Min feministiska födelse

När jag var runt tio år spelade jag fotboll och dansade. Min pappa har spelat fotboll som seriös amatör och tränade min brors lag. Vid något tillfälle var jag arg över att det bara var herrfotboll på teve trots att det var massor med tjejer i min ålder som spelade fotboll. Jag frågade min pappa varför och fick svaret att bland äldre spelare så fanns det inte så många tjejer och damfotbollen var inte på samma nivå pga att den inte var lika stor. Jag var också irriterad över att mitt lag fick sämre träningstider (utom sista terminen jag spelade, då hade tränarna satt ner foten ordentligt och tagit strid mot de andra tränarna i klubben) och alltid ansågs som evigt dömt att vara dåligt.

Inom dansen var killarna helt klart i minoritet. I alla dansgrupper jag var med i var det max 1-2 killar. Ofta var killarna sämre än resten av gruppen men ändå hyllades dem och de fick stora roller i olika uppvisningar och uppsättningar, för det fanns ju inte så många att välja på. Bland de äldre dansarna som hade det som yrke tyckte jag mig ana att killarna fortfarande var väldigt hyllade, även när de var sämre än resten av en grupp.

När jag hade den upprörda diskussionen med min pappa så slog det mig att om damfotbollen anses mindre värd än herrfotbollen för att det är för få som spelar, vadör gäller inte samma mönster för dansen? Varför var killarna hyllade när de var i minoritet? Det slog mig att om det min pappa sa stämde så innebar det att män hyllas oavsett om de är i minoritet eller majoritet. Det går tydligen att använda både minoritetes- och majoritetsstatusen som skäl till att värdera mäns prestationer högre.

Det öppnade verkligen mina ögon för min pappa var ingen mansgris. Tvärt om var (och är) han en av de få papporna som tog halva föräldraledigheten redan på 80-talet och på många sätt var han beredd att strunta fullständigt i vad omgivningen tänkte. Min pappa var beredd att stå upp för jämställdhet även när det inte var bekvämt. Om till och med han försvarade det här mönstret så måste det verkligen vara djupt rotat, tänkt min tioåriga hjärna.

Drygt tjugo år senare är jag lite stolt över mitt tioåriga jag. Jag kände mig ofta förvirrad som barn men vissa saker fattade jag uppenbarligen väldigt väl. Med anledningen av att damfotbollen var en sån viktig del i mitt feministiska uppvaknande så kändes det nostalgiskt och roligt för några år sen när intresset för att titta på (dam)fotboll kom tilllbaka. Mitt i allt som är så tungt i tillvaron så är damfotbollen en ljuspunkt där det har hänt något. Nog för att det finns mycket konstigheter i idrottskulturen (fantasisummorna vissa herrspelare tjänar medan många människor i världen lever fattigt t ex) men damfotbollen blir ett tecken på att förändring är möjligt. Kampen är inte på något sätt färdig (transpersoners plats i idrottssammanhang är ett mörkt kapitel, som exempel) men det har hänt mycket med damfotbollens position, helt klart.

Ibland når jag gråter och svär över att samhället är så ableistiskt så tröstar jag mig med att något som lät otänkbart för tjugo år sedan – att damspelares prestationer faktiskt värderas och att spelarna kan leva på att spela fotboll – faktiskt är verklighet idag. Det ger mig hopp att orka fortsätta kämpa för en bättre värld och varje motståndsrörelse, varje diskussion, varje blogginlägg, varje vårdbesök där jag inte nöjer mig med att behandlas som mindre värd pga att jag är en funktionsnedsatt kvinna är ett steg närmare målet.

Advertisements

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s