När pacingen blir ett nytt krav

Efter julaftons överansträngning så snurrade en massa osorterade tankar om pacing. Jag kände mig lite besviken där jag låg i feberångorna över att jag kraschade så pass trots att jag fick in liggande vila och på andra sätt doserade aktiviteter skapligt medvetet.

När jag kraschar efter aktiviteter som är utanför min kontroll brukar jag inte vara särskilt besviken på mig själv (längre), det är trots allt inte mitt fel att vårdbesök och möten är utformade som de är. När det är sociala aktiviteter som jag faktiskt har möjlighet att påverka så är det annorlunda. Problemet är bara att jag inte vet vad mer jag ska göra. Det finns säkert fler saker jag hade kunnat göra men det börjar bli ett prestationsmoment i sig att att praktisera pacing så bra att jag kan göra saker utan att krascha. Det är verkligen inte det som är avsikten.

De här tankarna kommer delvis från en omvärld och en vård som gärna säger att jag är lat, passiv, fobisk, undvikande eller något annat som gör att det är mitt fel att jag är sjuk. För om jag deltar och kraschar så är det jag som inte har doserat och organiserat aktiviteterna rätt, enligt det här resonemanget. Verkligheten är väl snarare att även om jag kan utföra en hel del aktiviteter bättre med hjälp av pacing så finns det fortfarande en gräns. Mina sjukdomar och funktionsnedsättningar innebär gränser för vad jag orkar och pacing är inget magiskt trick som får alla problem att försvinna.

Advertisements

2 thoughts on “När pacingen blir ett nytt krav

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s