Lågaffektivt bemötande – om det självklara som tyvärr inte är självklart

Eftersom jag har kritiserat habiliteringen och en hel del NPF-professionella så vill jag skriva något om den metod, eller förhållningssätt, som jag uppskattar. Jag pratar om lågaffektivt bemötande, eller föräldraskapet som bygger på genuin respekt.

Jag är inte på något sätt en expert på lågaffektivt bemötande. Jag har läst två böcker, många blogginlägg och följt många diskussioner mellan föräldrar men samtidigt tänker jag rätt ofta att “nu var jag inte bra nog” om mig själv som förälder så någon expertroll vill jag inte ha. Det här kommer därför inte att bli någon text som talar om för andra hur de ska praktisera lågaffektivt bemötande. Vad jag vill göra är att berätta varför jag gillar det som förhållningssätt och framför allt visa att det finns alternativa sätt till de dressyrliknande metoder som prackas på mig att få en bra vardag.

I boken “Barn som bråkar” av Tina Wiman och Bo Hejlskov Elvén finns en mening som är väldigt viktig:

Lågaffektivt bemötande handlar om att vi som föräldrar måste öka barnens trygghet, känsla av delaktighet och självbestämmande, inte om att lura dem att lyda.

För den som inte är insatt i föräldraskapsideologier generellt eller metoder som förespråkas till barn med NPF, i synnerhet autism, så ser det här kanske väldigt slätstruktet ut. Författarna menar alltså att föräldrar ska visa sina barn respekt och ge barnen trygghet. Är inte det vad föräldrar ska göra?  Vad skulle föräldrar göra annars, kränka sina barn? Hota med våld för att få barnen att borsta tänderna och gå och lägga sig? Det är ju olagligt. Hur kan det behövas böcker för att tala om något helt självklart?

I en rimlig värld där barn, även autistiska barn, sågs som fullvärdiga människor hade vi inte behövt böcker om lågaffektivt bemötande. Nu lever vi inte i en sådan värld utan tvärt om är föräldraskapsskolor ofta onyanserade och väldigt märkliga och sättet vi förväntas vara föräldrar till våra autistiska barn på är horribla, för att vara helt ärlig. Som förälder kan jag generellt aldrig göra rätt, omgivningen vet alltid bättre och hur jag än gör så kommer jag att anklagas för att curla och vara slapp eller för att vara känslokall och ha anknytningsproblem. Att vara förälder till ett autistiskt barn är snäppet värre, eller snarare, väldigt mycket värre. För nu är det inte bara omgivningens tyckare som i största allmänhet kommer med “goda råd” utan nu träffar vi psykologer och andra “proffs” som vi förväntas lyssna på.

Jag har kommit i kontakt med psykologer, arbetsterapeuter och några andra som har varit bra men majoriteten av alla professionella jag möter är inte bra. De som har varit bra har varit ovärderliga men de som inte har varit bra har i bästa fall inte bidragit med någonting mer än slöseri av min tid och i värsta fall verkligen ställt till det. Som psykologen som tyckte att jag skulle pressa mitt barn till att stå ut med obehagliga ljud i stället för att erbjuda hörselkåpor. Inte för att psykologen trodde att barnet kan vänja sig vid ljuden för hen höll med om att det finns idag inget känt sätt att vänja bort sensorisk hyperkänslighet men vi skulle öva ändå, av oklar anledning. Hur vi skulle öva? Teckenekonomi. Barnet skulle alltså få samla guldstjärnor för varje gång hen stod ut och efter tio stjärnor få välja en ny leksak. Jag hade inte bett om råd kring den här situationen då jag inte ser något problem med att erbjuda kåpor men förslaget kom ändå. Samma psykolog har undrat om vi föräldrar nog inte ställer för lite krav på barnet för att vi inte tvingar barnet till förskolan när vi ser tecken på svår stress.

Sett i det här ljuset så är det tyvärr så att böcker, föreläsningar och diskussionsgrupper om lågaffektivt bemötande behövs. För som förälder till ett autistiskt barn så blir jag konstant uppmanad att behandla mitt barn illa. Att strunta i hur hen funkar och vad hen behöver för att må bra.

Min partner frågade habiliteringen om de jobbar något med lågaffektivt bemötande. Svaret var att nej, det gör de inte utan de föredrar att utmana barnen. Det säger väldigt mycket om hur lite den personen kunde. För lågaffektivt bemötande handlar inte om att hålla kvar barnen i bebisstadiet. Tvärt om handlar det om att bara ställa krav som barnen har en chans att kunna leva upp till och tanken är att barn lär sig genom att lyckas. Jag kräver därför inte av mitt barn att hen ska lära sig att stå ut med vissa ljud men jag lär barnet att hantera sin sensoriska hyperkänslighet genom att erbjuda hörselkåpor. Vi har gjort en överenskommelse om var i ryggsäcken kåporna finns så att barnet ska hitta dem själv. Genom att hitta en lösning som fungerar bra för barnet och inte är ett problem för någon annan så slipper mitt barn bli utom sig av obehag från jobbiga ljud. Det är det lågaffektiva. Hade jag tvingat mitt barn att lägga ork på att stå ut med obehagliga ljud hade mitt barn antagligen blivit argt i ljudliga miljöer och det hade då hetat att hen uppvisade problembeteenden, fast det egentligen bara handlade om att hen tvingades in i otillgängliga situationer med krav som hen faktiskt inte kan leva upp till.

Målet är att leva ett gott liv med relationer byggda på tillit och respekt, inte att framstå som så normal som möjligt. Det borde inte vara så kontroversiellt.

Advertisements

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s