är för sent och jag har kraschat, det tror jag skolan och andra instanser borde inse, att det är inte alltid personen kan säga att det är problematiskt för hen vet inte om det än.

    För mig var det inte skolan i sig som var mitt problem (jag hade turen med små klasser och väldigt förstående lärare) utan det sociala som var runt omkring, rasterna, lunchen, allt det där andra som till slut gjorde att jag hoppade av i gymnasiet och aldrig lyckats ta mig tillbaka, för just det sociala är så oerhört svårt för mig.

    Liked by 1 person

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s