Vem är egentligen experten på hur det är att vara kort?

Som jag har skrivit om tidigare så är jag kort och har små händer och små fötter. Jag kan köpa strumpor på barnavdelningen och mitt förskolebarn och jag delar fingervantar. När jag berättar om hur det är att vara 155 cm lång som vuxen i Sverige så är det aldrig någon som ifrågasätter mig nämnvärt. Tvärt om brukar folk tro mig och se humorn när jag berättar att jag kan få in mina händer i brevlådan utan att låsa upp och öppna hela luckan och de flesta fattar att det är besvärligt att behöva be om hjälp för att nå saker i mataffären. Jag anses vara experten på hur det är att leva som kort vuxen i Sverige.

Nu tänker vi oss att det i stället titt som tätt publiceras artiklar i tidningar och texter i bloggar där medellånga professionella experter uttalar sig om hur det är att vara kort. “Korta människor har svårt med empatin eftersom de betraktar världen från ett helt annat perspektiv än vi andra” säger en läkare som får uttala sig i en stor dagstidning och förutsätter att publiken är av normlängd. Nej, tänker jag, det stämmer ju inte. Så jag skriver en egen text om hur det är att betrakta världen från en höjd två decimeter under normlängden. Jag skriver att jag inte alls har svårt med empati men att jag ofta har ont i nacken av att behöva titta upp på människor och att smärtan kan göra att jag låter irriterad. Två personer, som också råkar vara korta, delar min text på twitter medan den professionellas artikel delas av hundratals.

En vecka senare publicerar en lärare som har erfarenhet av korta elever ett blogginlägg på en stor lärarblogg och förklarar hur viktigt det är att korta personer får sträcka på sig flera gånger under en lektion eftersom de riskerar att krympa ännu mer annars. Nej, tänker jag. Det där stämmer ju inte heller. Jag skriver en ny text om att som kort är det vanligt att hamna på stolar som inte är utformade för någon av min längd så mina fötter når inte ner i golvet och därför sitter jag obekvämt och behöver ställa mig upp ofta för att inte få ont i ryggen. Samma visa upprepas den här gången, lärarens text får spridning bland flera tusen lärare men min text läses av max 20 personer, där de flesta själva är korta och inte är de som behöver upplysas.

Ytterligare en vecka senare får en psykolog uttala sig i teve om hur det är att möta korta personer som patienter i vården. “De här patienterna är väldigt svåra”, förklarar psykologen. “På vilket sätt då?” frågar reportern varpå psykologen svarar “det är mycket komplext”. Jag känner mig inte direkt som en diffust svår människa så jag skriver en text som förklarar att den som ofta blir missförstådd kan lätt börja misstro omgivningen men att det finns en så enkel lösning som att börja lyssna på korta personer. Den här gången upprepar sig samma visa igen. Teveinslaget delas friskt men min text får ingen spridning.

Varför är det här ett problem? För att när den berörda gruppen aldrig blir lyssnad på så sprids kunskap som bygger på ett väldigt snävt perspektiv. Kunskap som snarare blir desinformation när den tolkas av personer som aldrig får den berättad för sig av den berörda gruppen. Desinformationen gör att personer som tror sig veta mycket om hur det är att vara kort i själva verket inte vet så väldigt mycket. Lärare i skolan, föräldrar till korta barn, vårdpersonal mm kommer gå runt med kunskap byggd på ett väldigt ensidigt perspektiv. I sin välvilja är risken stor att de gör livet svårt för många korta människor trots att de har goda intentioner.

Det här händer aldrig mig i fråga om min längd. Däremot händer det här hela tiden för personer med funktionsnedsättnignar. I synnerhet NPF och ännu mer i synnerhet rörande autism.

Anarkoautist har skrivit en jättebra lista med punkter att tänka på om du inte vill bidra till ableism utan vill agera med respekt för personer med funktionsnedsättningar. Jag skulle vilja komplettera den listan med en punkt till: Se den berörda gruppen som de främsta experterna. För varje gång du delar något en professionell expert säger om NPF på sociala medier, dela minst två saker från personer med egen NPF.

Visst finns det professionella experter som vet vad de pratar om. Tyvärr är dock väldigt många uttalanden gjorda med ett utifrånperspektiv med neurotypa tolkningar. Vill vi förstå på djupet behöver vi lyssna på de berörda grupperna.

(Ja, jag vet att det inte är en funktionsnedsättning i sig att vara 155 cm lång och att NPF tenderar att vara lite mer komplext att förstå än att förstå att någon är kort. Det förändrar inte själva poängen, att väldigt snävt förstådd kunskap reproduceras och blir till desinformation om inte den berörda gruppen själva hörs.)

Uppdatering: Vill du ha ett konkret exempel, klicka här.

Advertisements

9 thoughts on “Vem är egentligen experten på hur det är att vara kort?

  1. Detta är en mycket viktig punkt. Är så trött på alla NPF-professionella som delar varandras texter och får jättestort utrymme men aldrig ens hänvisar till riktiga personer med NPF.

    Apropå jämförelsen med att vara kort så tycker jag det är ett jättebra exempel som visar hur “funktionsnedsättning” inte är ett objektivt mätbart begrepp. Att vara kort är ju ett fysiskt faktum och det leder till vissa nackdelar som du beskriver (även potentiella fördelar, kan en tänka sig). Det finns ingen objektiv anledning till att vara 155 cm lång inte betraktas som en funktionsnedsättning i sig. Att det ändå inte gör det kanske beror på just att det är relativt enkelt att förstå, och är uppenbart att det är en variation på normalitet?

    Liked by 1 person

    1. Ja, alltså, jag ruttnar på hur mycket utrymme som ges till personer som talar om personer med NPF och att det dessutom verkar vara provocerande att påpeka.

      Min längd är ett exempel där det är svårt att avgöra om det ska betraktas som funktionsnedsättning eller inte. Till stor del tror jag att det beror på att 155 cm ändå är inom normalintervallet, om än väldigt långt ner. I vissa situationer uppstår det uppenbara hinder men de är generellt inte genomgripande för min vardag, vilket är en faktor som ofta ses som viktig när det bestäms vad som ska klassas som en funktionsnedsättning och inte. (När jag sommarjobbade i en livsmedelsfabrik som tonåring fick det däremot stora konsekvenser eftersom jag hamnade i en massa oergonomiska vinkar och hade inflammationer i flera leder efter sex veckor.) Som pedagogiskt exempel fungerar det bra, eftersom det är så konkret och påtagligt att resonemangen ofta blir begripliga även för personer som inte är pålästa om olika sätt att se på funktionsnedsättningar.

      Liked by 1 person

  2. Så himla bra skrivet!

    Sedan kände jag igen mej i dubbel bemärkelse då jag både har asperger syndrom och är en kortfoting. 153cm över marken och strl 34 i skor.

    Jag tyckte liknelsen var jättebra. Det finns så många märkliga föreställningar som att man “är oärlig/ljuger/har något att dölja” om man inte ser en annan person i ögonen när man pratar. Man är oxå oartig.
    Man har även dålig självkänsla för att man inte pratar så mkt. Jag tycker tydligen hemskt illa om mej själv fast jag inte vet om det själv och ska träna på att inte tycka illa om mej själv.
    När jag gick på högstadiet fick jag alltid höra på utvecklingssamtalen att jag inte betedde mej åldersadekvat och hur viktigt det var för mej att skaffa kompisar. Ens värde som människa definieras tydligen av hur många vänner man har. Pojkvän ger oxå extra värdepiggar på värdometern.

    I vår svenskabok i kapitlet “Talet” så stod det: “De talängsliga tycker inte att det är någon ide att prata eftersom det finns så många andra som ändå har så mycket att säga.”

    Jag förstod att jag tillhörde det nedlåtande epitetet “De Talängsliga.” Men jag tyckte visst att jag hade något att säga. Men att vara eftertänksam är fult och sengångaraktigt. Man hinner ju aldrig svara eftersom det är dom extroverta kobrorna som hugger först. Kobrorna är den fina personlighetstypen som är godkänd av staten. Grubblarna, filosoferna, dagdrömmarna, betraktarna är de fula personlighetstyperna som ska korrigeras. Vi är så här av Ängslan tydligen.

    I skolan gjorde vi “Hörnövningar” Det gick ut på att läraren läste upp en viss situationsbeskrivning. Tex Vad gör du om du upptäcker att en kompis snattat i affären?
    Sedan fanns det fyra svarsalternativ och baserat på vilket val man skulle gjort fick man gå och ställa sig i respektive hörn i rummet. Jag gick alltid direkt och ställde mej i det hörn som matchade min åsikt. Dom andra sneglade på varandra, för att se vad de andra klasskompisarna skulle välja, ängsliga att behöva bli ensamma i ett hörn.

    Ändå var det alltid jag som blev anklagad av lärare för att ha sådan fasansfullt dålig självkänsla och hur viktigt det var för mej att ta för mej mer och sluta vara jag.

    Dehär verkar vara en intressant blogg, ramlade in här idag/natt. Ska kika runt lite.

    Liked by 1 person

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s